Vissa personer skriver det som jag själv tänker, och oftast mycket bättre. Till dem hör definitivt Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, som idag skriver personligt om sina känslor när Berlinmuren föll 1989. Åsa Linderborg och jag har mycket gemensamt. Vi år båda s. k. 60-talister, hon född i studentrevoltens år 1968 och jag ett år tidigare (1967). Vi är båda akademiker, och har disputerat, hon i historia, jag i biologi. Vi tillhör alltså inte arbetarklassen, även om Åsa är uppväxt i ett traditionellt arbetarhem (vilket inte jag är). Dock måste jag säga att hennes lysande självbiografiska bok Mig äger ingen berörde mig djupt, just för att jag kände igen mycket av de sociala miljöer hon beskriver från arbetarhem.
Förvisso var Åsas situation speciell; att växa upp ensam med sin pappa som delvis var alkoholiserad. Men mycket av det hon skildrar är generellt och känns igen från andra arbetarmiljöer i Sverige, och man behöver inte gå långt tillbaka i vare sig min egen släkt eller min makas släkt för att känna igen miljöerna och sättet att tänka och resonera. Åsa Linderborgs bok var en lysande comeback för den svenska socialrealismen och arbetarlitteraturen när den är som bäst.
Jag känner igen mycket av Åsas dubbla känslor och besvikelse över utvecklingen sedan Berlinmurens fall 1989. Där finns bl. a. besvikelsen över att hela vänstern fick skulden för vad som gick snett i Öst, och inte bara de moskvatrogna kommunisterna. "Vänsterns skuld" blev snart ett begrepp, som myntades av Per Ahlmark. Denna s. k. vänsterns skuld blev snart en kollektivskuld, och omfattade långt ifrån bara de förhållandevis fåtaliga Moskva- eller Pekingtrogna kommunisterna.
De från liberalt håll påkletade anklagelserna omfattade inte bara Jan Myrdal när han reste till Kampuchea 1978, utan även många av oss som var för små för att ha upplevt, än mindre haft chansen att försvara förtrycket under Stalin, Mao eller Pol Pot. Jag var 8 år 1975, när Pol Pot tog över, och 11 år när Jan Myrdal åkte på sin berömda vänskapsresa. Jag var 12 år när Sovjetunionen invaderade Afghanistan, och 14 när fackföreningen Solidaritet förbjöds i Polen 1981. När jag och Åsa Linderborg föddes hade Stalin varit död i ett och ett halft decennium. Varför skulle vi, och för den delen ännu yngre vänstersympatisörer känna någon skuld? Är vår skuld större än den skuld som t. ex. Göran Hägglund och andra kristdemokrater har för de kristna korstågen under 1000-talet?
Åsa Linderborg slår därför an strängar i mitt minne som jag tror delas av den vänstergeneration som är födda från slutet av 1960-talet och framåt, alltså alla vi som inte ens hade kunnat bli medlöpare med diktaturerna i öst ens om vi hade velat. Det var helt enkelt för sent, och vi var knappt vuxna när Berlinmuren äntligen föll. Större delen av vårt vuxna liv, efter att vi nått rösträttsåldern, har varit en upplevelse av reträtt och besvikelse. Alla politiska partier, från Vänsterpartiet till Moderaterna, trängs nu i mitten och flirtar med den s. k. "medelklassen". Resultatet blir politisk apati och framgångar för högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Vänsterns tillbakagång och defensiva hållning sedan 1990-talet har därmed också utvecklats till den representativa demokratins kris. Utan tydliga politiska skiljelinjer mellan partierna förlorar många väljare, inklusive undertecknad, intresset för partipolitik och motivationen för att rösta. Vad är det för mening att gå och rösta om alla sju partierna i Riksdagen bara är mer eller mindre socialliberala varianter på samma underliggande tema?
En skillnad mellan mig och Åsa Linderborg var dock att jag aldrig var involverad i Kommunistiska Ungdomsförbundet (KU, föregångare till Ung Vänster), som hon var. Åsa Linderborg skriver i sin artikel om en intressant kongress i Budapest, våren 1989, där hon upplevde de oppositionella stämningarna inom det ungerska regeringspartiet. Jag är personligen rätt glad att jag aldrig blev insyltad med partigängarna i Öst, och vänstern har för mig alltid varit mycket mer än Vänsterpartiet och dess föregångare Vpk. Vänstern som rörelse kan rimligtvis inte monopoliseras av ett polititiskt parti eller gruppering, utan är ett brett spektrum av inom- och utomparlamentariska politiska rörelser och strömningar även inom andra partier, inte minst inom socialdemokratin.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
28 comments:
Med tanke på att "vänster" under hela nittonhundratalet (med knappt synliga undantag) har inneburit en principiellt okritisk syn på staten är det inte så märkligt att ett samhällsexperiment som gav staten en extremt stor plats i samhället har kommit att uppfattas som vänsterns apoteos och att dess fall har dragit med sig vänstern som kollektiv företeelse i fallet.
Jag vet också att "vänster" betydde något annat för hundra år sen: fiendskap mot alla hierarkier. Marx gillade aldrig statsbyråkrater. Inte August Palm heller. Men ord och begrepp skiftar mening med åren. Idag kan man fråga sig om begreppet vänster över huvud taget betyder något.
Enligt Karl Polanyi finns det tre sätt att fördela tillgångar i samhället:
1. Marknad, som innebär att folk byter med varandra på ett fullständigt promiskuöst vis.
2. Omfördelning, som innebär att ett centrum samlar in resurser och fördelar ut dom igen enligt en förutbestämd norm "vad var och en har rätt till".
3. Gåvoekonomi, som innebär att vi ger varandra gåvor för att upprätthålla sociala relationer.
Under hela nittonhundratalet har "vänstern" tagit ställning för 2. till hundra procent, och i den mån man har backat har man sett det som taktiska kompromisser. Vilket är absurt. Alla behövs - fast det är viktigt att veta var respektive passar bäst.
Vad som inte behövs utifrån det klassiska vänsterperspektivet är klasskillnader. Det bör alltså inte råda marknad på arbete, och kanske inte heller på produktionsresurser.
Men jag känner mig oerhört tveksam till om det vänsterbegrepp som rådde för hundra år sen kan restaureras. Begreppsskridning brukar vara irreversibel.
Jan:
Förvisso har nog vänstern kanske överskattat statens roll i vissa fall, men innebär det att Berlinmurens fall och dess effekter på HELA vänstern stod i proportion till vad som fallit, d. v. s. den s. k. "realsocialismen".
Knappast. Efter 1989 har även beskedliga förslag om att bibehålla, eller rentav bygga ut (hemska tanke!) den offentliga sektorn likställts med "kommunism" eller Gulag. I ett sådant samhällsklimat, när minsta beskedliga försvar för välfärdsstaten likställs med Sovjetdikaturen gäller det att se bortom de retoriska propagandafraserna. Jag menar nog att man bör kunna försvara och betona 2 i ditt schema ovan utan att bli beskylld för att ursäka marxism-leninismens diktaturer.
Nog behövs det gåvoekonomier, kooperativ m. m. men att tro att den offentliga sektorn skulle kunna bli väsentligt mindre än den är idag utan att det får katastrofala effekter förefaller mig något naivt. För att travestera en gammal S-kampanj: "Gärna fler kooperativ, men först en rejäl offentlig sektor".
Naturligtvis har du rätt i det. "Offentlig sektor" är inget vänsterprojekt, även Bismarck höll på med sånt. Och Alexander Hamilton. Och Jean-Baptist Colbert. Och visst måste en sådan finnas; det råder det en stor enighet om, enligt din förra bloggpost. Bara freaks är däremot.
Men frågan är om man inte måste gå längre, till frågan om kamp mot hierarkierna och klassamhället också.
Här finner du en intressant diskussion om förnyelse, där 2. kanske ges en lite mindre roll: http://turbulence.org.uk/turbulence-1/commonism/
Erik:
Och i ditt inlägg har du egentligen svaret på frågan om hur/varför jag blev icke-organiserad "socialdemokrat på vänsterkanten":
Jag, som föddes 1944, upplevde Stalins tid och minns hans dödsdag mycket klart, fast jag inte var så gammal då, och den oro hans död skapade (ska det bli någon bättre eller någon ännu värre?). Jag såg allt det där du berättar att du inte var med om och tvingades, som politisk intresserad, ta ställning till det. Jag kunde aldrig förmå mig att sälla mig till rörelser som försvarade Stalin, Mao, Hoenecker m.fl. kommunistiska diktatorer, lika lite som jag kunde sympatisera med dem av våra partier som stöttade fascismen i Europa, som jag också upplevde, eller apartheid i Sydafrika.
Kerstin:
Fast då är egentligen du också för ung för att kunna beskyllas för att ha ursäktat Stalin, eller hur? Jag menar: karln dog väl 1953 (eller var det 1956?) och då var du ju inte särskilt gammal...
Jag tycker hursomhelst att hela den här "skuld-diskussionen" är rätt fånig. Det är lika meningslöst att kritisera dagens vänster för vad deras föregångare gjorde som att attackera Reinfeldt för att Arvid Lindman och högerpartiet gjorde i början på 1900-talet. Jag menar: Reinfeldt bör kritiseras för den politik han för IDAG (och där finns mycket att säga!), snarare än att ställa honom till svars för vad hans föregångare gjorde för snart 100 år sedan...Vad M gör idag räcker och blir över...
Denna skuldkänsla. Hos vänstermänniskor. Vad då? Spelar det någon roll om ni levde före Stalins död? Eller Pol Pots?
Handlar det inte om en intellektuel grumlighet?
Om jag har varit med i det ena eller andra partiet kan jag väl inte svara för Honecker eller Kohl?
Eller Palme?
Bara för att den borgerliga högern vill ha det så ska man väl inte låta kletat klistra på en.
Nej skuld bör vi känna för att inte vara tillräckligt radikala och modiga. Det fruktansvärda förtrycket mot folken i tredje världen, mot palestinierna, mot krigen drivna av USA osv. Stasi kan för oss vara ett memento, men som en östtysk sa: med DDR kvar hade inte tyskarna bombat i Serbien eller krigat i Afghanistan, eller?
Däremot kan man anklaga vänstern för diktaturkarameri i form av Kubahyllande och inte minst att ledaren för vänsterpartiet Lars Ohly lär ha känt sorg när muren föll.
Det handlar inte om historia, det handlar om idag.
Mattias
Erik Svensson:
Nej, jag var inte gammal då, men hade väldigt klart för mig, redan som tioåring, att kommunismen, Stalin och Sovjet, var förfärliga och farliga - men dessutom har jag aldrig i hela mitt liv försvarat Stalins inrikespolitik, så jag känner inte att jag behöver be om förlåtelse eller ursäkta mig här.
Däremot har jag viss förståelse för hans utrikespolitik, som jag menar att han drevs till av Västmakterna, varför jag anser att skulden till Europas delning låg hos USA med allierade inte hos Stalin och Sovjet. Dessutom anser jag att skulden till Sovjets ekonomiska misslyckande i hög grad måste läggas på Västmakterna.
Vidare dröjde det ett tag, minns inte om det rörde sig om månader eller ett halvår, innan jag fick klart för mig vad Pol Pot sysslade med och tog kraftigt avstånd.
Så nej, jag anser mig inte ha något att skämmas över eller be om förlåtelse för, men anser dessutom inte att Sovjetförsvararna, maoisterna m.fl. har mer att be om ursäkt för än Franco, Salazar och Pinochet-försvararna m.fl, alltså de som idag framställer sig som snövita.
Anonumous:
Har du minsta begrepp om hur det såg ut på Kuba under Batista? Har du minsta begrepp om hur Väst även här gjorde allt för att Castro, som inte var kommunist från början, skulle misslyckas med att ge kubanerna drägliga liv?
Vet du något alls om vad USA och deras allierade sysslar med, hur mycket oskyldiga männisor man torterar, hur mycket folk man avrättar, fast de är oskyldiga mm? Det låter inte som du har en susning utan bara rapar högertpropgaganda.
Det var ett bisarrt resonemang, Anonymous, och jag undrar inte på att du vill förbli anonym.
Alltså att alla som ingår i det otroligt luddiga som kan kallas "vänster" ska ta på sig skuld för vad Lars Ohly säger (alltså inte ens gör).
All normal rätt räknar med att man kan ta ansvar för det man kan påverka, inte något annat. Kollektiv skuldpåläggning och kollektiva straff är totalitärt. En sån som Hitler kunde härja med att "die Juden sind schuld" för något som Rothschild & co kunde ha med ett finger i. Men det borde vara ett främmande sätt att tänka här.
Blir nyfiken då du skriver att du inte ser dig själv som arbetarklass, enligt vilken definition och vilken roll anser du dig ha i produktionen?
Erik,
Du skriver att "Vi tillhör alltså inte arbetarklassen, även om Åsa är uppväxt i ett traditionellt arbetarhem (vilket inte jag är)".
Vore kul om du kunde beratta hur man avgor om en person tillhor arbetarklassen eller inte. Som jag forstar det ar man val arbetarklass sa lange man lever pa eget arbete och inte andras arbete (avkastning av aktier mm).
Hej Erik,
Så här skriver Åsa Linderborg: "Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner". Hon verkar mena att Östeuropas befolkning inte har fått det bättre sedan 1989; hon verkar till och med hävda att de fått det sämre. Man tar sig för pannan!
Den positiva utveckling som skett i Östeuropa, liksom för övrigt i stora delar av övriga världen som ansågs räddningslöst förlorade för bara några decennier sedan, är ju remarkabel! Kolla valfri databas. Jag kollade spädbarnsdödlighet för några östeuropeiska länder: den har halverats. Till och med i Ryssland har den nästan halverats. Självfallet har inte detta enbart med kommunismen att göra, men jag tror du kan hitta en positiv utveckling på de flesta områden utom (när det gäller Östeuropa) sysselsättning. Det är ett hån mot Östeuropas befolkningar att gnälla över förlorade illusioner! Visst lider man på många håll - speciellt i Ryssland - av en gigantisk korruption och ojämlikhet. Men hur snabbt kan å andra sidan utveckling gå. Hur snabbt går den inom evolutionen? Och hur snabbt kan man förvänta sig att samhällsutvecklingen går?
Varför är det viktigt med fakta i vissa sammanhang, medan man i politiserande sammanhang tydligen kan kläcka ur sig vad som helst?
Det gäller också detta ständiga tal om hur den offentliga sektorn har urholkats, och som Linderborg - i vanlig ordning utan några som helst källor - upprepar i oändlighet. Gå in och kolla siffror för tusan! 60-talet är ju en period som man ofta är nostalgisk över, inte minst inom vänstern. Då jobbade 9% av Sveriges befolkning i offentlig sektor. Hur många tror du att det är idag? 1985 satte Sverige ett svårslaget världsrekord i offentliga utgifter - 63% av BNP. Denna andel har minskat - 2000 var utgifterna 52% av BNP. Detta beror dock troligen inte på att de offentliga utgifterna blivit mindre, utan snarare att de övriga delarna av ekonomin har expanderat. Skattetrycket är fortfarande rekordhögt, och de indirekta skatterna har expanderat enormt. Förutom de 35% av din inkomst som du betalar i skatt, så avgår ju närmare 60% av hela din inkomst i indirekt skatt innan du ens har sett den.
Är det ett självändamål med en gigantisk offentlig sektor? Är den organisatoriska koloss där du arbetar ett bra exempel på prioriteringar mellan kärnverksamhet och annan verksamhet? Malmö Stad har fler anställda än hela EU-kommissionen. Vad tror du - ägnar alla dessa offentligt anställda sig åt sina kärnuppgifter? Skolresultaten från Malmö Stad tyder knappeligen på det. Det är väl viktigare VAD man håller på med än hur stor den offentliga sektorn är?
Slutligen: jag är också kritisk ´till när kärnområden som energi, utbildning och vård blir föremål för vinstintressen (vinst på skattepengar dessutom). Inom t ex äldrevård så är många andra länder betydligt mer försiktiga till att släppa in den privata marknaden än vad Sverige är; och man kan för övrigt tillägga att olika former av kooperativ är mycket vanligare i andra länder än i Sverige (vilket är historiskt nytt eftersom Sverige har en rätt stolt tradition på det området, som emellertid socialdemokrater med högermedhåll kvävde från 60-talet och framåt - allt skulle vara offentligt).
Jag skulle önska lite större konkretion och respekt mot fakta i debatten från de vänsterdebattörer som skriker om det offentligas förfall. Ge belägg!
Patrik Hall
Hej och roligt att se så många kommentarer på detta inlägg!
Har varit borta ett tag, undervisar den här veckan och hinner därför desvärre inte gå in och besvara alla synpunkter som har kommit, men tveka inte att fortsätta diskussionen.
En snabb kommentar till "Anonymous" (Patrik Hall):
Det här var en spridd skur av borgerligt färgad kritik, som går långt bortom mitt inläggs tema. Jag kan därför inte i detalj bemöta allt, som skulle kräva minst ett par bloggposter till att reda ut. Några synpunkter dock:
1. Att EU-kommissionen har färre anställda än Malmö Stad är väl för väl???? Precis som du säger är det kanske inte antalet anställda som är viktigt utan vad de gör. De gånger jag har varit nere i Bryssel för att granska EU-ansökningar har jag slagits av den ENORMT ineffektiva byråkratin och den tid det tar (med svensk effektivitet hade jobbet klarats på halva tiden!). Mina upplevelser av EU-byråkrati (liksom amerikansk byråkrati!) har för evigt vaccinerat mig mot gnället från höger om den svenska ineffektiva offentliga sektorn.
2. Att Malmö stad har många anställda och en stor förvaltning kan MÖJLIGTVIS ha att göra med att det är rikets tredje största stad och att man måste sköta en massa nödvändiga saker som EU-byråkraterna i Bryssel inte behöver bekymra sig om, som offentlig service. Kanske är Malmö för stort för att vara en egen kommun? Kanske beror det också på att i moderatfästet och överklassreservatet Vellinge i söder så bor det en massa höginkomsttagare som vägrar ta emot flyktingar och som därmed vräker över kostnaderna på den fattigare kommunen i norr? Vad vet jag?
3. Vad gäller utvecklingen i Östeuropa så kan vi idag vända blickarna mot t. ex. Baltikum, där ekonomierna kollapsat bl. a. p. g. a. den avreglerade finansmarknaden i Sverige. Internationella Valutafonden (IMF) kräver nu drastiska nedskärningar och lönesänkningar av de offentliganställda, bl. a. lärarlönerna. Är det rimligt? Personligen tycker jag att finansmarknaderna borde ha reglerats mycket hårdare och mycket tidigare, såväl i Sverige som i USA, Väst- och Östeuropa. Om detta gör mig till en naiv folkhemsnostalgiker eller kryptostalinist - so be it!!!
4. Snacket om den "ofantliga sektorn" och "varje privatanställd bär två offentliganställda på sina axlar" och "den närande och tärande sektorn" är dumheter som bl. a. marknadsliberala dogmatiker som Ingmar Ståhl och Bo Södersten tjatade om under 1980- och 1990-talen. Det avspeglar en gammaldags syn på den offentliga sektorn som enbart någonting som är en börda. Alla vet att den offentliga sektorn köper varor och tjänster för hundratals miljarder kronor varje år från olika privata företag. Ibland undrar jag hur många nya jobb som jag skapat för Lundatraktens företagare inom bl. a. databranschen och restaurantverksamheten via alla inköp och doktorandlöner som Vetenskapsrådet har varit vänliga att ge mig.
5. Investeringar i den offentliga sektorn ger jobb även i den privata. Så är det. Det är inget nollsummespel, som herrarna Södersten och Ståhl har försökt inbilla oss. Låt oss begrava alla dessa villfarelser från de pubertala MUF-ungdomarnas 1980-tal, den tiden är förbi.Framtidens historiker kommer säkerligen att se tillbaka på "de galna 1980- och 1990-talen", decennierna då marknadsliberala dogmerna trängde in i alltför stora delar av samhället, med katastrofala resultat.
Ja,ja, det är lätt att man pratar förbi varandra i såna här diskussioner. Två saker bara:
1, Jag är fullständigt enig med dig om att den offentliga sektorn är viktig för ekonomin av flera skäl. Inte minst databranschen, som du ju nämner, vill ju prångla ut det ena och det andra, och ibland kan man möjligen undra om uppköparna från offentlig sektor ibland inte är lite mer naiva än uppköpare från den privata. Men, som sagt, den offentliga sektorn är viktig, det har f ö just kommit ut en bok av en amerikansk ekonomhistoriker som just bevisar den offentliga sektorns stora betydelse som tillväxtkraft. Sen hindrar detta inte att jag också tagit intryck av viss "borgerlig" vetenskap om offentliga byråkratier som har en tendens att växa sig för stora av olika skäl (men detta gäller säkerligen även stora företag). Men låt oss säga att storleken på den offentliga sektorn i Sverige är lagom.
2, Men långt bortom ditt inläggs tema? Inlägget handlade om Åsa Linderborgs artikel där hon a, hävdade att östeuropéerna inte fått det bättre sedan 1989 (snarare sämre) samt b, liberalernas glädje över östblockets fall har motiverat deras närmast totala nedmontering av den offentliga sektorn. Båda påståendena är grundfalska, vilket jag försökte visa med mitt inlägg. Inte att det skulle vara något fel på den offentliga sektorn i sig. En passant undrade jag också om inte faktagrundad argumentation hade betydelse även när det gäller samhällsfrågor?
Patrik Hall
Patrik:
Jo, absolut faktagrundad argumentation har betydelse även när det gäller samhällsfrågor. Jag skulle absolut inte hävda någonting annat. Sedan menar jag dock att politiska diskussioner både är (och bör vara!) grundade i politiska värderingar. Alltså: vill jag argumentera för högre/lägre skattetryck eller större/mindre offentlig sektor så bör jag få lov att göra det, utan att be om ursäkt för det.
Det finns en tendens i politiska diskussioner att man tenderar att vilja göra just sin politiska ståndpunkt mer "vetenskaplig" än andras, när den ofta är grundad i politiska värderingar. Den här tendensen finns såväl till höger som vänster. Jag tänker på t. ex. Carl Bildts motivation för den förra borgerliga regeringens (1991-1994) ekonomiska politik som "den enda vägens politik" eller Margaret Thatchers "There Is No Alternative" (TINA). Eller för den delen, den s. k. "vetenskapliga socialismen" i Öst, som var allt annat än vetenskaplig. Sådana försök till "scientism" menar jag att det är allas vår skyldighet att granska och avslöja, när det är motiverat.
Men som sagt: vi kan ju också ta fasta på det som förenar, snarare än det som skiljer: Ja, stora "system", oavsett om de är privata eller offentliga, tenderar att växa sig stora och byråkratiseras. Ibland undrar jag om man inte skulle kunna fundera kring vad evolutionsantropologiska studier av människors sociala system kan lära oss om "optimala" storlekar på enheter? Med tanke på att människor förmodligen är anpassade till gruppstorlekar på 100 - 200 personer så kan man ju fundera kring detta i hur man organiserar verksamheter i olika sammanhang.
Angående Åsa Linderborgs artikel så tolkar jag nog inte den som du gör, att hon hävdar att de har fått det sämre sedan 1989. Däremot att det inte alltid har blivit lika bra som utlovats. En väsentlig skillnad. Vad gäller faktabaserad argumentation kan man ju också fundera lite över det faktum att såväl medellivslängden som befolkningsmängden i Ryssland minskade under 1990-talet och den s. k. ekonomiska "chockterapin". Är det helt orimligt att förklara den minskade befolkningsmängden med den extrema privatiseringsvågen som genomfördes med ivrigt bistånd från bl. a. svenska ekonomer som Anders Åslund? Är man en okritisk Sovjenostalgiker om man påtalar detta? Är det inte rimligt att man får lov att kritisera det mänskliga priset i form av detta "systemskifte", precis som man kan och bör kritisera det mänskliga priset för Stalins tvångskollektiviseringar i Ukraina under 1930-talet? Får man bara lov att kritisera socialistiska systemskiften, och inte nyliberala dito?
Läste just om en undersökning om vad folk tycker om marknadsekonomin. Sämst tyckte ryssarna om sådan. 61% ansåg att den var dålig.
Det går knappast att hävda att alla ryssar har fått det bättre, ekonomiskt/materiellt, sedan Sovjets fall alltså. Då hade säkert åsikten om marknadsekonomin vart en annan.
Barnadödligheten vet jag inget om, men medellivslängden minskade med c:a 8 år i Ryssland åren efter sammanbrottet, knappast ett tecken på bättre levnadsförhållanden jämsöver.
Friheten att få säga vad man vill och resa vart man vill kräver faktiskt ekonomi att resa, och behov att få gå ut och säga vad man vill. Svälter man så är nog mat viktigare än det fria ordet.
Bäst är förstås att man har bådadera men det finns många i både Ryssland och USA som varken har det ena eller det andra.
Hej igen,
ekonomhistorikern Peter H Lindert har skrivit boken "Välfärdsstatens expansion" (utgiven på kapitalistförlaget SNS!!!) Det var den boken jag nämnde i förra inlägget - den borde du läsa. Den ger belägg för välfärdsstatens betydelse för tillväxt. Förordet har f ö skrivits av den svenske ekonomhistorikern Jonas Olofsson som en gång i en avlägsen forntid satt på mitt korridorrum på Delphi (i tämligen berusat tillstånd) och försvarade Stalins tvångskollektiviseringar...
Det finns med all sannolikhet evolutionsbiologiska perspektiv på organisationsteori - jag har dock aldrig hunnit sätta mig in i dem. Däremot kom jag över ett par spännande evolutionsbiologiska artiklar nyligen om varför nutida politiker och andra beslutsfattare alltid ler. Där har TV-mediet och marknadsföringsteknik överhuvudtaget spelat roll för beteenden. Och innebär förstås också ett ständigt glapp mellan yta och innehåll. Erik nämnde tidigare 1980-talet som ett decennium som skulle komma att gå till historien som präglat av överdriven tilltro till marknadskrafter. Och det stämmer förstås - på ett ytligt plan. Tittar vi till innehållet så var det under detta decennium som de offentliga sektorerna blev större än någonsin tidigare - i Sverige liksom i Thatchers Storbritannien.
Slutligen: Linderborg beklagar Östeuropas utveckling de senaste åren - att tolka artikeln på annat sätt är ju omöjligt. Jag tycker i stället att det som skett är generellt sett fantastiskt, och jag är glad att jag fått uppleva det (liksom den fantastiska våg av demokrati och utveckling som svept över världen de senaste decennierna). Detta hindrar förstås inte att problemen är mycket stora - speciellt i Ryssland givetvis, som inte är en demokrati och som förefaller styras av KGB (som Linderborg i en annan grotesk artikel påstår inte var så mycket värre än svenska SÄPO). Men även i länder som det gått fantastiskt bra för - t ex Polen - finns det mycket att vara orolig över, såsom galopperande antisemitism och hat mot homosexuella.
Patrik Hall
Patrik/Kerstin:
Jo, det går visst att tolka Linderborgs artikel på ett annat sätt än det Patrik gör.
Det bevisas nämligen av att JAG tolkar artikeln på ett annat vis än Patrik. Finns det verkligen bara en "sann" tolkning av artiklar? Huruvida Linderborg menade det Patrik menar att hon säger, eller om hon ville säga det som jag tror att hon ville säga kan vi väl fråga henne om isåfall?
Jag ska också klargöra att när jag länkar till artiklar (oftast till dagspress eller kulturartiklar) så gör jag det för att jag tycker att artikelförfattarna har någonting intressant att säga, alldeles oavsett om jag håller med dem till 100 % eller inte (det gör jag sällan, inte heller med Åsa Linderborg). Jag har tidigare länkat till både Jan Myrdal och Lars Gustafsson, utan att hålla med dem om allt de säger. Likaså menar jag att jag inte behöver be om ursäkt för att jag för fram mina personliga åsikte och tolkningar på den här bloggen.
Jag har aldrig någonsin påstått att jag är opartisk eller objektiv på den här bloggen, och har heller aldrig påstått att mina inlägg är jämförbara med referee-behandlade vetenskapliga artiklar. Däremot försöker jag vara saklig i så mån att jag inte kommer med felaktiga påståenden eller rena lögnaktigheter, vilket inte hindrar att jag ibland (oavsiktligt) kan länka till en mer eller mindre dålig källa. I fallet med Åsa Linderborgs artikel så är det en personlig opinionsyttring och en personlig betraktelse över vad Berlinmurens fall har inneburit för den politiska diskussionen i bl. a. Sverige. Hur kan en sådan personlig betraktelse egentligen vara fel (eller rätt)? Den slog an strängar och väckte tankar hos mig, och det var därför jag länkade till den.
Vad gäller Ryssland så tycker jag det finns anledning till stor pessimism, och landet är långt ifrån på väg mot demokrati. Sett i ett längre perspektiv kommer Sovjetunionen att vara en av många men långa auktoritära parenteser i Rysslands mörka historia, det är jag övertygad om.
Sedan måste jag säga att det är intressant med alla dessa stalinister (verkliga eller inbillade) som dykt upp överallt, nu senast Jonas Olofsson på Delphi. Jag måste antagligen ha varit på fel fester, eller ha missat dem, för jag har faktiskt under alla mina år i Lund aldrig träffat en enda stalinist personligen! Kanske har jag rört mig i fel vänsterkretsar, och kanske hittar man dem i Göteborg i kretsarna kring KPML(r) och Sven Wollter. Jag börjar misstänka att stalinisterna är någon slags spöken som alla skräms med, men som få har träffat. Finns de någonstans tycker jag personligen att det skulle vara oerhört intressant att träffa dem, men har det inte lyckats hittills så lär det inte gå i framtiden heller.
Ett par intressanta länkar, angående denna viktiga diskussion:
Jonas Sjöstedt, V-politiker han också, skriver uppskattande om Åsa Linderborgs ärlighet om Berlinmuren, vilket jag också uppskattade med hennes artikel:
http://jonassjostedt.se/wordpress/?p=1229
Min åsikt om Berlinmuren 1989 ligger närmare Sjöstedts än Linderborgs, men jag tycker att hon ska ha en eloge för att hon inte försöker göra avbön för vad hon tänkte och tyckte då. Man behöver inte hålla med henne till 100 % för att uppskatta sådan ärlighet.
Filosofen Slavoj Zisek skriver intressant (som vanligt) i NYT om Östblockets fall och den politiska utveckligen efter detta:
http://www.nytimes.com/2009/11/09/opinion/09zizek.html?_r=1
Återigen: jag håller inte med om allt. Men jag tycker att det vore läge nu, tjugo år efter Berlinmurens fall, med en lite mer nyanserad diskussion om "kommunismen" och dess fall. Är det att hoppas på för mycket?
Det finns en sund del av den kollektiva skulden. Kommunismens misslyckande i östeuropa och Asien är något man måste förhålla sig till.
Det ofattbara lidande dessa diktaturer gett upphov till är inget man skall ignorera utan istället förstå. Hur kunde dessa diktaturer uppstå och blomstra mot den ideologiska fond som åtminstone till ytan tycks motsäga dem? Var detta predestinerat? Av sociala eller ideologiska skäl?
Hos vänstern är denna kollektiva skuld ändå något levande och något som diskuteras. Andra som definitivt har motsvarande skelett i garderoben, till exempel centerpartiet/bondeförbundet, har inte ens börjat utan är fast i ignoransfasen. Den som tar upp detta kommer mötas av samma kategoriska vägran som hos de sämsta delarna av vänstern.
En omsvängning där är något jag ser fram emot och som skulle vara lärorikt för alla, men som knappast lär börja på SvDs ledarsidor.
Kort klarläggande:
jag sa att personen ifråga försvarade tvångskollektiviseringarna, inte att han var stalinist. Jag vill också bara framhålla att jag inte på något sätt är den som vill ställa honom till svars för detta berusade samtal så här nästan 25 år senare.
Tack för mig,
Patrik
Patrik:
Det är uppfattat. Jag gjorde nog en övertolkning av vad denna person sade, vilket jag borde ha fattat själv. Kan radera din kommentar om episoden ifråga, om du vill, jag vill inte skapa obehag för någon, vare sig dig eller honom.
Min huvudpoäng i svaret på ditt inlägg kvarstår dock: jag har inte träffat någon (äkta) stalinist i verkliga livet, men skulle själv tycka att det vore intressant att göra det, inte minst för att förstå hur sådana personer tänker.
Om vänstern har en kollektivskuld så har den gått i arv till alla de organisationer som är dess efterföljare, vilket såvitt jag kan förstå det innebär att vänstern bär på en arvsskuld. Det finns ett beprövat sätt att slippa sådana: ni behöver en frälsare! Någon som tar på sig hela skulden och dör för er skull. Funkar det för andra funkar det säkert för er. (Eller kanske behövs bara att vissa vänsterhjältar mytologiseras lite längre för att det ska funka? Che Guevara?)
Erik:
Jag har däremot träffat tvättäkta stalinanhängare. De var beklämmande får jag säga, men deras fanatism var av exakt samma slag som unga nyliberalers eller libertarianers. Det som inte passade trodde man inte på, tvingades man se det, så var det en sorglig men nödvändig utvecklingsfas på vägen till den äkta kommunismen (man kan inte föra omelett utan att knäcka några ägg), och hade folk en annan åsikt gjorde man vad man kunde för att se till att denne persons framtid saboterades.
Detsamma gällde i stort sett de maoister jag träffade på den tiden.
Patrik:
Bevare mig väl för frälsare, oavsett om de heter Jesus eller Che Guevara! Några sådana frälsare behöver varken högern, vänstern eller mitten. Erfarenheterna från bl. a. kristendomen avskräcker!!!
Erik Svensson
Instämmer helt.
Erik, jag kan inte se att du skall be om ursäkt för Stalinism. Lika lite som en tysk född samma år som du skall behöva be om ursäkt för nazismen.
Men en tysk (eller annan nationalitet) som säger att han/hon vill återuppväcka nazismen och gillar deras tankar anser jag måste ställas till svars för att vilja utsätta mänskligheten för samma lidande återigen.
Att idag med facit i hand säga att man stödjer vad Hitler eller Stalin gjorde, ja, då har man retroaktivt dragit på sig en skuldbörda.
Nu kan ju denna nazist givetvis säga att han/hon vidareutvecklat nazismen. Lova att denna gång kommer det gå bra, låt oss bara ge det en chans till så skall ni få se.
Nu har ju nazismen bara provats en gång som statsskick. Det är ju möjligt (men föga troligt) att i en annan form skulle den kunna fungera.
Men handen på hjärtat, vem av er därute vill ge den en ny chans, med facit i hand hur det gick förra gången?
Om vi nu kommer till kommunismen så har den inte provats bara en gång. Vi har under 1900-talet och in i vår tid sett massor av länder prova många olika varianter. Alltid med samma nedslående resultat.
Statistiskt sett är den faktiskt välprovad, med 100% misslyckande som resultat.
Hur kan det vara annat än vansinne att återigen vilja utsätta ett folk för detta? Sannolikheten för att lyckas är inte precis hög och vid misslyckande är lidandet hos folket oerhört.
Det är helt oförståeligt hur någon kan vilja göra detta experiment igen. Det är på detta vis jag och många borgerligt sinnade ser på det.
Om man läser mer artiklar än den länkade artikeln av Åsa Lindeborg så framstår hon i mina ögon som en extremist som gärna skulle vilja prova detta experiment ytterligare en gång. Nåväl, gör det då, utsätt dig själv och din familj, men lämna mig och min familj utanför.
En annan intressant passus. Erik skriver: "Sedan menar jag dock att politiska diskussioner både är (och bör vara!) grundade i politiska värderingar. Alltså: vill jag argumentera för högre/lägre skattetryck eller större/mindre offentlig sektor så bör jag få lov att göra det, utan att be om ursäkt för det."
Vad bra, då är det ok att rösta på SD och tycka Islam är den största faran som Sverige utsatts för sedan 40-talet (Åkessons ord, inte mina). Jag uppskattar när man stöder den fria tanken och ordet, oavsett om man håller med eller ej.
Post a Comment