Sverigedemokraterna: intellektuellt hederliga Israelsupportrar

I samband med protesterna mot DC-matchen in tennis som spelas mellan Sverige och Israel i Malmö denna helgen kan det kanske vara på sin plats att påminna om vilka som är några av Israels starkaste supporters: Sverigedemokraterna. Detta högerextrema och invandrarfientliga parti tillhör de politiska grupperingar som starkast försvarar Israel och sionismen. Detta syntes kanske tydligast häromåret, när SD entusiastiskt deltog i firandet av Israels 60-årsdag (se bilderna ovan). Det är någonting som Israels liberala försvarare, som Fredrik Malm och Fredrick Federley inte gärna talar högt om. Det är förmodligen politiskt obekvämt för liberaler att stå på samma sida i den här konflikten som Sverigedemokraterna, ett parti som har sina rötter i den högerextrema rörelsen "Bevara Sverige Svenskt" på 1980-talet.

Till Sverigedemokraternas fördel ska dock anföras att de är intellektuellt hederliga i sitt kraftfulla försvar för staten Israel. Sverigedemokraterna har öppet och ärligt deklarerat att de inte tror på det mångkulturella samhället och de förespråkar mer eller mindre etniskt renodlade nationalstater. Nationalstater där en viss folkgrupp ska garanteras inneha befolkningsmajoriteten inom statens gränser för all framtid. En sådant politiskt mål kan ju som bekant bara uppnås genom att staten aktivt uppmuntrar en selektiv invandring av vissa etniska grupper och aktivt stänger ute andra, icke-önskvärda, etniska grupper. Eller genom att staten aktivt lägger sig i de enskilda medborgarnas reproduktionsmönster och uppmuntrar vissa etniska gruppers befolkningsökning på bekostnad av andras.

Sverigedemokraternas starka och principfasta stöd för den etniskt baserade och religiösa nationalstaten Israel är därför synnerligen konsekvent och i linje med deras generella värderingar. Jag känner inte till Sverigedemokraternas övriga utrikespolitik på andra områden, men jag misstänker att de även stöder andra etniskt baserade rörelser och nationalstater, som t. ex. de kroatiska och serbiska grupperna på Balkan och kanske också vissa nationalistiska rörelser i arabvärlden. Men det kan Sverigedemokraterna själva säkert svara bättre på.

Själv är jag motståndare till en sådan politik, och anser att det inte hör till statens uppgift att lägga sig i dessa frågor, det borde vara individernas egna val som avgör vem de gifter sig med och hur många barn de skaffar med varandra. Jag är också benhård motståndare till en etniskt baserad invandringspolitik, där vissa folkgruppers immigration gynnas på bekostnad av andras. I dessa avseenden har jag alltså tämligen liberala värderingar - jag motsätter mig att statens makt ska utsträckas till att omfatta befolkningens etniska och religiösa sammansättning. Det finns ingen garanti för att Sverige för all framtid kommer att vara en stat med en majoritet av kristna invånare.

Själv hoppas jag givetvis att Sverige en dag ska bli en stat med en majoritet av ateister eller agnostiker, men det går inte att utesluta attt det en dag istället blir en stat bestående av en majoritet av muslimer eller New Age-anhängare. Oavsett vad som händer så ska staten inte lägga sig i Sveriges religiösa eller etniska sammansättning. Det är ett krav som sekulära krafter och inte minst alla liberaler som förespråkar individens rättigheter på bekostnad av statens borde kunna ena sig kring. Liksom organiserade ateister borde göra det, t. ex. de inom föreningen Humanisterna som ju försöker främja sekulär politik och en klar åtskillnad mellan religion och politik.

Det är dessa, i grunden liberala värderingar som gör att jag motsätter mig Sverigedemokraternas etniskt baserade politik. Jag vill nämligen inte ha det samhälle som de eftersträvar och jag är glad att de inte har ett större stöd än de faktiskt har. Samtidigt ska Sverigedemokraterna ju givetvis ha rätt att framföra sina åsikter om behovet av en etniskt baserad politik som syftar till att bevara "svenskheten" och motarbeta "det mångkulturella".

Det är också av samma anledning som jag har svårt att reservationslöst ställa upp på den försåtliga frasen om "Israels rätt att existera". Den fråga jag ställer mig är: Vilket Israel är det som har rätt att existera, och i vilken mån har någon nationalstat överhuvudaget någon automatisk "rätt" att existera? Har Israel "rätt" att existera till vilket pris som helst? Har Sverige "rätt" att existera till vilket pris som helst - eller någon annan stat? Bör man inte kunna ifrågasätta den etniskt baserade nationalstaten Israels automatiska rätt att existera och ha rätten att drömma om någonting annat och bättre?

Själv tycker jag att den bästa lösningen, om än ouppnåelig för tillfället, skulle vara en sekulär gemensam stat för israeler och palestinier, som ett första steg kanske i form av en federation mellan en judisk och en arabisk nation á la Schweiz. En stat där ingen grupp, oavsett om det är judar, araber eller kristna, ska ha någon slags automatisk överhöghet eller garanteras någon evig befolkningsmajoritet. En stat där statsledningen inte lägger sig i de olika etniska och religiösa gruppernas reproduktion eller statens befolkningsmässiga sammansättning. Förvisso är det än så länge enbart en minoritet på den judiska och den palestinska sidan som stöder en sådan djupt sympatisk enstatslösning. Men det förefaller mig som den enda vettiga och rättvisa lösningen som alla demokrater, antirasister och ärliga liberaler borde verka för på lång sikt.

Att förespråka en sådan gemensam sekulär stat i Mellanöstern är enligt vissa proisraeliska grupperingar liktydigt med antisemitism, att vara emot judar som folk. För mig känns detta resonemanget fullkomligt befängt. Alla seriösa debattörer, oavsett om de försvarar eller kritiserar Israel, måste kunna skilja på Israel som stat å ena sidan och judar som etnisk och religiös grupp å den andra. Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara jude och försvara staten Israel, eller mellan att mellan att vara av icke-judisk härkomst och kritisera Israel. Majoriteten av de som försvarar Israel har ingen koppling till judendomen överhuvudtaget, som t. ex. liberaler som Fredrik Malm. Omvänt gäller att många av Israels hårdaste kritiker har judisk bakgrund, som Göran Rosenberg. Sionismen är en politisk rörelse som från början var synnerligen kontroversiell bland judarna och som än idag inte omfattar alla judar.

Om vi ska återgå till liberalerna så är de till skillnad från Sverigemokraterna inte intellektuellt hederliga i sitt starka stöd för den etniska nationalstaten Israel. Liberaler tillhör de som starkast förespråkar fri immigration och rörlighet och som ofta och gärna kritiserar t. ex. fackföreningar som försvarar nationella kollektivavtal och anklagar dem för "främlingsfientlighet". Många liberaler motsätter sig också, åtminstone i ord, en politik som bygger på etnicitet eller religiositet. Precis som många liberaler är jag t. ex. stark motståndare till den religiösa diktaturen i Iran och jag är glad att vi i Sverige numera har avskaffat statskyrkan. I likhet med många liberaler skulle jag säkerligen bli upprörd om det i Sveriges riksdag stiftades en lag som syftade till att garantera en svensk etnisk befolkningsmajoritet genom t. ex. en selektiv invandrings- eller befolkningspolitik. Där är jag och många liberaler eniga. Åtminstone i teorin.

Det som jag inte begriper är hur liberalerna resonerar i sitt ensidiga försvar för staten Israel? Här kastar de plötsligt ut alla sina liberala principer och försvarar en statsbildning som är byggd på etnisk och religiös grund och som har det explicita syftet att garantera en viss befolkningsmajoritet genom selektiv immigration. Hade liberala principer applicerats på Israel så hade dess judiska majoritet inte kunnat garanteras länge: i en alltmer globaliserad värld kan ingen stat, varken Israel eller någon annan, garantera att en viss folkgrupp alltid kommera att befinna sig i majoritet. Inte så länge man inte vill föra en uttalat icke-liberal politik, och där staten tar på sig uppgifter som liberaler i alla andra sammanhang säger att den inte ska ägna sig åt.

Israel är ett ypperligt exempel på hur liberal teori och praktik inte går ihop. Försvar för generella liberala principer om individers suveränitet och lika värde går inte ihop med stöd för etniskt eller religiöst baserade stater där vissa etniska grupper eller religioner överordnas andra. Oavsett om en sådan politik bedrivs i Israel, Iran eller Sverige. Israelfrågan illustrerar också på ett ypperligt vis Sverigedemokraternas intellektuellt hederliga och konsekventa politik. Samt liberalernas motsvarande brist på intellektuell hederlighet i exakt samma fråga. Jag delar inte många av Sverigedemokraternas politiska mål. Men jag uppskattar deras hederlighet och respekterar dem mer än jag respekterar de inkonsekventa liberalerna i Mellanösternfrågan.