Generalstrejken rycker närmare: ödesstund i Iran

Den officielle förloraren i det iranska valet, Mir Hosein Mousavi, uppmanar nu de iranska arbetarna till generalstrejk i protest mot valresultatet och regimen. Mousavis uppmaning, liksom mycket av mobiliseringen i övrigt, sker nu via nya sociala medier som bloggar, Facebook och Twitter. Gammelmedierna, alltså TV och tidningar, har uppenbarligen svårt att hänga med i den dramatiska händelseutvecklingen. Själv får jag mycket av min information via Facebook (!) av alla ställen. Händelserna i Iran visar att alla de som avfärdat dessa nya medier som "dagsländor" har haft rejält fel. Den mobilisering av massorna vi nu ser i Iran hade inte varit möjlig utan internet och dessa nya kommunikationsverktyg.

Jag har inga illusioner om den försiktige reformisten Mousavi, som sannolikt vill behålla den islamiska republikens grundläggande karaktär, om än i mjukare form. Men i valet mellan Mousavi och det nuvarande reaktionära prästerskapet så framstår han trots allt som den minst onda av två ting. Det är också värt att understryka att folkliga mobiliseringar av det slag som vi nu ser i Iran lätt drivs vidare av sin egen inre dynamik.

När Mousavi uppmanar till generalstrejk så finns det också en viss risk, eller chans om man så vill, att han själv kommer att förlora kontrollen och att ett annat nytt ledarskap stiger fram. Det har vi sett många gånger genom historien i samband med dramatiska samhällsförändringar, exempelvis i Argentina i samband med den finansiella kraschen år 2001. På bara en vecka hade Argentina flera presidenter, som alla tvingades avgå efter bara några dygn vid makten, den ene efter den andra, tills de rasande folkmassorna accepterade Nestor Kirchner i slutändan.

Ingen vet vad som kommer att hända i Iran de närmaste dagarna och timmarna, men det är värt att påminna om att förra gången det var revolution i Iran (1979) så började det också med generalstrejk. Till skillnad från gatuprotester i städerna och på universiteten så slår en generalstrejk hårt mot landets ekonomi och de styrandes prestige. En generalstrejk, om den blir verklighet, kan bli det som knäcker den islamiska republiken i grunden, något som jag misstänker att inte ens Mousavi är intresserad av. Därför ska det bli intressant om det s. k. "reformist-lägret" bland prästerskapet då kommer att tvingas välja sida: antingen sälla sig till de folkliga protesterna, och då riskera att marginaliseras som en av många oppositionella grupper, eller öppet ta ställning för den repressiva regimen och då istället riskera att svepas bort från makten i en revolutionär flodvåg av folklig vrede. Det står och väger just nu, med andra ord.

Värt att notera är också den fortsatta försiktiga hållningen från USA:s sida, vilket tyder på att även Obama-administrationen är oroad över händelseutvecklingen och inte har kontroll över läget. Det är i grunden positivt, eftersom vi har sett tillräckligt många tidigare s. k. "folkliga" resningar som i realiteten varit mer eller mindre dirigerade utifrån från USA och västmakterna. Man kan t. ex. här nämna den extremt hypade "Orange Revolutionen" i Ukraina som i praktiken var en intern statskupp stödd av CIA och amerikanska tankesmedjor på högerkanten, inte den spontana revolution som dess entusiastiska anhängare i väst försökte utmåla den som. Eller USA:s misslyckade kuppförsök mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez år 2002, som till en början möttes av entusiasm bland svenska liberaler men som de idag inte gärna vill kännas vid.

I väntan på den närmaste framtiden vill jag liksom Andreas Bryhn passa på att uppmana svenska ambassaden i Teheran att öppna sina portar för flyktingar, precis som den hjältemodige Harald Edelstam gjorde i Chile 1973, i samband med militärkuppen.