Om skillnaden mellan refusering och censur

För alla som har någon som helst erfarenhet av vetenskaplig publicering så är det välbekant att man kan kan bli refuserad när man skickar in en artikel till en tidskrift. Det är någonting som är naturligt och någonting man måste lära sig att leva med. Konkurrensen om att få sina artiklar accepterade för publicering i de bästa och internationellt mest lästa tidskrifterna är ofta oerhört hård: tidskrifter som Nature och Science refuserar t. ex. 90-95 % av alla inskickade manuskript. Men även mindre välkända vetenskapliga tidskrifter har ofta en refuseringsgrad på 60 - 80 %.

Anledningen att man blir refuserad kan givetvis vara att man har gjort en dålig studie, men det behöver inte vara det. Vissa tidskrifter har t. ex. en policy om vad för typ av forskning de vill publicera. Det är t. ex. inte så konstigt att man blir refuserad om man skickar en zoologisk artikel till en botanisk tidskrift, eller tvärtom. Vissa tidskrifter inom mitt forskningsfält vill gärna ha en ekologisk vinkling, andra en mer evolutionär. Vissa tidskrifter vill gärna ha teoretiska artiklar i första hand, andra är mer experimentellt inriktade. Ingenting konstigt med det, och ingenting att bli upprörd över. Den som inte lär sig överleva nesan av att bli refuserad, en eller flera gånger, blir inte långlivad, vare sig inom forskningsvärlden eller den allmänpublicistiska sfären. Att bli refuserad är någonting man måste lära sig leva med. Även om man inte behöver gilla det.

Det slår mig att dessa sakernas tillstånd som forskare upplever som rena självklarheter inte är lika självklara inom bloggosfären där "allt" i princip kan publiceras. Ordet "refusering" lyser märkbart med sin frånvaro i de mer eller mindre (oftast mindre!) intressanta debatter som förs i bloggosfären. Eftersom allting i princip kan publiceras överallt så existerar ingen refusering att tala om i bloggosfären. Alla kan i princip säga precis allting utan att någon hindrar dem från att göra så. Och så bör det förbli, enligt min mening.

Däremot kanske vi bloggare borde börja diskutera detta lite mer seriöst, med tanke på bloggosfärens inte helt goda rykte? Framförallt borde det vara en viktig uppgift att försöka klargöra den oerhört viktiga distinktionen mellan censur och refusering. En distinktion som jag misstänker att få bloggare är kunniga om eller har förstått i grunden. Ett lysande undantag är bloggaren Anders Svensson som skriver bra om detta och som hänvisar till en artikel i Aftonbladet. Jag instämmer i såväl Anders budskap som med Aftonbladet-artikeln som författats av Åsa Linderborg och Karin Magnusson.

Många bloggare har en extremt naiv, för att inte säga pubertal, frihetsvurm som innebär att de snabbt skriker "censur" så fort de inte får en kommentar accepterad på en viss blogg. Men varför skulle det vara censur att bloggägare inte tar in vilka kommentarer som helst? Bloggägaren har ju en fullkomligt suverän rätt att välja och vraka bland vilka kommentarer han/hon vill publicera på sin blogg. Detta har ett skvatt att göra med censur. En del mindre nogräknade bloggare släpper förvisso igenom alla kommentarer på sin blogg, men diskussionerna utvecklas då lätt till en digital variant av "Ring P1".

Själv skulle jag personligen inte bli ett dugg upprörd om en grupp nyliberaler startar en gemensam blogg för interna diskussioner, och jag upptäckte att mina kommentarer inte släpptes in i dessa diskussioner. Varför skulle jag bli det? Ingenting hindrar mig från att starta min egen blogg och föra diskussioner med en mer eller mindre bred skara av mer eller mindre likasinnade. Bloggosfärens styrka är f. ö. knappast diskussionerna, som snabbt tenderar att bli ganska utflippade och oseriösa. Det är snarast bloggosfärens potential som mediekritiskt instrument som är dess styrka, inte diskussionsforumen.

Många andra bloggare släpper endast igenom vissa kommentarer, baserat på någon eller några mer eller mindre välavgränsade kriterier. En del debattörer som Bo Rothstein har en personlig hemsida och släpper inte igenom några kommentarer alls, vilket kan tolkas som en blogg med 100 % refuseringsgrad. Var och en blir salig på sin fason således. Varken Bo Rothstein eller någon bloggare som inte släpper igenom alla kommentarer ägnar sig åt "censur". Inte om ordet ska ha någon som helst mening och innehåll.

Censur är nämligen när staten (eller någon annan stor organisation) förbjuder dig att uttrycka din åsikt någonstans. Censur ska noga skiljas från refusering som innebär att en viss specifik aktör tackar nej till trycka eller publicera din specifika åsikt i ett visst organ (en tidning eller på en blogg). Lika lite som det är censur att en dåligt skriven insändare inte blir accepterad på en insändarsida i en daglig tidning, lika lite är det censur när en bloggkommentar refuseras. En bloggägare har ingen som helst skyldighet att acceptera alla kommentarer och behöver f. ö. heller inte vara redovisningsskyldig till varför han/hon inte publicerar en viss kommentar på sin specifika blogg. Ett bokförlag som refuserar en uselt skriven novellsamling är inget hot mot demokratin och hotar inte yttrandefriheten. Den dåliga novellsamlingen kan ju istället publiceras på ett mindre nogräknat förlag eller i sista hand läggas ut på internet.

Så länge varken bloggägaren, tidningen eller förlaget aktivt förhindrar någon att försöka få sitt bidrag publicerat någon annanstans (t. ex. på en egen eller någon annans blogg) kan det inte ens med största fantasi i världen kallas för "censur". Den som hävdar någonting sådant är extremt naiv och begriper i grunden inte hur normal publiceringsverksamhet fungerar. Han/hon borde ta sig en funderare på om det också är "censur" att de flesta romaner och diktsamlingar som skickas in till bokförlag refuseras på fläcken?

Bloggosfärens stora svaghet är exakt det motsatta som jag ser det: inlägg refuseras i för liten grad. Bloggosfärens problem är knappast att refusering är alltför vanligt förekommande. Visserligen har bloggosfären utvecklats som ett komplement till mainstreammedia och behövs som granskningsinstrument av makthavare. Men själva tanken på att politiska beslut i högre utsträckning skulle grundas på "debatterna" i bloggosfären snarare än i vetenskapliga diskussioner ter sig för mig oerhört skrämmande och någonting som jag verkligen inte skulle vilja se. Diskussioner som är helt fria ska visserligen få förekomma och sannerligen inte förbjudas. Men helt fria diskussioner, utan någon form av refusering och kvalitetsgranskning, kan inte jämföras med t. ex. vetenskapliga diskussioner där påståenden kan granskas och kritiskt nagelfaras in i minsta detalj. Därför kommer bloggosfären förhoppningsvis aldrig att bli ett medium som används för att hämta kunskap i första hand, utan snarare som en stor och synnerligen vildvuxen åsiktsarena.

Bloggägare, likt undertecknad, har förvisso en skyldighet att rensa bort kommentarer som är direkt olagliga, som t. ex. hets mot folkgrupp, för vilka vi som ansvariga utgivare kan bli dömda enligt svensk lag. Men som bloggägare står det oss dessutom helt fritt att även fritt refusera alla typer av inlägg som vi inte vill se på våra bloggar, vilket inte har ett skvatt att göra med censur. På den här bloggen tillämpade jag till en början en helt fri kommentarspolicy, vilket jag numera har övergett till förmån för kommentarsmoderering. Jag släpper igenom de flesta kommentarer jag får, så länge de är någorlunda välskrivna och håller sig till ämnet. Jag släpper numera dock aldrig igenom utflippade och fanatiska nyliberaler som skriker "skatt är stöld" eller tjatiga klimatförnekare som ofta skriver långa drapor med förvirrade konspirationsteorier om den antroprogena växthuseffektens icke-existens. Det är meningslöst att diskutera med dessa fanatiska grupper, enligt min erfarenhet. Min tid är alldeles för värdefull för att spilla tid på dessa. Av samma skäl som jag inte ställer upp i debatter om evolutionsteorins vara eller icke-vara med kreationister.

Jag vill alltså inte att min blogg ska bli ett allmänt klotterplank för dessa grupperingar och tar mig således friheten att refusera dem. Det finns gott om s. k. "skeptikerbloggar" och det vimlar dessutom av extrema nyliberala bloggar där dessa personer fritt kan föra sina diskussioner. De klarar säkert detta bra utan min medverkan. Jag tänker givetvis inte hindra dessa kommentarer från att publiceras någon annanstans, och ägnar mig således inte åt någon som helst form av censur. Däremot refuserar jag glatt kommentarer efter mitt eget tycke och smak på den här bloggen, något jag tänker fortsätta att göra även i fortsättningen. I likhet med de flesta seriösa tidningar, tidskrifter och bokförlag så är jag personligen inte skyldig att låta alla åsikter komma fram just i det här forumet, på just den här bloggen. Det är inte konstigare eller mer upprörande än att Svenska Dagbladet inte släpper in radikala vänsteråsikter på sin ledarsida. Gillar man inte att bli refuserad så ska man nog aldrig lämna bloggosfären. Det vore dock bra om fler bloggare gjorde sig av med sin naiva syn på publicering och lärde sig att det fungerar annorlunda utanför bloggosfären.

Vidare: I en demokrati så har man rätt att delta i diskussioner, men vi har också alla rätt att avstå, om vi inte känner för att delta. Själv deltar jag gärna i diskussioner med mer eller mindre likasinnade, såväl i bloggosfären som annorstädes. Alla behöver inte dela mina åsikter till 100 %, och själv förväntar jag mig heller inte att alla ska göra det heller. I en demokrati har man dock alltid rätt att tacka nej till att delta i diskussioner, precis som religionsfriheten ger oss rätt att välja bort religion överhuvudtaget.

För min personliga del är jag inte ett skvatt intresserad av att delta i alla diskussioner med alla grupperingar. Jag ser t. ex. inget egenvärde i diskussioner med klimatskeptiker, kreationister eller fundamentalistiska nyliberaler, utan ser det som slöseri med värdefull tid. Jag hoppas att detta nu har klargjorts tillräckligt. Alla ni som känner att ni har någonting viktigt att säga ska gärna fortsätta skicka in era kommentarer här. Men tro inte att jag har någon slags skyldighet att vare sig publicera era kommentarer eller ens behöva förklara varför jag ibland väljer att refusera er. Lär er skilja på refusering och censur. Som Anders Svensson så klokt och kraftfullt uttrycker det: Det är ingen mänsklig rättighet att få kommentera på en blogg eller i en tidning.