Gott Nytt 2009!

Jag ber att få önska alla mina läsare ett Gott Nytt 2009! Ingen nämnd, ingen glömd. Nedan gör jag några personliga reflektioner över det gångna året.

År 2008 var året då jag äntligen lyckades installera en besöksräknare för "Biology & Politics", någonting jag borde ha gjort för länge sedan. Sedan i september 2008 har jag haft över 40 000 besökare, varav 28 000 unika besök. Om denna trend håller i sig nästa år så räknar jag med 100 -150 000 besökare på min blogg nästa år. Det är långt ifrån de siffror som proffspbloggare som Jinge och Svensson kan skryta med, men känns ändå rätt hyfsat. Det är väl en icke okvalificerad gissning att jag har haft ett antal hundratusen besökare till den här bloggen sedan starten i januari 2007. Det känns roligt att så många hittat till den här bloggen och att det jag skriver här engagerar och berör många.

På den icke-bloggrelaterade, privata och yrkesmässiga fronten har det varit ett blandat år. Jag blev befordrad till professor under året, vilket föranledde ett blogginlägg med funderingar över denna yrkesroll. Förutom högre lön så har detta steg uppåt i karriären tyvärr medfört ökad administration och mindre tid till forskning, vilket jag dock hoppas kunna rätta till så småningom. På minussidan får också nämnas några tunga refuseringar av vetenskapliga artiklar och ett avslag på en stor enskild forskningansökan.

Dessa motgångar uppvägdes dock delvis av att jag tillsammans med ett antal andra kollegor fick ett stort gemensamt forskningsanslag på 50 miljoner kronor från Vetenskapsrådet över en tioårsperiod. Detta var ett s. k. Linnéprogram till starka forskningsmiljöer på temat "Animal Movement". Det handlar alltså om gemensam forskning på djurs rörelsemönster (spridning, migration) på olika rumsliga skalor, för den som inte inser detta från titeln. Till årets framgångar får nog också räknas att jag vann förstapriset i tidskriften Forskning & Framstegs fototävling om bästa forskningsbilden 2008.

På det världspolitiska planet så går 2008 till historien som ett av de mest händelserika åren som jag har upplevt i mitt vuxna liv, möjligtvis med konkurrens av 1989 (Berlinmurens fall), 2001 (11 september-attentaten mot WTC i New York) och 2003 (Irakkriget). År 2008 dominerades stort av kollapsen för finansmarknaderna i USA och Europa, vilket dramatiskt har ändrat den politiska dagordningen och förskjutit gränserna för vad som kan sägas i den ekonomiska debatten.

Jag tror personligen att 2008 i efterhand kommer att ses som slutpunkten för den oreglerade marknadsliberalismens hegemoni, och startpunkten för en pendelsvängning tillbaka mot tanken på att det är både nödvändigt och önskvärt med fler och hårdare regleringar av marknaderna, och att statligt ägande inte är definitionsmässigt av ondo. Om man vill, och är förhoppningsfull, så kanske år 2008 kommer att ses som den ohejdade marknadsliberalismens motsvarighet till den doktrinära statssocialismens "1989", alltså Berlinmurens fall och kollapsen för de stalinistiska enpartistaterna i Östeuropa.

Idag är det politiskt lika omöjligt att argumentera för fler privatiseringar och avregleringar som lösningen på alla ekonomiska problem som det efter 1989 blev att argumentera för återinförandet av de repressiva enpartisystemen i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Det är svårt att sia om kollapsen för den dogmatiska marknadsliberalismen med nödvändighet innebär att demokratiska socialistiska och marxistiska idéer snart kommer att vädra morgonluft, men flera tecken från vårt södra grannland Tyskland och andra länder tyder på att det nu blåser upp till vänstervindar i världspolitiken. Det är en logisk konsekvens av privatiserings- och avregleringspolitikens misslyckande, efter flera decennier av nyliberal politisk hegemoni bland regeringar i såväl Europa, som USA som Latinamerika och Asien.

Alltfler borgerliga debattörer verkar nu acceptera att ett ökat statligt ägande av såväl industrier som banksektorn kanske är nödvändigt för att Sverige ska kunna överleva som industrination. När det privata kapitalet har misslyckats så blir onekligen gemensamma och offentliga lösningar mer intressanta, även för borgerligheten. När nu frågan om det gemensamma ägandet inte längre är lika kontroversiell är det dock viktigt att även börja diskutera hur det gemensamma ägandet bäst ska utnyttjas och förvaltas samt mer långsiktiga visionära diskussioner om andra ekonomiska system som ekosocialism och demokratisk planhushållning.

Det finns mycket mer att säga om det händelsrika 2008, men jag väljer att sluta här. Än en gång önskar jag alltså mina läsare ett Gott Nytt År!

God Fortsättning. Samt några lästips om evolutionär psykologi och dess begränsningar

Jag vill först passa på att önska God Fortsättning på julhelgen till mina bloggvänner och läsare, men kanske i första hand till den trogna skara som ofta länkar till mig och kommenterar här: LOKE, Svensson, Kerstin och Björn. Ni inspirerar mig, jag hoppas att jag inspirerar er också.

För den som är intresserad av att sätta tänderna i lite tyngre vetenskapliga diskussioner och vetenskapskritik kan jag rekommendera den här kritiska analysen av James Holland Jones om evolutionspsykologin och dess begränsningar. Jones är antroprolog, och verksam vid Stanforduniversitetet i Kalifornien, och har skrivit kritiskt om evolutionspsykologin tidigare. Jag hittade hans blogginlägg via den alltid lika läsvärda bloggen Evolving Thoughts, som drivs av John Wilkins (rekommenderas!).

Huvudkritiken mot evolutionspsykologisk forskning, som den bedrivs idag, är egentligen inte ny: evolutionspsykologer utgår från ett antagande att dagens människor (Homo sapiens) i grund och botten är anpassade till en helt annorlunda miljö än dagens moderna industri- och jordbrukssamhällen. Vi är egentligen anpassade till miljön under den s. k. Pleistocen-perioden, som omfattar tiden från c. a. 1.8 miljoner år sedan till för c. a. 10 000 år sedan, innan jordbruket växte fram. Omvänt följer att våra beteendemönster idag är missanpassade till dagens moderna samhällen, kostvanor etc. Vi beter oss alltså som stenåldersmänniskor när vi t. ex. proppar i oss sötsaker eller fet mat, beteenden som en gång i tiden var funktionella men som idag leder till att vi får stora problem med övervikt och sockersjuka m. fl. välfärdssjukdomar. Evolutionära psykologer utgår i sin forskning från antagandet att vi i grund och botten är missanpassade och anpassade till "någonting annat", alltså miljön under Pleistocen.

Det ligger givetvis någonting i detta, men samtidigt förtjänar detta antagande från evolutionspsykologernas håll att kritiskt nagelfaras, utan att man för den skull ifrågasätter det självklara: Homo sapiens som djurart, och våran stora hjärna och intelligens, är ett resultat av naturlig och sexuell selektion, och inte ett resultat av någon Allsmäktig Gud som utsett oss till Skapelsens Krona. Vi är en djurart, förvisso unik på många sätt, men inte mer unik än andra djurarter som finns på den här jorden. Vi har utvecklats genom samma evolutionära processer som fiskar, maskar, insekter och våra andra medvarelser.

Av detta följer dock inte att en evolutionär förklaringsmodell, den evolutionspsykologiska, är den enda sanna och ska sväljas rakt av. Faktum är att många evolutionsbiologer inom andra discipliner, som t. ex. populationsgenetik, är kritiska mot evolutionspsykologins grundantaganden om Pleistocen-tidens överväldigande betydelse. Det förefaller minst sagt naivt att tro att miljöförhållandena var konstanta under den långa period som Pleiostocen omfattade (nästan två miljoner år!) och att dessa miljöförhållanden såg i stort sett lika ut över hela jorden och på alla de platser där människor förekom.

Detta är kanske den allvarligaste inomvetenskapliga kritiken mot evolutionspsykologin, som inte kan avfärdas som illasinnad rivalitet från missunnsamma kritiker hemmahörande inom humaniora eller samhällsvetenskap (sådana finns också, givetvis). Man kan nämligen vara kritisk mot evolutionspsykologin som den bedrivs idag, och vilja förbättra den, men ändå anse att evolutionspsykologisk forskning behövs, om än i annan form.

Ytterligare, mer politisk kritik som kan riktas mot evolutionspsykologin är att en del av dess mer entusiastiska och naiva förespråkare, i Sverige fr. a. företrädda av neurobiologiprofessorerna Germund Hesslow och Annica Dahlström, inte har tvekat att försöka torgföra sina reaktionära högeråsikter genom att flitigt använda sig av grumliga och ytliga evolutionspsykologiska argument. Varken Hesslow eller Dahlström är särskilt väl skolade i populationsgenetik eller har några djupare kunskaper i evolutionär teoribildning, bortom det de läst sig till via populär evolutionspsykologisk litteratur. Följdaktligen argumenterar dessa högerdebattörer, med mycket litet vetenskapligt på fötterna.

De och andra evolutionspsykologiskt inspirerade debattörer använder sig flitigt av tomma floskler om "naturliga könsskillnader" och hävdar att dessa skillnader sätter gränser för det politiskt möjliga, t. ex. vad gäller daghemspolitik eller lönepolitik. Sådan ogenerad högerpropaganda dåligt iklädd evolutionspsykologisk klädedräkt bidrar knappast heller till att stärka bilden av evolutionspsykologin som ett rigoröst forskningsfält. Andra exempel som förekommer i debatten är hypen kring "stenåldersmaten" och dess påstådda välsignelser. Faktum är att vi vet oerhört lite om människans förhistoria, trots många års forskning och åtskilliga spekulationer, oavsett om det gäller kostvanor eller sociala system. Evolutionspsykologerna målar med alltför breda penseldrag, vilket visar på forskningsfältets inneboende svaghet. Evolutionspsykologin lider av många vetenskapliga barnsjukdomar, och det kommer att dröja många år innan fältet har mognat och är värt att ta på allvar i samma utsträckning som mer mogna evolutionsbiologiska discipliner som exempelvis populationsgenetik.

Per T Ohlsson är oroad över kapitalismens framtid

Ett säkert sätt att bekräfta att nya vindar blåser i politiken är att kolla på de trendkänsligaste tyckarna, på höger- såväl vänstersidan. Ängsliga politiska opportunister är alltid rädda för att hamna fel, uppfattas som förlegade och bli marginaliserade. Följdaktligen håller man ständigt upp ett blött finger i luften för att veta vart de nya vindarna blåser - och anpassar sin position efter det nya läget. På den vänstra planhalvan har jag skrivit nyligen om sådant opportunistiskt kappvänderi, både när det gäller f. d. "vänsterförnyare" och det självgoda och alltid lika pretentiösa och liberala Stockholmsvänstermagasinet ARENA. Nu är det dags att ta sig en titt på den högra politiska planhalvan, och vem passar då bättre att granskas än Sydsvenska Dagbladets mäktiga chefredaktör Per T Ohlsson?

I sin senaste ledarkrönika med titeln "Nu är det kris igen" sneglar Per T Ohlsson oroligt på tidskriften ARENA:s senaste nummer om den ekonomiska krisen som en möjlighet för vänstern. Inte ens Per T Ohlsson tycks ha undgått att statligt ägande inte är fult längre, utan både acceptabelt, i många fall önskvärt och t. o. m. bättre än privat ägande. Den sistnämnda ståndpunkten har ju annars varit ett säkert recept att bli idiotförklarad de senaste 10-20 åren i politiken då privat ägande och privatiseringar definitionsmässigt har ansetts vara överlägsna alla gemensamma och offentliga lösningar.

Den marknadsdogmatiska ståndpunkten om det privata ägandets inneboende överlägsenhet, som ju hårt drivits av liberaler som Per T Ohlsson, får i bankkrisens efterföljd anses vara tämligen förlegad. Faktum är att de flesta uppfattar nog, med all rätt, en sådan ståndpunkt som politiskt extrem idag, vilket inte är konstigt efter fiaskot med avregleringarna och privatiseringarna av bl. a. banksektorn.Den trendkänslige Per T Ohlsson känner säkerligen av detta, och oroas följdaktligen över det nya politiska stämningsläge som knappast gynnar hans egen f. n. högerliberala position.

Per T Ohlsson är dock smart. Han har tidigare aldrig tvekat att, åtminstone verbalt, överge sina politiska positioner när han känner att det blåser hårt och hans åsikter blivit förlegade och överspelade. Det räcker med att hänvisa till Per T Ohlssons hårdnackade försvar för Irakinvasionen 2003 och hur han hjälpte till att sprida USA:s lögner om Saddam Husseins massförstörelsevapen eller Ohlssons försvar för det misslyckade kuppförsöket mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez 2002.

Idag gör Ohlsson sitt bästa för att dölja dessa genanta politiska "misstag" från tidigare. Det är anmärkningsvärt att den jublande ledare Ohlsson skrev 2002, där han hyllade kuppförsöket mot Hugo Chávez, sedan länge är bortplockade från Sydsvenskans nätupplaga. Anmärkningsvärt, därför att det tyder på att han skäms, även om han aldrig skulle medge detta öppet. Vilket är talande. Det är också anmärkningsvärt att en liberal, som säger sig stå för demokrati och fria val, öppet hyllade ett kuppförsök mot en demokratiskt vald ledare i ett annat land. När liberaler som Per T Ohlsson uppträder som försvarare av kuppmakare och diktaturens kreatur så finns det skäl att vara oroad. När Ohlsson nu försiktigt inleder reträtten från positionen som marknadsliberal till förespråkare för en "reformerad kapitalism" - vad nu detta är - så har vi fått ytterligare ett tecken på att det blåser upp från vänster igen. Ohlsson är nervös. Vilket är utmärkt.

Obama överraskar med utnämning av vetenskaplig rådgivare

Jag tillhör dem som har förhållit mig något avvaktande och skeptisk till USA:s kommande president Barack Obama. Visserligen är det en avsevärd förbättring jämfört med den katastrofala George W Bush, men amerikansk politik är så mycket mer än presidenten. Ekonomiska maktintressen och lobbyistorganisationer på högerkanten kan handlingsförlama vilken president som helst, trots progressiv retorik. USA:s republikanske president Eisenhover varnade en gång för "det militärindustriella komplexets" alltför stora makt, och historien har tyvärr besannat hans farhågor. Det räcker med att nämna de katastrofala krigen i Irak och Afghanistan som USA inledde efter den 11:e september 2001 för att peka på konsekvenserna av det militärindustriella komplexets alltför stora inflytande.

Jag är därför glad att konstatera att min pessimism vad gäller vad Obama vill och kan åstadkomma har visat sig obefogad i åtminstone ett avseende: Obama har nyligen utnämnt Harvarfysikern och klimatexperten John Holdren till vetenskaplig rådgivare för sin nya administration. Beslutet har hälsats med glädje bland såväl forskare som klimatexperter i USA och resten av världen. Beslutet är positivt, inte bara för klimatproblematiken, utan även för vetenskapen i stort. George W Bush's administration har ju kännetecknats av en närmast vetenskapsfientlig hållning, bl. a. i synen på FN:s klimatpanel IPCC och den antroprogena växthuseffekten. De överväldigande vetenskapliga bevisen för den mänskliga klimatpåverkan har ifrågasatts av Bush-administrationen, vilket har orsakat stor skada och stora problem och försenat nödvändiga politiska åtgärder. De vetenskapsfientliga krafterna i och utanför USA har i praktiken haft en mäktig allierad i USA:s president de senaste åtta åren. Vilket vi har sett inte minst i Sverige där klimatförnekarna har flyttat fram sina positioner i den politiska debatten.

Ali Esbati i ARENA om det goda statliga ägandet

Det sker snabba positionsförändringar vad gäller vilka åsikter som anses acceptabla på vänsterkanten i den svenska politiken just nu. Åsikter som för bara några år sedan dömdes ut som hopplös gammaldags "traditionalism" eller "kommunism" eller t. o. m. avfärdades som "Sovjetnostalgi" är nu plötsligt på modet igen. Det är en fascinerande politisk omsvängning. I synnerhet syns den bland ängsliga urbana vänsterintellektuella med liberal framtoning. Vänsterintellektuella som tills helt nyligen var oerhört rädda för att ifrågasätta den borgerliga åsiktshegemonin och som istället förespråkade någon slags urvattnad socialliberalism.

Man behöver bara påminna om striderna i Vänsterpartiet för några år sedan när en liten men högljudd grupp av s. k. "vänsterförnyare" hånfullt avvisade huvudfåran inom vänstern som varandes "odemokratisk". Om någon dristade sig till att försvara befintligt statligt ägande, argumentera för fler offentliganställda eller kräva förstatligande av företag så räckte detta för att han/hon skulle bli idiotförklarad, inte bara i borgerlig massmedia utan även av folk som kallar sig vänsterdebattörer, som Per Wirtén, Ulf Nymark och den snäva förnyarkretsen runt Vägval Vänster. Bland urbana vänsterintellektuella i de stora städerna som Stockholm, ansågs det att statligt ägande var någonting hopplöst föråldrat som hörde gårdagen till.

I synnerhet Ulf Nymark framstod som en av de värsta kommunisthatande "förnyarna" med våldsamma och fullkomligt absurda utfall mot den politik och det parti han så länge tillhört. Ulf Nymarks kritik av Vänsterpartiet bemöttes syrligt av folkpartisten Carl B Hamilton, som stillsamt undrade hur Nymark själv kunde se sig i spegeln efter så många år i Vänsterpartiet. Det är inte ofta jag håller med liberalen Carl B Hamilton, men i det här fallet måste jag nog ge honom en eloge. Ulf Nymarks kampanj mot Vänsterpartiet framstod för utomstående mer som ett sätt att bedriva personlig terapi än som en genuin vilja att förnya vänsterdebatten. I ljuset av denna sanslösa kampanj från förnyarhåll för bara några år sedan undrar jag hur Ulf Nymark och hans meningsfränder tänker och resonerar idag? Menade de verkligen vad de sa och trodde de verkligen på dessa myter de spred om den vänster de själva hade tillhört så länge?

Från förnyarhåll argumenterade man bara för några år sedan istället vagt för att vänstern måste tänka "nytt" eller "bortom" frågan om offentlig sektor kontra privat ägande. Det var aldrig klart för mig vad dessa civilsamhällesutopister menade egentligen och jag var följdaktligen heller aldrig särskilt imponerad. De självutnämnda vänsterförnyarna framstod i alltför hög utsträckning som uppgivna och desillusionerade vänsteranhängare som vandrat allt längre högerut på ålderns höst. I sina bästa och mest radikala stunder anammade vänsteförnyarna på sin höjd socialliberala positioner, men vänsterpositioner i någon djupare mening hade de sedan länge lämnat bakom sig.

Det allra tydligaste exemplet var nog kretsen runt tidskriften ARENA, där man alltid hålit ett blött finger upp i luften och ängslat sig för att ligga precis rätt i tiden. Karolina Ramqvist varnade t. ex. vänstern för att "inte gå in i oppositionsfällan" och "inte tala alltför mycket om klass". Detta var obegripligt för mig och många andra: vad ska vänstern tala om inte just klass? Och just opposition förefaller mig som en i högsta grad nödvändig och förnuftig hållning efter det katastrofala nyliberala systemskiftet som accelerade under 1990-talet. Nu blåser det andra vindar, och den bistra ekonomiska verkligheten har t. o. m. trängt in i den snäva liberala ARENA-kretsen. Det är ett tiden i tecken att de alltid lika räddhågsna och försiktiga vänsterliberalerna nu vågar börja prata om statligt ägande. När ARENA-folket, som alltid är lika trendkänsliga, ägnar ett helt temanummer med titeln "Efter Kapitalismen" så har ett fundamentalt systemskifte ägt rum i den svenska vänsterdebatten.

När ARENA dessutom släpper fram den alltid lika välformulerade och briljante vänsterdebattören Ali Esbati så börjar det se riktigt lovande ut. Ali Esbati var det många vänsterförnyare som avskydde och inte ville ta i tång med för några år sedan. Karln var ju kommunist! Eller iallafall socialist! Och dessutom skämdes han inte ens för att erkänna det. Det måste idag vara svårt att tillhöra den alltmer isolerade sekten av f. d. vänsterförnyare när s. k. "traditionalister" nu plötsligt tar plats i debatten igen. Och det är välkommet, iallafall enligt min mening.

Vänstern behöver skarpa debattörer som vågar ifrågasätta mångårig borgerlig och socialdemokratisk konsensus kring den hittills förda ekonomiska politiken. Vänstern behöver knappast fler ängsliga socialliberaler som blir livrädda av offentlig sektor och statligt ägande eller som skyggar för systemkritiska diskussioner om hur det privata ägandets makt ska brytas. Faktum är ju att ett ökat statligt ägande torde vara fullkomligt nödvändigt, inte bara som en återställare efter många års av katastrofal utförsäljnings- och privatiseringspolitik. Utan också som ett offensivt medel för att utveckla demokratin, stärka den offentliga servicen och möjliggöra långsiktiga miljösatsningar som det privata näringslivet varken är intresserat av eller klarar av.

Nog om detta. Läs gärna Ali Esbatis utmärkta artikel om varför statligt ägande är bra och nödvändigt. Där Ali på ett pedagogiskt och utmärkt vis förklarar att det statliga ägandet inte bara bör bibehållas på den nuvarande nivån, utan helst borde öka i omfattning, t. ex. via nya statliga företag. Samt varför statligt ägande, om än viktigt, inte räcker för att bryta kapitalismen. Nyttigt och lärorikt. Inte minst för de på vänsterkanten som fortfarande tror att vem som äger vad i samhället inte är viktigt. Läsningen borde också vara nyttig för de få kvarvarande politiska fanatikerna vid den nyliberala avgrunden. Ali Esbati framstår faktiskt idag som en av vänsterns verkliga förnyare. Om han nu accepterar denna historiskt belastade term som en komplimang, och inte som en förolämpning. Vilket jag hoppas.

Den farliga naturen och de postmodernistiska krumbukterna

Bilden ovan tog jag nu i höstas i Lundatrakten, närmare bestämt utanför Södra Sandby. Som så många andra svenskar inspireras jag av naturen, både som avkoppling och ett sätt att få utlopp för mina estetiska behov, i mitt fall att fotografera. Det sägs att svenskarna är ett natur- och inte ett kulturfolk. Det ligger nog en del i detta påstående, utan att man därför behöver ägna sig åt att okritiskt sprida bilden av vulgära nationella stereotyper.

I Sverige finns det dock en lång tradition av naturintresse, naturromantik och och även hängiven naturdyrkan. Sverige har en lång tradition av natur- och miljöskyddsengagemang och fina traditioner av naturmåleri, naturfotografering och fågelskådning. På det forskningsmässiga området är Sverige ett av världens ledande länder inom ekologi och evolutionsbiologi, vilket säkerligen också hänger samman med våra starka traditioner inom naturmåler och allmänt naturintresse. Många, mig själv inkluderad, har ju valt att utveckla vårat naturintresse och fortsätta på den yrkesmässiga banan som forskare. Skillnaden mot andra länder i Europa, som Tyskland, Italien eller Frankrike är slående. I dessa länder är kanske bilden av lyckan att sitta med vännerna och diskutera på ett utomhuskafé, medan i Sverige är lyckan för många att sitta ensam på älgpasset eller vandra i skogen och lyssna på fåglarna.

Sverige har dock urbaniserats snabbt, och en konsekvens av detta är att fler människor i städerna har förlorat känslan och intresset för naturen. Naturen ses av alltfler intellektuella som något besvärande, ja rentav någonting farligt. Vissa intellektuella, huvudsakligen postmodernistiskt influerade liberala vänsterdebattörer, tycks se på naturen som en slags konservativ högerkonspiration, ja man önskar rentav att naturen ska dö. Det sistnämnda är ju tyvärr någonting som är en uppenbar risk i dessa dagar av accelererande artutrotning och klimatproblem.

Även mer nyanserade debattörer som Göran Rosenberg tar upp problemet med biologin och människans natur i en av sina kolumner. Göran Rosenberg är mer balanserad än flera andra biologiskeptiker på vänsterkanten, men han går dock i den vanliga retoriska fällan att koppla ihop en biologisk människosyn med "hitlerismen". Grundproblemet för (vissa) vänsterintellektuella tycks vara att om man erkänner att människan har en biologi, så erkänner man också att det finns vissa begränsningar i människans frihet. Vi är nämligen begränsade av våra kroppar. Jag instämmer, men tänker bara då "So, what?". Att friheten varken är obegränsad eller ens bör vara det är ju annars en klassisk och fortfarande högst giltig vänsterkritik mot liberalismen. Varför blir då vissa vänsterintellektuella så upprörda om biologin också sätter vissa gränser för vårt fria handlingsutrymme?

Jag läser och häpnas över dessa världsfrånvända urbana intellektuella, som verkar ha tappat kontakten med all verklighet. Vad snackar de om egentligen? Det rör sig om ett litet smalt skikt av självutnämnda vänsterintellektuella, i kretsen av ARENA-gruppen i Stockholm: Per Wirtén, Magnus Linton och Karolina Ramqvist. Alla verkar de avsky ordet "natur", som ses som någonting bakåtsträvande och reaktionärt, och hyllar någonting som de brukar kalla för "urbanismen". Förmodligen avspeglar detta det faktum att dessa urbana intellektuella sällan tar sig utanför Stockholms stadsmurar och Söder, iallafall inte längre än att de inom fem minuter kan vara säkra på att kunna fylla på sin mugg med kaffe-latte.

Återigen har dessa obegripliga postmodernistiska vänsterliberaler lyckats med konststycket att vara både obegripliga, ointressanta och fullkomligt irrelevanta för merparten av den svenska befolkningen. För mig är det häpnadsväckande att folk som kallar sig intellektuella ägnar tid åt denna typ åt fullkomligt meningslös verksamhet. Jag förstår faktiskt inte att fler inte redan har genomskådat ARENA-gruppens pretentiösa floskler som ett uppenbart fall av "Kejsarens Nya Kläder". Detta är tomt, innehållslöst och ointressant och det är fullkomligt obegripligt för mig vad detta har med "vänster" och "intellektualism" att göra.

På vilket sätt är det radikalt att förneka och ta avstånd från naturen? Varför skulle det vara per definition konservativt att erkänna att människan har en natur och att vi är beroende av andra organismer? Vore jag på högerkanten skulle jag jubla och gnugga händerna över denna typ av vänster som är såväl skrattretande som fullkomligt ofarlig för borgerligheten. En vänster som förnekar naturen och våra kroppar är ingen vänster värd namnet. Eller som DN:s Lars Linder väljer att uttrycka det: "Kroppen är jämlikhetens fundament". Kan inte annat än att instämma. ARENA-gruppen har återigen kört i diket.

New York Times tar upp bortglömda problem med koldioxiden

Det är nog fler än jag som känner en viss trötthet i klimatdebatten. Trötthet, inte bara för att det går trögt att påverka politikerna att vidta nödvändiga åtgärder mot de antroprogena koldioxidutsläppen. Utan också för att den mäktiga klimatförnekarlobbyn, bestående av en ohelig allians av nyliberala högerbloggare, en högljudd minoritet av forskare (sällan eller aldrig klimatforskare dock) och stora energiföretag har målmedvetet och synnerligen aktivt arbetat mot det som de kallar "klimathysterin" eller "alarmismen". Denna kampanj mot IPCC har delvis lyckats, inte p. g. a. några vetenskapligt väl underbyggda argument, utan för att lögner som upprepas tillräckligt många gånger till sist tyvärr uppfattas som sanningar.

Absurda påståenden som att koldioxid inte skulle vara en växthusgas eller ifrågasättande av "växthuseffekten" som sådan framförs ofta i högt och tvärsäkert tonläge, inte bara i bloggosfären utan även på tidningarnas debattsidor. Att koldioxid är en växthusgas får väl anses som ställt bortom allt tvivel och ingenting som man seriöst kan tvivla på om man tror på grundläggande fysikaliska lagar. Att växthuseffekten existerar är det heller inte seriöst att ifrågasätta: hur hade Jordens klimat sett ut om vi inte hade haft en växthuseffekt? Betydligt kallare och tämligen obehagligt, kan jag lova! Den seriösa diskussionen om klimatet kan alltså inte ägna sig åt att bemöta dylika absurda påståenden, utan diskussionen handlar istället om betydelsen av positiva och negativa återkopplingsmekanismer som kan förstärka eller försvaga de antroprogena koldioxidutsläppens effekt på den redan existerande "naturliga" växthuseffekten.

Icke desto mindre känns det som om det är dags att vidga fokuset i klimatdebatten och även diskutera andra effekter av den antroprogena koldioxiden än temperatureffekterna. Det är någonting som jag har försökt göra, flera gånger, men denna synnerligen angelägna diskussion är av någon anledning märkligt frånvarande i klimatdebatten. Det är synd, för det finns fler argument än den globala uppvärmningen som gör att det är angeläget med kraftigt minskade koldioxidutsläpp. Koldioxid är inte bara en växthusgas, utan bidrar även till försurningen av världshaven. Världshavens surhetsgrad (pH) sjunker dramatiskt som en följd av ökat koldioxidupptag i haven, vilket får dramatiska och negativa effekter på kalkbildande organismer som korallrev.

Detta bortglömda problem tas nu upp i New York Times och man får hoppas att denna diskussion snart också når Sverige. Jag misstänker att klimatförnekarna får betydligt svårare att bemöta dessa argument för minskade koldioxidutsläpp, för det är svårt att se någon annan lösning. Jag misstänker att det också blir betydligt svårare att bemöta det faktum att koldioxiden sänker havens pH-nivåer med pseudovetenskapliga argument av den typ som klimatförnekarna har använt när man har ifrågasatt den antroprogena växthuseffekten. Iallafall får man hoppas det. Man ska dock inte underskatta styrkan i det ideologiskt motiverade korståg mot IPCC från högerkanten som nu har pågått i flera år. Ideologiska drivkrafter i kombination med ekonomiska argument är ofta mäktigare än naturvetenskapen. Men problematiken med korallreven och försurningen av världshaven visar att det inte bara är att tuta och köra och tro att man kan fortsätta med de accelerande antroprogena koldioxidutsläppen, utan några andra konsekvenser än några graders temperaturhöjning (vilket är illa nog).

Hoppsan! Oväntat välkomnande av vänstersväng

Jag brukar försöka undvika att blogga om inrikespolitik och partipolitiskt käbbel, men nu gör jag ett undantag. Detta med anledning av den miljöpartistiska riksdagsledamoten Karin Svensson-Smith's debattartikel i Sydsvenska Dagbladet. Karin Svensson-Smith är ju kanske framförallt känd för att hon under stort buller och bång lämnade Vänsterpartiet för några år sedan, sedan hon inte nominerats på förstaplatsen för partiets riksdagslista i Skåne. Detta efter en normal interndemokratisk process i partiet, där en majoritet ville släppa fram ett nytt namn på förstaplatsen. Inget konstigt med detta, det är bra med politisk rotation på förtroendeposter. Personligen har jag alltid tyckt att miljöpartisternas ursprungliga ideal om maximalt två mandatperioder för valda riksdagspolitiker var en ganska bra idé.

Man må tycka vad man vill om detta, och Karin Svensson-Smith kryssades ju sedermera ändå in i riksdagen efter en intensiv personvalskampanj från henne och hennes supportrars sida. Hon var uppenbarligen mer populär bland väljarna än i sitt parti. Såväl hennes personvalskampanj som beslutet att inte nominera henne till förstaplatsen var fullt demokratiska processer, den förstnämnda eftersom personval är tillåtet i svenska riksdagsval, den sistnämnda därför att det ytterst bara är partiets medlemmar som har rätt att nominera vem de vill till förstaplatsen på sina partiers riksdagslistor. Majoriteten av hennes partimedlemmar fattade ett demokratiskt beslut som Karin Svensson-Smith hade svårt att acceptera. Men detta är ett sidospår: Karin Svensson-Smith hoppade sedermera trots allt av till Miljöpartiet, där hon blev riksdagsledamot.

Hennes officiella argument för detta beslut var att Vänsterpartiet hade blivit "kommunistiskt" och tagits över av "traditionalister", argument som jag personligen inte tror ett skvatt på. Men detta var sannolikt ett svepskäl: Karin Svensson-Smith har vandrat allt längre högerut med åren, och det var tämligen uppenbart att hon inte längre trodde på socialistisk vänsterpolitik längre utan hade anammat en blekare socialliberal position, likt så många andra s. k. "vänsterförnyare" i det smala medelklasskikt som ledde ett uppror mot majoriteten i Vänsterpartiet för några år sedan. Det enda bestående resultatet av denna uppifrån-revolt från höger i Vänsterpartiet blev den numera avsomnade föreningen VägvalVänster, där de luggslitna civilsamhällesutopisterna som inte längre trodde på den offentliga sektorn samlades.

Min personliga tolkning är dock att det snarast var karriärmässiga skäl som låg bakom Karin Svensson-Smith's avhopp till Miljöpartiet. Hon insåg som slipad politiker att hon inte hade det stöd inom Vänsterpartiet som hon en gång hade haft. Detta var knappast särskilt konstigt eller upprörande. Folk byter åsikter och partier med jämna mellanrum, och det har givetvis även Karin Svensson-Smith rätt att göra. Från en tämligen klassisk socialistisk vänsterposition vandrade hon alltmer högerut med åren och anammade till slut en närmast socialliberal position där hon talade om att "tämja" kapitalismen snarare än att försöka avskaffa den. Inget konstigt med detta, socialliberalism är en fullt respektabel ståndpunkt i den politiska debatten. Men varför blev Svensson-Smith då så upprörd över att man inte längre passar i ett vänsterparti längre, och varför måste denna egna politiska värderingsförskjutning högerut åtföljas av märkliga och svepande beskyllningar mot sina gamla meningsfränder för att vara "kommunister" och "odemokratiska"?

Min personliga tolkning av hennes mer karriärmässiga drivkrafter får visst empiriskt stöd av Karin Svensson-Smith själv i hennes senaste debattartikel där hon välkomnar (!) sina gamla antagonister i Vänsterpartiet som hon tidigare fördömde i så hårda ordalag i samband med sitt avhopp. För bara några år sedan uttryckte sig så här kritiskt om sitt forna parti: "För sanna demokrater är det omöjligt att ingå i ett sådant sällskap". Men nu är det uppenbarligen andra ljud i skällan. Är Karin Svensson-Smith beredd att sätta sig i en regering med Vänsterpartiet? Jag som trodde på henne när hon sa att det för sanna demokrater var omöjligt att ingå i ett sådant sällskap?Vad har egentligen hänt på dessa få år sedan avhoppet? Är det Karin Svensson-Smith som har ändrat sig eller Vänsterpartiet som har gjort det? Är Karin Svensson-Smith inte en "sann demokrat" längre?

Jag tror faktiskt varken att den ena (Svensson-Smith) eller andra parten (Vänsterpartiet) har ändrat sig särskilt mycket. Vänsterpartiet står idag i stort sett fast vid den politik som tidigare Karin Svensson-Smith fördömde så hårt. Där ingår en väl motiverad kritik mot överskottsmålet i statsbudgeten, krav på ökat statligt ägande, fler offentliganställda och stoppade privatiseringar. Inga konstigheter, utan fullt normala och högst legitima vänsterståndpunkter, om än alltför svårsmälta för socialliberalen Karin Svensson-Smith. Hennes högerinriktade kritik mot Vänsterpartiets fullt legitima ekonomiska krav maskerade hon i en retorisk dimma bestående av argument som "demokratisk trovärdighet", när det i själva verket var uppenbart att det istället var hon själv som hade vandrat högerut med åren och tog avstånd från denna klassiska vänsterpolitik.

Vad som har hänt sedan Karin Svensson-Smith's avhopp från Vänsterpartiet är dock en politisk opinionsförskjutning, till stor del som en följd av den finansiella krisen i höst, som har gjort dessa klassiska vänsterståndpunkter mindre kontroversiella och mer "mainstream" i den politiska debatten. En politisk vänstersväng, med andra ord, någonting som Karin Svensson-Smith själv säger sig välkomna. Karin Svensson-Smith har lustigt nog därmed hamnat ur takt med tiden. Hennes ursprungliga hårda kritik av klassisk och legitim vänsterpolitik är inte längre intressant och aktuell längre, och hon själv har hamnat i en liberal fålla som blir svår att ta sig ur med bibehållen trovärdighet. Frågan är alltså varför hon tyckte så illa om just dessa politiska krav när de framfördes för några år sedan, av hennes dåvarande parti, men välkomnar dem just nu? Återigen misstänker jag att det är politisk taktik och egna karriäröverväganden som ligger bakom.

Karin Svensson-Smith vet att hennes ställning i Miljöpartiet deinitivt inte är oomtvistad, och att partiet har många andra duktiga politiker som gärna vill bli ministrar i en ev. framtida röd-grön regering. Mot hennes kandidatur till en ministerpost talar det faktum att hon är illa omtyckt av många i sitt gamla parti, och inte har fått så stort politiskt inflytande och så stark ställning inom sitt nya parti som hon kanske förväntade sig när hon gick över till Miljöpartiet för några år sedan.

När det blir dags att snickra ihop en S-V-Mp regering efter en eventuell valseger 2010 så är därför Karin Svensson-Smith inte på långa vägar en självskriven ministerkandidat för Miljöpartiet. De slipade partistrategerna i Miljöpartiet inser säkert att det inte är så lyckat att ha en f. d. vänsterpartist bland sina fåtaliga ministrar om detta riskerar att försvåra det kommande regeringssamarbetet. Det är en högst rimlig tolkning, och det skulle förklara den utsträckta handen från Karin Svensson-Smith till exakt samma vänsterparti hon bara för några år sedan fördömde i hårda ordalag och stämplade som demokratiskt opålitligt. Vänsterpartiets trovärdighet i olika frågor kan man givetvis diskutera, liksom alla andra politiska partiers. Men hur är det med Karin Svensson-Smith's egen trovärdighet? Vilken av Karin Svensson-Smith's beskrivningar av Vänsterpartiet är det som vi ska tro på, den här eller den här?

Revolutionär situation i Grekland Och på Island?

Det har pågått flera dagar nu. Det krig mellan poliser och unga demonstranter som vi nu har sett i Grekland med tårgas, stenkastning och en tragisk dödsskjutning av en 15-årig pojke. Vad som började som någonting som många säkert hade velat avvisa som ett resultat av några våldsamma extrema anarkistgrupper har visat sig ha betydligt djupare rötter och förgreningar till stora delar av samhället. Vi ser i Grekland ett dysfunktionellt samhälle i djup kris, där förtroendet för den egna regeringen, myndigheterna, polisen och statens institutioner befinner sig nära nollpunkten.

Jag är inte förvånad. Jag har själv besökt Grekland varje vår de senaste åren, i samband med fältarbete, och träffat studenter, professorer och universitetslärare. Vad de har berättat för mig har varit närmast surrealistiskt. Lärare och doktorander som antingen inte får ut sina löner, eller så är lönerna så låga så att de får skaffa sig ett eller flera extrajobb vid sidan om sitt vanliga jobb för att få ihop pengar till brödfödan. Ofta arbetar gymnasie- och universitetslärare som privatlärare på sin fritid, eftersom universiteten inte betalar löner som det går att leva på.

Som ett resultat av denna urholkning av den offentliga utbildningssektorn så har undervisningen och universitetssystemet förfallit under många år. Grekland är ett av de länder i Europa som satsar minst på forskning och högre utbildning, och det märks. När så den sittande högerregeringen har försökt driva igenom privatiseringsplaner för den högre utbildningen så har detta av fullt förståeliga skäl mötts av kraftfulla protester från studenter och universitetslärare. Studenterna ser också en oerhört mörk framtid på arbetsmarknaden och en akademisk examen är inte alls någon garanti för att få ett kvalificerat arbete, ja kanske inte ens ett arbete överhuvudtaget.

Jag har flera gånger besökt de numera väl kända anarkistkvarteren i centrala Athen. Inte för att kasta sten på polisen eller ägna mig åt revolutionsromantik, utan helt enkelt för att det finns ett antal trevliga restauranger i dessa kvarter. Området bebos av många unga människor och påminner aningen om Möllevången i Malmö. Men det har utvecklats till en "frizon" dit polisen inte vågar gå in, eftersom den är mäkta impopulär.

I såväl dessa anarkistkvarter som på många andra håll i Grekland sjuder missnöjet med den grekiska staten och förtroendet för polisen är i stort sett obefintligt. Den nyliberala ekonomiska politiken med kraftiga nedskärningar av den offentliga sektorn i kombination med Greklands starka vänstertraditioner har bidragit till att skapa någonting som jag inte skulle tveka att kalla för en revolutionär situation. Vi vet ännu inte vad som kommer att hända, om högerregeringen faller, om den utlyser undantagstillstånd, om det blir nyval eller rentav militärkupp. Men helt klart är att det kommer att bli dramatiska dagar den närmaste tiden och det pågår just nu en politisk urladdning och kraftmätning mellan regeringen och en desillusionerad ungdomsgeneration. Till detta kan vi lägga att arbetare sällar sig till studenternas protester i form av en generalstrejk.

Att läsa om det som nu händer i Grekland känns på något märkligt sätt inte oväntat, iallafall inte utifrån mina politiska utgångspunkter. Snarare känns det som om min egen världsbild och mina politiska analyser på den här bloggen än en gång bekräftas, om än på ett tragiskt vis i form av den aktuella dödsskjutningen. Jag har skrivit om den globala vänstervinden som verkar tillta i styrka, som syns tydligast i Latinamerika, som nyligen har nått Tyskland och kanske snart också når Sverige och de svenska universiteten.

Utan att slå mig för bröstet alltför mycket kan jag konstatera att för den som likt undertecknad följer den politiska utvecklingen globalt, bortom borgerlig mainstreammedia, så är det som händer i Grekland knappast särskilt förvånande. Liberalismen som politisk ideologi befinner sig i sin kanske djupaste kris, och dess mest extrema variant, nyliberalismen, är idag ett stendött politiskt projekt, faktiskt lika dött som den statsbärande marxism-leninismen som välförtjänt kollapsade i Östeuropa 1989 och i Sovjetunionen 1991.

Göran Rosenberg skriver bra och intressant om kollapsen för det nyliberala ideologiska projektet i Dagens Nyheter. Ett annat exempel på nyliberalismen kollaps ser vi på Island, ett land som hyllats av Internationella Valutafonden för sin extrema avregleringspolitik och privatiseringar. Så sent som i somras lyfte IMF fram Island som ett ekonomiskt föredöme och exempel, i motsats till de förkastliga "socialistiska" ekonomierna i övriga Skandinavien. Nu tvingas Islands regering förnedra sig och be om lån från såväl IMF, som Ryssland som sina skandinaviska grannar. Och nyligen stormade demonstranter i Island Centralbanken. Kanske ser vi snart en liknande revolutionär situation även på Island? Såväl Island som Grekland visar de katastrofala effekterna av det sedan länge pågående nyliberala systemskiftet som orsakat finansiella kollapser och social misär överallt det tillämpats. För att inte glömma Argentina 2001, en kollaps som markerade startskottet på den pågående vänstervinden i Latinamerika de senaste åren.

Bankkrisen och kollapsen för det avreglerade finanssystemet nu i höst tycks ha accelerat processen, och bara de mest fanatiska nyliberalerna verkar fortfarande tro på myten att denna kollaps har berott på för mycket regleringar, och inte för få regleringar, som är den enda förnuftiga slutsatsen av den hejdlösa lånekarusell vi sett de senaste åren. Att då, som extrema nyliberaler gör, kräva mer avregleringar i detta läge, när det är uppenbart att vi behöver hårdare regleringar och en ökad roll för staten i ekonomin, förefaller fullkomligt verklighetsfrämmande och absurt. Vilken världsbild har man då, om man inte kan lära sig av fiaskot med avregleringar och privatiseringar? Kanske samma världsbild som den doktor som lär ha sagt: "Operationen lyckades, men patienten dog".

Helt klart är att vi nu kommer att se ett djupgående skifte i den politiska opinionen, där fler regleringar och ett ökat statligt ägande kommer att bli betydligt mer accepterat, även bland borgerliga politiker. Nyliberaler må rasa, men inför den bistra finansiella verkligheten så står sig deras teorier sig slätt. För att stabilisera ekonomin krävs en ökad roll för staten, både i form av ett ökat ägande och hårdare regler. Det är någonting som den yttersta vänstern har argumenterat för i flera år. Nu håller denna uppfattning plötsligt på att få en ökad spridning. Intressant läge, minst sagt! Jag tror inte att Sverige kommer att vara en isolerad ö i detta sammanhang. Tvärtom finns det flera tecken i skyn som tyder på att denna djupgående politiska opinionsförskjutning kanske redan har nått vårat land.

Exempelvis syns detta när borgerliga debattörer som rektorer för handelshögskolor och pålitliga högerjournalister plötsligt argumenterar för förstatligande av såväl den svenska bilindustrin som delar av bankväsendet, åsikter som bara för några år sedan hade stämplats som vänsterextremism. Lägg därtill att årets ekonomipristagare Paul Krugman ansluter sig till dessa uppfattningar och dessutom är kritisk mot utgiftstak i statens budget, en åsikt som hittills endast Vänsterpartiet har förespråkat av riksdagspartierna. Krugman får f. ö. stöd i denna uppfattning av f. d. statsministern Göran Persson, som en gång var med och införde detta utgiftstak. Den ena nyliberala ideologiska heliga kon efter den andra, tycks alltså slaktas på löpande band. Vi ser alltså åtskilliga tecken i skyn på den djupgående politiska opinionsförskjutning bort från denna nyliberala hegemoni.

Dinosaurier med hål i huvudet

Visserligen har man ju fått intrycket att dinosaurier inte var särskilt intelligenta varelser, att döma av deras relativt små huvuden, i förhållande till sina enorma kroppar. En ny studie har dock visat att dinosauriernas hjärnor var ännu mindre än vad man hittills har trott. I den nya studien har man använt s. k. datortomografri ("CT-scanning") för att rekonstruera dinosauriernas anatomi i tredimensionell form. Man har kunnat rekonstruera hur stor del av huvudet som varit fyllt med mjukvävnad, som t. ex. hjärna och muskler, och hur mycket som har varit tomma och lyftfyllda utrymmen. Resultaten från flera studier av olika dinosauriefossil, bl. a. det skrämmande rovdjuret Tyrannosaurus rex, visar att en stor del av deras enorma huvuden var - luft! Den delen av huvudet som utgjordes av själva hjärnan var i själva verket betydligt mindre än vad man hittills har trott.

Vad finns det för fördel att ha luftfyllda utrymmen i huvudet? Varför inte fylla upp hela skallen med en stor hjärna så att man kan bli riktigt intelligent? Förklaringen är troligtvis att dinosaurierna behövde lufthålen för att orka bära upp sina enormt stora huvuden. Tyrannosurus rex hade t. ex. ett huvud som med tillhörande muskelmassa vägde över 500 kg ("1100 pounds")! Att fylla på detta enorma huvud med ytterligare hjärnsubstans hade kanske blivit alltför tungt och otympligt, och fördelarna med den högre intelligensen had sannolikt inte uppvägt kostnaderna i form av den extra muskelmassan som måste tillföras för att bära upp det tyngre huvudet. Det naturliga urvalet gynnar som bekant inte de organismer som är vackrast eller mest intelligenta. Utan de som bäst överlever och/eller reproducerar sig och därmed kan föra vidare sina gener i framtida generationer. Det finns inget egenvärde i att vara ett intelligent djur utan intelligensen måste också resultera i en evolutionär framgång i konkurrensen gentemot mindre intelligenta medtävlare inom den egna arten.De luftfyllda utrymmena i dinosauriernas huvuden fyllde alltså antagligen en liknande funktion som de luftfyllda benen hos dagens fåglar (som numera betraktas som den enda överlevande gruppen dinosaurier av många forskare). De luftfyllda benen hos fåglar underlättar deras flykt och minskar energikostnaderna under t. ex. flyttningen.

Det är lite frestande att fundera på hur vi människor hade klarat oss om vi hade mött en Tyrannosaurus rex i skogen, om vi för ett kort ögonblick bortser från det faktum att vi som art inte utvecklades förrän långt senare, efter att dinosaurierna hade dött ut. Hade vi kunnat överlista detta skrämmande djur, genom att gömma oss? Hur smarta var dessa stora rovdjur? Ofta är rovdjur betydligt mer intelligenta än växtätare, helt enkelt för att det krävs högre kognitiv förmåga att leta upp och fånga rörliga byten än att vegetera. Hade vi människor, om vi hade jobbat i grupp, rentav kunnat inringa och döda en Tyrannosaurus rex, kanske drivit in den i en listigt gillrad fälla? Eller hade vi med vår höga intelligens ändå stått oss relativt slätt gentemot detta monster och dess enorma styrka? Det går givetvis inte att svara på detta, men det är spännande att spekulera i den relativa betydelsen av intelligens vs. storlek, råstyrka och sylvassa tänder. Jag är dock personligen oerhört glad att Jurassic Park inte kan inträffa i verkligheten. Brrrrrr!!!!!!!!!!!!!!!!!

Som ett litet sidospår så konstaterar jag att datortomografi verkar vara på frammarsch som metod inom evolutionsbiologin, i synnerhet bland paleontologer som publicerar den ena spännande fossilanalysen efter den andra (inklusive analyser av oss människor och andra hominider). Man kan idag få fram oerhört mycket mer detaljerad information på tredimensionell nivå än man tidigare har kunnat via traditionella analyser av morfologi och anatomi. Även nu levande organismer kan analyseras i detalj på ett helt annat sätt än vad man tidigare har kunnat göra. Detta är någonting som jag personligen tycker är väldigt spännande och gärna skulle lära mig mer om, ja kanske använda i min egen forskning. Finns det någon expert på datortomografi som läser detta inlägg och är sugen på att samarbeta med en biolog så får ni gärna höra av er.

Klargörande. Samt några ord om yttrandefriheten och dess gränser

Efter en veckas blogguppehåll vill jag komma med ett viktigt klargörande: Den här bloggen kommer inte att läggas ned, trots vissa rykten om detta, kanske rentav förhoppningar från vissa håll. Jag vill också passa på att klargöra de politiska påtryckningar jag refererade till i mitt förra inlägg inte kom från min arbetsgivare (Lunds Universitet) utan utifrån. Någon - eller några - i bloggosfären har, med fåfängt resultat, försökt agera mot min blogg genom att utöva påtryckningar mot min arbetsgivare. Jag vet inte vem, eller vilka dessa personer är, och jag är ärligt talat inte särskilt intresserad av detta heller. Allt jag kan konstatera är att försöket glädjande nog har misslyckats.

Uppenbarligen har den här bloggen provocerat någon eller några så mycket så att de kontaktat Lunds Universitet i förhoppningen att åtgärder skulle vidtas mot en av universitetets anställda, i detta fall mig. Som stöd för sina krav på åtgärder har dessa personer skickat med ett antal av mina mer - och ibland mindre - välformulerade påståenden. Inte bara i mina egna blogginlägg och i kommentarstrådar på min egen blogg utan också i kommentarstrådar på andra personers bloggar! Det tycks som om det finns någon som tycker oerhört illa om mig, ja närmast är på gränsen till besatt, och därför noga bevakar mig och mina aktiviteter i bloggosfären. Eftersom Lunds Universitet är en statlig myndighet så har man uppenbarligen en viss skyldighet att utreda eventuella oegentligheter som deras anställda har - eller kan tänkas ha - begått. Hur absurt det än må verka så kan alltså universitetsanställda som bloggar på fritiden uppenbarligen inte göra detta ohämmat som privatpersoner, utan de måste vakta sina ord och tänka på vad de säger, hur de formulerar sig och i vilka sammanhang.

Detta kom - kan jag lugnt konstatera - som en fullständig överraskning för mig. Mig veterligen är jag inte livegen, och universitetet har inte ett dyft att göra med vad jag gör på min fritid, vad jag engagerar mig i eller vilka fritidsaktiviteter jag ägnar mig åt. Vill jag som universitetsanställd t. ex. engagera mig i ett politiskt parti - hur extremt detta parti än må verka - så är det min ensak och ingen annans. Vill jag blogga och uttrycka mina privata politiska åsikter är det också min ensak, och inte universitetets. Vill jag bråka eller skälla på mina grannar, ja rentav be dem dra åt h-e är det också bara min sak och inte min arbetsgivares. Vill jag supa, svära, knarka, ägna mig åt osedligheter eller vara allmänt otrevlig är det också min ensak, så länge jag sköter mitt jobb och inte låter min skumma fritidsaktiviteter inskränka på mitt arbete. Den enda gränsen som finns är när man bryter mot uppenbara lagar, t. ex. bedriver hets mot folkgrupp. När och om detta sker så är det dock inte arbetsgivarens sak att agera utan ett polisärende mot en enskild medborgare som brutit mot lagar. Slutsatsen är: bloggar jag som privatperson är det min sak, så länge jag inte bryter mot några lagar. Bryter jag mot några lagar är det också jag som privatperson som ska straffas, inte min arbetsgivare.

Nu kanske någon vän av ordning invänder: "Men Erik: du har ju faktiskt varit riktigt oförskämd, spydig, elak och onyanserad många gånger, på den här bloggen och på andra bloggar och kommentarstrådar". Det är helt riktigt. Det är ingenting jag förnekar eller sticker under stol under med. Jag sticker heller inte under stol med att jag då och då (inte alltför ofta hoppas jag, dock) har skrivit dåliga blogginlägg och kommit med korkade och elaka kommentarer i diskussionstrådar. En del kan jag i efterhand ångra. Men det är faktiskt irrelevant i detta sammanhang. I yttrandefriheten måste rimligtvis ingå rätten att uttrycka sig elakt, spydigt, onyanserat, ironiskt och hånfullt. I yttrandefriheten ingår rätten att komma med korkade inlägg, usla formuleringar och dåliga blogginlägg. Yttrandefriheten måste omfatta alla årets dagar, inklusive de då man kanske är trött eller inte formulerar sig alltför intelligent eller djupsinnigt. Yttrandefriheten innebär inte att bara intelligenta, välformulerade eller tänkvärda påståenden kan yttras fritt. Utan även rätten att släppa ifrån sig grodor eller göra bort sig. Annars har vi inte full yttrandefrihet. Då har vi istället någonting helt annat och ett samhälle som iallafall inte jag vill leva i. Då har vi ett samhälle där man vaktar sin tunga av rädsla för repressalier, för omgivningens ogillande, för våld eller för att man riskerar att förlora sitt jobb. Det sistnämnda är någonting som faktiskt har hänt nyligen, i det Sverige som vi gärna vill se som en perfekt demokrati.

En del personer har faktiskt förlorat sitt jobb för att de har bloggat och uttryckt sina åsikter, hur skrämmande detta än må verka. Sådana här episoder visar att yttrandefriheten hela tiden måste utnyttjas, och gränserna testas, om vi vill ha en levande demokrati. Annars riskerar vi att få ett samhälle där självcensur stryper samhällsdebatten och färre vågar uttrycka sin åsikt. En utveckling som vi ser i vårat närmaste grannland Ryssland, där press- och yttrandefriheten i realiteten har minskat genom självcensur efter flera års auktoritär utveckling under Vladimir Putin. Skrämmande nog finns det tecken på en strypt debatt även i vårt eget land. En journalist som nyligen intervjuade mig med anledning av ett blogginlägg berättade för mig att alltfler kommun- och landstingsanställda var rädda för att ställa upp på intervjuer, p. g. a. vad deras chefer och överordnade kunde tänkas tycka. Rädslan för att förlora sitt jobb och allt otryggare anställningssituationer riskerar att skapa ett tystare samhälle där allt färre vågar uttrycka sina åsikter. Demokratin och yttrandefriheten måste ständigt försvaras och vi kan inte slå oss till ro, luta oss tillbaka och tro att demokratin kan tas för given och att Sverige är det fulländade samhället på den här planeten.

I yttrandefriheten ingår rätten att yttra sig. Punkt slut. Inte rätten att bara yttra sig nyanserat, rätten att enbart yttra vissa åsikter eller rätten att yttra sig på ett artigt vis i avspända middagskonversationer. Utan också rätten att yttra sig drastiskt, onyanserat, elakt och ironiskt. Samt att smäda sina meningsmotståndare. Därmed inte sagt att alla provokationer, ironier och tillmälen alltid är lyckade eller att yttrandefrihetens gränser alltid bör tänjas till det yttersta. Bara de finns som en möjlighet om det skulle behövas.

Till denna principiellt viktiga diskussion skulle jag vilja tillägga att det finns många exempel på där vi alla inser det principiellt viktiga i att alla ska kunna säga sin åsikt utan att frukta för konsekvenserna, även om det skulle vara på ett smaklöst eller rentav olämpligt sätt. Den numera världskända historien med publiceringen av "Muhammed-karikatyrerna" i danska Jyllandsposten för några år sedan är ett sådant exempel. Personligen tycker jag att dessa karikatyrer var ett idiotiskt sätt att provocera och inte särskilt smakfullt sätt att kritisera islam. Det hindrar dock inte att det rent principiellt var viktigt att försvara rätten att publicera dem, även om åtskilliga muslimer blev rasande (av mer eller mindre goda skäl).

När konstnären Lars Vilks senare ställde ut Muhammed som "rondellhundar" blev han hotad till livet. Återigen: Lars Vilks konstverk var korkat och inte särskilt intelligent sätt att kritisera islam (hur många muslimer vet vad en rondellhund är?). Men i yttrandefriheten ingår rätten att smäda och kritisera islam såväl på intelligenta som smaklösa och ointelligenta sätt. Liberala och borgerliga tidningar som t. ex. Expressen var följdaktligen snabbt ute med att ta ställning för yttrandefriheten och försvara såväl Jyllandsposten som Lars Vilks. Att dessa borgerliga tidningar sannolikt drevs av grumliga islamofobiska undertoner och ville sälja lösnummer bland en alltmer invandrarfientlig svensk befolkning är en annan sak. I princip måste alltid yttrandefriheten försvaras, hur man än må ogilla dess specifika uttryck.

Går vi ytterligare lite längre tillbaks i den svenska historien kan vi ju påminna om vår världsberömde författare August Strindberg, som inte bara skrev lysande romaner utan även politiska pamfletter i dagspressen. I dessa pamfletter hånade, smädade och kränkte Strindberg överheten i hårda ordalag. Strindberg var arg, onyanserad, hatfull och elak. Flera gånger bad Strindbergs närmaste chefer honom att moderera sina inlägg, vilket inte lyckades utan snarare stimulerade honom att gå ännu hårdare fram.

Det är intressant att fundera på hur August Strindbergs pamfletter hade bemötts i dagens svenska debattklimat. Vad hade t. ex. hänt om Strindberg hade dristat sig till att smäda Bo Rothstein? Förmodligen hade Strindberg fått höra att han tillhörde en "kloakbrunn" eller någonting liknande. På senare år har ju den s. k. "kränkningskulturen" brett ut sig alltmer i den svenska debatten. Jag är tämligen övertygad om att Strindberg - med viss rätt - ständigt hade beskyllts för att kränka sina motståndare och han kanske också hade fått flera anmälningar riktade mot sig av tunnhudade och överkänsliga meningsmotståndare.

För det är ju ett faktum att samtidigt som bloggosfären har öppnat upp för fler debattörer och en nödvändig debatt om nätetik, så är det lika mycket ett faktum att den politiska debatten idag är tämligen slätstruken och präglas av räddhågsenhet och oro för att avvika från den politiskt korrekta mittfåran. I detta utslätade debattklimat kan spetsiga formuleringar som för bara några årtionenden sedan hade varit fullkomligt accepterade och en normal del av den politiska debatten, plötsligt klassas som kränkningar. En slarvig kommentarsmoderering från bloggaren Veronica Svärds sida och ett klumpigt försök till ironi blåstes t. ex. av Bo Rothstein upp till ett påstående om att bloggosfären var en antisemitisk kloakbrunn. Så överkänsliga är många idag, i synnerhet många representanter för gammelmedia. Det gammelindustriella åsiktskomplexet - bestående av ett kotteri för inbördes beundran av de som fritt och ostört har kunnat skriva på "DN Debatt" i många år - blir nu plötsligt oroade över att alltfler kan yttra sig. Dessutom om allt möjligt som det gamla kotteriet hittills har haft monopol på i debatten. Det är klart att det stör denna lilla klick - och många andra - när fördämningen släpps lös och det plötsligt fritt yppas åsikter (ja rentav svordomar och invektiv!) på alla möjliga håll i bloggosfären. Utan att någon smakdomare agerar mot detta oskick! Skandalöst, minst sagt. Men August Strindberg hade jublat, det är jag övertygad om.

Slutligen några ord till tack. Tack till er alla - av olika politisk schattering - som skrivit uppmuntrande kommentarer och skickat sympatimail till mig. Det värmer i hjärtat att ha så många fans. Flera liberaler och nyliberaler har visat att det finns de som sätter liberala principer i första rummet - och lägger åsiktsskillnader gentemot mig åt sidan - för att försvara principerna om det fria ordet. Det inger respekt, och visar att det finns hopp om liberalismen och de klassiska liberala värdena. På den andra sidan av det politiska spektrat så har några vänsterautonoma - som jag tidigare också kritiserat och varit djupt oense med - varit schangtila nog att erbjuda sig att "kravalla" för min skull om det skulle behövas. Jag tackar vänligt, men bestämt nej till detta flotta erbjudande, men hoppas att jag kan återkomma om jag någon gång skulle hamna i ett verkligt krisläge. Till de autonoma kan jag också säga att jag nu faktiskt har fått en viss förståelse för att många av er vill vara anonyma i bloggosfären och annorstädes, av rädsla för repressalier eller negativa konsekvenser av att man yppar sin åsikt.

Flera som har kommenterat mitt senaste inlägg har uttryckt sin uppskattning över att jag bloggar, trots att de långt ifrån håller med mig i allt jag säger. Någon tyckte att professorer som bloggar borde få 10 % av sin lön betald av universitetet, eftersom det är ett utmärkt sätt att ägna sig åt den berömda "Tredje Uppgiften", alltså att universitetsanställda engagerar sig i samhällsdebatten. Jag önskar givetvis att Lunds Universitet skulle överväga denna möjlighet, det hade jag och flera andra LU-bloggare tacksamt tagit emot. Jag vill i detta sammanhang lite stolt passa på att påpeka att flera av mina blogginlägg faktiskt har ansetts så intressanta så att de har publicerats på den populärvetenskapliga sajten Evolutionsteori.se. Vilket givetvis glädjer mig och förhoppningsvis också gynnar Lunds Universitet i längden.

Jag vill också slutligen passa på att tacka min antagonist i klimatfrågan Peter Stilbs, som hade några vänliga ord till övers för en meningsmotståndare som mig i detta läge, trots att jag inte varit särskilt snäll mot honom alla gånger. Vi är kanske oense i sakfrågor, men vi är ju båda människor, och jag kommer givetvis att återgälda vänligheten från Peters sida om det skulle behövas. Finns det t. ex. minsta misstanke att Peter Stilbs riskerar att bli av med sitt jobb på KTH p. g. a. sina kontroversiella åsikter i klimatfrågan så kommer jag att skicka upp min nya fanclub från den autonoma vänstern i Lund och blockera KTH. Var så säkra på det.

Nina Björk om feminismens förhållande till biologin

Nina Björk heter en av Sveriges mest kända feminister, som också flitigt skriver på Dagens Nyheters kultursida. Nina Björk har tidigare, som jag har uppfattat det iallafall, anammat en mer socialkonstruktivistisk och postmodernistisk feministisk position, där skillnader mellan könen huvudsakligen har ansetts vara ett resultat av sociala faktorer, snarare än biologiska dito. Detta är en icke obetydlig strömning i dagens radikala feministiska rörelse, och någonting man kan ha en hel del kritiska synpunkter på. En del feminister av denna strömning har anammat den radikala och minst sagt kontroversiella positionen att kön helt och hållet, eller till stora delar, är socialt konstruerat, som t. ex. författaren Judith Butler.

I likhet med de flesta andra naturvetare och biologer tycker jag givetvis att ett sådant ställningstagande är fullkomligt extremt och bidrar till att sprida ett löjets skimmer över feministisk teoribildning. Vilket är synd. Eftersom feminismen, i likhet med andra nyare politiska filosofier som ekologismen, behövs som komplement till de klassiska politiska ideologierna och filosofierna: liberalism, konservatism och socialism.

Därmed inte sagt att feminismen inte ska granskas kritiskt. Försök från feministers sida att etablera någon slags ideologisk hegemoni över andra ideologier måste givetvis avvisas. Samtidigt som jag konstarerar att feminismen tillhör nog de politiska ideologier som granskas hårdast i dagens medieklimat. Man behöver bara påminna om den den nyligen inledda och tämligen beskedliga försöksverksamheten på Lunds Universitet med s. k. "genuscertifiering". Jag är inte säker på att genuscertifiering är en bra åtgärd eller ens särskilt fruktbar i det långa eller korta loppet. Men jag kan ha fel. Det är dock heller inte huvudfrågan. Oavsett om genuscertifiering är verkningslöst eller inte, så tycker jag själv att det varit mycket märkligt med de hysteriska överreaktionerna från borgerlig massmedia, där det talades om vikten av att "Stoppa Tiinas genuskontroll". En av debattörerna i detta sammanhang spydde ut sitt hat mot lundaprofessor Tiina Rosenberg och drog sig inte ens för att tala om "genusfascism".

Föraktet och det vitglödgade hatet mot Tiina Rosenberg (som man förvisso kan och bör kunna kritisera) stod inte i någon som helst proportion till det tämligen oskyldiga förslaget om genuscertifiering som hon varit med att utforma. Min snart avgående chef, Lunds Universitets rektor Göran Bexell, var följaktligen och föga förvånande, mycket förbryllad över de häftiga reaktionerna. Med all rätt. Genom att utmåla Lunds Universitet som en förtryckarstat, liknande Iran eller Nordkorea, visade kritikerna av Tiina Rosenberg och genuscertifieringen att de saknade allt rimligt sinne för proportioner.

Personligen tycker jag att det är djupt stötande att trivialisera politiskt förtryck och tala om "fascism" i det här sammanhanget, när vi vet att universitetslärare i så många andra länder (bl. a. Iran) lider av verkligt åsiktsförtryck. Ingen lärare på LU har hittills, mig veterligen, blivit avskedad för att hon eller han hyst "fel" åsikter. Och jag tvivlar på att det kommer att ske denna gång heller, hur mycket man än motsätter sig genuscertifiering (på goda eller dåliga grunder). Den oproportionerligt häftiga kritikstormen mot genuscertifieringen var sannolikt ett sätt för den akademiska högern i Lund att odla soffermyten om sig själva som en förtryckt åsiktsminoritet, snarare än att den fokuserade på förslagets brister (som man givetvis bör kunna diskutera).

Den akademiska högern i Lund och på de svenska universiteten i allmänhet mår ju nämligen utmärkt, så utmärkt så att det riskerar att spricka av sin egen förträfflighet och skulle behöva lite mer ideologiskt motstånd för att utvecklas. Varken genuscertifieringen eller politisk korrekthet eller allmän vänstervridning har hittills hindrat den akademiska högern från att högljutt och skilda sammanhang uttrycka sina åsikter om saker och ting. De hatfulla utfallen mot Tiina Rosenberg inger en dålig eftersmak och får mig att undra varför hon väcker sådana aggressioner? Är det att hon råkar ha en annan sexuell läggning eller för att hon, likt undertecknad, har den dåliga smaken att inte inordna sig i den påbjudna liberala statsideologi som alla implicit ska tvingas följa i dagens borgerliga åsiktsklimat?

Nåväl. Åter till Nina Björk som nu öppnat upp för en ny och intressant diskussion om feminismens förhållande till biologin. Feminister har, som ovan påpekats, haft ett kluvet förhållande till biologin. Biologin har ofta, med viss rätt, ansetts ha utnyttjats för att sprida konservativa uppfattningar om att kvinnans plats är i hemmet, och ingen annanstans. Detta historiska missbruk av biologiska argument har gjort många feminister djupt misstänksamma mot biologi som vetenskap vilket är djupt olyckligt. Det är lika olyckligt som det faktum att en del på vänsterkanten har betraktat biologi som en ideologisk fiende och ett högerprojekt. Men Nina Björk signalerar nu att feminismen kanske bör tänka om. Problemet är inte att det kvinnliga har associerats med "naturen", menar Nina Björk, utan att det manliga har utmålats som stående utanför naturen.

Det är en viktig insikt som fler feminister borde ta till sig, menar jag. Biologin är inte med automatik en fiende till feminismen eller för den delen någon annan ideologi. Det låg kanske någonting i det där berömda citatet "Män är djur". Eller om det var "Män är odjur"? Hursomhelst, bägge könen är en del av naturen och människans biologiska arv gör att vi också är beroende av varandra.

Spädbarnets beroende av sin mor och även sin far visar att människan inte kan stå fri och ensam och utanför ett socialt sammanhang, menar Nina Björk. Denna insikt är viktig, och rymmer i sig också en kritik mot liberalismen med dess betoning på individer, på bekostnad av kollektiv. I så måtto är Nina Björks nya ståndpunkt mer en utmaning för liberalismen än för feminismen. Homo economicus, den vinstmaximerande liberala idealmänniskan är en abstraktion och en människofientlig sådan. I människans biologi ingår vår socialitet. Det är någonting som de flesta biologer skulle skriva under på, och förmodligen också många icke-dogmatiska feminister.

Det ska bli spännande att se hur Nina Björks kastade handske tas upp av andra feminister i Sverige. En av mina personliga favoritfeminister, den skarpsynta och alltid välformulerade Katerine Kielos, har reagerat positivt och tycker inte alls att Nina Björks betoning av människans biologiska natur är per definition familjekonservativt. "Radikala feminister måste våga tala om kroppen" menar Kielos. Andra feminister har inte varit lika välkomnande. ARENA-gruppens Karolina Ramquist skäller högt på henne och hävdar att "Nina Björk är moralkonservatismens främsta filosof".

En sådan hårdnackad inställning från den postmodernistiska lattevänstern från Söder i Stockholm är knappast oväntad. Karolina Ramqvist och flera andra skribenter på ARENA har ju som politiskt program att dölja verkligheten i ordrika och obegripliga verbala slöjor som är så typisk för postmodernistisk argumentation. För en vänster som grävt ner sig i identitetsproblematik och fruktlösa diskussioner om (verkliga eller påstådda) sociala konstruktioner av verkligheten så är det så klart ömma tår som Nina Björk nu trampar på. Men det gör inte diskussionen mindre angelägen. Snarare visar det att den behövs. Postmodernisterna håller tyvärr fortfarande stora delar av kulturdebatten i ett fast grepp. Inklusive många feminister.

Detta blir mitt sista blogginlägg på ett tag. Politiska påtryckningar från högre ort gör att jag nu ser mig tvingad att göra ett uppehåll. Det är sorgligt att medge det, men yttrandefriheten är inte obegränsad. Inte ens i ett land som Sverige, uppenbarligen. Jag hoppas återkomma längre fram. Men den påstådda "vänstervridning" och "politiska korrekthet" som det ofta gnälls om på högerhåll och som påstås infektera universiteten har iallafall inte jag haft någon större nytta av. Om nu någon till äventyrs skulle tro på denna myt, flitigt odlad av den akademiska högern. Det ska bli intressant att se om någon av de principfasta liberalerna i min omgivning ställer upp för mig när det nu blåser hårt och om de är beredda att försvara yttrandefriheten även för dem som råkar ha annorlunda åsikter, som avviker från den liberala mittfåran. Jag har dock inga större illusioner om detta. Tack och farväl på ett tag!