Bloggpaus. Mot Okavangodeltat.

Jag gör nu en bloggpaus några veckor, fram tills den 5 februari, med anledning av en fältarbetsresa till det mäktiga våtmarksområdet i Okavangodeltat i norra Botswana. Det rör sig om en rekognoceringstur för att undersöka om där finns några lämpliga studiesystem för insekter, som jag ju arbetar med, framförallt flick- och trollsländor (se bilden ovan!).

För två år sedan besökte jag grannlandet Namibia, och tog då bilden på den vackra Trithemis annulata som poserade så fint i öknen på bilden ovan. Nu hoppas jag få återse denna art samt flera andra och nya intressanta arter. Ni som är intresserade av att få en bild av naturen i södra Afrika kan gärna besöka mitt digitala Namibiaalbum här. Jag hoppas kunna ladda upp ett Botswanaalbum senare i år när jag har kommit tillbaka.

Resan till Botswana blir också intressant ur ett mer personligt perspektiv. Jag bodde i Botswana på 1970-talet (1973-1977) då mina föräldrar arbetade som biståndsarbetare för SIDA. Sedan dess har mycket hänt, och Sverige ger inte längre bistånd till det relativt rika och välmående Botswana. Sist jag besökte landet var 1984, d. v. s. 25 år sedan. Det ska bli mycket intressant att återvända, som ni säkert förstår.

Jag vill också passa på att tacka er alla, oavsett era åsikter, som kommenterat och diskuterat de senaste inläggen i samband med Israel-Palestina konflikten i Gaza. Jag tycker att det har varit en bra diskussion i bra tonläge, från nästan alla debattörers sida. Med tanke på hur infekterad konflikten är, och hur diskussionen flippar ur på andra bloggar, så tycker jag att folk som har kommenterat här har skött sig mycket bra och kommit med intelligenta, sakliga och relevanta kommentarer. Jag har inte hunnit svara på alla, som ni förstår, och jag har inget emot att ni vädrar era åsikter, även om de inte alltid sammanfaller med mina. Kanske har den relativt bra diskussionen berott på att jag nu har kommentarsmoderering, men jag misstänker att läsarna av den här bloggen är osedvanligt kunniga och välformulerade, jämfört med mycket annat som jag har sett i bloggosfären. Jag hoppas att ni kommmer tillbaka även i fortsättningen och inte försvinner för att det nu blir ett uppehåll.

Jag åker på torsdag (15/1) morgon, fram tills dess kan jag moderera kommentarer och i mån av tid besvara dem, sedan har jag inte möjlighet att göra det längre. Måste erkänna att jag ser fram emot att inte behöva sitta vid en dator på några veckor och slippa det ständiga nyhetsflödet.

Debattartikel om vit fosfor i Expressen idag

Idag skriver jag på inbjudan en debattartikel på sidan 4 i Expressen och föreslår att Sverige ska ta initiativ till att ställa krigsförbrytarna i Tel Aviv inför rätta i Haag. Detta med anledning av de nya uppgifterna om att Israel använder vit fosfor i sina bombningar över Gaza. Jag kritiserar även de som påstår att mediebevakningen av konflikten är ensidig och missgynnar Israel, samt försöken från Israels försvarare att jämställa legitim kritik mot denna stats krigsförbrytelser med antisemitism. Läs artikeln här.

Kriget mot terrorismen som ökade terrorismen

Källa: The Raw Story.

Barack Obama - islamistkramaren?

Det kommer nu uppgifter om att USA:s tillträdande nye president Barack Obama är beredd att inleda förhandlingar och samtal med Hamas. Stämmer dessa uppgifter är det glädjande och bådar gott för framtiden och en ev. fredslösning i Mellanöstern. Jag skulle dock ge Barack Obama det vänligt menade rådet att tänka sig för innan han besöker Sverige. I det absurda och ensidiga liberala mediaklimat vi har i det här landet skulle Barack Obama allvarligt riskera att bli kallad "islamistkramare".

Enligt den svenska högern i bloggosfären och liberalerna runt Bonnierpressen får man nämligen inte ens andas tanken att Hamas är en legitim representant för palestinierna, än mindre låta dem komma till tals eller föra samtal med dem. "De är ju terrorister". Och terrorister är inte människor och därför får man inte föra samtal med dem. Terrorist är man tills motsatsen är bevisad, eller tills de svenska liberalerna har bestämt att man inte är det längre. Vilket är tämligen godtyckligt

Det är sorgligt att en tillträdande amerikansk president har en mer nykter och realistisk syn på Mellanösternkonflikten än svenska liberaler och stora delar av svensk borgerlighet. För bara några decennier sedan fanns det en intellektuell borgerlighet som vågade ha en självständig hållning och inte först sneglade på vad USA tyckte. Debatten runt konflikten i Gaza och Israels ansvar säger en hel del om hur långt åt höger de svenska liberalerna har gått de senaste åren. Arvet efter George W Bush's katastrofala utrikespolitik syns även i Sverige: här har fullkomligt absurda och extrema proamerikanska högeråsikter etablerat sig djupt in i borgerligheten. Åsikter som hade skrattats bort som varandes "tokhöger" för bara något decennium sedan och som inte hade betraktats som seriösa inom borgerlighetens huvudfåra.

Men förhoppningsvis sker det ändringar snart, även här hemma. Den svenska politiska debatten ligger ju som alltid ofta långt efter den amerikanska, och svenska USA-trogna liberaler brukar ju till syvende och sist ändå fälla upp sina paraplyer när det regnar i Washington och när husse ändrat åsikt. Förhoppningsvis så även i framtiden. Svansen brukar vifta på hunden.

Per T Ohlsson, Israel och proportionalitetsprincipen

Sydsvenskans mäktige krönikör, Per T Ohlsson skriver idag (söndag) om kriget i Gaza. Det är, föga förväntat, en ledarartikel som är inriktad på att urskulda Israels krig mot Hamas. Visserligen finns där några pliktskyldiga formuleringar om att kritiken mot Israels övergrepp är "befogad". Men i nästa andetag efterlyser Per T Ohlsson "parallella invändningar mot Hamas metoder".

Ohlsson kritiserar även folkrättsexperten Hans Corell, som menar att Israels våld är oproportionerligt och att de ansvariga för dödandet av civila bör ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Hans Corell har tidigare varit rättschef på FN och räknas som en av världens ledande folkrättsexperter. Det imponerar dock inte på den pålitligt proisraeliska Per T Ohlsson som karakteriserar Corells uttallande som "groteskt".

Ohlsson upprepar därefter de liberala Israelapologeternas ständiga mantra: "Israel har rätt att försvara sig" och visar därmed klart att han inte har begripit den proportionalitetsprincip som Hans Corell bygger sitt uttalande på. Ohlsson menar att om man kritiserar Israel utan att det sätts i proportion till någon annan part i Mellanösternkonflikten så är man antisemit. Det är ett häpnadsväckande uttalande och en total förflackning av begreppet antisemitism. Om vi skulle applicera samma princip i andra konflikter så skulle vi se hur orimligt det skulle bli.

Hur många borgerliga ledarskribenter kritiserade t. ex. inte villigt Rysslands anfall i Georgien i somras? Och hur många av dem satte denna berättigade kritik av Rysslands stormaktsfasoner "i proportion" till Georgiens tveksamma agerande innan kriget, det som motiverade det ryska anfallet? Inte många, om ens någon. Definitivt inte Per T Ohlsson. Övergrepp och krigsförbrytelser, oavsett om de begås av Israel, Ryssland, USA eller andra stater måste kunna kritiseras förbehållslöst utan att alltid "sättas i proportion" till någonting annat.

När Israel bombar en grönsaksmarknad, FN-lokaler och skolor och dödar fullkomligt oskyldiga civila är det inte bara oproportionerligt. Det är dessutom olagligt och rena krigsförbrytelser, enligt all internationell rätt. Per T Ohlsson och andra liberala debattörer måste lära sig att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara eller utbytbara. "Proportionalitet" är f. ö. ett mycket märkligt ord. Vad betyder det - egentligen? Och innebär "proportionalitet" att man får döda lika många civila som motståndaren har gjort? Knappast. Att döda civila är alltid ett brott, oavsett hur många motståndaren har dödat.

Under de många åren av konflikter så har Hamas dödat ett antal civila israeler i olika självmordsbombningar. Jag vet faktiskt inte exakt hur många, men de är totalt avsevärt färre än det antal civila palestinier som har dödats av Israel, både under den senaste offensiven och totalt under de senaste decennierna. Innebär det att Israel har rätt att döda en civil palestinier för varje dödad israel? Eller att Hamas har rätt att döda en israel för varje dödad palestinier? Självklart inte. Konsekvensen av detta skulle nämligen bli att Hamas skulle ha "rätt" att döda hundratals, om inte tusentals civila israeler för att kompensera det blodbad på palestinier som Israel nu har genomdrivit i Gaza och tidigare.

"Proportionalitet" kan alltså inte innebära rätten att döda civila, alldeles oavsett hur många civila som motståndaren har tagit livet av. Det är alltid fel att döda civila, oavsett om det är ett relativt litet antal som Hamas har gjort, eller om det rör sig om hundratals som Israel har gjort. Proportionalitetsprincipen kan knappast innebära "Öga för öga, tand för tand". Iallafall inte i min värld.

Israel-Palestinakonflikten visar på ett närmast övertydligt vis att det finns en klar motsättning mellan objektivitetsprincipen och opartiskhetprincipen som behöver problematiseras och diskuteras. Vill man objektivt beskriva konflikten, vad som har hänt, omfattningen av våldet och de olika parternas styrkeförhållanden och ansvar så är det svårt att dra någon annan slutsats än att Israel har det största ansvaret:

Israel är Mellanösterns starkaste militärmakt, och världens fjärde militärmakt. Sedan konflikten började den 27 december har 825 palestinier dödats, varav 235 barn. Under samma period har 3350 palestinier skadats, många för livet. På den israeliska sidan har 13 dödats, varav 10 soldater.

Dessa objektiva siffror talat sitt tydliga språk. Israel har knappast agerat "proportionerligt", för att uttrycka saken milt. Om inte detta är oproportionerligt våld, då undrar jag om vi någonsin kan prata om oproportionerligt våld? Utifrån objektivitetsprincipen är det mycket svårt att hävda att det råder obalans i kritiken mot Israel, en tes som Per T Ohlsson envist driver. Tvärtom kan man på goda grunder hävda att Israel får välförtjänt kritik som står väl i proportion till de skändligheter Israel man de facto har begått. Hur kan man vifta bort kritik mot att Israel har dödat hundratals civila genom att kräva "sans och balans" eller att hävda "Israel har rätt att försvara sig"? Jag begriper det inte.

Utifrån opartiskhetprincipen så ska man i denna konflikt tydligen hävda att bägge sidor har samma skuld till det som nu inträffar. Fast kanske särskilt Hamas. Detta tycks vara Per T Ohlssons favoritprincip, och det som han bygger hela sitt resonemang på. Ohlsson efterlyser "sans och balans" i rapporteringen och menar att det är fel att bara lägga skulden på Israel eftersom "man gör vissa ansträngningar för att begränsa de civila förlusterna". Verkligen?

Om detta är att "begränsa de civila förlusterna" så undrar jag hur alternativet hade sett ut? Att sprida tonvis med napalm över hela Gazaremsan, släppa en atombomb eller något ännu värre? I praktiken blir Per T Ohlsson's och övriga liberala Israelförsvarares "opartiska" argumentation ett enögt försvar för Israel. I konflikten mellan objektivitet och opartiskhet väljer de det senare och uppnår ingetdera. Genom att ständigt efterlysa"sans och balans", "proportionalitet i kritiken" och hävda att "Israel har rätt att försvara sig" så ursäktar Ohlsson och Israel's försvarare i princip alla Israels övergrepp:

En sprängd skola? "Tråkigt, men vi måste sätta detta i proportionen till att det brändes en synagoga Europa igår". Vit fosfor över civila palestinier? "Tragiskt, men glöm inte att Hamas är en terrorstämplad organisation". Hundratals palestinier dödade i bombnedslag? "Jag beklagar, men vi måste hålla i minnet att palestinierna måste erkänna Israels rätt att existera". O. s. v.

De svenska liberala israelapologeterna påminner i Israelfrågan på ett kusligt och närmast övertydligt vis om de personer på vänsterkanten i Svensk-Kubanska föreningen som ursäktar Kubas fel och brister i alla lägen genom att hänvisa till den amerikanska blockaden mot Kuba. Brister i de demokratiska fri- och rätigheterna på Kuba viftas bort genom att peka på det yttre tryck från USA som Kuba bevisligen befinner sig under. Dessa Kubaapologeter på vänsterkanten glömmer bort att mänskliga rättigher, på Kuba och annorstädes, inte är och heller inte ska vara förhandlingsbara brickor i ett diplomatiskt spel. Det är just därför det heter just mänskliga rättigheter. Rättigheter är inte förhandlingsbara.

USA:s iochförsig brottsliga blockad mot Kuba gör alltså inte att Kuba har någon rätt att ha politiska fångar eller inte tillåta en fri press. Inte minst liberaler och andra på högerkanten har kritiserat delar av vänstern för att släta över dessa brister på Kuba genom att hänvisa till blockaden mot landet. Men nu agerar alltså liberaler på nästan exakt samma sätt i sitt försvar för Israel. Israels övergrepp ursäktas och relativiseras på ett sätt som aldrig hade accepterats för andra stater som exempelvis Ryssland. Ursäkterna bygger alltid på det påstådda eller faktiska yttre tryck som Israel utsätts för.

Men det håller inte. Lika lite som det håller för Kuba, håller det för för Israel. Mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper är inte någonting man förhandlar bort med hänvisning till att ens fiende är är moraliskt undermålig eller opålitlig eller att man befinner sig under yttre tryck. Mänskliga rättigheter är heller inte något man följer när det passar en eller lägger åt sidan i kristider. Och principen att man inte ska bryta mot mänskliga rättigheter gäller alla parter, oavsett om staten heter Israel eller Kuba. Och det gäller oavsett om fienden är USA (som i Kubas fall) eller Hamas (som i Israels fall).

Under 1960- och 1970-talen glömde delar av vänstern bort de mänskliga rättigheterna, eller så trivialiserades de. Det var ett misstag. Kubas framgång på sjukvårds- och utbildningsområdena användes för att vifta bort legitim kritik mot bristerna i landets demokrati. Maoister reste till Kina och Kampuchea och rapporterade entusiastiskt om dessa länders olika framsteg, men blundade för de övergrepp som skedde i kommunismens namn. Denna kritik fick dock det goda med sig att många på vänsterkanten blev för evigt vaccinerade mot dogmatisk maoism, stalinism och leninism. Och tur var väl det. Mänskligheten går förhoppningsvis framåt. Något iallafall.

Idag ser vi en oroande tendens bland liberaler och de på högerkanten att trivialisera samma mänskliga rättigheter och principer som vänstern tidigare glömde bort. Det ser vi t. ex. när Per T Ohlsson säger upp sitt medlemsskap i Amnesty International eller när Hanne Kjöller på Dagens Nyheter ifrågasätter Genévekonventionen. Andra liberaler som är kritiska mot Amnesty är Karin Rebas, tidigare också hon på Dagens Nyheter. Vissa liberaler i Sverige går ännu längre och villkorar kampen mot tortyr till att inte innefatta dem som har vissa åsiktsinriktningar. Det är en skrämmande utveckling av den svenska liberalismen, eller iallafall från vissa av dess företrädare.

Liberalerna verkar inte ha lärt sig av vänsterns misstag och börjar alltmer relativisera och trivialisera mänskliga rättigheter. Längst går kanske den kanadensiske liberalen Michael Ignatieff som uttrycker en viss förståelse för användandet av tortyr i vissa fall. Som om tortyr skulle kunna vara någonting som man skulle kunna förhandla sig fram till om att få använda i lagom doser när det behövs! När liberalerna sviker de egna liberala idealen är världen illa ute. Då är det upp till oss icke-liberaler att försvara de goda liberala värdena. De som jag i min enfald trodde alla omfattade idag. Ack så fel jag hade.

Hamas är legitima representanter för palestinierna

Som alltid när man debatterar Israel/Palestina-konflikten så fälls det hårda ord från många olika håll. Från vänster görs det ibland, i mitt tycke, olämpliga och felaktiga jämförelser mellan Israels krigsförbrytelser och Nazityskland. Från höger utmålar man gärna fullt legitim Israelkritik som förtäckt antisemitism. Enligt min uppfattning bör man undvika såväl jämförelser med nazismen och anklagelser om antisemitism när man diskuterar Israel-Palestina konflikten. Det är illa nog som det är, och när man spelar ut "nazistkortet" så blockerar man fortsatt seriös debatt. Allt låser sig. Ingen vill ju ha en ofrivillig brunstämpel på sig. Det gäller även jämförelser mellan Hamas och Nazitysklands regering, en jämförelse som min gode vän och biologkollega Patrik nyligen gjorde i en diskussion på hans blogg.

För att sammanfatta: Israel är inte Nazityskland. Hamas är heller inte Nazityskland. Israel och Hamas är två parter i en militär konflikt som inte har mycket att göra med Nazityskland 1933-1945. Hur mycket vi än må ogilla vare sig den ena eller andra parten så är de inte nazister, någon av dem.Ska det bli någon vapenvila, och på längre sikt en hållbar fred, så måste dessa båda parter förhandla med varandra, oavsett hur illa de än tycker om varandra. Israel är den i särklass militärt starkaste makten i Mellanöstern, och är således den som bär det största ansvaret för att konflikten pågår.

Hamas är, oavsett vad man tycker om deras politiska och religiösa program, en fullt legitim part i denna konflikt. Den terrorstämpel som Hamas har fått på sig är ett politiskt beslut, som kan och bör kunna ifrågasättas, utan att man därmed anklagas för att ursäkta islamism eller terrorism. Sådana här terrorstämplingar av organisationer har USA drivit igenom sedan 11:e septemberattentaten 2001, och de är sannerligen inga hårda och oomtvistade vetenskapliga sanningar. Det är politiska beslut, som är mer grundade i USA:s säkerhetspolitiska intressen än i faktiska terrorhandlingar. Vi bör också påminna om att Sydafrikes legendariske frihetshjälte Nelson Mandela, fram tills helt nyligen stod på USA:s terrorlista.

Det klassiska utttrycket "Den enes terrorist är den andres frihetshjälte", gäller än idag. Även om man inte håller med om detta, så är det helt klart att man både kan och bör vara kritisk mot terroristklassificeringar, i synnerhet om de kommer från USA. Men även andra länder som Israel, Ryssland och Kina använder terrorklassificeringar av organisationer som en förevändning för att inte förhandla med oppositionella rörelser som makthavarna ogillar av olika skäl.

Det är extremt naivt att blint acceptera terroristlistor, vare sig de upprättats av USA eller andra länder. Det är också värt att påpeka att PLO, som tidigare hade det större inflytandet bland palestinierna innan Hamas tog över, länge var terrorstämplade av Israel och inte accepterades som förhandlingspart. Så småningom inleddes dock förhandlingar mellan PLO och Israel, vilket visar att terroriststämplar av organisationer är mer eller mindre godtyckliga politiska beslut, och inte några vetenskapliga sanningar huggna i sten. Värt att hålla i minnet när högerfolk nu ofta reflexmässigt pratar om terrororganisationen Hamas, utan att reflektera över att detta kanske ändras i framtiden. Hamas terrorstämpel är, för att uttrycka saken milt, inte en naturvetenskaplig evig sanning som inte får lov att kritiskt ifrågasättas.

Den sydafrikanska apartheidregimen, och USA:s regering, klassade länge ANC och Nelson Mandela som "terrorister". Varför ska vi då acceptera USA:s terrorklassificeringar idag, när de har visat sig så katastrofalt felaktiga tidigare, genom historien? Antalet civila israeler som dödats av Hamas är förmodligen lägre än antalet civila sydafrikaner som ANC dödade, och det finns ytterst lite rationell eller vetenskapliga grund för USA:s terrorlistor. Vi har ju sett tragiska exempel på dessa terrorlistors humanitära konsekvenser också i Sverige, när vi år 2001 utvisade tre egyptiska medborgare till säker tortyr i deras hemland.

Min uppfattning är alltså att Hamas är en legitim part i detta krig, och att Israel inte kan vägra erkänna den demokratiskt valda Hamas-regeringen bara för att man avskyr den. Alla seriösa förhandlingslösningar måste innefatta Hamas, och andra representanter för palestinierna.Det är en uppfattning som Patrik och andra kanske skulle ta som exempel på "vänsterns islamkramande", men som nu även konservativa tidningar som Financial Times omfattar. Jag håller därför inte alls med Patrik här utan håller istället helt med bloggaren Anders Svensson att det var bra att Svenska Dagbladet publicerade ett uttallande av en representant för Hamas Politbyrå. Inte för att jag håller med om allt som står där, eller att jag stödjer Hamas okritiskt. Utan för att Hamas är en legitim part i en konflikt. En part som också bör få komma till tals i svenska medier.

Jag är lite förvånad att Patrik inte verkar tycka detta. Jag misstänker tyvärr att Patriks militanta ateism tyvärr har förblindat honom något i den här konflikten. Man kan, precis som jag och Patrik, tycka oerhört illa om alla religioner, inklusive islam och religiös fundamentalism. Men det måste inte innebära inte att man ska bli fundamentalistisk ateist. Fundamentalistiska ateister vägrar erkänna religionens betydelse och andra människors rätt att göra religiösa val. All sorts fundamentalism, inklusive ateistisk fundamentalism, kan leda en fel, i synnerhet i Mellanöstern där religiös fundamentalism, av olika schatteringar, är ett faktum som vi måste leva med.En ödmjuk ateism måste innebära att man vågar erkänna och tala med religiösa organisationer, inklusive väpnade rörelser som Hamas. Att kräva att palestinierna enbart ska lägga ned vapnen och föra en moralisk icke-våldskamp, utan att också kräva att Israel upplöser sin armé är inte bara ensidigt. Det är också enfaldigt, ja rentav farligt. Vi talar om två väpnade partner, där ingen kommer att kunna utplåna den andre, inte ens om de skulle vilja (Israel har störst möjligheter och resurser, men de kommer ändå aldrig att lyckas utplåna Hamas).

Israel och andra länder som befinner sig i väpnade konflikter, kan aldrig kräva att få välja sina förhandlingspartners. Lika lite som den sydafrikanska apartheidregimen kunde vägra att tala med ANC och försökte lansera olika svarta marionettgrupperingar som mer smakfulla alternativ. Det är bara palestinierna som har rätt att välja sina egna representanter, inte Israel. Och de har valt Hamas. Att inte tala med Hamas, de demokratiskt valda representanterna för palestinierna, är grovt demokratiförakt, enligt min uppfattning. Konsekvenserna kan bli som i Algeriet på 1990-talet: då vann islamisterna demokratiska val, men släpptes inte fram till makten. Istället tog en militärjunta över makten. Som ett resultat av detta blev det inbördeskrig i Algeriet, och nu har demokrati av västerländsk modell, av fullt förklarliga skäl, diskrediterats i Algeriet för lång tid framåt. Turkiet är ett positivt exempel på motsatsen, där militären motvilligt accepterade att ett islamistiskt parti kom till makten efter demokratiska val. Samma princip som gäller för Turkiet måste rimligtvis gälla också i Palestina. Iallafall om man vill att palestinierna ska fortsätta att tro på demokratins välsignelser. Hamas är legitima representanter för palestinierna. Dags att tala med dem.

Uppdatering 1: Från höger fortsätter den märkliga konspirationsteoretiska debatten när man antyder att vi som tycker att man bör inkludera Hamas som en legitim partner är någon slags naiva "terroristkramare". Det inkluderar såväl den mörkblåa DN-kolumnisten Lisa Bjurwalds som trevliga liberala bloggare som Terra Incognita som jag hade väntat mig mer nyanser ifrån. Att högern inte klarar av att förstå att det är en oerhörd skillnad på att erkänna en part som en legitim aktör i en konflikt och att stödja deras politiska program! Sorgligt, minst sagt.

Uppdatering 2: Det verkar vara oerhört svårt för den Israelkramande högern och liberalerna i vårat land att hålla flera bollar i luften samtidigt, men som intellektuella är vi skyldiga att försöka iallafall. Varje sådant försök bör innefatta att hålla två tankar i luften samtidigt:

A/Hamas är en legitim representant för palestinierna och måste därför inkluderas i varje seriös förhandling i Israel-Palestina

B/Att Hamas är en legitim representant för palestinierna betyder inte att man måste stödja deras politiska program (jag gör det sannerligen inte!)

(Jag lade till detta klargörande i efterhand för att reptilhjärnorna på högerkanten som läser detta inlägg ska försöka stanna upp och tänka efter)

Dålig dag på jobbet?

Jag fick den här bilden av en kollega, som gav mig ett gott skratt. Bilden lär vara äkta, och inget fotomontage. Stämmer det är jag, som entusiastisk fotograf själv, oerhört imponerad.

Uppdatering: Nej, givetvis var den inte äkta! Vilket flera kommentatorer var snabba med att påpeka. Och det var kanske heller inte oväntat. Kolla aldrig en bra historia, sägs det. Och jag som bott i Kalifornien borde ha känt igen Golden Gate-bron vid San Francisco...

Den rosa leguanen på Galápagos

I en nyligen publicerad studie i PNAS har några forskare nu beskrivit en ny reptilart på Galápagosöarna, en rosa landleguan. Det rör sig om en liten population av ett hundratal djur som är såpass skilda från övriga landleguaner på öarna så att de förtjänar att upphöjas till artstatus. DNA-analyser av denna leguanpopulation och övriga landleguaner på Galápagos visar att de har mycket lite genetiskt utbyte med varandra och verkar närmast totalt reproduktivt isolerade. Andra molekylärgenetiska analyser tyder på att den rosa leguanpopulationen och övriga landleguaner på öarna splittrades från varandra för 5.7 miljoner år sedan.

Intressant nog förekommer den rosa landleguanen idag på några av de yngsta öarna som är betydligt yngre: 1-2 miljoner år. De vulkaniska Galápagosöarna antas också vara betydligt yngre än 5.7 miljoner år, vilket vållat forskarna en del huvudbry: hur kunde leguanerna finnas där innan öarna hade bildats? Förklaringen är troligtvis att några av de vulkaner som idag befinner sig under vattenytan befann sig ovanför vattnet när leguanerna anlände från fastlandet, och möjliggjorde att de kunde etablera sig och bilda en lokal population som överlevde och evolverade till att skilja sig från sina fastlandssläktingar i Sydamerika. Hela landleguankomplexet på Galápagos skildes från landleguanerna i Sydamerika för c. a. 10 miljoner år sedan, enligt molekylärgenetiska analyser.

Återigen har Galápagosöarna visat sig bjuda på nya överraskningar för evolutionsbiologerna, mer än 150 år sedan Charles Darwin besökte öarna och inspirerades till sin evolutionsteori om det naturliga urvalet. Jag misstänker att framtiden kommer att bjuda på fler intressanta överraskningar från samma öar.

Tragedin i Gaza

Jag har hittills inte bloggat om kriget i Gaza, Israels markoffensiv och den israeliska arméns fasansfulla användande av vita fosforgranater mot den palestinska civilbefolkningen i Gaza. Det var samma ohyggliga vapen som den amerikanska armén använde i Irak, när man intog staden Fallujah för några år sedan. Konsekvenserna är fruktansvärda för den som drabbas. Även om varken Israel eller USA brukar bry sig om sådana trivialiteter som Genévekonventionen så förtjänar det att påpekas att användandet av sådana här vita fosforvapen är ett krigsbrott, för vilket de ansvariga kan ställas inför krigsförbrytartribunaler. Det lär, av flera olika maktpolitiska skäl, dock varken ske med amerikanska eller israeliska soldater.

Anledningen att jag inte skrivit något är att så många andra bloggare redan har skrivit bra om detta, som Anders Svensson, Ali Esbati, Lennart Frantzell och Jinge. Deras analyser av läget instämmer jag i allt väsentligt i. Det förekommer även uppgifter från den hjältemodige norske läkaren Mads Gilbert att en grönsaksmarknad i Gaza har träffats av israeliska bomber. Åttio civila har skadats, och tjugo lär ha dödats, i ett fasansfullt blodbad som får mig att minnas andra scener från ett annat krig: Bosnien på 1990-talet. Då var det serbiska nationalister som besköt en lokal brödmarknad i Sarajevo, vilket orsakade stora civila förluster. Den här gången är det en annan etnofascistisk aktör som står för ett liknande brott: apartheidstaten Israel som bombar och dödar civila och barn. Enligt de uppgifter som har kommit fram hittills har 4 israeler dött i denna konflikt, och mer än 500 palestinier. Den överväldigande majoriteten av palestinierna är inte beväpnade Hamas-soldater, utan fullkomligt oskyldiga civila, många barn.

Trots denna groteska matematik och de assymetriska förlusterna på den palestinska respektive den israeliska sidan så fortsätter västerländsk media, inte minst i Sverige, ändå att uppmana "bägge sidor att besinna sig". Uppmaningen är fullkomligt grotesk, när det är uppenbart att den överlägset militärt starkaste parten (Israel) nu begår de kvantitativt och kvalitativt grövsta människorättsövergreppen. Det är en skam, inte bara för den oerhört Israel-urskuldande mediebevakningen i Sverige och västvärlden, utan även för alla de "liberaler" som nu försvarar Israels kriminella och brutala agerande. Till dessa skammens liberaler fär väl räknas de vanliga pålitliga och blodtörstiga Israelapologeterna Fredrik Malm och Fredrick Federley. För dessa liberaler gör skillnad på folk och folk: ett israeliskt liv är hundratals gånger mer värt en ett palestinskt. Att snacka om "opartiskhet" i den här konflikten är nog det grövsta hyckleri man kan ägna sig åt, i synnerhet om man så ensidigt tar ställning för Israel som så många liberaler gör. I den här konflikten går det inte att vara neutral utan att vara fullkomligt enögd och blunda för vad som pågår och vem som utövar det grövsta våldet.

Själv skulle jag aldrig hyckla att jag är opartisk i den här konflikten. Jag instämmer visserligen med Anders Svensson att det islamiskt-fundamentalistiska Hamas är en katastrof för palestinierna. Men jag instämmer principiellt likafullt ändå med syndikalisten Andreas Malm i att vi trots allt ändå bör stödja Hamas i deras fullt legitima militära motstånd mot Israels invasion. Varje dödad israelisk soldat är att beklaga, liksom varje dödad palestinier.Men skillnaden är att dödandet av israeliska soldater är en legitim motståndshandling från Hamas sida, lika legitim som när de danska och franska motståndsmännen dödade tyska soldater under den nazityska ockupationen av Danmark och Frankrike.

Och det palestinska motståndet mot Israels invasion och militära aggression är också precis lika legitimt som när afghanerna gjorde militärt motstånd mot Sovjetunionen som invaderade deras hemland 1979. Att motståndsmännen i Afghanistan som slogs mot Sovjetunionens invasion var fundamentalistiska muslimer var inget argument mot det legitima i deras motstånd mot ockupationsmakten. Att motståndsmännen i Gaza också är fundamentalistiska muslimer är heller inget argument mot att deras motstånd är precis lika legitimt som motståndet mot den sovjetiska ockupationsmakten i Afghanistan var en gång i tiden. De mest hjältemodiga israeliska soldaterna idag är vapenvägrarna, de unga män och kvinnor som vägrar delta i Israels militära angreppskrig mot Libanon och Palestina. De israelerna, liksom alla andra progressiva krafter och krigsmotståndare på såväl den judiska som den palestinska sidan förtjänar allt vårt stöd idag.

Nyhetsartiklar: Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet,

Den reellt existerande och fungerande planekonomin

I dagens DN Debatt går två ekonomer ut och varnar för att staten ska ta över bilindustrin, alltså Volvo och SAAB. De två ekonomerna är docent Henrik Jordahl vid "Institutet för Näringslivsforskning" och Martin Ådahl, chef vid "Forum för Reformer och Entreprenörsskap". De båda ekonomerna kritiserar bl. a. rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolf, som tidigare i höstas gick ut och argumenterade för att staten skulle gå in och ta över Volvo, eftersom de privata ägarna hade misslyckats.

Wolf hävdade, och jag tror att han har rätt, att den akademiska forskningen inom seriös nationalekonomi inte har lyckats bevisa att statligt ägande med nödvändighet är sämre än privat ägande, och statligt ägande kan i många fall kanske t. o. m. vara bättre och mer effektivt. Det gäller kanske i synnerhet sådana branscher med "naturliga monopol" och där det finns ett stort allmänintresse av att leveranserna fungerar pålitiligt och inte utlämnas åt marknadens nycker, som t. ex. energiproduktionen eller banksektorn.

Andra, mig själv inkluderad, skulle gärna se ett ökat statligt ägande även inom områden som naturtillgångar, allmänna kommunikationer och andra verksamheter som måste fungera tillfredsställande för att medborgare och småföretag ska kunna planera sin verksamhet långsiktigt. Faktum är att stora företag, som bilindustrin är ett exempel på, är såpass stora och viktiga samhällsaktörer så att de rent principiellt också borde ägas och drivas gemensamt, antingen via att staten äger dem eller att de anställda själva gör det, eller i någon blandform mellan statligt ägande och att de anställda sköter verksamheten.

Detta är kärnan i varje demokratisk och socialistisk ideologi: demokratin stannar inte i vid fabriksportarna och begränsas inte till de parlamentariska församlingarna, utan utsträcks även till det ekonomiska området. Även om många ekonomer säkerligen inte vill gå så långt som jag, så finns det idag gott om ekonomer som är mycket kritiska mot de nyliberala dogmerna om det privata ägandets överlägsenhet och marknadsliberalismens välsignelser. Till dessa mer nyanserade ekonomer hör t. ex. de forskare som driver den intressanta bloggen Ekonomistas.

De mer marknadsliberala ekonomerna Jordahl och Ådahl talar därför sannolikt inte för alla, kanske inte ens en majoritet bland ekonomerna när de tvärsäkert förklarar att:

"Det handlar inte om det självklara, att planekonomi fungerar sämre än marknadsekonomi, utan att även enstaka statligt ägda företag överlag utvecklas sämre än privatägda i konkurrensutsatta branscher."

Som forskare, även om jag nu inte är ekonom, blir jag alltid misstänksam när andra forskare pratar om "det självklara", oavsett om det gäller ekonomi eller annan forskning. En forskares viktigaste uppgift, enligt min uppfattning, är just nämligen att ifrågasätta "det självklara" och förutfattade meningar. Som påståendet att planekonomi alltid är sämre än marknadsekonomi, eller att statligt ägande alltid är sämre än privat ägande. Vad finns det egentligen för hårda vetenskapliga empiriska belägg för dessa påståenden?

Redan här finns det skäl att också påpeka det i mitt tycke självklara: "planekonomi" är inte samma sak som "statligt ägande" och "marknadsekonomi" är inte heller samma sak som "privat ägande". "Planekonomi" står inte heller i motsatsställning till "kapitalism", och "marknadsekonomi" heller inte i motsatsställning till "socialism". Det finns många exempel på kapitalistiska marknadsekonomier som under perioder fungerat som rena planekonomier. Storbritanniens och USA:s omställning till krigsmaterielproduktion under Andra Världskriget är exempel på detta, liksom Nazityskland mellan 1933 och 1945, då Adolf Hitler bedrev en planekonomisk politik i nära samarbete med det privata näringslivet. Omvänt finns det exempel på socialistiska länder som tillämpade marknadsekonomi, som t. ex. Ungern under Janos Kadar (fram till 1989) och Jugoslavien under Tito.

Men även i mindre extrema exempel, som dagens Sverige, finns det planekonomiska inslag, som vi alla tar för närmast självklara och få ifrågasätter, inte ens bland borgerliga sympatisörer. I Sverige har t. ex. den förra regeringen bestämt att om några år ska en viss procentandel (20 %?) av allt jordbruk i Sverige vara "ekologiskt". Den nuvarande regeringen fullföljer dessa planer, vilket bl. a. omfattar ekonomiskt stöd från staten till jordbrukare som vill ställa om till ekologisk produktion. Den svenska staten gör också upp långsiktiga planer för utvecklingen av infrastruktur, som vägar och järnvägar, och dessa planer sträcker sig ofta ett eller flera decennier fram i tiden. Dessa planekonomiska inslag i ett land som brukar betraktas som en kapitalistisk marknadsekonomi är inte på något vis unika för Sverige. De flesta avancerade och industrialiserade kapitalistiska länder, inklusive USA, har sådana här planekonomiska inslag. Och dessa stater måste ha det, för att ekonomin och samhället ska kunna fungera.

Planekonomins kritiker glömmer också ofta bort att alla privatägda storföretag också är planekonomier. Vad mer är: stora företag måste vara planekonomier för att inte gå under i konkurrensen på marknaden! Stora företag kan endast försvara sin ekonomiska position på marknaden genom att förekomma marknaden och planera för att undvika marknadens nycker, och därmed gå under i den knivskarpa konkurrensen. Alla stora företag har planeringsavdelningar, som försöker förutse framtiden flera år, eller decennier framåt. Stora företag har också en känd tendens att försöka bilda karteller med andra företag eller att minska konkurrensen och köpa upp mindre konkurrenter för att kunna bilda monopol.

Den som värnar om "marknaden" borde alltså rimligtvis också inse att kapitalismen är marknadens värsta fiende, och att om man vill befria marknaden bör man också bekämpa kapitalismen och dess tendens att bilda monopol och upphäva marknaden. Ett anspråkslöst förslag för att göra detta kanske skulle kunna vara att alla företag som har nått en viss kritisk storlek (säg 100-200 anställda), förstatligades? Vid denna storlek börjar företag bli såpass stora så att de kan skada konkurrensen på marknaden genom att deras makt blir alltför stor. Samtidigt har företag av denna storleken också en tendens att byråkratiseras, och de verkliga innovationerna och nyupptäckterna görs sällan i stora företag utan i mindre företag med 10-20 anställda. Genom att företag över en viss storlek antingen ägs av staten eller de anställda, medan de mindre företagen är privatägda är det möjligt att marknadens dynamik skulle fungera bättre, vem vet?

Som ett slutligt argument för att planekonomin än idag lever i högsta välmåga i våra stora privatägda företag så kan jag bara uppmana alla dem som någon gång ätit på någon lokal McDonald's restaurant att fundera på hur det kommer sig att man alltid får sin beställning inom några minuter och hur personalen kan veta hur många hamburgare som de kommer att sälja varje dag? Varför är det aldrig brist på kött eller bröd i de lokala McDonalds-restauranterna, kan man undra? Hur kan de förutsäga "marknaden" så perfekt så att det aldrig sker några misstag? Jag har aldrig upplevt att någonting jag har beställt på McDonalds (nu är det förvisso inte ofta jag går dit, ska jag erkänna) inte har funnits.

Svaret är, givetvis, att McDonalds är ett stort företag, en kedja, som är ett bra exempel på en fungerande planekonomi. Varje lokal butik får noggrant uppdaterad information, baserat på marknadsanalyser och noggrann planering av den lokala kundkretsen. Informationen och prognoserna den lokala butiken får via datorer är anpassad efter årstiderna, dagens väder och kundkretsen i området. Denna information gör att den lokala butiken kan beställa råvaror i sådan omfattning så att det räcker, och samtidigt inte blir över en massa mat som måste slängas i onödan.

McDonalds är ett strålande exempel på en ytterst välfungerande kapitalistisk planekonomi, där planeringen huvudsakligen sker för att maximera ägarnas profit. Det finns inget principiellt argument för att planekonomi inte skulle kunna lika framgångsrikt användas som ett instrument för att uppnå andra mål, som t. ex. en god miljö eller full sysselsättning. I synnerhet inte i dessa informationsteknologiska dagar när vi har tillgång till moderna planekonomiska instrument som streckkoder i olika lokala butiker. Informationen som samlas lokalt analyseras sedan centralt och används sedan av företagens planeringsavdelningar.

Frågan är alltså inte längre om planekonomi fungerar, det har den redan visat sig göra. Utan frågan är istället vilken sorts planekonomi vi vill ha?

(Jag tackar Björn Nilsson för inspiration till detta inlägg, som jag funderat på ett tag innan det blev skrivet)

Sean Penn intervjuar Raul Castro och Hugo Chávez

På nyårsdagen är det exakt 50 år sedan Fidel Castro's gerillaarmé av trashankar i de kubanska bergen besegrade den USA-stödde och korrupte diktatorn Batista. Det uppmärksammas av flera olika bloggare, bl. a. Ali Esbati. Det finns mycket kritiskt att säga om dagens Kuba och Fidel Castro, och den som har läst min blogg tidigare vet att jag sannerligen inte tillhör Fidel's okritiska beundrare. Fidel Castro kan förvisso anklagas för mycket. Men en sak kan Castro definitivt inte anklagas för: Castro har inte avskaffat demokratin på Kuba. Någon sådan har knappast funnits på Kuba, vare sig nu eller tidigare. Det var nämligen en osedvanligt korrumperad och brutal diktatur som Castro och hans gerillaarmé störtade 1959, med stort folkligt stöd. Fidel Castro kan dock, med all rätt, kritiseras för att han ännu inte infört demokrati på Kuba. Vilket är en nog så allvarlig kritik.

Problemen på dagens Kuba är många, men det som kanske framförallt bör lyftas fram är bristen på press- och yttrandefrihet, det repressiva enpartisystemet och förekomsten av politiska fångar. Antalet politiska fångar som hålls på Kuba idag är omdiskuterat, och antalet varierar beroende på vem man frågar. Av ideologiska och propagandistiska skäl ligger det i USA:s intresse att dessa fångar ska vara så många som möjligt, och DN:s Erik De La Reguera verkar följa USA:s officiella linje som talar om drygt 200 fångar. Då ska man dock komma ihåg att USA säkerligen räknar in väpnade flygplanskapare som politiska fångar, vilket människorättsorganisationer som Amnesty International inte gör.

Enligt Amnesty's kriterier för politiska samvetsfångar finns det c. a. 70 sådana på Kuba idag. Det är 70 för många, och de kan inte ursäktas med att USA håller betydligt fler fångar inspärrade utan rättegång på en annan del av Kuba, i koncentrationslägret vid Guantánamobasen. Annars tenderar tyvärr en del av Kubas okritiska försvarare på vänsterkanten att släta över åsiktsförtrycket på Kuba genom att påpeka att det är mycket värre på andra håll, i andra diktaturer och att värre människorättsbrott begås av bl. a. USA. Dessa är dock svaga argument mot problemen på Kuba. Bristen på demokratiska fri- och rättigheter på Kuba kan aldrig ursäktas med bristen på demokrati på andra håll, enligt min mening.

Bilden av Kuba är dock komplex, något som alla seriösa debattörer på höger- respektive vänsterkanterna borde kunna erkänna. Å ena sidan bristen på demokratiska fri- och rättigheter. Å andra sidan ett land som fortfarande, med viss rätt, uppfattas som ett föredöme vad gäller andra mänskliga rättigheter som rätten att lära sig läsa och skriva och rätten till hälso- och sjukvård. Kuba har, oavsett om man gillar eller ogillar detta faktum, ett oerhört gott rykte i andra länder i Tredje Världen. Tre länder i Latinamerika har hittills utrotat analfabetismen: Kuba, Venezuela och Bolivia. Utrotandet av analfabetismen i Venezuela och Bolivia har till stor del skett med hjälp av benäget bistånd från kubanska lärare, i gemensamma handels- och utbytesavtal mellan dessa länder. Den kubanska hälso- och sjukvården ligger på en anmärkningsvärt hög nivå, och Kuba har skickat tiotusentals läkare i form av praktiskt bistånd till fattiga länder i Latinamerika, Afrika och Asien.

I synnerhet i södra Afrika har Kuba ett mycket högt anseende, bl. a. hos Nelson Mandela, ANC:s legendariske frihetsledare. Det är knappast konstigt, utan historiskt mycket logiskt. Utan Kubas militära stöd till MPLA och regeringen i Angola under 1970- och 1980-talen så hade antagligen apartheidregimen i Sydafrika regerat än idag, och Namibia och Angola hade varit villiga lydstater till Pretoria. Kubas militära stöd till Angola och MPLA möjliggjorde viktiga militära segrar mot den USA-uppbackade rebellrörelsen UNITA och Kuba hjälpte till att krossa den rasistiska apartheidregimens invasionsstyrkor och bibehålla Angolas självständighet. Av fullt förståeliga, historiska skäl så är sydafrikaner, namibier och angolaner idag tacksamma för stödet från Kuba och Fidel Castro.

Idag ser framtiden för Kuba något ljusare ut, i synnerhet som landet inlett ekonomiskt och socialt samarbete med Venezuela och Hugo Chávez, och välkomnas in i samarbetet med övriga latinamerikanska länder. Till skillnad från Kuba är Venezuela en politisk demokrati, med fri press och flerpartisystem. Det har dock inte hindrat Hugo Chávez från att vid ett flertal tillfällen uttala sin respekt för Fidel Castro, vilket har spätt på farhågorna hos många att Venezuela kanske är på väg att bli ett nytt Kuba.

Den nära alliansen mellan Castro och Chávez har också varit tacksamma propagandaargument hos alla dem som anser att Venezuela är på väg mot diktatur, och Hugo Chávez är en slags diktator, argument som ter sig synnerligen märkliga med tanke på att det under Hugo Chávez tio år vid makten har genomförts fler demokratiska val och folkomröstningar än någonsin tidigare under Venezuelas historia. Det kan dock vara intressant att reflektera över att det kanske snarare är Kuba som kommer att bli mer likt Venezuela, än tvärtom? Kuba verkar försiktigt komma ur sin isolering, och förhoppningsvis kan det politiska förtrycket då också lätta. Än så länge finns inga tecken på att det kubanska kommunistpartiet vill släppa sitt maktmonopol och tillåta fria val på den karibiska ön, men man kan iallafall hoppas på en sådan utveckling i framtiden.

Nog om detta. Det kan vara intressant att fundera på skillnaderna i politisk filosofi och ideologi mellan Hugo Chávez och Fidel Castro, och lämpligast är väl att helt enkelt låta dem tala för sig själva? Via Ali Esbati fick jag tips om denna mycket intressanta intervju som skådespelaren Sean Penn gjort med såväl Hugo Chávez som Raul Castro, Fidel's bror, som nu styr på Kuba. Här framkommer flera överraskningar, kanske inte för mig, men för den som låtit sin bild av Hugo Chávez färgas av borgerlig mainstreammedia. När Chávez tillfrågas om skillnaderna mellan honom och Fidel Castro, betonar Chávez att medan Fidel är kommunist och ateist så är han själv socialdemokrat (!) och kristen (!) och en stor beundrare av USA:s förre president John F Kennedy.

Bilden som kommer fram i Sean Penn's intervju rimmar illa med den massmediala bild av den auktoritäre "kommunisten" Hugo Chávez som spridits av bl. a. Dagens Nyheter. Själv har jag alltid betraktat Hugo Chávez utbyggnad av den offentliga välfärden i Venezuela som en slags latinamerikansk variant av den socialdemokrati som styrde Sverige under 1960- och 1970-talen, med en stark offentlig sektor men också en i högsta grad välmående och mäktigt privat sektor. Trots alla påståenden om motsatsen om det "socialistiska" Sverige under dessa decennier var det ett kapitalistiskt land, om än med en mer utvecklad blandekonomi än vi har idag. Kanske är Venezuela på väg mot socialism, i framtiden. Men där är man ännu inte.

Den politik Hugo Chávez hittills har fört påminner mer om klassisk socialdemokrati, inriktad på att bygga en blandekonomi, snarare än (ännu, iallafall) kommunism eller socialism. Och det spelar kanske egentligen inte så stor roll vad det kallas? Politiken de senaste 10 åren i Venezuela har ju faktiskt varit framgångsrik, eftersom den kombinerat ekonomisk tillväxt med kraftigt minskad fattigdom och denna politik har dessutom genomförts efter att Hugo Chávez har genomfört och vunnit regelbunda, demokratiska och fria val. Venezuela är alltså inte Kuba, och ser heller inte ut att bli det. Kuba är förvisso heller inte Venezuela, och lär inte bli det. Men man kan hoppas att de kubanska ledarna tar intryck av sitt samarbete med Venezuela, och vågar sätta sina maktpositioner på spel, i demokratiska val med flera kandidater, som Hugo Chávez har vågat göra så många gånger de senaste tio åren. Det vore isåfall en av Hugo Chávez viktigaste internationella insatser.