Ny blogg. Samt lite om konservatism inom forskningsvärlden och Internet 2.0

För de av mina läsare som är intresserade av lite mer inomvetenskapliga frågor inom ekologi och evolutionär biologi så har jag startat en ny blogg; Erik Svensson Research Laboratory. Till skillnad från den här bloggen kommer den att vara engelskspråkig och en s. k. gruppblogg, vilket innebär att andra medlemmar av min forskningsgrupp (doktorander och postdocs) kommer att ha möjlighet att skriva inlägg. "Biology & Politics" kommer dock att finnas kvar - och behålla sin nuvarande inriktning på mer långsiktiga diskussioner och ta upp ämnen med bredare samhällsrelevans.

På den nya bloggen kommer vi bl. a. posta information om våra forskargruppsmöten där vi diskuterar den senaste vetenskapliga litteraturen inom de ekologiska och evolutionsbiologiska forskningsfälten. Varje vecka samlas vi alltså mina doktorander postdocs och jag, och diskuterar artiklar eller våra egna manuskript. Kallelserna till dessa möten, som tidigare har varit ren intern information via olika e-postlistor kommer fortsättningsvis föroppningsvis att kommuniceras via denna nya blogg. Tanken är att ge en viss inblick utåt i hur den mer vardagliga vetenskapliga processen fungerar på forskargruppsnivå. Förhoppningsvis kan det intressera en del som står utanför den akademiska världen och stimulera till fler kontakter med andra samhällsektorer som t. ex. journalister som sysslar med populärvetenskap.

Jag vill betona att detta är ett experiment - som inte nödvändigtvis behöver falla väl ut. Vi låter bloggen vara öppen som ett högst blygsamt bidrag till att riva ner murarna mellan den akademiska världen och resten av samhället. Jag har inga större förhoppningar om något större genomslag, och en del av våra diskussioner och aktiviteter kommer nog att uppfattas som relativt tekniska, och kanske av mindre intresse för folk som inte befinner sig i forskningsvärlden. Men det är värt ett försök, och jag ser inte att vi har mycket att förlora på detta experiment.

Jag har slagits av hur många forskare är oerhört konservativa och ibland direkt fientliga till nya kommunikationsverktyg. Till viss del tror jag att det beror på en kombination av okunskap och den rädsla som följer av detta. En del mer traditionellt skolade forskare är tämligen auktoritetsbundna, och vågar inte sänka garden och riskera att blotta sig. Jag har motsatt uppfattning. Jag tror att forskare och akademiker måste vara beredda att ständigt kämpa för att upprätthålla sin auktoritet - och inte ta den för given eller utgå från att de alltid kommer att bli respekterade för sina fackkunskaper. Så var det förr, kanske fram till 1960-talet. Så är det inte längre och det kommer heller aldrig att bli så igen.

Jag tror på den generella idén om att forskningsvärlden och universiteten måste öppna sig utåt - och bli mer Open Access. Det innebär också att vi måste ta till oss de nya kommunikatonsverktygen som bloggosfären och sociala nätverk som Facebook. Vår forskargrupp finns nu f. ö. också på Facebook, men den gruppen är tillsvidare sluten. Där kan man dock ansluta sig genom att ansöka om medlemsskap - vilket vi i regel beviljar till de som vi har haft eller fortfarande har aktivt forskningssamarbete med.

En del av mina kollegor - huvudsakligen de något äldre - skakar på huvudet och rynkar på näsan åt fenomen som bloggar och Facebook. En del är t. o. m. starka ideologiska motståndare till bloggar som fenomen - som t. ex. statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Rothstein menar, baserat på lite egna tråkiga erfarenheter som jag har full respekt för, att bloggosfären präglas av brist på respekt för meningsmotståndare och inte är tillräckligt inklusiv. Rothstein spår därför att bloggosfären kommer att implodera och försvinna - ungefär som den östtyska säkerhetspolisen STASI försvann efter DDR:s sammanbrott och Berlinmurens fall 1989.

Med all respekt för Rothstein - som f. ö. har startat en ny intressant personlig hemsida - så tror jag att han tar rejält miste. Att tro att bloggosfären som fenomen - med alla dess fel och brister - skulle bara försvinna är ungefär lika verklighetsfrämmande som de socialdemokrater som på 1980-talet ville förbjuda parabolantenner och utländska kabelTV-sändningar. Bloggosfären har kommit för att stanna - precis som övriga internet. Det är bara att gilla läget, anpassa sig till verkligheten och försöka göra någonting bra av situationen.

Min egen inställning är diametralt motsatt den som Bo Rothstein förfäktar. Medan Rothstein kritiserar bloggmediet (och kanske andra moderna kommunikationsmedel) för att det motverkar det han kallar deliberativ demokrati så menar jag istället att dessa kanaler är nödvändiga verktyg i byggandet av en mer deltagandedemokratiska och direktdemokratiska arbetsformer. Givetvis kan man inte enbart bygga deltagardemokratiska strukturer med hjälp av bloggosfären, men det är ett viktigt verktyg som inte bara kan ignoreras för att man ogillar hur vissa missbrukar det. Bloggmediets viktigaste egenskap är nämligen just interaktivitet, och bloggmediet bidrar til att allt mer kommunikation övergår från att vara riktad och hierarkisk till att bli en mer interaktiv och horisontell nätverkskultur.

Jag tror att de flesta är överens om att internet är ett kraftfullt forskningsverktyg, även om internet till 80-90 % används till meningslösheter och destruktiva fenomen som pornografi, reklam och kriminell verksamhet. Men det innebär inte att vi ska avstå från att utnyttja de 10 - 20 % som faktiskt är vettiga verksamheter. Till de verktyg som forskare måste lära sig att utnyttja och använda, både i professionell kommunikation och i populärvetenskaplig verksamhet, hör bloggosfären och Facebook. Det är meningslöst att drömma sig tillbaka till en svunnen tid då de intellektuella diskussionerna styrdes av vad som publicerades i papperstidningar som Dagens Nyheter.

"Internet 2.0" pratas det mycket om i forskningsvärlden idag. Om några år kommer e-post att betraktas som ett tämligen stenålders kommunikationsverktyg och allt fler forskare kommer att ta de nya verktygen till sig. Det är förmodligen delvis åldersbetingat - men inte helt och hållet. Det finns gott om exempel på medelålders och äldre forskare som tar de nya teknikerna till sitt hjärta - utan att för den sakens skull förfalla till okritisk teknikdyrkan (jag är en av dem).

Det finns dock ingen väg tillbaka. Jag saknar sannerligen inte den tid på 1990-talet, då diskussionerna i fikarummet på min institution nästan helt präglades av vad som skrivits på DN Debatt under den föregående helgen. Så är det inte längre, och så kommer det aldrig att bli igen. Mest på gott, även om en del fortfarande tycks sörja denna svunna tid då elitmedierna och elittyckare dominerade diskussionerna mer än de gör idag. En tid som jag själv tyckte var oerhört frustrerande och som jag inte önskar återkommer. Ulf Bjereld tycks ha samma uppfattning som jag, och menar att DN Debatts storhetstid nu är över. Bjereld påminner också om några roliga öknamn som DN Debatt och anda elitmedier har förärats av den rebelliska bloggvärlden: "Maktens anslagstavla" respective "Fat Cat". Det sistnämnda är f. ö. en bra beteckning på den självgoda mainstreammedievärlden i stort som nu kämpar sin sista strid för att överleva och troligtvis snart kommer att gå under i konkurrensen mot bl. a. bloggosfären och andra nya medieformer. Få kommer att sakna dessa självgoda dinosaurier som överlevt alltför länge. Jag tillhör iallafall inte de närmast sörjande.

Den som trots allt sörjer denna svunna tid får väl trösta sig med att teckna en prenumeration på någon eller några av de intellektuella elittidskrifter som desperat försöker upprätthålla illusionen att akademiska diskussioner bör försigå i slutna rum, skilda från det övriga samhället. Jag kan då rekommendera AXESS eller Neo för den som befinner sig på högerkanten och ARENA för den som har mer liberala eller vänsterborgerliga preferenser. Själv tänker jag dock bejaka såväl bloggosfären som andra moderna internetbaserade och horisontella kommunikationsformer och arbetssätt. Inte för att jag är en okritisk teknikfanatiker eller blundar för hur dessa kanaler kan och har missbrukats. Utan för att jag ser deras oerhört positiva potential och anser att det är teknikfientligt och bakåtsträvande att inte använda dessa nya verktyg.