"McCarthyism": Osmaklig drevkampanj från Svenska Dagbladet mot "Jinge"

En av Sveriges mest lästa (och läsvärda!) politiska bloggar, "Jinge", är just nu utsatt för en extremt hatisk hetskampanj som närmast liknar personförföljelse, från bl. a. Svenska Dagbladets ledarblogg. Jag brukar normalt inte läsa vare sig SvD:s ledarartiklar eller deras extremt förutsägbara blogg, eftersom jag tycker mig ha någorlunda bra koll på den svenska högertidningens ståndpunkter i de flesta frågor: sänkta skatter, privatiseringars och avregleringars allmänna välsignelser, kryddat med lite allmänt gnäll på "vänstern", enögt försvar för USA:s krig i Irak och entusiastiskt stöd för Israels ockupationspolitik av Palestina. Ungefär så.

Jag tror faktiskt att jag ganska lätt skulle kunna bli en ganska bra ledarskribent på SvD om jag försökte. Den svenska högern är trots allt ganska fantasilös och förutsägbar, och några högerintellektuella av rang finns knappast i det här landet. Till skillnad från situationen i andra länder som Frankrike, Tyskland och USA. De få högerintellektuella som vi har i Sverige finns definitivt inte på den propagandacentral som SvD har utvecklats till på senare år. Nu gör jag dock ett undantag från min regel att inte bry mig om SvD: skriverier, och det är p. g. a. den osmakliga hetskampanjen och de absurda anklagelserna om "antisemitism" som har riktats mot Jinge. Anklagelserna kom från början från ett antal av Israels mest fanatiska försvarare som uppenbarligen tycker det är OK att bomba Gaza sönder och samman och mörda hundratals palestinska barn på kuppen.

Vad som är mest vidrigt i det här drevet är att den som kritiserar Israels krigsförbrytelser och massdödande av civila i Gaza genast utmålas som "antisemit" av Israels apologeter, oavsett om det är en socialdemokratisk politiker som Ilmar Reepalu, en bloggare som Jinge eller Vänsterpartiets ledare Lars Ohly. Lars Ohly anklagas för att vara antisemit, men inte för några uttalanden han har gjort. Utan för att Lars Ohly har haft fräckheten att regelbundet läsa en blogg (Jinge's alltså) som Svenska Kommittén mot Antisemitism och Svenska Dagbladet på oklara grunder har bestämt sig för att kalla "antisemitisk"! Nästa steg är väl tankeförbud, när högern och Israels försvarare har infört läseförbud mot vissa utvalda bloggar?

Svenska Dagbladet kräver nu ett "svar" (!) från Lars Ohly om varför han läser Jinges blogg. Hur sjutton tänker högerfolket på SvD - egentligen? Varför ska Lars Ohly behöva redovisa för någon - allra minst SvD - varför han läser en blogg? Ska alla de moderater och högerfolk som också läser Jinges blogg redovisa varför de gör det och vem ska uppgifterna lämnas till? Vad ska uppgifterna användas till? Är det SvD:s ledarredaktion som ska bestämma detta kanske? Ska även jag behöva redovisa varför jag ibland läser rasistiska högerbloggar av Sverigedemokrater? Vad ska SvD göra med uppgifterna om folks bloggvanor och deras motivation för att läsa bloggar? Ska de skicka vidare informationen till FRA eller någon annanstans? Det här är fullkomligt löjeväckande, om det inte vore så smaklöst. Varken Lars Ohly eller någon annan ska behöva stå till svars för SvD eller någon annan ledarredaktion. Man har faktiskt rätt att läsa vilka bloggar man vill. SvD borde ägna sig åt väsentligheter istället för det här tramset.

Den här grova hetskampanjen mot Jinge, Lars Ohly och Ilmar Reepalu är givetvis osmaklig och bär drag av såväl personförföljelse som ren "McCarthyism" och ger associationer till hetsjakten mot vänstersympatisörer i USA på 1950-talet. Jag misstänker att även jag bör kallas antisemit, med de grumliga kriterier som har använts av de Israelvänliga krafterna i den här smutsiga debatten: Jag läser nämligen också Jinges blogg och har den t. o. m. i min länklista! Vad värre är: jag läser den ofta och jag håller ofta med Jinge i hans hårda kritik mot Israels ockupationspolitik gentemot palestinierna. Och jag tänker faktiskt fortsätta att läsa Jinges mycket intressanta blogg. Jag skiter nämligen högaktningsfullt i vad Svenska Dagbladet och Svenska Kommittén mot Antisemitism anser om saken. Jag skiter också i om de kallar mig, Jinge, Lars Ohly eller Ilmar Reepalu för antisemiter när vi kritiserar staten Israels folkrättsbrott.

Såväl Svenska Dagbladet och "Svenska Kommittén mot Antisemitism" har nämligen helt fel när de hävdar att kritik mot staten Israel är liktydigt med antisemitiska åsikter om judar som folk. De har inte bara lite fel, de har fått allting om bakfoten. Israel ska givetvis kritiseras lika hårt och skoningslöst som alla andra stater som begår krigsförbrytelser. Israel ska definitivt inte få någon slags moralisk fribiljett som ger dem rätt att bomba ett ockuperat folk sönder och samman. Att jämställa kritik mot staten Israels brutala bombningar av Gaza med antisemitism är både osmakligt och trivialiserar den verkliga antisemitismen och judehatet som dessvärre fortfarande existerar. Avstå från att kritisera Israel av rädsla för att stämplas som antisemit? Never! Att göra detta skulle vara en triumf för Israels apologeter och skulle innebära att den reella yttrandefriheten de facto sattes ur spel. Exakt vad som hände i USA på 1950-talet då många inte vågade yttra sig av rädsla för den mäktige senator McCarthy och hans häxjakter på intellektuella och vänstersympatisörer.

Stå på dig Jinge! Du är inte antisemit. Inte jag heller. Inte heller Lars Ohly eller Ilmar Reepalu. Vi kan dock lugnt konstatera att Svenska Dagbladet som en gång var en någorlunda saklig högertidning nu visar upp ett alltmer osmakligt högerpopulistiskt fult tryne. Men det är väl knappast någon nyhet för någon av oss? Det är heller ingen nyhet att ledarredaktionen på Sydsvenska Dagbladet hyser en alltmer vidrig och fascistoid högerdemagog som heter Mats Skogkär. Skogkär bedriver en liknande smutskastningskampanj mot Reepalu här nere i Skåne.

Bara för att reta upp högerfolket och Israels enögda försvarare tänkte jag nu göra mig skyldig till en mycket trotsig handling där jag hämtar min inspiration från den underbara Monthy Python-filmen "Life of Brian" som ju som bekant utspelar sig i det Heliga Landet. I en scen har en person dömts till att stenas (se bilden ovan i detta inlägg!) eftersom han har brutit mot det religiösa förbudet att uttalla Guds namn: "Jehova". I rent trots bestämmer han sig då för att flera gånger högljutt ropa "Jehova, Jehova, Jehova", varpå han dränks under en massa stenar av en rasande folkmassa. Jag tänker nu göra något liknande och bryta mot Israellobbyisternas ensidigt proklamerade åsiktsförbud. Jag gör detta helt fräckt genom att länka flera gånger till en (påstått) "antisemitisk" bloggkamrat.

Titta bara vad jag vågar:

Jinge, Jinge, Jinge!!!!

(Jag vill passa på att betona att ev. likheter med de skäggprydda stenkastande damerna på bilden och SvD:s manliga ledarredaktion är rena tillfälligheter, om ni hittar några).

Effektiva biologprotester mot kreationister i Lousiana

Som bekant så är ju kreationistiska och smygkreationistiska rörelser (som t. ex. "Intelligent Design", ID) aktiva i USA och försöker ständigt påverka lokala läroplaner på delstatsnivå. I skenet av att man vill uppmuntra kritiskt tänkande driver man kampanjer för att den kristna skapelsetron ska läras ut som ett mer eller mindre likvärdigt "alternativ" till evolutionsteorin. Skoleleverna bör få ta ställning själva, säger man slugt, varför inte låta dem göra det? "Teach the controversy", är ett populärt slagord man för fram. Problemet är att om evolutionsbiologer och politiker accepterar denna tes så har man gått in i den slugt gillrade fälla som kreationisterna har satt upp:

Vem är det egentligen som har bestämt att det finns en vetenskaplig kontrovers i frågan om evolutionen som varandes ett faktum? Och vem har bestämt att det finns oenighet bland forskarna i frågan om Gud eller något annat högre väsen skapade organismerna för några få tusen år sedan? Bland forskarna finns det ingen sådan kontrovers längre. Frågan är vetenskapligt avgjord sedan åtminstone år 1859 då Charles Darwin lade fram sin revolutionerande teori som löste problemet.

Genom att acceptera själva verklighetsbeskrivningen från kreationisternas och ID-anhängarnas sida, alltså det absurda påståendet att det råder en "kontrovers" om evolutionen som sådan, så har man i princip redan gett kreationisterna deras första poäng. Det är givetvis självklart att man inte ska undervisa om Skapelsetron i skolorna, iallafall inte inom biologiundervisningens ram. Däremot kan man gärna undervisa om den kristna skapelsetron (liksom andra skapelsemyter) inom ramen för religionsundervisning (som vi har i Sverige, men inte i USA). Eller när man studerar historien och religiösa myters roll i historiska skeenden.

Problemet är dock att det är svårt att bemöta kreationisterna på ett sätt som är kraftfullt och trovärdigt utan att forskarna riskerar att beskyllas för att vara arroganta, sitta på sina höga hästar och framstå som dogmatiker som vägrar medge att de kan ha fel (ibland). Nu har The Society for Integrative and Comparative Biology kommit på ett bra sätt: man ställer helt enkelt in sitt årliga planerade möte in New Orleans år 2011. Man gör det i protest mot delstaten Louisiana's antievolutionära och antivetenskapliga skolpolitik. Man meddelar nu i ett brev till delstaten Louisiana's guvernör att det årliga mötet 2011 istället kommer att hållas i en annan amerikansk delstat, nämligen i Utah.

Den direkta anledningen till biologernas beslut är en ny lag som nyligen antagits i Louisiana. De republikanska politikerna har beslutat att de ska ta fram "alternativt utbildningsmaterial" som ska "komplettera" den reguljära, vetenskapligt baserade, kursplanen i skolorna.Sådant här alternativt utbildningsmaterial lär inte bara innehålla propaganda för skapelsetron som ett alternativ till evolutionsteorin utan kommer också att innehålla synpunkter på den globala uppvärmningen och på kloning. Vågar man sig på en gissning? Synpunkterna vad gäller klimatet kommer att föra fram de "klimatskeptiska" perspektiven som "alternativ" till teorin om den antroprogena växthuseffekten. Kreationister och klimatförnekare i USA använder alltså exakt samma sluga taktik för att driva igenom sin politiska agenda på delstatsnivåerna.

Detta är mycket oroande, och också ett närmast övertydligt exempel på hur politiker försöker detaljstyra skolundervisning genom att lansera mer eller mindre egenproducerade läromedel. Sådana egenproducerade läromedel från politiskt håll ska man alltid vara mycket misstänksam mot, eftersom det i nästan alla fall kommer att presentera information med en kraftig ideologisk slagsida. I Sverige har vi ju tyvärr också exempel på sådana här tendenser att styra skolundervisningen via Forum för Levande Historia, en antikommunistisk och politiserad propagandamyndighet som inrättades på initiativ av Folkpartiet i slutet av 1990-talet.

Beslutet av de amerikanska biologerna är ett utmärkt och synnerligen effektivt sätt att bekämpa pseudovetenskap och försök från politiska och religiösa gruppers sida att påverka läroplaner och politisera vetenskapen. Det inställda mötet är dels en allvarlig prestigeförlust för delstaten Louisiana, dels en kännbar ekonomisk förlust. Vetenskapliga konferenser är vanligtvis en bra inkomstkälla för lokala affärsidkare, eftersom kongressdelegater spenderar mer än dubbelt så mycket pengar under sin vistelse som vanliga turister. När nu nästan 2000 kongressdelegater väljer att inte besöka New Orleans så går stan miste om en del sköna inkomster. Det är alltför lätt att tycka synd om de lokala affärsägarna i New Orleans som nu förlorar ett stort antal potentiella kunder. Förhoppningsvis generar biologernas beslut dock en nyttig frustration som de lokala näringsidkarna nu kan rikta mot sina politiker. Kanske kommer de rentav att rösta bort dem nästa gång de får chansen?

När pseudovetenskaplig skolpolitik och antievolutionär lokalpolitik plötsligt får allvarliga ekonomiska konsekvenser så kan det på sikt driva fram en nödvändig attitydförändring och gynna ett mer moderniserat tankesätt hos befolkningen i Louisiana. Det kanske t. o. m. är så att det inte ens finns en majoritet i Louisiana som är för den skolpolitik som nu bedrivs, utan att denna politik kanske bara är ett resultat av envist lobbyingarbete från små men beslutsamma högerkristna gruppers sida. Förhoppningsvis kan nu befolkningen i Louisiana även rikta sin ilska mot dessa gruppers sida och minska deras politiska inflytande i framtiden.

Lyckligtvis tycks nu USA:s nytillsatte president Barack Obama vilja vrida vetenskapspolitiken åt rätt håll igen, efter åtta mörka år för forskningen under George W Bush's styre. Barack Obama deklarerar nu att forskningspolitik inte bara handlar om finansiering, utan även om något som är minst lika viktigt: att lyssna på forskarna, även när de presenterar vetenskapliga resultat, som ur politisk eller ekonomisk synpunkt kan verka obehagliga eller obekväma. Ja kanske i synnerhet när forskarna presenterar sådana här resultat! Även om Obama inte nämner sin företrädare George W Bush vid namn så är det uppenbart att detta är en känga riktad mot föregångaren på presidentposten. Under Bush's styre valde administrationen att konsekvent strunta i vad forskarna sade, både vad gällde farorna med klimatförändringarna eller ifrågasättandet av "bevisen" för de stora lagren av massförstörelsevapnen i Irak. Med känt katastrofalt resultat, får man säga. Med Barack Obama blir det nu en hälsosam kursändring, och Obama passar också på att uttrycka sin uppskattning för Charles Darwin.

Lite ljusa moln, alltså, på en annars mörk himmel. Vi bör noga studera den spännande utvecklingen i USA, även om jag själv inte har alltför höga förväntningar på vad Barack Obama kan åstadkomma i den nuvarande ekonomiska situationen. Men vi kan nog lära oss ett och annat från såväl Obama som från de amerikanska biologerna när vi själva ska bemöta de pseudovetenskapliga krafterna som härjar i vårt eget land. Eftersom det inte går att föra seriösa vetenskapliga diskussioner med sådana här politiska krafter som inte ens accepterar den vetenskapliga metoden så får man istället bemöta dem på andra, mer effektiva sätt. Exempelvis genom ekonomiska metoder som de amerikanska biologerna nyligen framgångsrikt har gjort. Än en gång bekräftas tesen som drevs under Bill Clinton's valkampanj på 1990-talet: "It's the economy stupid!"

Riktig vetenskap och dåliga imitationer

Riktig vetenskap och dåliga imitationer är en bok som kom ut förra året. Författaren heter Olle Häggström och är professor i matematisk statistik på Chalmers i Göteborg. Olle Häggströms bok är en svidande uppgörelse med olika mer eller mindre pseudovetenskapliga och irrationella vetenskapsfientliga rörelser och ett starkt försvar för den vetenskapliga metoden och det kritiska tänkandet.

Boken torde reta gallfeber på en rad grupperingar som ifrågasätter dagens vetenskap utifrån mer eller mindre ideologiska och/eller religiösa utgångspunkter: kreationister, anhängare av "Intelligent Design" (ID), homeopater, postmodernistiska vetenskapskritiker, s. k. "klimatskeptiker" och många andra. Ett tecken på att boken behövs, i dessa tider när vetenskapliga utsagor inte med nödvändighet betraktas som mer sanna än påståenden i största allmänhet som t. ex. religiösa utsagor. Olle Häggström dissekerar kritiskt och obarmhärtigt sönder de olika irrationella och försåtliga argumenten från de olika vetenskapsfientliga gruppernas sida. Argument som kanske ytligt sett framstår som logiska och vetenskapliga, men som vid närmare granskning inte uppfyller måttet för att vara riktig vetenskap utan endast är dåliga imitationer.

Olle Häggström hyser en stor beundran för fysikern Alan Sokal, mannen som spelade postmodernisterna ett rejält spratt på 1990-talet då han publicerade en fejkad artikel i en tidskrift som heter Social Text. Detta skedde under postmodernistiska vetenskapskritikens storhetstid på 1990-talet, då denna bisarra akademiska strömning härjade som värst i den amerikanska universitetsvärlden. Sokals vid det här laget världsberömda spratt var ett hårt slag mot den postmodernistiska vetenskapskritiken, och den har ännu inte hämtat sig. Likt Olle Häggström är jag en stor beundrare av Alan Sokal som genom sitt skämt lyckades fånga postmodernisterna med byxorna nere, i sin ömkliga och avslöjande nakenhet. Framförallt så tror jag att Sokal tvingade den amerikanska akademiska vänstern till självreflektion och ett mer kritiskt ifrågasättande av de postmodernistiska idéerna som dittills hade omfamnats med hull och hår av alltför många.

Sedan dess har attackerna mot naturvetenskapen i USA framförallt kommt från högerhåll. Sedan millenieskiftet så har naturvetenskapen attackerats från industrilobbyister och högerkristna grupperingar. Dessa grupper på högerkanten använder, precis postmodernisterna, ofta vetenskapskritiska argument för att mer eller mindre högljutt ifrågasätta allmänt accepterad forskning som evolutionsteorin och teorin om de antroprogent drivna klimatförändringarna.

Oavsett om vetenskapen attackeras från höger eller vänster så tror jag det är oerhört viktigt att forskare som Olle Häggström tar strid för den vetenskapliga metoden och för ett kritiskt tänkande som (märk väl!) även innefattar självkritik och reflektion kring de egna ståndpunkterna. Det är på den sistnämnda punkterna många självutnämnda vetenskapskritiker på höger- och vänsterkanterna oftast misslyckas. Bristen på självkritik avslöjar ofta att de ovannämnda vetenskapskritikernas argument är just dåliga imitationer av riktig vetenskap.

De s. k. klimatskeptikerna har t. ex. varit oerhört duktiga på att snabbt peka ut mer eller mindre reella problem och olika oklarheter i klimatforskningen. Problemet är bara att samma klimatskeptiker inte tillämpar den vetenskapliga metoden och självkritiken för att problematisera sina egna argument och utsätta dem för kritisk granskning. En vetenskapskritik som enbart ägnar sig åt att kritiskt granska andras forskning och inte ägnar sig åt kritisk självreflektion är inte en vetenskapskritik som förtjänar att tas på allvar. Samma argument kan framföras mot kreationister och ID-anhängare som ifrågasätter evolutionsteorin utifrån mer eller mindre rationella utgångspunkter. Problemet är när kreationisternas egna argument ska kritiskt granskas så gäller inte samma hårda kriterier som när de själva nagelfar evolutionsbiologernas forskning. När hörde vi t. ex. sist en kreationist som kritiskt ifrågasatte tanken att Gud har skapat alla djur och växter som de ser ut idag för bara några tusen år sedan? Tydligare än så kan oseriös vetenskapskritik knappast illustreras.

Jag hade nöjet att igårkväll lyssna på Olle Häggströms föredrag om ämnet på Filosoficirkeln i Lund. Olle var också vänlig att skicka mig en kopia av sin bok i höstas, vilket jag tackar för (jag hoppas att Olle läser denna bloggpost, givetvis). Boken är läsvärd och intressant och jag kom på mig själv att nicka instämmande nästan hela tiden. Detta beror nog till stor del på att Olle och jag är i ungefär samma ålder ("60-talister") och vi har bägge naturvetenskaplig bakgrund. Det är möjligt, ja t. o. m. troligt, att forskare inom andra discipliner som humaniora och samhällsvetenskap inte har samma syn på saken och skulle ha fler invändningar än jag har.

Min enda invändning mot boken är kanske att jag kanske håller med Olle i sak lite för ofta. Därmed blir boken kanske inte det intellektuella "tuggmotstånd" som jag brukar vilja ha, eftersom det allmänna budskapet bekräftar många av mina egna förutfattade meningar. Å andra sidan är kanske boken heller inte primärt riktad mot min krets, som får betraktas som tillhörande de redan frälsta: forskare inom naturvetenskap. Olles bok har fått mestadels positiva recensioner vilket är synnerligen välförtjänt. Per Kornhall på tidskriften Tentakel tyckte dock att boken hade lite mycket av "besserwissermentalitet", en synpunkt jag delvis kan hålla med om. Å andra sidan är det nog också något som jag själv säkerligen då och då har gjort mig skyldig till på den här bloggen, så Olle är förhoppningsvis i gott sällskap (hoppas jag innerligt att han tycker!).

Precis som Olle gillar jag att yttra mig om ämnen som inte alltid ligger inom eget smala fackvetenskapliga område. Det innebär alltid en viss risk att ha fel i sak, en risk som jag menar att man måste vara beredd att ta om man menar allvar med att forskare ska engagera sig i samhällsdebatten. Det finns ibland en störande tendens bland en del debattörer som är kritiska mot forskare som yttrar sig om frågor som ligger utanför deras eget snäva fält som jag skulle vilja kalla för "Skomakare bliv vid din läst"-attityden. Med det menar jag att forskare antas inte ha några åsikter eller någon kompetens att yttra sig om någonting annat än deras eget lilla specialområde. Det är en en attityd som jag menar bör avvisas, ja rentav bekämpas. Forskare bör tvärtom uppmuntras att delta i samhällsdebatten och de bör också uppmuntras att göra det utanför sina snäva discipliner.

Samtidigt bör forskarnas ord givetvis inte tas för den slutgiltiga sanningen utan bör bemötas lika kritiskt i debatten som andra samhällsdebattörer. Till syvende och sist så vill vi nog dock alla ha forskare som är aktiva i samhällsdebatten och håller den vetenskapliga metoden och de vetenskapskritiska perspektiven vid liv även utanför akademierna. Även om en forskare inte har fackmässig kompetens om alla områden (och heller aldrig kommer att få det, lika lite som andra yrkesgrupper kan få det) så kan den vetenskapliga metoden med framgång appliceras även på andra områden än det egna specialistområdet. Den vetenskapliga metoden kan f. ö. med framgång läras ut och användas även av de som inte befinner sig i forskningsvärlden. Forskarnas viktigaste uppgift är kanske just att sprida kunskapen om hur man använder den vetenskapliga metoden. Precis som Olle Häggström gör i sin bok.

AAAS-mötet i USA genom media och bloggosfären

Nyligen har det s. k. AAAS-mötet avslutats i USA, en av världens viktigaste vetenskapliga konferenser som samlar gräddan av forskare från en rad olika discipliner. Det är alltså inget möte för lättviktare precis, utan de mest välmeriterade forskarna som möts. Menar man på allvar att vetenskapen har någonting intressant att säga om omvärlden, och att vetenskapliga utsagor är mer giltiga än påståenden i största allmänhet så bör man alltså ta intryck av vad som sägs under AAAS-mötet. Inte minst bör politiker och beslutsfattare göra detta.

Det torde därför vara av ett visst intresse när en ledande forskare på AAAS-mötet pekar på att FN:s internationella klimatpanel (IPCC) grovt har underskattat utsläppsökningen av växthusgaser, vilket med största sannolikhet betyder att deras klimatprognoser har varit alltför försiktiga. I dagarna fick vi t. ex. reda på att koldioxidhalten i atmosfären nu är rekordhög och uppgår till 392 ppm (!), vilket torde understryka att det finns skäl att oroa sig och ta "alarmisterna" på allvar som menar att kraftfulla politiska åtgärder måste vidtas så snart som möjligt. Lägg därtill nypublicerad forskning i tidskriften Nature som visar att temperaturen stiger även i Antarktis, så står det klart att man inte behöver vara någon extrem alarmist för att oroa sig och ta klimatfrågan på allvar.

Dessvärre är ju tilltron till vetenskapen minskande i samhället i stort, och vetenskapliga utsagor tillmäts inte högre sanningsvärden än åsikter i största allmänhet, iallafall inte i vissa kretsar som den högljudda men pseudovetenskapliga klimatförnekarrörelsen i bloggosfären. De tvärsäkra uttallandena från denna högljudda gruppering upphör aldrig att förvåna. Ekonomen och högerbloggaren Maggie Thauersköld jämför t. ex. AAAS-mötet som varandes ungefär lika ointressant som en partikongress för Vänsterpartiet (!).Med den förhärskande attityden och det vetenskapsföraktet bland stora delar av allmänheten, som tyvärr underhålls av icke-naturvetenskapligt skolade bloggare som Maggie Thauersköld, så är det ju inte konstigt att klimatförnekarna har fått ett större utrymme i den politiska debatten än de faktiskt förtjänar. Den som skriker högt och tvärsäkert om "alarmism" eller "miljöextremism" får nämligen gärna massmedialt genomslag som inte står i proportion till innehållet i det man har att säga.

Media älskar konflikter, och i synnerhet vill man gärna måla upp vetenskapliga diskussioner som varandes en kamp mellan en liten grupp modiga sanningssägare ("David") som står emot en dogmatisk och inskränkt majoritet av forskarsamhället ("Goliat"). Att Goliat i detta fall har mer på fötterna och mer väl underbyggda skäl för klimatoron bekymrat inte media. Man låter gärna David komma till tals ändå, i skenet av detta är en intressant "debatt". Sådan är den massmediala logiken. Tyvärr.

Det spelar i detta sammanhang absolut ingen roll om det i stort sett råder en vetenskaplig konsensus om ett politiskt kontroversiellt område som klimatpolitiken. De facto måste då media uppfinna eller underhålla en slags mer eller mindre artificiell och verklighetsfrämmande debatt, i den heliga åsiktsfrihetens namn. Det är någonting som de flesta forskare inte har förstått, än mindre accepterat. Det räcker inte med att ha de vetenskapliga sannningarna, kunnandet och kompetensen på sin sida. Man måste också behärska, ja rentav domptera media för att nå ut med sitt budskap. Media speglar inte verkligheten. Media bidrar till att skapa verkligheten, eller snarare bilden av verkligheten. Det är dags för forskare att sluta irritera sig på media och istället börja utnyttja medierna. Annars har vi inte en chans att lösa vare sig klimatproblemen eller andra miljöproblem.

Uppdatering: Såväl tidningen Expressen som Maggie Thauersköld bekräftar idag återigen min tes om hur massmedia ger mer utrymme åt klimatförnekarrörelsen än den förtjänar. Maggie Thauersköld är vid det här laget en av Sveriges flitigaste "klimatdebattörer" - en position hon definitivt inte uppnått via sin naturvetenskapliga kompetens eller kunskaper om klimatologi. Ändå får hon oerhört stort inflytande och släpps gärna in på debattsidorna. Inget fel på det - vi har yttrandefrihet i det här landet (gudskelov!). Men det innebär inte att man ska tro på allting som står i tidningarna, i synnerhet inte oseriösa inlägg om klimatfrågan.

Frågan är bara hur länge Maggie och andra klimatförnekare ska lyckas fortsätta odla offermyten om sig själva som förtryckta sanningssägare? Vad de säger är ju inte sanningen, och massmedia förtrycker inte dem utan låter dem tvärtom komma fram i tid och otid. Det är hög tid för en mediekritisk diskussion där vi utmanar klimatförnekarnas myter om att media har snedvridit klimatdiskussionen och tystat ner de s. k. "skeptikerna". Maggies inlägg idag visar att vi snarare kan kritisera medierna för det motsatta: de ger oproportionerligt stort utrymme åt oseriösa debattörer som har liten eller ringa kunskap om klimatproblematiken och klimatforskning.

På besök i "Leninbadet". I Varberg!

Den gångna veckan var det sportlov för skoleleverna i Lunds Kommun. Min hustru och jag är dock inga skidfantaster, men vi ville ändå göra någonting med vår dotter, vars klasskamrater åkte iväg till bl. a. de svenska fjällen. Min kära hustru föreslog då att vi skulle åka till Varberg ett par dagar, bl. a. för att titta på Bockstensmannen på Varbergs Fästning och samtidigt besöka Leninbadet. Leninbadet? Ja, du läste rätt: I Varberg finns det en rätt så exakt kopia av det berömda Leninbadet i S:t Petersburg, där den ryske revolutionsledaren brukade tvaga sig. Historien om Leninbadet i Varberg är rätt så osannolik - men helt sann. Lenibadet har byggts upp i källaren till Hotell Gästis av dess något excentriske ägare Lasse Diding.

Lasse Diding är något så ovanligt som en framgångsrik företagare, entreprenör, och enligt egen utsago - kommunist och revolutionär. Lasse Diding har tagit initativ till Jan Myrdal-sällskapet, som ska utdela ett pris varje år till en "olydig författare" i Jan Myrdals anda. Leninbadet i Varberg har blivit en succé - och har prisats av såväl inredningsgurun Ernst Kirschsteiger som ärkemaoisten Jan Myrdal (jag föreställer mig att den korpulente Jan Myrdal med sina stora mustascher måste vara tämligen valrosslik när han vältrar sig i badet!). Men även de politiskt blåa kommunpolitikerna i Varberg gillar Leninbadet och är stolta över Gästis och Varbergs framgångsrike entreprenör och företagare Lasse Diding. En intressant politisk symbios mellan rött och blått, minst sagt. Lasse Diding blev faktiskt "Årets Företagare" i Varberg för sina insatser med att skapa detta minst sagt originella hotell som ofta är fullbokat.

Själv avnjöt jag såväl bubbelpoolen som ångbastun i en oerhört vacker omgivning av blått kakel på väggarna. Personligen är jag rätt så tveksam till Lenins auktoritära ledarstil och jag föredrar nog Karl Marx, som dock också fanns representerad i form av en liten byst. Det var synnerligen trivsamt att höra klassiska progglåtar av Mikael Wiehe, Björn Afzelius och "Blå Tåget" ur högtalarna när man badade. Jag rekommenderar verkligen ett besök på Leninbadet för såväl de som betraktar sig som marxister eller socialister men även för de som inte gör det. Jag tror nämligen att även anarkister, syndikalister, socialdemokrater, liberaler och borgerliga sympatisörer också mår bra av att bada. Det är absolut heller inget tvång att gilla Lenin för att besöka Gästis och Leninbadet. Och det är dessutom betydligt billigare att åka till Varberg en helg än att ta sig till Ryssland.Gillar man inte Mao Zedong eller Che Guevara, som finns i form av tavlor på några av väggarna i hotellet, kan man ju blunda när man går förbi. Eller helt enkelt välja att titta på någonting annat.

Hotellets väggar pryds av diverse tavlor med allehanda kitschiga motiv, inkluderande socialrealistiska propagandaplanscher från Sovjetunionen samt knubbiga änglar och andra kristna motiv. Det är svårt att ta allting på allvar, och jag misstänker att Lasse Diding har hängt upp en del av motiven med lite av en glimt i ögat. De flesta gäster, inklusive jag, verkar också vara med på noterna. Leninbyster och sovjetisk socialrealism är nämligen oerhört fascinerande, i all sin propagandistiska kitschighet. Och nog har det väl gått tillräckligt lång tid sedan Sovjetunionen brakade samman (1991!) för att man ska kunna driva litegrann med det som varit?

Själv har jag inte ändrat min uppfattning om Lenin i grunden. Lenin var onekligen en historisk viktig gestalt under 1900-talet som man idag bör kunna diskutera någorlunda kritiskt och lidelsefritt, utan att ägna sig åt vare sig okritisk hjältedyrkan eller demonisering. Lenin drog Ryssland ur Första Världskriget och räddade därmed tusentals, om inte tiotusentals liv från att skickas till slakt vid krigsfronten. Lenin störtade också ett groteskt tyranniskt tsarvälde i en genuin folklig resning. En resning som hade skett förr eller senare, med eller utan Lenin och Bolsjevikerna. Oktoberrevolutionen 1917 var alltså en genuin folklig revolt, och inte den statskupp som högerorienterade historiker som Anne Applebaum propagandistiskt har försökt beskriva revolutionen som. Lenins analyser av imperialismen som kapitalismens högsta stadium förefaller mig också tämligen giltiga än idag. Lenin som analytiker var dock troligen betydligt bättre än Lenin som politisk ledare för Ryssland. Lenin och Bolsjevikerna hade ju endast stöd av c. a. en fjärdedel av Rysslands befolkning i de fria val som följde efter Oktoberrevolutionen. Den från början breda revolutionen, som innefattade inte bara Bolsjevikerna utan även Socialrevolutionärerna (60 %), och många andra socialistiska och anarkistiska grupperingar smalnade av när Lenin samlade all makt runt Bolsjevikerna och så småningom förbjöd alla övriga politiska partier. Där förlorade Oktoberrevolutionen en stor del av sin legitimitet och grunden lades till det auktoritära styre som sedan förfinades till fulländning under Joseph Stalin.

Lenin kanske bör ses som den Ryska Revolutionens Ayatollah Khomeiny: ledare för en historiskt nödvändig revolt mot ett föråldrat och auktoritärt styre (Shahen av Iran i Khomeiny's fall, Tsaren i Lenins fall). Såväl Lenin som Khomeiny tvekade inte att göra sig av med de revolutionärer som inte ville dansa efter de självutnämnda nya ledarnas pipa. Lenin har följdaktligen senare hårt kritiserats för sin auktoritära politik, inte bara av liberaler och borgerliga historieskribenter, utan även av dåtida socialister som den legendariska tyska revolutionären Rosa Luxemburg och i modern tid även av kommunistpartiet i Venezuela, ett nutida parti som ju befinner sig i en revolutionär situation idag som i många avseenden skiljer sig från Ryssland 1917. Dagens kommunister och socialister gör nog klokt i att inte okritiskt hylla Lenin och istället försöka dra lärdom av dennes misstag. Även om en del hopplösa fall dessvärre aldrig verkar lära sig.

Eftervalsdebatter och analyser om Venezuelas folkomröstning

Folkomröstningen i Venezuela förra helgen har generat en hel del intressanta analyser, från såväl den segrande Ja-sidan, Nej-sidan samt från utomstående analytiker. Jag tänkte kort kommentera dem här, innan Venezuela åter går in i medieskuggan. Jag misstänker nämligen att mediernas intresse för landet kommer att minska dramatiskt de kommande åren. Av flera olika skäl. Det kanske viktigaste är att landet inte verkar kollapsa ekonomiskt eller håller på att bli en diktatur, trots att detta är en tes som envist drivits från högerhåll de senaste åren. De profetior om Venezuela som förts fram från högerhåll de senaste åren har gång på gång visat sig vara pinsamt felaktiga och har mer avspeglat ett ideologiskt önsketänkande än haft sin grund i den reellt existerande världen.

Intressant att notera är att den nya amerikanska administrationen under Barack Obama sänder helt andra signaler till Venezuela än den förra under George W Bush. Företrädare för Obama och vita huset säger nu att:

"for the most part, this was a process that was fully consistent with [the] democratic process." På frågan om hur Vita Huset ser på folkomröstningens resultat, som innebär att Hugo Chávez nu får möjlighet att ställa upp till omval för en tredje presidentperiod så säger man helt enkelt att "it was a matter for the Venezuelan people".

Dessa uttalanden från Vita Huset signalerar en välkommen, och synnerligen dramatisk omsvängning i USA:s politik gentemot Latinamerika. Återigen har Obama visat att han är en mer lyhörd president än sin föregångare. USA:s förändrade inställning kommer förhoppningsvis så småningom att få återverkningar även i Sverige. Det har varit pinsamt att se framförallt liberala debattörers okritiska anammanden av den amerikanska propagandan i västliga medier mot Hugo Chávez och politiken i Venezuela.

Nog för att olika politiska ledare och regimer ska granskas kritiskt, och det inkluderar sannerligen också Hugo Chávez och hans regering. Men de sanslösa mediadrev och politiska kampanjer initierade från USA som svensk press alltför villigt deltagit i har varit en skamfläck för journalistiken de senaste åren. Det återstår att se om liberala debattörer och högerbloggare tar intryck av Barack Obama på samma sätt som de villigt agerat politiska propagandamegafoner för George W Bush de senaste åtta åren. Jag är tyvärr inte säker på att de omfamnar Obama på samma vis.

En intressant eftervalsanalys, som även kritiskt diskuterar Hugo Chávez och hans roll i den "Bolivarianska Revolutionen" ges av Gregory Wilpert. Wilpert konstaterar, och här tror jag att han har rätt, att Hugo Chávez samtidigt är den Bolivarianska Revolutionens styrka och dess svaghet. Chávez är en enastående skicklig politiker som få kan mäta sig med, och som åtnjuter ett stort förtroende från det politiska mittfälet till yttersta vänstern. Chávez är betydligt mer populär än sitt parti, Förenade Socialistpartiet (PSUV), vilket onekligen är ett problem. Ska den pågående samhällsomvandlingen i Venezuela bli varaktig måste det på sikt utvecklas ett mer kollektivt ledarskap och PSUV är ännu ett alldeles för nytt och heterogent parti. Förhoppningsvis växer det dock fram nya ledarförmågor, och det är positivt i detta sammanhang att så många unga kvinnor återfinns på ledarposter i det annars macho-inriktade Latinamerika. Se även Raymond O'Neills artikel i The Guardian för ytterligare en utomstående analys av valresultatet.

I Venezuela verkar såväl vinnarsidan som förlorarna ha accepterat det klara valresultatet, vilket är positivt. Demokrati förutsätter såväl goda vinnare som goda förlorare. Dock pågår en diskussion om vilken sida som hade störst fördel i media och som hade störst möjlighet att nå ut med sitt valbudskap. Oppositionen anklagar Ja-sidan för att ha använt statliga resurser i sin valkampanj. Föga förvånande slår Ja-sidan ifrån sig, och tillbakavisar denna kritik. Det är dock svårt att tro att det inte skulle vara en fördel att inneha regeringsmakten och således en "hemmaplansfördel", så det kan ligga någonting i oppositionens kritik här. Å andra sidan är detta också lite svårt att moralisera alltför mycket över. Studier av t. ex. amerikanska presidentval har visat att den som sitter i Vita Huset som president har en avsevärd fördel i ett presidentval än den som inte gör det (oppositionen, alltså). Konstigt vore det kanske annars. Att inneha regeringsmakten är alltid en fördel, även på det opinionsmässiga planet, och en sådan fördel är nog svårt att helt och hållet reglera bort.

Regeringssidan å sin sida pekar på det massiva medieövertag som oppositionen hade i sin valkampanj via de privatägda och oppositionsägda tidningarna och TV-stationerna. Enligt en analys av Venezuelas valmyndighet så var 71 % av inslagen i medierna positiva till Nej-sidan, medan endast 29 % var positiva till Ja-sidan. Enligt samma undersökning var 78 % av tidningsartiklarna positiva till Nej-sidan. Ja-sidans representanter hävdar, sannolikt med viss rätt, därför att "Ja" hade vunnit med ännu större siffror än man nu fick (runt 55 %) om det hade rått en större åsiktsbalans i de venezolanska medierna. Kanske hade Ja-sidan då fått 60 % eller mer, menar man. Oavsett hur det är med den saken så kan man lugnt konstatera att den anmärkningsvärda mediesituationen i Venezuela effektivt punkterar påståenden från bl. a. högerhåll i Sverige att landet skulle vara en diktatur. I vilken annan diktatur i världen skulle majoriteten av tidningarna och TV-stationerna tillåtas bedriva en så stenhård politisk propaganda mot landets (påstådde) diktator och regeringen?

Det faktum att oppositionen sedan länge kontrollerar större delen av de massmediala verktygen i Venezuela är kanske dess styrka. Det är dock samtidigt en opinionsmässig black om foten för samma opposition när de hävdar att de lever i en diktatur. Man kan inte både äta kakan och ha kvar den. Och man kan heller inte med någon större trovärdighet hävda att man lever i en diktatur om man samtidigt kontrollerar majoriteten av landets massmedier. Något att tänka på även för de liberaler i Sverige som hävdar att vi lever i en socialdemokratisk åsiktshegemoni. Hur går detta ihop med det faktum att över 80 % av de svenska dagstidningarna är borgerliga och/eller liberala?

Mediekritik om Venezuelabevakningen på "Second Opinion"

"Second Opinion" heter en nystartad mediekritisk blogg, som nu kommer att övergå till nyhetsbevakande internetsajt som verkar mycket lovande. Projektet har startats av ett antal journalister med bakgrund från tunga medier som SVT, Sveriges Radio och Dagens Industri. Tanken bakom projektet är att kritiskt granska vinklade nyheter i "vanlig" media, i synnerhet larmrapporter och politiserad nyhetsbevakning. Jag rekommenderar starkt att ni som är intresserade av detta lägger "Second Opinion" till era favoritlänkar och håller koll på det som skrivs där i fortsättningen. Redan förra året blev jag intervjuad av journalistteamet bakom "Second Opinion", i samband med mediahysterin kring den s. k. "otrohetsgenen".

Denna typ av nödvändig mediekritik som "Second Opinion" lyfter fram är en uppgift som hittills har huvudsakligen fallit på bloggosfärens lott, men journalistkåren verkar nu ha insett att det ligger även i deras intresse att bedriva seriös och granskande mediekritik. Förtroendet för media är ständigt sjunkande, inte minst eftersom många, mig själv inkluderad, inte längre litar på nyheterna och irriteras av en ökande politisering och snedvriden rapportering. Det är därför inte konstigt att "Second Opinion" har välkomnats från flera olika håll, bl. a. i tidningsartiklar som den här och den här. En del tror t. o. m. att "Second Opinion" kanske på sikt utvecklas till något som blir mediekritikens motsvarighet till Wikipedia.

Jag har, på inbjudan av redaktionen för "Second Opinion", skrivit ett mediekritiskt inlägg om hur Venezuela bevakas i svensk liberal press, i synnerhet den folkomröstning som skedde i helgen. Min analys är inte nådig mot de svenska tidningarna, i synnerhet inte mot Sydsvenska Dagbladet, som har en lång tradition av "Chávez-bashing" som går tillbaka till 2002 då tidningens chefredaktör Per T Ohlsson hyllade det misslyckade kuppförsöket från högeroppositionens sida. Mitt mediekritiska inlägg på "Second Opinion" kan du läsa här.

Uppdatering 1: Just nu verkar det inte som om länkarna fungerar, troligtvis för att "Beta-versionen" av "Second Opinion" är stängd och kräver inloggningsuppgifter. Jag har inte ens lyckats hitta mitt inlägg via Google (!). Märkligt klavertramp från redaktionens sida, får man väl säga. Jag återkommer så snart jag kan med fungerande länkar. Det verkar dock som att den som vill prova "Beta-versionen" av "Second Opinion" kan maila redaktionen så får man tillgång till materialet: info@second-opinion.se

Uppdatering 2: Ni kan ju alltid prova att logga in på länkarna ovan med användarnamnet "betauser" och lösenordet "sobeta", det verkade fungera för mig.

Min kritik av svenska medier gäller bl. a. hur man skildrat den konstitutionella förändringen som fick godkänt i gårdagens folkomröstning med bred marginal (54 % Ja, 45 % Nej) och hur Hugo Chávez regelbundet har utmålats som en diktator. Inget av detta torde vara nytt för regelbundna läsare av denna blogg. Men det faktum att jag fick denna inbjudan tyder på att min kritik nu har gjort ett visst intryck och förhoppningsvis kan min artikel på "Second Opinion" bidra till att förbättra mediebevakningen ytterligare.

Detta handlar för min del inte om att okritiskt hylla Hugo Chávez eller att utmåla Venezuela som ett paradis utan problem. Utan det handlar om rätten för vanliga svenska mediekonsumenter att få en allsidig och någorlunda balanserad nyhetsbeskrivning av processen i Venezuela. Det får de inte idag, iallafall inte via de större medierna.

Ny folkomröstning i Venezuela: mediernas propagandaapparat är igång igen

Imorgon (söndag) är det dags för en ny folkomröstning i Venezuela. Det kan man tycka inte är en särskilt stor nyhet. Det hålls faktiskt folkomröstningar titt som tätt i många av världens länder som inte uppmärksammas särskilt mycket av svenska medier. När hörde vi t. ex. sist om någon av Schweiz många folkomröstningar, ett land som folkomröstar mer än de flesta andra länder? Av någon anledning riktas strålkastarljuset av svenska och andra västerländska medier särskilt mot just Venezuela, ett land som också genomför folkomröstningar med jämna mellanrum.

Anledningen är den mediala besattheten av landets färgstarke president Hugo Chávez. Hade det inte varit för Hugo Chávez så är jag övertygad om att vi hade fått lika lite nyheter från Venezuela som vi får från Colombia i svensk press. Nyheter från Venezuela, iallafall sådana som kan ges negativ politisk vinkling, blåses upp till groteska proportioner, samtidigt som omfattande mord, försvinnanden och förföljelser av fackligt aktiva och människorättsaktivister i grannlandet Colombia på sin höjd leder till förströdda notiser i marginalen.

Folkomröstningen imorgon gäller en enda fråga: ska politiska förtroendeposter på alla politiska nivåer begränsas av s. k. "term limits" till två mandatperioder, eller ska politiskt förtroendevalda kunna väljas om så många gånger de vill ställa upp och lyckas vinna majoritet? I dagens Venezuela kan guvernörer, borgmästare och presidenten endast sitta i två mandatperioder, till skillnad från situationen i t. ex. Sverige eller Storbrittanien. I Sverige och många andra europeiska länder kan riksdagsledamöter och kommunfullmäktigeledamöter sitta flera mandatperioder på sina poster, om de får väljarnas förtroende vill säga. Vi har heller inga begränsade mandatperioder för regeringschefen (statsministern) som ju utses av riksdagsmajoriteten. Detta möjliggjorde för socialdemokraten Tage Erlander att vara statsminister i över tjugo år och öppnar för möjligheten att Fredrik Reinfeldt i princip kan fortsätta att vara statsminister så länge han så önskar, under förutsättning att han lyckas vinna en majoritet av väljarna i kommande riksdagsval, år 2010 och år 2014.

Så bör det fortsätta att vara i Sverige, enligt min uppfattning. Jag anser att det endast är väljarna ska avgöra hur länge politikerna ska sitta på sina poster. Mandatperioderna bör alltså inte regleras av konstitutionen, enligt min uppfattning. Dåliga politiker bör röstas bort så snart som möjligt och bör inte sitta längre än högst en mandatperiod. Bra politiker bör däremot kunna sitta på sina poster längre än två mandatperioder, så länge de har väljarnas förtroende. Helst ska alla politiska poster tillsättas genom demokratiska val, inkluderande såväl regerings- som statschefen. I Sverige är tillsätts som bekant statschefen inte genom demokratiska val utan föds till sitt ämbete, eftersom vi har kung och monarki.

Den svenska statschefen har en livslång mandatperiod, till skillnad från situationen i mer demokratiska republiker, som Frankrike, USA och Venezuela. Sanna demokrater bör ju givetvis av principiella skäl motsätta sig monarki och alla ärvda ämbeten och sträva efter att Sverige också blir en demokratisk republik där vi kan få rösta om vem som ska bli president. Precis som man idag och i framtiden kan i Venezuela, Irland, Italien, Frankrike och andra demokratiska republiker.

Om ja-sidan vinner i Venezuela imorgon, och mycket tyder på detta, så kommer Venezuela alltså att bli mer likt republiker som Italien, Irland och Indien, där presidenten kan väljas om flera gånger, alltså mer än två mandatperioder. Det innebär dock också att Venezuela i framtiden kommer att skilja sig från USA och Ryssland, där presidenten endast får väljas om en gång och sitta två mandatperioder. Innebär detta då att Venezuela blir en diktatur och Hugo Chávez kommer att bli diktator på livstid? Knappast, iallafall inte om man inte samtidigt anser att Italien och Irland också är diktaturer och mindre demokratiska länder än Ryssland och USA. Personligen anser jag att Italien, Irland och andra länder i Europa som inte har begränsade mandatperioder för valda ämbeten är betydligt mer välfungerande demokratier än Ryssland. I många avseenden är dessa länder utan begränsade mandatperioder också betydligt mer demokratiska än USA, även om denna sistnämnda jämförelsen givetvis kan diskuteras. Det finns nämligen fler, minst lika viktiga aspekter på demokrati än ett begränsat antal mandatperioder. De begränsade mandatperioderna i Ryssland har ju heller knappast hindrat Vladimir Putin i Ryssland från att införa ett mer auktoritärt styre under sin tid som president.

Detta är alltså den principiella bakgrunden till morgondagens folkomröstning i Venezuela. Vinner ja-sidan så blir Hugo Chávez inte diktator på livstid, vilket är den grovt felaktiga bild som tyvärr sprids av massmedia och många högerbloggare. Vinner ja-sidan så får däremot Hugo Chávez möjlighet att ställa upp i presidentvalet en tredje gång, år 2012, precis som andra politiker på andra nivåer i Venezuela: borgmästare och guvernörer. Det innebär att högeroppositionens politiker i Venezuela, som styr i vissa delstater och i vissa av de större städerna, också får möjlighet att väljas om flera gånger till sina ämbeten, så länge de får en majoritet av väljarna bakom sig. Hugo Chávez kommer alltså, om ja-sidan vinner, att kunna fortsätta som president så länge de venezolanska väljarna vill ha honom. Varken längre eller kortare.

Hugo Chávez stora popularitet bland de venezolanska väljarna, i synnerhet de fattiga, är inte svår att förstå. Fattigdomen har nästan halverats under hans tio år vid makten, och tillväxten har varit rekordhög. En framsynt ekonomisk politik. bestående av nationaliseringar och högre skatter på de utländska oljebolagens inkomster, har bidragit till en omfördelning av rikedomarna och har höjt befolkningens allmänna levnadsstandard. Utbildning och hälsovård har byggts ut kraftigt, bl. a. genom att kubanska läkare och lärare har deltagit i olika sociala program eller "Missiones". Högeroppositionen i Venezuela fruktar, med viss rätt, att Hugo Chávez därför kommer att vinna nästa presidentval år 2012, och i dagsläget har de ingen politiker som kan matcha Chávez i popularitet.

Det är därför inte så konstigt att högeroppositionen motsätter sig att de begränsade mandatperioderna tas bort: de inser att de inte har en chans mot den populäre Chávez. Samtidigt har de alla demokratiska möjligheter i världen att få bort honom från presidentposten om de inte lyckas besegra honom i presidentvalet år 2012. Enligt den venezolanska konstitutionen räcker det nämligen med att samla in ett antal namnunderskrifter (bestående av 20 % av väljarkåren) för att en förtroendeomröstning om presidenten måste hållas. En förändring av den svenska konstitutionen i liknande riktning skulle jag gärna se eftersom det hade gjort vårat land mer demokratiskt, och mer likt Venezuela. Jag tror personligen att det inte hade varit så svårt att samla in ett tillräckligt stort antal namnunderskrifter som tvingade regeringen Reinfeldt att utlysa nyval och sätta sitt förtroende på spel i en demokratisk förtroendeomröstning bland väljarna. Jag skulle också gärna se fler beslutande folkomröstningar i Sverige, i likhet med Venezuela. Exempelvis tycker jag att svenskarna borde ha fått lov att folkomrösta om den nya EU-konstitutionen och Lissabonfördraget, men det vågade som bekant inte de svenska politikerna låta oss göra.

Högeroppositionen i Venezuela utnyttjade denna unika demokratiska möjlighet i Venezuelas konstitution då man år 2004 tvingade Hugo Chávez att ställa upp i en sådan förtroendeomröstning. Chávez vann dock väljarnas förtroende i denna omröstning, och kunde därför sitta kvar som president. Några år senare vann även Chávez en storseger med över 60 % av rösterna sitt första omval år 2006. Dessa val har övervakats av internationella valobservatörer som har konstaterat att valen har genomförts på ett oklanderligt vis, utan valfusk, och det är således ingen tvekan om att Chávez har ett starkt folkligt stöd bakom sig och ett klart demokratiskt mandat. Oavsett vad som antyds i svenska tidningar och i stark kontrast till de groteska jämförelser mellan Hugo Chávez och Zimbabwes Robert Mugabe som vissa högerextremistiska bloggare ägnar sig åt.

Visst kan och bör man diskutera problem i Venezuela och risken för personkult kring Hugo Chávez och risken att alltför mycket makt samlas kring en enda person. Personligen tror jag att en bestående och djupgående radikal ekonomisk och social samhällsomvandling i Venezuela inte bör vara alltför knuten kring en enda person, oavsett om det är Hugo Chávez eller någon annan. Ska Venezuela fortsätta att utvecklas så positivt som landet har gjort sedan 1999 så måste Chávez så småningom odla fram en ersättare som kan fullfölja hans politik i framtiden. Den bolivarianska revolutionen kan inte vara ett enpersonsprojekt. Men dessa kritiska anmärkningar från min sida kan man ju givetvis hysa utan att man för den sakens skull drar den felaktiga slutsatsen att Hugo Chávez är en diktator eller att Venezuela håller på att utvecklas till en diktatur. Påståenden som dessa har mycket liten grund i verkligheten och säger mer om den politiserade bild av Venezuela som sprids av borgerlig mainstreammedia i Sverige och andra västländer.

Diskussionen om relationen mellan demokrati och begränsade mandatperioder måste bli betydligt mer nyanserad än den bild som regelbundet sprids i svenska medier där oftast Chávez utmålas som en auktoritär diktator. Hur många vet t. ex. att i USA så har man inte alltid haft begränsade mandatperioder, utan att detta reglerades i konstitutionen först år 1951? En av USA:s mest uppskattade presidenter, Franklin D. Roosevelt, satt f. ö. hela fyra (!) mandatperioder på sin post. Det har alltid funnits, och finns fortfarande, politiska krafter i USA som vill ta bort de begränsade mandatperioderna, för såväl presidenten som för andra poster som borgmästarämbetet i New York. Den nyvalde presidenten i USA, Barack Obama, verkar tillhöra detta läger som som ifrågasätter begränsade mandatperioder för hur länge politiker ska sitta vid makten och som istället förespråkar att längden på politikers mandatperioder helt och hållet bör avgöras av väljarna.

Det är också mycket märkligt med mediernas märkliga tystnad kring det faktum att i grannlandet Colombia så gör president Alvaro Uribe snart sitt andra försök att ändra konstitutionen så att även han kan väljas om mer än två mandatperioder. Tystnaden kring Colombia är särskilt anmärkningsvärd, eftersom Uribe till skillnad från presidentkollegan Chávez inte låter denna konstitutionella förändring avgöras av väljarna i en folkomröstning utan väljer istället att enbart gå den parlamentariska vägen. Den enda rimliga förklaringen till medias skilda behandling av processerna i Venezuela och Colombia är rimligen att det sistnämnda landet styrs av en USA-vänlig och högerorienterad president, som USA gärna vill se längre vid makten, medan Venezuela styrs av en vänsterinriktad USA-kritisk president. Någon annan rimlig förklaring har jag svårt att se till de dubbla måttstockar med vilka Colombia och Venezuela uppmärksammas i pressen.

Och givetvis kan man hålla med Barack Obama och andra att det finns det goda demokratiska argument för att ta bort sådana här restriktioner för demokratiska val och istället låta alla kandidater tävla fritt med varandra om väljarnas gunst, oavsett om de är förstagångskandidater eller om de har suttit flera mandatperioder. En sådan principiell diskussion måste kunna gå att föra utan att det hela urartar till att man antingen förespråkar begränsade mandatperioder eller diktatur. Det är att göra det hela för enkelt för sig. Faktiskt. Det måste givetvis finnas fler alternativ än diktatur till att begränsa antalet mandatperioder för politiskt förtroendevalda.

Med dessa funderingar och reflektioner i ämnet önskar jag till slut givetvis att det venezolanska folket går till valurnorna imorgon och att det blir ett högt valdeltagande, vilket ökar legitimiten för utfallet. Jag hoppas givetvis också att såväl Ja- som Nej-sidan accepterar valutslaget, oavsett vem som vinner. Ingenting tyder på någonting annat, och Hugo Chávez var också noga med att betona att alla i Venezuela måste acceptera valresultatet, oavsett utfallet. Den som vill läsa lite mer fördjupning om den nya vänstern i Latinamerika som agerar via valsedlarna istället för gevärspipan kan med fördel läsa Magnus Lintons senaste artikel (som är ovanligt balanserad för att komma från just Linton, i de flesta andra sammanhang de obegripliga postmodernistiska ordmassornas okrönte mästare). Vill man informera sig och få en informativ bild av läget i Venezuela bör man dock undvika att läsa rabiata nyliberala bloggar och Chávez-hatare som t. ex. den här osedvanligt illa skrivna och propagandistiska högerbloggen.

I polemik med en kär gammal vän: om den påklädda apan och människans natur

Tvister och meningsskiljaktigheter om vetenskapliga och filosofiska spörsmåls är akademins livsluft. Utan sådana skilda uppfattningar skulle universitetsvärlden bli en tråkig plats, och till sist dö. Det var också tanken när jag gick nyligen gick i clinch med en gammal vän och lundaprofil från Ekologiska Institutionen: Torbjörn Fagerström, som efter en tid på Sveriges lantbruksuniversitet numera är en glad pensionär. Nyligen skrev Torbjörn Fagerström en intressant artikel i den eminenta populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg med rubriken "Fåfäng jakt på det unikt mänskliga" (hoppas nu länkarna fungerar, annars får ni ta er till ett bibliotek och kolla pappersupplagan).

Fagerströms syfte med sin artikel är mycket sympatisk: han menar (med all rätt) att det finns en tendens att man ibland överbetonar just människans unika aspekter som biologisk varelse, och då bortser från att alla andra biologiska varelser också är unika (fast på andra vis, givetvis). Jag håller självklart med om detta, men tyckte att Fagerström i sin iver att få ut detta budskap gick lite långt och underskattade de faktiska biologiska skillnader som finns mellan människor och våra närmsta biologiska släktingar schimpanserna. När Fagerström t. ex. påstod att:

"Redan för 50 000 år sedan fanns de naturgivna förutsättningarna för att skapa vår civilisation, det vill säga den tidens Homo sapiens var lika intelligenta som vi och hade förmodligen ett rikt talspråk. Men de levde i en samlar- och jägarkultur som var till förväxling lik den kultur som karakteriserar schimpanserna i dag."

så tyckte jag att det vara på plats med en liten kritisk notis och ett litet klargörande. Min kritik hittar ni här.

Min huvudinvändning här är att det finns stora biologiska skillnader mellan Homo sapiens och våra närmsta släktingar schimpanserna (egentligen är våra närmsta släktingar bonobos, eller dvärgschimpanserna, men det är en randanmärkning), och dessa skillnader är såpass stora så att det inte är korrekt att hävda att våra förfäder för 50 000 år sedan levde i en samlar- och jägarkultur som var till förväxling lik den kultur som karakteriserar schimpansernas idag. Det är alltså inte korrekt att hävda att människan endast är "en påklädd apa", en tes som t. ex. författaren och sociobiologen Svante Folin drev i en bok med samma namn.

Svante Folins bok blev en succé när den kom ut (1983), men sedan dess verkar den ha fallit i glömska. Dess entusiastiska mottagande. i synnerhet på den politiska högerkanten, kan möjligtvis avspegla den starka högervinden på 1980-talet och nyliberalismens medvind, en medvind som under de kommande decennierna skulle blåsa upp till storm. Den politiska högern runt tankesmedjan Timbro tog tacksamt emot biologiska argument för sin ideologiska offensiv. Denna ideologiska offensiv byggde på tesen att ensam är stark och att eftersom människan är av naturen egoistisk så bör vi avreglera marknader och privatisera så mycket som möjligt. En kontroversiell politisk tes som, ska det tilläggas, inte är självklar utifrån vare sig dåtidens eller dagens evolutionsbiologiska forskning.

Sedan dess har som bekant mycket vatten runnit under broarna, och modern evolutionsbiologisk forskning har visat på en betydligt mer nyanserad bild av människans natur. Jag har skrivit om dessa nya forskningsrön nyligen såvä här som här. Resultaten oroar en del nyliberaler och högerbloggare som Danne Nordling, som förstås helst hade sett att Svante Folins teser hade fått stå oemotsagda. Men forskningen går som sagt framåt. Kontentan av den senaste evolutionsbiologiska forskningen, såväl den teoretiska som den empiriska, är iallafall att gruppselektion tycks kunna fungera i mänskliga sammanhang och att den kortsiktigt vinstmaximerande och själviska Homo economicus, nyliberalismens människoideal, inte har så stark empirisk förankring som man gärna vill få oss att tro.

För att återgå till min kritik av Torbjörn Fagerströms tes om de minimala skillnaderna mellan oss och schimpanserna för 50 000 år sedan: De biologiska skillnaderna mellan schimpanser och människor är betydligt större än så, vilket bl. a. har visats i en rad experiment av den beteendeekonomen och evolutionsbiologen Ernst Fehr. Människor och schimpanser skiljer sig alltså betydligt mer än bara via den ytliga "fernissa" som kulturen utgör och som vissa evolutionspsykologer och sociobiologer har hävdat. Denna s. k. fernisseteori är ju populär bland evolutionspsykologer och går ut på att kulturen är ett ytterst tunt lager ovanpå människans egentliga biologiska natur.

Detta är dock starkt missvisande och ironiskt nog gör evolutionspsykologer här samma misstag som en del humanister: man försöker dra en skarp gränslinje mellan "natur" och "kultur" vilket är lättare sagt än gjort (och frågan är om det ens är meningsfullt). I själva verket avspeglar människans kultur till stor del vår underliggande biologiska natur, eftersom det är våra biologiska egenskaper (framförallt vår mentala och höga kognitiva förmåga) som har möjliggjort vår enastående kulturella utveckling. Kulturen är alltså således en avspegling av såväl den lokala miljön som våran underliggande biologi. Omvänt så kan biologin också påverkas av vår kultur, via t. ex. våra matvanor. Ett klassiskt exempel i detta sammanhang är laktostolerans, den genetiska förmågan att bryta ner mjölksocker, som gynnades när människor i Europa och Östafrika började hålla boskap och mjölka kor. Denna process kallas med en teknisk term för gene-culture-coevolution, och betyder att det finns dynamiska återkopplingar mellan biologin och kulturen. Vad mera är: dessa återkopplingar kan gå i bägge riktningarna.

Insikten att människans kultur och hennes biologi är i högsta grad sammanflätade fenomen är en mer modern och betydligt mer fruktbar syn på människans evolution än det snäva evolutionspsykologiska synsättet, menar jag. Vill man kan man rentav hävda att det råder ett dialektiskt samband mellan biologin och kulturen, något som den amerikanske populationsgenetikern och marxisten Richard Lewontin har argumenterat för. Det ska då noga tilläggas att detta dialektiska samband inte är samma sak som den sedan länge diskrediterade och pseudovetenskapliga nylamarckism som Trofim Lysenko ägnade sig åt under Stalineran i Sovjetunionen.

De senaste evolutionsbiologiska studierna av bl. a. Ernst Fehr och Sergey Gavrilets visar att mänskligt samarbete mellan obesläktade individer inte är en anomali utan en fundamental och grundläggande del av vår natur och vår biologi. Klassiska evolutionära förklaringsmodeller som släktskapsselektion och reciprocitet räcker sannolikt inte till för att förklara det omfattande samarbete som mänskliga samhällen exemplifierar. Sannolikt har gruppselektion spelat en viss roll i evolutionen av Homo sapiens, vilket kanske är något svårsmält för de som är förtjusta i Richard Dawkins teorier om Den själviska genen.

För att klargöra och undvika missförstånd: jag är själv en stor beundrare av Richard Dawkins författarskap och skarpa intellekt, men han gjorde det nog lite för enkelt för sig när han kategoriskt avfärdade gruppselektion och argumenterade för att all selektion sker på gennivån. Idag vet vi bättre, till stor del tack vare den senaste forskningen kring evolutionen av mänskligt samarbete. Även stora tänkare och författare kan dock missta sig, och Dawkins är i mycket gott sällskap. Torbjörn Fagerström är givetvis också ursäktad och det finns få saker som är roligare än lite gnabb mellan goda vänner i den akademiska världen. Jag tvivlar på att Torbjörn läser den här bloggen eller överhuvudtaget intresserar sig för bloggosfären, men det var iallafall roligt att munhuggas litegrann! Det var länge sedan sist. Torbjörn och jag har ju dessutom varit ute och rest tillsammans och bl. a. besökt Galápagosöarna, evolutionsbiologernas Mecka.

Det ska tilläggas att Torbjörn Fagerström kom in med ett mycket vänligt och ödmjukt svar på min kritik som jag givetvis tackar för.

Grattis Charles Darwin!

Idag är det på dagen exakt 200 år sedan en av vetenskapens största giganter genom tiderna föddes: Charles Darwin. I år är det dessutom 150 år sedan Darwin's berömda verk Om arternas uppkomst publicerades i England år 1859, en publicering som fick kullkastade den då rådande världsordningen och förändrade vår syn på människans plats i tillvaron för alltid. Det är därför inte konstigt att år 2009 kommer att vara fullproppat med olika Darwin-evenemang, föredrag och festivaler, framförallt utomlands men (förhoppningsvis) också i Sverige. Darwin är, tillsammans med Newton och Einstein, en av tidernas största vetenskapare så det är väl värt att fira.

Det är svårt att välja bland överflödet av information i den ständigt växande "Darwin-industrin" om Charles Darwin forskningsinsatser och privata liv, men jag tycker kanske ändå att den brittiska tidningen Guardians artiklar tillhör de mer intressanta som kan vara värda att kolla upp för den som är intresserad. Se också gärna den här personligt färgade intervjun med den legendariske brittiske naturfilmsproducenten Sir David Attenborough.

David Attenborough förklarar, på ett osedvanligt pedagogiskt vis, varför evolutionsteorin är mer än "bara en teori", ett tröttsamt mantra som kreationister ständigt upprepar i sin kritik mot Darwin och darwinismen. Evolutionen som historisk process är ett faktum - ett lika väl dokumenterat faktum som andra historiska händelser som Första och Andra Världskriget. Evolutionsteorin är, i likhet med andra vetenskapliga teorier som t. ex. relativitetsteorin, en dynamisk syntes mellan empiriska observationer och logiska resonemang som sammanfattar, beskriver och förutsäger de evolutionära processerna utifrån beprövad kunskap och erfarenhet.

Evolutionära principer och evolutionär kunskap har använts, och används fortfarande för att praktiskt kunna lösa olika allvarliga problem som att t. ex. förstå hur insekter och ogräs utvecklar resistens mot bekämpningsmedel, hur bakterier blir resistenta mot penicillin och andra läkemedel, hur sjukdomar som HIV och malaria sprids och anpassar sig evolutionärt över tiden och konsekvenserna av överfisket på bl. a. torsk i Östersjön.

Endast de religiöst och ideologiskt förblindade grupperingarna som än idag härjar även i vårat eget land fortsätter att förneka evolutionsteorin och det empiriska faktum som evolutionen är. Dessa marginella grupperingar kanske vi kan skratta åt och avfärda som tokstollar, men tyvärr har de fortfarande ett stort politiskt inflytande. Nyligen framkom det t. ex. att Kristdemokraternas förstanamn till EU-parlamentsvalet i juni, Ella Bohlin, är kreationist och förespråkar att Skapelseberättelsen ska läras ut som "alternativ" till evolutionsteorin i svenska skolor. Religiös vidskepelse är tyvärr fortfarande en stark kraft i världen, och sådan vidskepelse kan ha kristna, muslimska eller judiska förtecken. Det gemensamma för dessa religiösa och skapelsetroende krafter är dock en ideologisk motvilja mot evolutionsteorin - som ofta maskeras i pseudovetenskapliga resonemang.

Även utanför den religiösa sfären har det förekommit ett stort ideologiskt motstånd mot Charles Darwin's teorier. Ibland har den stillsamme forskaren beskyllts för att ligga bakom såväl nazismens brott som den ökända "socialdarwinismen", rasism, västerländsk kolonialism och annat elände. Det förtjänar då att påpekas att såväl Charles Darwin som hans hustru Emma var starka motståndare till slaveriet och de var båda starkt engagerade i nyheterna från det Amerikanska Inbördeskriget, där slaverifrågan ju var central. Darwin kan säkerligen beskyllas för ett och annat, inte minst sin kvinnnosyn, och han var liksom andra personer i 1800-talets England starkt präglad av den viktorianska miljön.

Men Darwin var, för sin tid iallafall, en ovanligt liberal och tolerant humanist som säkerligen skulle ha blivit djupt förfärad om han hade vetat vilka politiska och extrema mörkerkrafter som senare försökte utnyttja hans teori för sina egna skumma ideologiska syften. För min del instämmer jag med etikforskaren och docenten Birgitta Forsman i att en biologisk människosyn kan vara ett effektivt sätt att motverka fördomar. Rasism, kolonialism och förtryck fanns innan Darwin och kommer tyvärr att finnas kvar för en lång tid framöver. Arvet från Darwin kan utnyttjas på många sätt och för min del tycker jag att den viktigaste slutsatsen är att sträva efter en viss ödmjukhet i tillvaron. I synnerhet när vi nu vet att den art vi tillhör, Homo sapiens, endast är en historisk tillfällighet och resultatet av en lång evolutionsprocess som började i Afrika för 5-10 miljoner år sedan.

Botswana och Okavango. Några intryck

Så har jag då återvänt till ett snöigt Skåne efter några veckor i Okavangodeltat i norra Botswana. Jag håller fortfarande på att gå igenom e-post och vanlig post och försöka hinna i kapp med kontorsarbetet, därför har det inte blivit något bloggat förrän nu. Här kommer dock några spontana intryck från resan och några bilder från den mäktiga nationalparken Moremi. Fler bilder kommer så småningom när jag har hunnit bearbeta alla RAW-filer.

Resan var mycket lyckad, såväl på det yrkesmässiga som privata planet. Jag besökte bl. a. Harry Oppenheimer Okavango Research Centre (HOORC) där jag på inbjudan höll ett föredrag om min forskning. HOORC är ett forskningsinstitut fokuserat på våtmarksfrågor och ligger strategiskt beläget i Maun, vid kanten av det mäktiga Okavangodeltat, ett inlandsdelta som är unikt såväl för Afrika som för resten av världen.

Tillsammans med en tysk kollega, en biogeograf, reste vi sedan runt i deltat och studerade trollsländefaunan och gjorde en del insamlingar. Vi hann även med ett besök vid "Pan Handle", deltats smalaste del i norr där flodvattnet från Angola via Namibia rinner in i Botswana. Ett par dagars besök i Namibia vid Popa Falls blev det också. Jag är nu starkt motiverad att försöka förlägga en del framtida forskningsprojekt till södra Afrika, en fantastisk region för alla biologiskt intresserade. Under resan hade vi bl. a. närkontakt med en flodhäst som sprang på våran bil (!) mitt i natten, lyckligtvis utan att orsaka några större skador (flodhästen klarade sig också, men blev nog något förvirrade och irriterad). Vi fick även närkontakt med giraffer, en leopard, elefanter, afrikanska bufflar och på kvällen hördes lejonen ryta utanför tälten.

Botswana har haft en imponerande ekonomisk och social utveckling sedan jag besökte landet sist, i mitten på 1980-talet. Botswana är, tillsammans med grannlandet Namibia, det minst korrumperade landet i Afrika, mindre korrumperat än flera länder i Europa som Grekland och Italien. Det styrande regeringspartiet, Botswana Democratic Party (BDF), har fört något som väl får betecknas som en socialliberal politik med stora satsningar på utbildningssektorn. Detta har bekostats med inkomsterna från de stora diamantfyndigheterna i landet, fyndigheter som upptäkcktes först efter självständigheten 1966.

Botswana var, till skillnad från nästan alla andra länder i Afrika, aldrig en koloni, utan ett brittiskt protektorat ("skyddsområde"). Det berodde på att britterna under 1800-talet trodde att området var värdelöst och inte tyckte att det var värt att göra området till en koloni. De botswanska hövdingarna var dock oroade över utvecklingen i norr där den brittiska imperialisten Cecil Rhodes ville bygga en järnväg via det som idag är Zambia och Zimbabwe, ner genom dåvarande Bechuanaland till Sydafrika. Med all rätt fruktade de botswanska hövdingarna att bli uppslukade av Rhodes imperiedrömmar. Historien har visat det kloka i hövdingarnas strategi att be om skydd, med tanke på den senare tragiska utvecklingen i det rasistiska Rhodesia som sedermera blev Zimbabwe och där problemen är stora än idag.

Idag håller regeringen i Botswana ett fast grepp om diamantinkomsterna via inkomstbringade joint-venture företag där botswanska staten tar hand om en stor del av vinsterna. Botswana har alltså inte hamnat i den olyckliga situation som många andra länder med stora naturtillgångar har gjort, alltså där vinsterna försvinner ut ur landet via multinationella företag som betalar ytterst lite i skatt som kommer landets befolkning till godo, och då endast i form av mutor och korruption (som i exempelvis oljelandet Nigeria).

Frånvaron av en mörk kolonialhistoria har säkerligen bidragit till Botswanas fredliga och demokratiska utveckling, där det idag ser betydligt dystrare ut i t. ex. grannlandet Zimbabwe, och där det i andra länder i regionen tidigare länge pågick blodiga självständighets- och befrielsekrig (Mocambique, Angola och Namibia) eller så rådde det apartheiddiktatur (Sydafrika). Botswana har alltså av historiska skäl haft tur - men landets politiska ledare har också agerat skickligt och utnyttjat det lilla manöverutrymme som funnits. Vid sidan om diamanterna så har också ekoturismen vuxit snabbt och är idag Botswanas andra stora inkomstkälla (som dock ligger långt efter diamanterna, än så länge).

Botswanas nuvarande president, Ian Khama, är son till landets förste president Sir Seretse Khama som gifte sig med en brittisk kvinna och fick flera barn. Seretse Khama dog dock 1980, och innan sonen Ian blev president så hanns det med ytterligare två presidenter. Fria och demokratiska val hålls med jämna mellanrum och valresultaten accepteras av såväl regeringen som oppositionen (till skillnad från t. ex. Zimbabwe där Robert Mugabe klamrar sig fast vid makten genom en kombination av valfusk och våld).

Ian Khama har en militär bakgrund och byggde upp Botswanas armé Botswana Defence Force (BDF). I brist på yttre fiender ägnar sig nu armén åt att jaga tjuvskyttar i nationalparker och naturreservat och naturvård ligger Ian Khama varmt om hjärtat. Nyligen greps några tjuvskyttar som skjutit en noshörning och dessa dömdes obönhörligt till 20 års (!) fängelse. Jag är normalt inte en stor anhängare av hårda fängelsestraff och så här hårda straffsatser förefaller mig lite väl extrema. Men det är helt klart att naturvården tas på allvar i Botswana och lite hårdare straff för tjuvskytte borde vi väl kunna införa även i Sverige? Kanske dags att skicka en svensk studiedelegation från Regeringskansliet till Botswana för att se om vi kan lära oss något?

Botswana är inget paradis och absolut inte ett fläckfritt land. Det finns problem där, precis som i de flesta länder. Dödsstraff förekommer fortfarande och homosexualitet är förbjudet (tyvärr i likhet med många andra afrikanska länder, även om lagen inte efterlevs i någon större utsträckning). Bushmännen i Kalahari (eller San-folket som de också kallas) har länge ansett sig diskriminerade och kämpat för sina rättigheter. Dessa skönhetsfläckar till trots får man nog ändå anse att Botswana är ett ovanligt lyckat exempel på en fungerande afrikansk demokrati. Förhoppningsvis kan denna utveckling fortsätta och illustrera att allting inte är eländigt i Afrika. Kontinenten förtjänar ett bättre rykte än den har idag. Tycker jag.