DN:s Hans Bergström, marknadsfundamentalist och tillika en av Sveriges i särklass mest mörkblåa ledarskribenter, demonstrerar i en krönika den växande skepsisen bland liberaler mot naturvetenskap i allmänhet, och klimatforskning i synnerhet. I en kolumn med rubriken "Den gröna Fatwan" efterlyser Bergström mer "skepsis" i miljödebatten och uttrycker sympati för den reaktionära nationalekonomen, demokratiskeptikern tillika klimatskeptikern Marian Radetzki som nyligen gick ut med ett famöst utspel där han ifrågasatte behovet av insatser mot klimatförändringarna.
Nationalekonomen Radetzki och statsvetaren Hans Bergström saknar ju naturvetenskaplig utbildning och deras åsikter om klimatproblemen är därför huvudsalingen av politiskt intresse, snarare än att de är värda att ta på allvar. Bergströms och Radetzkis motstånd mot en radikal klimatpolitik bottnar i en ideologisk motvilja mot alla ekonomiska åtgärder som till synes eller de facto tycks hota "den fria marknaden". Det är faktiskt rätt så komiskt, eller kanske snarare tragikomiskt, att Bergström hyllar Radetzkis artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt (när blev detta ett seriöst organ inom naturvetenskap och klimatforskning???) och hävdar att "Forskare måste kunna fortsätta att öppet undersöka frågor av det slag Marian Radetzki och Nils Lundgren reser i sin artikel i det kommande numret av Ekonomisk Debatt."
De blåa herrarna är givetvis i sin fulla rätt att förespråka ett ekonomiskt och politiskt system, en fri och oreglerad marknad, som är fullkomligt diskrediterat i den stora allmänhetens ögon, i dessa dagar av sammanfallande finansiell kris och klimatkris. Problem uppstår dock när de försöker motivera sina politiska argument i naturvetenskaplig klädnad, t. ex. när Hans Bergström trosvisst hävdar att:
"Domineras, till exempel, klimatförändringar av självförstärkande feedbacks (som allt snabbare värmeökning när isar smälter) eller av stabiliserande feedbacks (som ”dimming” genom molnbildning)? Seriösa forskare hävdar det senare, medan medierna enbart speglar den förra uppfattningen. "
Här målar Bergström upp en s. k. "straw man", d. v. s. han sprider en bild av vetenskapen och media som är allt annat än korrekt. Att seriösa forskare enbart eller ens huvudsakligen skulle omfatta uppfattningen att stabiliserande feedbacks dominerar klimatet, och att självförstärkande feedbacks enbart skulle vara en mediakonstruktion är inte bara inkorrekt. Det är dessvärre ett djupt ohederligt påstående av Hans Bergström, som på detta vis sprider en vilseledande bild av dagens klimatforskning och dess starka empiriska stöd inom vetenskapssamhället.
Det finns många forskare, kanske rentav en majoritet, som är starkt kritiska mot FN:s klimatpanel IPCC:s slutsatser men av rakt motsatt anledning som Bergström: IPCC har underskattat betydelsen av självförstärkande feedbacks och har varit alltför försiktiga i sina prognoser och rekommendationer. Det är idag ett faktum, att döma av vetenskapliga publikationer i högrankade tidskrifter, att koldioxidutsläppen accelerar liksom isavsmältningen i delar av Antarktis accelererar och att ett stort antal av de varmaste åren har inträffat sedan 1990-talet. IPCC:s försiktiga prognoser ska dock ses som en minsta gemensamma nämnare i klimatdebatten och en massiv majoritet av världens vetenskapliga akademier och forskningsråd har ställt sig bakom dessa prognoser.
Där Hans Bergström talar om behovet av "skepsis" och betonar vetenskaplig osäkerhet, så ser jag och många andra forskare en ovanligt stor vetenskaplig enighet. Vad Hans Bergström och Marian Radetzki gör, på ett synnerligen ohederligt vis, är att de ägnar sig åt "cherry picking", d. v. s. de plockar ut avvikande röster från en liten minoritet av forskare som på intet vis är representativa för huvudfåran inom klimatvetenskapen.
En sådan argumentationsmetodik som Bergström använder är ett mycket vanligt politiskt knep bland politiker och debattörer som begår det ideologiska felslutet och som avfärdar vetenskapliga utsagor för att de är ideologiskt osmakliga, snarare än på basis av rationella och vetenskapligt grundade argument. Bergström och Radetzki påminner härvidlag om Sydafrikas förra president Thabo Mbeki, som fortfarande vägrar att erkänna att HIV orsakar AIDS och som lär ha organiserat en vetenskaplig konferens där han bjöd in den lilla men högljudda minoritet av forskare som också omfattade denna minst sagt kontroversiella uppfattning. Thabo Mbeki, Hans Bergström och Marian Radetzki demonstrerar därmed en gemensam vetenskapsfientlig attityd som går tvärs över deras ideologiska skiljelinjer. Klimatskeptiker och "HIV-dissidenter" är samma andas barn.
Hans Bergström och Marian Radetzki demonstrerar också någonting som är mycket intressant och ett tecken i tiden: liberalismens kris. En kris som tar sig som uttryck att liberaler fjärmar sig alltmer från naturvetenskapen när den till synes tycks hota de liberala politiska idealen om en fri och oreglerad marknadsekonomi. När liberalerna ställs inför ett val mellan den bistra verkligheten och klimatproblematiken som kräver en radikal omställning av ekonomin och sin egen ideologi som bygger på myten om en ständigt ökande ekonomisk tillväxt, så avvisar de verkligheten för att den ter sig alltför ideologiskt obehaglig.
Detta görs under ideologiska fraser där Bergström varnar för de "politiska intressen som knyts till gigantiska planbeslut" och uttrycker sin avsky för "Svärmare av olika slag, handels- och marknadshatare, alla de som på ideologiska grunder anser sig veta exakt hur hela världen bör organiseras enligt deras plan – de får nu åter luft under vingarna. " Det intressanta är att den politisering som Bergström varnar för på ett så övertydligt vis demonstreras i hans egen krönika, där det är uppenbart att naturvetenskapliga argument väger lätt jämfört med hans oro för att klimatdebatten "äventyrar några av det öppna samhällets mest grundläggande lärdomar. "
Sällan har väl liberalismens kris demonstrerats så tydligt som i Bergströms ångestladdade krönika. Naturvetenskapen hotar nu de liberala idealen och den liberala utopin. Inte för att naturvetenskapen har tagits över av några miljöalarmister eller kryptokommunister. Utan för att naturvetenskapen nu levererar bistra budskap om verkligheten som liberalerna har svårt att acceptera.
Den laddade frågan Bergström och vi andra verkligen borde ställ oss är nu: om det är så att vi tvingas acceptera inskränkningar i den fria marknaden för att uppnå vissa nödvändiga miljömål, ska vi inte vidta dessa åtgärder? Om det krävs en demokratisk och planerad ekonomi för att undanvärja klimathotet, är det inte rimligt att genomföra denna förändring snarare än att gasa på som om ingenting har hänt och inte oroa sig? Seriösa och mer reflekterande liberaler än Hans Bergström, som författaren Lars Gustafsson, vågar iallafall ställa sig dessa kritiska frågor.
Vi andra, som inte tillhör det liberala politiska lägret, bör åtminstone tvinga liberalerna till mer kritisk självreflektion om hur de ska förverkliga sin politiska vision i en värld där klimat- och miljöproblemen blir alltmer akuta. För socialister torde det vara självklart att en demokratisk planekonomi är en nödvändig förutsättning för att lösa dessa problem när marknaden har fallerat. Men hur tänker länge liberalerna förneka problemen och har de någon trovärdig lösning?
Posts
10 comments:
Äsch, det finns väl ingen anledning att ta alltför seriöst på vad nationalekonomerna skriver. Tro mig, jag vet, jag har nämligen en natinalekonomisk examen - och vem bryr sig om vad jag säger? Det är bara det att under några årtionden har folk med några poäng i ämnet fått för sig att de är kvalificerade att uttala sig om rallt mellan himmel och jord, men det behöver man som sagt inte ta alltför allvarligt på. Blir de utskrattade alltför många gånger tröttnar de nog (och börjar uttala sig i egenskap av statsvetare i stället).
En generell reflexion angående politik och all vetenskap (inte bara natur-): en klass på uppåtgående kommer att vara väldigt intresserad av att få korrekta beskrivningar av hur världen fungerar. En klass som tycker att världen börjar bli svårhanterlig och hotfull och inte ser något sätt att ta hand om problemen sjunker helle ner i vidskeplighetens dimmor. Det är en ganska grov teori av vad som händer, men jag tror den stämmer i stort. Och det är därför som jag är sur på stora delar av vänstern för att man ignorerar vetenskapliga frågor. Men det kanske beror på att stora delar av vänstern har blivit bekväma småborgare?
Hans Bergström vänder sig mot den dogmatiska och auktoritära synen i klimatdebatten. Det gör han med all rätt - tycker inte du det också?
Vi har saknat en åtminstone övergripande förklaring till varför det skulle bli en stor uppvärmning av små utsläpp av koldioxid. Efter många år har debatten avancerat till frågan om hur stora positiva återkopplingar det finns. Kan du förklara varför de man tycks vara överens om att återkopplingen är 3-4 gånger den initiala uppvärmningen från CO2?
Den enda förklaringen jag sett antydd är att det inte finns någon annan förklaring - då måste återkopplingen från CO2 vara förklaringen. Ett sådant argument framstår inte som särskilt starkt i debatten. Därför hör man det ytterst sällan. Istället tar man till auktoritetsargument. Därför opponerar liberalerna.
/DNg
Ja, nog är det bekvämlighet som är den springande punkten. Bekvämlighet och självbedrägeri. Jag har svårt att bedöma hur många som verkligen tror att det är hållbart att bara gasa på, men jag kan inte (vill inte) tänka mig att de utgör en majoritet.
Problemet är alla de som inte vill konfrontera sin egen bekvämlighet. När Greenspan skriver något så häpnadsväckande som:
markets are an expression of the deepest truths about human nature and... as a result, they will ultimately be correct
...kan man ju undra om karln är cynisk eller bara dum. Snacka om felslut! Men ironiskt nog finns det nog en djup sanning begravd här, och den blir tydlig om man byter ut "correct" mot "the fantasy of choice".
Jag saknar den skolning som ger tillträde till en saklig debatt om klimatpåverkan. Men jag har åtminstone vett att inse detta, och att - oavsett skolning - iaktta försiktighetsprincipen.
Raljans kan jag däremot bjuda på. Den duger inte till annat än att ventilera frustration. Men tyvärr räcker ju inte heller den sakliga debatten (i så fall hade inte någon av oss behövt skriva ovanstående). Så, vad kan vi göra för att "tvinga liberalerna till mer kritisk självreflektion"? Inte politikerna, i första hand, utan alla de som röstar med fötterna, och som, varje dag, röstar för sin egen bekvämlighet.
Danne Nordling:
Du har nog delvis rätt om auktoritetsargumentet. Men ÄR det inte så att detta argument har sin validitet? Och är det helt förkastligt att åtminstone delvis använda det?
Personligen vill jag att forskning kring HIV-virusets spridning ska ske av auktoriteter och experter med medicinsk utbildning, inte av dig eller mig. Och vi bör lita mer på klimatforskare än ekonomer när vi diskuterar den antroprogena uppvärmningen. Inte för att klimatforskarna behöver ha 100 % rätt i alla fall. Utan för att sannolikheten att de har rätt är betydligt högre än att ekonomerna har det.
Antiauktoritetsargument används ofta av vetenskapsopponenter och kan ytligt sett te sig sympatiska och demokratiska. Men ni liberaler borde kanske problematisera det faktum att ni använder samma typ av antiauktoritära argumentation som andra vetenskapsfientliga krafter som t. ex. kreationisterna. Varför ska vi just ta era argument på allvar?
Vetenskapen är inte demokratisk. Och bör heller inte vara det. Man röstar inte om naturvetenskapliga processers giltighet eller sannolikhet. Sorry.
Danne Nordling igen:
"Kan du förklara varför de man tycks vara överens om att återkopplingen är 3-4 gånger den initiala uppvärmningen från CO2?"
Jag ser inte problemet? Varför skulle inte den positiva återkopplingen vara 3-4 gånger högre än den initiala uppvärmnigen?
Jag har skrivit om positiva återkopplingar flera gånger på den här bloggen, inte bara i samband med klimatet. Karakteristiskt för dem är en s. k. kaskadeffekt, d. v. s. en liten initial effekt sätter igång en kedjereaktion och får stora konsekvenser.
Det är inget konstigt, mystiskt eller alarmistiskt, utan processer som är vanliga i naturen (liksom i mänskliga fysiologiska processer). Den positiva återkopplingen kan mycket väl vara upp till 100 ggr den initiala mängden, t. ex. vad gäller metaboliska processer.
Så vad är problemet? Det verkar som om klimatskeptiker och liberaler är fast i ett gammaldags och oerhört linjärt vetenskapligt paradigm av exakt proportionalitet mellan orsak och verkan. Så fungerar naturen sällan.
Erik skriver:
Det verkar som om klimatskeptiker och liberaler är fast i ett gammaldags och oerhört linjärt vetenskapligt paradigm av exakt proportionalitet mellan orsak och verkan. Så fungerar naturen sällan.
Ledsen, men jag tror inte att de flesta s.k. klimatskeptiker ens vet vad orsak/verkan är (till skillnad från slumpmässig samtidighet, eller skensamband ex.) är för något, och jag vet att de flesta humanister och samhällsvetare inte vet ett vitten om naturvetenskap, och därför inte om vetenskap egentligen. Och kunskaper i biologi, kemi, fysik, statistik, glöm det. De kan inte ens elementa inom dessa områden.
Men, eftersom det går bra att köra ut ideologi via nationalekonomi och andra s.k. samhällsvetenskaper och humaniora, om man vill göra det, så tror de att sådan är vetenskapen, tror att idealen ÄR verkligheten.
Jag är gammal nog att minnas en tid då tekniker t.o.m. (som ju kan en del fysik i alla fall) trodde att det som skickades ut i luften försvann ut i rymden! För att inte tala om att man trodde att det som skickades ut i haven försvann. När man gjorde sig av restprodukter och avfall från industrierna på det sättet kallade man detta "kvittblivningsprocesser".
Sen Hans Bergström flyttade till USA har hans artiklar i DN till 100% stämt med agendan från Den Republikanska Attackmaskinen. Personangrepp på Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton, hyllande av Bush-administrationen, växthusförnekande, stöd för Israels hardliners, skönmålning av Irakkriget osv.
Bergströms ”analyser” är megafonartade upprepningar av Carl Rove högerns intellektuellt ohederliga halvsanningar, vilka John Kerry kallade The Republican Smear Machine och som beskrivs i boken The Republican Noise Machine.
Ett exempel: Bergströms beskrivning 2004 av John Kerry som en politiker i ”gränslandet mellan socialdemokratins vänsterflygel och vänsterpartiet, någonstans mellan Marita Ulvskog och Lars Ohly” (slut citat).
Är det inte konstigt att en intellektuell person med djupa kunskaper om politik som bor i ett annat land aldrig tänker några egna tankar? Min misstanke är att Bergström har sålt sig – och därmed förlorat all den moraliska trovärdighet han hade under sin tid på DN.
Kerstin: Tyvärr är förståelsen för orsak och verkan liten även bland folk i gemen. Man tror att det handlar om tyckande - jag tycker så här, alltså är det så här. Eller - jag tycker att det ska vara så här, därför får nån se till att det blir så, men jag tänker inte göra något själv.
Jag vet inte varifrån detta har kommit. Ibland när jag känner mig reaktionär tror jag att det beror på att folk har för tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten för att de ska behöva ta några hänsyn till verkligheten. Men beteendet är ju lika vanligt, kanske vanligare, bland dem som inte har någon sådan stoppning. Isåfall kanske det är fråga om inlärd fatalism? Någon som har några idéer?
Du generaliserar som vanligt katastrofalt mycket kring politik och vetenskaps...för till vänster har vi massor med personer som förnekar biologins roll i människan.
Idioter finns i alla politiska färger och personligen har jag mött betydligt mer inskränkta och ignoranta sociologi-fanatiker på vänsterhållet än jag mött naturvetenskapsmotståndare på högersidan. Men våra erfarenheter skiljer sig uppenbart åt.
Danne sa:
"Vi har saknat en åtminstone övergripande förklaring till varför det skulle bli en stor uppvärmning av små utsläpp av koldioxid."
För det första är de temperaturökningar vi pratar om bara 0,5–2 procent, vilket inte är så extremt mycket direkt. Sen VET vi att de växthusgaser (varav men inte uteslutande koldioxid) som finns i atmosfären redan åstadkommer en temperaturökning på ca 10 procent. Vi vet också att vi ökat koldioxidkoncentrationen i atmosfären med en tredjedel, och av andra växthusgaser med betydligt mer. Att vi då skulle vi en temperaturökning på elva procent istället för tio ter sig inte särskilt besynnerligt. Inte för mig i alla fall.
Din fråga och din skepsis tyder på en lekmannamässig och föga ödmjuk inställning till vetenskapen. "Om jag som lekman tycker att det här är svårt att förstå så är det nog inte sant. För de som har tio års utbildning på det här kan ju inte förstå något som jag inte förstår." Har du samma inställning till kvantmekaniken också? "Hur kan en elektron passera igenom två springor samtidigt? Kvantmekaniken stämmer nog inte."
Än värre blir det ju av att det som jag raddat upp ovan tar ca fem minuter att ta reda på. Den tiden verkar du inte vilja lägga. Jag undrar varför.
Post a Comment