"Myrornas Herre". Om en stor biolog

Var det händelsevis någon som såg det fascinerande programmet om biologen Edward O. Wilson i SvT:s "Vetenskapens Värld" nyligen, med titeln "Myrornas herre"? Om inte, så kan jag starkt rekommendera detta program, som förhoppningsvis sänds i repris eller som kan laddas ner för den som känner för det. E. O. Wilson är, med alla mått mätt, en av vår tids stora biologer, och har gjort stora vetenskapliga insatser i så vitt skilda fält som systematik, öbiogeografi, kemisk kommunikation hos insekter, social evolution, biodiversitetsforskning och naturvårdsbiologi. Wilson är alltså, med alla mått mätt, en vetenskaplig gigant och encyclopedist. Det finns troligtvis ingen annan nu levande människa som kan så mycket om myror som Wilson. Wilson är också en förkämpe för naturvården och få har som han lyckats kombinera en ytterst framgångsrik karriär inom grundforskningen med ett aktivt samhällsengagemang. Hur många visste t. ex. att det flitigt utnyttjade ordet "biodiversitet", som t. o. m. politiker bekänner sig till, myntades av Wilson?

Programmet gav en inblick i Wilsons karriär, från det att den inleddes på 1950-talet på muséet i Harvard i USA fram till våra dagar. Den fridsamme och vänlige Wilson blev, mer eller mindre mot sin vilja, indragen i flera hårda akademiska strider. Den första av dessa strider utspelade sig i början av 1960-talet då Nobelpristagaren Jim Watson, som tillsammans med Francis Crick beskrivit DNA-molekylen några år tidigare, blev anställd på Harvard. Wilson förklarar i filmen att han beundrade Watson för dennes vetenskap, samtidigt som han ansåg att mannen var en av de mest otrevliga människor han hade träffats, ja Watson beskrevs som "Biologins Caligula"! Anledningen var Watsons dogmatiska inställning och attityd till molekylärbiologins inneboende överlägsenhet gentemot andra biologiska discipliner som t. ex. systematik och ekologi. Watson ansåg att dessa organism-baserade biologiska discipliner var "gammaldags frimärkssamlande" och att dessa skulle dö ut och ersättas helt och hållet av den "nya" molekylärbiologin.

Wilson tog strid mot denna extrema position, och i efterhand kan vi konstatera att molekylärbiologin inte lyckades utrota dessa äldre, och mer mogna, biologiska discipliner. Idag lever organismbiologin, form av ekologi och evolutionsbiologi, i högsta grad och många av oss som arbetar i dessa fält använder molekylärbiologiska metoder i vår forskning. Tron att molekylärbiologin skulle kunna ersätta forskning på högre biologiska organisationsnivåer som populationer, samhällen och ekosystem visade sig vara en naiv reduktionistisk förhoppning från Watson och en del andra extrema molekylärbiologers sida. Lyckligtvis. Delvis tack vare Wilsons mod att våga ta strid för organismbiologin på Harvard och annorstädes.

Ironiskt nog tog det bara lite drygt mer än ett decennium förrän Wilson anklagades för reduktionism, denna gång från samhällsvetare och humanister. I samband med att Wilson publicerade ett berömt verk med titeln "Sociobiology - The New Synthesis" utbröt det en av de hårdaste akademiska striderna som någonsin utkämpats på Harvard. Wilson försökte i sin bok skapa en ny och syntetisk disciplin för att studera djurs sociala evolution, inklusive människan (Homo sapiens). Det föll inte väl ut. Wilson anklagades för vetenskaplig reduktionism, och det antyddes från flera kritiker att sociobiologin legitimerade såväl eugenik (rashygien) som nazism. Man må givetvis ha kritiska synpunkter på Wilsons bok, och personligen tycker jag att det inte är Wilsons främsta vetenskapliga insats. Boken är tämligen spekulativ, i synnerhet det korta avsnittet om människan i sista kapitlet. Men legitimerade detta naiva, och högst ofullkomliga försök att formulera en teori om människans evolution verkligen nazism? Eller rashygien? Alla sansade betraktare av sociobiologistriden måste rimligtvis idag vara överens om att dessa anklagelser mot Wilson var fullkomligt groteska och bortom alla rimliga proportioner. Liksom att en del kritiker handgripligen gick till angrepp mot Wilson personligen, bl. a. fick han en spann med isvatten hälld över sig under en av sina föreläsningar!

För att förstå dessa våldsamma reaktioner så räcker det nog inte med att hänvisa till Wilsons spekulationer och i många fall dåligt underbyggda teser om människans evolution. I balansens namn måste man nog också kritiskt fråga sig om det inte fanns ett stort mått av vetenskaplig rivalitet från andra discipliner bakom de hätska reaktionerna mot sociobiologin. Själva påståendet att människans beteenden, åtminstone delvis, var ärftliga och inte helt och hållet ett result av miljö och uppfostran var provocerande för många. Än mer provocerande var att drista sig att påstå att människans beteenden också till viss del avspeglade ett evolutionärt arv av naturlig och sexuell selektion. Idag förefaller dessa påståenden närmast modesta och ingen ifrågasätter väl idag att våra beteenden i någon mån avspeglar ärftlig variation. Iallafall hoppas jag inte det. Det kan heller knappast per definition anses vara sexistiskt att hävda att det finns ärftliga och biologiska skillnader mellan mäns och kvinnors beteenden (som det f. ö. finns för morfologiska och fysiologiska egenskaper, vilket lustigt nog få ifrågasätter). Och det kan inte anses per definition vara rasistiskt att tro på de många vetenskapliga resultat som klart och tydligt har dokumenterat genetiska skillnader mellan olika människopopulationer och etniska grupper. Det är först när man utifrån sådana här genetiska skillnader mellan människogrupper börjar driva värderesonemang om vad som ska anses "bra" eller "dåligt" som vi kan börja tala om rasism eller sexism. Och med dessa kriterier så är inte Wilson, och har heller aldrig varit, vare sig rasist eller sexist.

Det intressanta med den våldsamma kritiken mot E. O. Wilson var att den var tämligen idealistisk till sin natur: många kritiker avvisade sociobiologin, inte för att den var dåligt empiriskt underbyggd, utan för att slutsatserna föreföll ideologiskt osmakliga. Denna idealistiska kritik gjorde sig även de som borde vetat bättre sig skyldiga till: marxisterna och biologerna Stephen Jay Gould och Richard Lewontin, också de på Harvard. Marxister är som bekant materialister (iallafall påstår de sig vara det). En sann materialist kan rimligtvis inte förneka att människan har någon slags biologisk natur och att "kulturen" skulle leva något slags eget liv, och ha uppstått oberoende av människans biologi. Marxister borde alltså inte förneka vare sig biologin, människans natur och vårat genetiska och biologiska arv. Det gjorde iallafall inte Friedrich Engels, Karl Marx vapenbroder, som faktiskt (liksom Marx) beundrade Charles Darwin och hans banbrytande verk "Om arternas uppkomst". Engels skrev faktiskt själv en bok om evolutionsbiologi och människans evolution: "Naturens dialektik". Marxister har alltså stolta traditioner att luta sig mot och har ingen anledning att a priori vare sig se biologin och evolutionsteorin som en ideologisk fiende och som ett högerprojekt.

En del av Engels sentida efterföljare, vilket inkuderar Gould och Lewontin, begick dock tyvärr det ideologiska felslutet i sin våldsamma kritik mot Wilson, som sköt helt över målet. Wilsons kollega och vapendragare, den tyske biologen Bert Hölldobler, närmast en vänsterman själv, var faktiskt en av dem som försvarade Wilson mot de vildsinta attackerna från vissa vänstersympatisörer och sociobiologikritiker. Hölldobbler, med sin tyska bakgrund, var med rätta upprörd över de groteska jämförelserna och antydningarn att Wilson och sociobiologin legitimerade nazismen och rashygien. Det är svårt att inte hålla med Hölldobbler idag, oavsett den mer sakliga kritiken som kunde riktas mot den tidiga sociobiologin. Kritiken mot sociobiologin hade varit mer trovärdig om den hade riktat in sig på mer specifika områden och undvikit vinklade jämförelser med nazismen och "guilt-by-association"-resonemang.

Missförstå mig inte. Såväl Gould som Lewontin är också stora biologer, och en del av kritiken mot den tidiga sociobiologin hade fog för sig. Men i backspegeln kan vi också konstatera att Wilson i flera avseenden hade rätt: Människan är inte en tabula rasa, och våra beteenden är delvis ärftliga och resultatet av en lång evolutionsprocess. Jag misstänker att den som än idag förnekar dessa självklarheter inte har många andra alternativförklaringar än kreationismen och att Gud har gett människan hennes mentala och kognitiva egenskaper. Det betyder inte att varje enskild sociobiologisk förklaring till mänskligt beteende är korrekt. Men det betyder att man åtminstone måste få lov att föreslå biologiska förklaringar till mänskliga beteenden, precis som man kan föreslå kulturerella och sociala förklaringsmodeller. Ytterst sett är det en empirisk fråga att utvärdera de olika förklaringarna, och ofta kan biologiska och kulturella faktorer samverka och rentav förstärka varandra, s. k. gene-culture-coevolution.

Slutligen är det värt att påpeka att inte alla vänstersympatisörer på 1970-talet reagerade lika ryggmärgsreflexmässigt som Gould och Lewontin. Ett uppfriskande undantag var lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky, som vägrade ställa sig på samma sida som Gould och Lewontin och gruppen "Science for the People", när de försökte diskreditera sociobiologin. Lingvisten och anarkisten Chomsky var nämligen fast övertygad om att människan hade en biologisk natur, vilket avspeglas i hans teori om en universellt och biologiskt nedärvd grammatik. Det är på något sätt talande att fritänkaren Noam Chomsky valde att gå sin egen väg och tänka själv, istället för att följa någon slags allmän vänsterpopulistisk trend. Sociobiologistriden visar också hur marxismen, som i många fall med framgång kan användas som ett kritiskt analysverktyg, också kan tolkas dogmatiskt och fyrkantigt.

Alla ska veta att jag ser marxismen som en värdefull filosofi som jag till stora delar bekänner mig till. Men det innebär inte att alla marxistiska analyser som görs eller har gjorts ska accepterats okritiskt rakt av. Det räcker med att peka på de östeuropeiska enpartistaterna innan Berlinmurens fall 1989 för att man ska se exempel på hur marxismen vantolkats och upphöjts till statligt sanktionerad, förstelnad och förljugen dogm. Liksom när marxismen tas som intäkt för att förneka att människan har en biologisk natur, som Gould och Lewontin tycktes göra. Det kan inte vara god marxism att förneka människans biologiska arv och hävda att våra beteenden enbart avspeglar uppfostran och miljö. Det är snarare vulgärmarxism, enligt min uppfattning.

Vem är Hans Bergström?

Många skulle nog svara följande på frågan jag ställer i mitt blogginlägg: "En liberal kolumnist bosatt i USA, som skriver i den oberoende dagstidningen Dagens Nyheter". Mycket lite av detta är dock sant. Dagens Nyheter är sannerligen inte oberoende - utan en borgerlig tidning som har vandrat allt längre ut på högerskalan de senaste årtiondena. Och den i USA numera bosatte Hans Bergström är sannerligen inte heller oberoende - utan har öppet tagit ställning för den republikanske presidentkandidaten John McCain.

Detta är kanske inte så konstigt och oväntat. Hans Bergström har ju demonstrerat sina extrema högeråsikter med jämna mellanrum de senaste åren, från det då han hånade fredsrörelsen i Europa och USA och ställde sig på George W Bush's och Tony Blair's sida i krigshetsen inför anfallet mot Irak 2003, tills nu senast i somras då han försvarade den repressiva FRA-lagen i Sverige. Knappast några liberala åsikter, om man med liberalism menar att värna personlig frihet och människovärde.

Vad som är värre är dock nu att John McCains smutsiga valkampanj mot Barack Obama i USA nu har direktimporterats till Sverige, via DN:s ledarsida och Hans Bergströms kolumn. Iett inlägg med titeln "Vem är Barack Obama?" så visar Hans Bergström att han inte tvekar att sprida samma lösa rykten om Obama som John McCain gör i sin valkampanj. I takt med att det går dåligt för John McCain tar denna till alltmer desperat retorik mot Barack Obama, och kommer med rallarsvingar och absurda påståenden om att denne skulle vara "socialist" eller rentav "terrorist".

Denna smutsiga valkampanj bör stanna i USA, och även om man råkar hysa sympatier för John McCain så borde man låta bli att sprida denna desperata republikanska propaganda i Sverige. Men det tycker tydligen inte reaktionären Hans Bergström, som nu så sakteliga inser att hans favoritkandidat John McCain riskerar att gå mot ett stort nederlag i det amerikanska presidentvalet. De senaste sifforna ser ut att ge Obama en jordskredsseger, vilket givetvis är mycket glädjande, iallafall för oss som vill se en förändring av USA:s nuvarande misslyckade politik på in- och utrikesområdena.

Ännu mer glädjande är ju givetvis att se Hans Bergströms besvikelse över den senaste politiska utvecklingen. Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och jag medger gärna att jag njuter rätt så mycket av att se den självgode och mästrande Hans Bergström bli besviken. Mannen som grötmyndigt predikat i många år hur inskränkta vi svenskar är, jämfört med amerikanerna som påstås ha insett den fria marknadens obegränsade välsignelser. Mannen som jämförde krigsmotståndarna inför Irakkriget 2003 med Neville Chamberlain's eftergiftspolitik mot Adolf Hitler. Mannen som ursinnigt har försvarat inte bara George Bush's och Tony Blairs krigspolitik utan även mytomanen och krigshetsaren Per Ahlmark.

Denne man har nu visat sig ha totalt missförstått även hur väljarna i hans eget nya hemland USA tycker och tänker. En överväldigande majoritet av amerikanerna tycker nämligen också att åsikter som Hans Bergström för fram är extrema och på många sätt avskyvärda, oavsett om det rör sig om det vämjeliga försvaret för USA:s blodiga krig i Irak eller den blinda tilltron till avreglerade finansmarknaders välsignelser. Ja, Hans Bergström har nått vägs ände. Han representerar en döende politisk inriktning som har diskrediterats inte bara i Sverige och Europa utan nu även i USA. Den tiden är förbi när svenska högerdebattörer kunde mästrande förklara för oss andra hur det egentligen är i USA, jämfört med den eländiga socialistiska staten Sverige. I dessa dagar av internet och bloggar så kan ingen enskild person göra mer anspråk på att förstå USA och de amerikanska väljarna bättre än någon annan. De amerikanska väljarna verkar av allt att döma göra ett klokt val om drygt en vecka. Till Hans Bergströms stora besvikelse och förvåning.

Nytt inlägg av Henning Rodhe och Frida Bender på "Brännpunkt"

Ett nytt inlägg i klimatdebatten publicerades häromdagen på Svenska Dagbladets "Brännpunkt" av klimatforskarna Henning Rodhe och Frida Bender. Rodhe och Bender går bl. a. i svaromål mot den nyliberale filosofiprofessorn Ingemar Nordin som tycks befinna sig på ett korståg gentemot Al Gore och FN:s klimatpanel IPCC. Huvudbudskapet i Rodhes och Benders artikel kan samanfattas med deras egna ord:

"Huvudbudskapet i vår artikel på SvD Brännpunkt den 17/10 – att en teknisk debatt om processer i klimatsystemet hör hemma i den vetenskapliga ­litteraturen och inte meningsfullt kan föras på dagstidningarnas debattsidor – tycks ha gått Ingemar Nordin (18/10) förbi.

Nordin tar upp Al Gore, som överhuvud taget inte nämns i vårt inlägg. Det är sant att Al Gore är en ”amatör” i klimatsammanhang och det är olyckligt att han ofta förknippas med IPCC som vore han en representant för forskarvärlden.

Det han säger är dock väsentligen baserat på dagens kunskap. Det är naturligtvis mer ­anmärkningsvärt när lekmän basunerar ut ett budskap som går stick i stäv med rådande forsknings­läge.

Vidare ifrågasätter Nordin trovärdigheten hos IPCC, som han beskriver som ett politiskt organ. IPCC är tillsatt av FN, men det stora antal forskare som deltar i arbetet att sammanfatta den publicerade forskningen inom klimatområdet är inte politiskt styrda.

Om man hävdar att IPCC-rapporten är ett politiskt dokument måste man också mena att de allra flesta vetenskapliga upp­satserna inom klimatområdet har tillkommit genom en politisk process, något som faller på sin egen ­orimlighet."

Jag kan inte annat än instämma här till 100 %. Vill Ingemar Nordin m. fl. kritiker bli tagna på allvar i klimatdebatten så måste de publicera sin kritik i vetenskapliga tidskrifter, och utsätta denna kritik för sakkunniggranskning. Det kräver lite mer arbete än att skriva vinklade debattartiklar till "Brännpunkt" eller tvärsäkra inlägg på klimatförnekarbloggar. Svårare än så är det faktiskt inte.

Eventuella påståenden om att IPCC har "friserat" klimatdata av politiska skäl är mycket allvarliga, och isåfall måste det läggas fram vetenskapliga belägg för detta. Dessa belägg måste i sin tur kunna granskas av andra forskare, innan de godkänns för publicering. Så fungerar den vetenskapliga processen, och denna "peer review" är om inte en garanti för absolut säker kunskap åtminstone ett sätt att sålla bort de värsta överdrifterna och felaktigheterna på förhand. En vetenskaplig artikel säger rimligtvis inte hela sanningen, men vår kunskap om klimatet bygger faktiskt på tusentals sådana vetenskapliga artiklar.

Det är också grovt vilseledande retorik av Ingemar Nordin m. fl. när de antyder att klimatfrågan bara har drivits av "amatören" Al Gore (som ju som bekant inte är forskare) eller det "politiserade" IPCC. Faktum är ju att IPCC stöds av en massiv majoritet av världens ledande forskningakademier och forskningsorganistioner, alltså representanterna för forskarna själva. Bland dessa ingår bl. a. National Academy of Sciences i USA och Royal Society i Storbritannien. Klimatförnekarna som Ingemar Nordin måste alltså inte bara bevisa att IPCC är "politiserat", utan måste också leda i bevis att nästan alla större medlemsbaserade forskarorganisationer också är det.

Politiserad forskning och politiserade forskare finns givetvis, och forskare är sannerligen inte immuna mot politiska påtryckningar och styrs ibland eller t. o. m. ofta omedvetet av sina egna värderingar. Men det förefaller mig mer troligt att nyliberalen Ingemar Nordin och andra högerdebattörer som argumenterar mot mänskliga effekter på klimatförändringarna är de som är mest politiserade i detta sammanhang. Nyliberaler som Ingemar Nordin anser ju (per definition) att politiska regleringar av marknaden är felaktiga och oförsvarbara. Det är alltså inte alls konstigt och knappast förvånande att Nordin vänder sig mot IPCC:s rekommendationer att minska koldioxidutsläppen genom regleringar och nationella och internationella avtal.

Det är sannolikt denna motvilja mot regleringar av marknaden som ligger bakom klimatförnekarrörelsen, diverse bloggar och nätverket "Stockholmsinitiativet", inte några tunga vetenskapliga argument. Gemensamt för dessa grupperingar är att de av politiska skäl - oron för regleringar av den fria marknaden - avvisar vetenskaplig kunskap som är ideologiskt obekväma för dem. Med andra ord: klimatförnekarnas argumentation är närmast övertydligt exempel på det ideologiska felslutet. d. v. s. att låta börat överordnas varat. Det finns gott om exempel genom historien på sådana här ideologiska felslut, framförallt när politiker och ideologer har "beställt" önskvärda vetenskapliga resultat som passar den egna ideologin.

Det klassiska exemplet på ett ideologiskt felslut i relativ modern tid är Trofim Lysenko, Joseph Stalins "chefsgenetiker" som förespråkade en ny "socialististisk" genetik byggd på lamarckistiska principer, som skulle ersätta den "borgerliga" mendelska genetiken som ansågs som alltför västinfluerad. Naturen hade dock den dåliga smaken att följa de mendelska ärftlighetslagarna och Lysenkos försök att få förvärvade egenskaper att ärvas misslyckades kapitalt, till stor nackdel för det sovjetiska jordbruket. Dagens klimatförnekarrörelse påminner om lysenkoismen i ett viktigt avseende: de ifrågasätter den etablerade vetenskapliga klimatforskningen som anser att antroprogena koldioxidutsläpp påverkar den globala uppvärmningen och försöker ersätta detta paradigm (som de kallar "AGW-teorin") med en alternativ vetenskaplig teori, som är något oklar men som bygger på "naturliga" förklaringar till klimatvariationerna. Det bör dock påpekas att förespråkare för IPCC inte förnekar naturliga orsaker bakom klimatförändringarna utöver mänskliga växthusgaser.

Klimatförnekarna kommer då att kontra med att hela vetenskapen, inte bara IPCC, är modestyrd och trendkänslig och att deras kritik sannolikt inte kommer att accepteras eftersom den strider mot "conventional wisdom". Det är sant att det går mode i forskningvärlden och att det just nu finns en klimattrend i forskningen. Men det är inget argument för att inte delta i den vetenskapliga debatten - om man nu har någonting substantiellt att komma med. För ett år sedan utmanade jag klimatförnekarna att publicera sin kritik mot IPCC i "Open Access"-tidskriften PLoS ONE.

PLoS ONE skiljer sig från andra vetenskapliga journaler som t. ex. Nature och Science som också tar hänsyn till "nyhetsvärdet" av inskickade artiklar genom att PLoS ONE enbart fokuserar på artiklarnas tekniska kvalitet. Det innebär att en väl underbyggd artikel som är kritisk mot IPCC och den nuvarande klimatforskningen skulle ha mycket goda chanser att bli accepterad för publicering. Att klimatförnekarna inte har tagit denna chans att få ut sin kritik i den vetenskapliga litteraturen kan bara tolkas på två sätt:

1. Lathet: Det är faktiskt jobbigare att skriva en vetenskaplig artikel och belägga vad man säger med statistiska metoder. Det är betydligt lättare att skriva ett tvärsäkert blogginlägg som bara tar ett par minuter och som inte granskas av sakkunniga innan det "publiceras".

2. Feghet: Innerst inne vet nog klimatförnekarna att deras kritik mot IPCC är tunn, och dåligt underbyggd och skulle ha mycket små chanser att passera nålsögat via kritiska externa sakkunniga experter, s. k. "referees". Eller så har de redan försökt att publicera sin kritik, men misslyckats.

Sammanfattningsvis så är inte, och ska heller inte klimatforskningsdebatten vara en debatt där alla röster och åsikter är värda att ta lika mycket på allvar. Ett löst underbyggt blogginlägg kan rimligtvis inte väga lika tungt som IPCC eller en vetenskaplig artikel i en internationell tidskrift. De internationellt respekterade klimatforskarna Henning Rodhe och Erland Källén måste rimligtvis bedömas ha större expertkunskap om klimatfrågan än filosofiprofessorn Ingemar Nordin eller kemiprofessorn Peter Stilbs. Å andra sidan är säkerligen Ingemar Nordin bättre insatt i den filosofiska litteraturen och Peter Stilbs kan mer om kemi. Hade Henning Rodhe eller Erland Källén gett sig i den filosofiska vetenskapliga debatten eller kemidebatten hade de säkerligen bryskt avvisats av Ingemar Nordin eller Peter Stilbs som varandes "amatörer". Nu råkar det faktiskt vara Nordin och Stilbs som har agerat som amatörer - och innerst inne är de nog väl medvetna om detta.

Karl Marx och "Kapitalet" alltmer populära i Tyskland

I år har tydligen Karl Marx klassiska verk "Kapitalet" slagit alla försäljningsrekord i Tyskland. Boken är tydligen slutsåld på flera varhus, någonting som Kerstin Berminge på Motvallsbloggen också har noterat. Det lilla akademiska förlaget som ger ut "Kapitalet" har hittill sålt 1500 exemplar av verket, varav hela 200 under september månad, alltså den månad då den globala finanskrisen slog till.

En ny generation yngre tyskar har upptäckt den tyske socialistiske filosofen och ekonomen, nästa tjugo år efter Berlinmurens fall 1989. Dessa yngre tyskar bär inte på det traumatiska arv till Marx och marxismen som föräldragenerationerna i såväl f. d. Östtyskland (DDR) som Västtyskland (BRD). Det är svårt att tolka det stigande intresset för Karl Marx som någonting annat än ett genuint intresse för marxismen och en växande politisk radikalisering. En radikalisering som inte har mycket med Sovjetnostalgi eller längtan tillbaka till den byråkratiska diktaturen i DDR, som officiellt var en "marxist-leninistisk" stat. DDR hade faktiskt officiellt "flerpartisystem", men i realiteten styrde ett parti (SED) och dess byråkrater landet med järnhand mellan 1945 och 1989.

För de gamla östtyskarna var Marx antingen helgon eller djävul -beroende på hur man såg på DDR. En del f. d. östtyskar längtar nostalgiskt tillbaka till DDR och minns den relativa sociala och ekonomiska tryggheten, och tenderar att glömma den repressiva säkerhetstjänsten och det stalinistiska förtrycket. Andra östtyskar har omfamnat den västliga kapitalismen med hull och hår - och har blivit rika på kuppen.

I Västtyskland har förhållandet till Marx, marxismen och DDR också varit minst sagt schizofrent. Många såg DDR som helvetet på jorden, andra urskuldade det stalinistiska förtrycket. Till de senare hörde den vänsterterroristiska organisationen "Rote Arméfraktion" (RAF) eller "Baader Meinhof"-ligan som den också kallades. Dessa dystra skuggor från Kalla Kriget kastar fortfarande delvis sin skugga över den politiska debatten i dagens Tyskland. Fram tills nu, när Tyskland, än en gång, verkar kunna komma över sin historia och blicka framåt igen.

Den nya och yngre vänstergenerationen i Tyskland har nog frigjort sig från en del av dessa trauman, får man hoppas. De unga vänder sig mot den nyliberala avregleringshysterin, de sociala orättvisorna och Tysklands militära engagemang i Afghanistan, där man slåss på USA:s sida mot en oklar och odefinierad fiende. Ovan på detta kommer finanskrisen, som visat fiaskot med de avreglerade finansmarknaderna och visar tydligt på behovet av konkreta politiska alternativ till den fallerade kapitalismen. Denna legitima politiska kritik mot det nuvarande ekonomiska och politiska systemet är varken förvånande eller oväntad, annat än för den som gick på myten om "Historiens Slut" 1989 och marknadskapitalismens (påstådda) slutgiltiga seger över alla andra ekonomiska alternativ. Det är därför inte alls särskilt konstigt att intresset ökar för Karl Marx och marxismen i landet som han kom ifrån. Tyskland har stolta radikala politiska traditioner, och idag blåser nya vänstervindar i politiken, manifesterat som stora valframgångar för vänsterpartiet Die Linke. Marx återkomst till Tyskland är ett spännande tecken i tiden och säger en hel del om stämningsläget i vårt södra grannland just nu.

Bo Rothstein om den demokratiska socialismen

För en tid sedan hade jag en diskussion per e-mail med statsvetarprofessorn Bo Rothstein från Göteborg, en välkänd debattör med åsikter om det mesta, från jämställdhetspolitik och genusforskning till nyliberalism. Bo Rothstein betraktar sig fortfarande, om jag har förstått det hela rätt, som stående till vänster i politiken. Rothstein har också en bakgrund inom den radikala vänstern från min egen stad (Lund).

Definitionen på vad som bör klassificeras som "vänster" är ju givetvis inte huggen i sten, men mitt intryck av Bo Rothstein idag är snarast att han tillhör socialdemokratins mittfåra och förespråkar någon slags välfärdsstat av skandinavisk modell. Det är en på många sätt sympatisk hållning, men i mitt tycke räcker det inte för att klassas som vänster. I synnerhet inte i dessa dagar när stora delar av borgerligheten - åtminstone i retoriken - accepterar just denna välfärdsstat.

En radikal vänster måste rimligtvis också vara systemkritisk, och därmed helt ifrågasätta det nuvarande ekonomiska produktionssättet, och inte bara vilja mildra dess negativa konsekvenser som socialdemokratin. De socialdemokratiska välfärdsstaten är en välmenande kompromiss s mellan brutal marknadskapitalism och socialism, men den är inte historiens slutpunkt. Vänstern måste rimligtvis vilja mer och vilja gå längre än att bara försvara "den svenska modellen". Det är oklart för mig om Bo Rothstein verkligen är vänster i denna mer radikala bemärkelse, och om han tror och vill att det går att nå längre än dagens skandinaviska välfärdsmodell. Nåja, Bo Rothstein ska iallafall ha en eloge för att han har författat en artikel om den demokratiska socialismen och varför den misslyckades som tydligen kommer att publiceras i "Häften för kritiska studier".

Rothstein tar bl. a. upp intressanta problem som frågan om hur och om ekonomisk demokrati är möjligt i dagens kapitalistiska samhälle, samt hur denna ekonomiska demokrati isåfall bör organiseras. Ska t. ex. företagen vara statligt ägda och styrda eller ska de ägas och drivas av de anställda själva, i form av brukskooperativ? Det är en svår, intressant men nödvändig diskussion och varken jag, Bo Rothstein eller någon annan kan rimligtvis sägas sitta inne med något slutgiltigt svar på hur detta ska lösas.

Personligen vet jag inte heller om det går att rita upp detaljerade planer för hur ekonomisk demokrati ska organiseras i detalj på förhand. Däremot är jag bergfast övertygad om att finanskrisen visar på kapitalismens misslyckande, och nödvändigheten över att formulera alternativa ekonomiska modeller till dagens dysfunktionella ekonomiska system. Denna insikt verkar så sakteliga sprida sig utanför den radikala vänstern, där intresset ökar för alternativ till den nyliberala ideologiska hegemonin som styrt så mycket av de politiska diskussionerna de senaste decennierna. Det är alltså på tiden att socialismen förs upp på dagordningen igen, inte bara av rättviseskäl och sociala skäl, utan också för att skapa ett mer välfungerande ekonomiskt system byggt på uthållig tillväxt och med stabila spelregler. Bo Rothsteins artikel kommer därför synnerligen lägligt, och det vittnar om en viss fingertoppskänsla att han publicerar den nu, trots att den skrevs långt innan finanskrisen slogs till. Läs den därför gärna och fundera på vad Rothstein har att säga, och om det ligger någonting i hans kritik mot dagens vänster.

Personligen kan jag tycka att Bo Rothstein har en del intressant att säga men att han tyvärr är alltför fast i den vänstertradition han kommer från, alltså 1960- och 1970-talens vänsterrörelser. Där finns ett tröttsamt behov att markera ideologiskt avstånd mot olika mer eller mindre auktoritära sektvänsterrörelser som maoister och stalinister. Dessa må ha haft ett visst inflytande i begränsade studentkretsar förut, men utgjorde aldrig hela vänstern eller ens huvuddelen av densamma. Deras inflytande var alltså begränsat då, och är i stort sett obefintligt i dagens på många sätt ännu brokigare vänsterrörelse. Att blicka bakåt, mot sin egen ungdoms vänstermisstag, är sällan en bra strategi om man vill förstå samtiden och dagens vänster. Här finns också en hel del tröttsamma och fördomsfulla rallarsvingar mot bl. a. Naomi Klein, och överhuvudtaget får man intrycket av att Bo Rothstein inte har mycket kontakt med dagens vänsterkretsar och den diskussion som förs inom vänstern idag, bl. a. i bloggosfären men även på andra håll. Rothstein blickar alltför mycket bakåt, alltså.

Jag kan också tycka att det är lite märkligt att Bo Rothstein överhuvudtaget inte tar upp de viktiga frågorna om immateriell egendom och deras betydelse för att bygga en demokratisk socialism. Frågorna om äganderätt (eller inte!) till icke-materiella ting som datorprogram, musikfiler, vetenskaplig kunskap och läkemedelsrecept (t. ex. bromsmediciner mot HIV) tillhör ju faktiskt de områden där vänstern faktiskt har flyttat fram sina ideologiska positioner de senaste åren. Genom att kämpa mot privata monopol, läkemedelsföretag och musikbolag, och mot att kultur och kunskap "stängs in" så har vänstern en unik chans att skapa breda "allmänningar" av gemensam egendom, i form av vetenskaplig kunskap och kultur.

Här har vi ett lysande och närmast övertydligt marxistiskt exempel på hur produktivkrafternas utveckling - bl. a. den digitala utvecklingen - gör det privata ägandet allt svårare att försvara. Förespråkarna för den traditionella privategendomens oinskränkta makt måste följdaktligen ta hjälp av den repressiva statsapparaten i form av polis och åklagare, för att försvara sina monopol på den ickemateriella egendomen. Här kan man säga att den tekniska utvecklingen på sikt kommer att gynna alla dem som strävar efter att utöka den gemensama och demokratiska sfären, på bekostnad av privategendomens makt.

Det är för mig en gåta att Bo Rothstein överhuvudtaget inte diskuterar detta, utan väljer att föra en ideologisk diskussion som i stort sett ser nästa exakt likadan ut som den gjorde på 1970- och 1980-talen då löntagarfonderna var det enda konkreta hotet mot privategendomens makt. Förmodligen underskattar Bo Rothstein sprängkraften i det digitala upproret, och förmodligen är han alltför fast i det traditionella mediesamhället där dagstidningar och pappersmedier är det som gäller.

Bo Rothstein borde börja blogga, tycker jag, och han hade då snart insett det som många andra i bloggosfären har insett. Rothstein hade varit en intressant röst i bloggosfären, men tyvärr verkar han tillhöra en tid som snart är förbi. Han har helt enkelt missat någonting som inte går att undvika att diskutera om man seriöst vill kunna överväga olika alternativ till kapitalismen idag. Man kan inte diskutera kapitalism och socialism idag som om det vore 1970- eller 1980-tal och det inte finns någonting som heter internet, bloggar och fildelning. Det går inte. Man behöver inte vara en naiv teknikoptimist för att tycka detta. Det är ett faktum att internet och bloggosfären har radikalt ökat utrymmet för radikal samhällskritik från vänster, och frågan är nu bara hur detta utrymme ska utnyttjas. Tyvärr ges inte svaret av Bo Rothstein.

Nya fossilfynd och "felande länkar" mellan fiskar och landlevande ryggradsdjur

I den alltmer aggressiva kreationistiska propagandan mot den darwinistiska evolutionsteorin så påstås det ofta att det saknas de "felande länkar" mellan olika organismer som man man skulle förvänta sig att hitta i fossillagren. Kreationister och förespråkare för den nyare rörelsen "Intelligent Design" - som är en slags mer "modern" variant av skapelsetro men som är lika ovetenskaplig till sin natur - påstår ofta triumferande att "det finns inga mellanformer i fossillagren", vilket tas som intäkt för att en allsmäktig Skapare skulle vara en sannolik förklaring till livet på Jorden.

Även om detta är en grov och propagandistisk förenkling från kreationisternas sida så ligger det tyvärr en liten kärna av sanning i påståendet: fossillagrena är tyvärr ganska fattiga på kontinuerliga övergångsformer, vilket dock knappast går att ta som intäkt för att evolutionsteorin inte är sann. Snarare avspeglar det fossillagrens ofullständighet och paleontologer påpekar ofta att sannolikheten att ett dött djur ska bli till ett välbevarat fossil är oerhört låg, eftersom en rad förutsättningar måste uppfyllas, bl. a. att djuret inte ska ätas upp av asätare och delarna inte ska spridas över ett större område. Därför kommer fossilserierna alltid att vara en ofullständig avspegling av gångna tiders växt- och djurliv och evolutionsbiologer kan därför inte enbart förlita sig till fossil för att studera evolutionsprocesserna. Det är bl. a. därför som evolutionsbiologi idag studeras av molekylärgenetiker, ekologer, systematiker och företrädare för många andra discipliner förutom paleontologi. Och så kommer det att fortsätta att vara, eftersom evolutionen lämnat många andra och mer fullständiga avtryck i organismernas genuppsättningar, morfologi, fysiologi och beteenden. Evolutionsprocesserna och evolutionens resultat kan även studeras genom jämförande studier av nu levande organismer, och inte bara genom fossilstudier. Om nu någon tvivlade på detta.

Dock ska man inte heller underskatta värdet av välbevarade och intressanta fossil, och ibland hittar forskare även de så åtråvärda och ovanliga "mellanformerna" som kreationister och ID-förespråkare påstår inte finns. En sådan mellanform som nyligen hittats är Tiktaalik roseae, en meterlång predator som hittats i Kanada för några år sedan (se bild ovan). Detta intressanta ryggradsdjur uppvisar flera anatomiska och morfologiska särdrag som starkt talar för att det var en mellanform mellan fiskar och landlevande ryggradsdjur som groddjur. Bl. a. kunde djuret röra huvudet i vertikalled, vilket tyder på att det kunde "snappa luft" genom att sticka upp huvudet ovanför vattenytan.

Detaljerade studier av huvudbenens anatomi tyder på att gälandningen inte var lika viktig för Tiktaalik, och djuret hade också en mer eller mindre välutvecklad "nacke". Dessa och flera andra egenskaper stöder teorin att detta märkliga djur var just en mellanform mellan vattenlevande fiskar och landlevande ryggradsdjur. Jag gissar att vi kommer att få höra mer om Tiktaalik i framtiden, som nog kommer att bli ett lika klassiskt fossil som den klassiska fossila mellanformen mellan dinosaurier och fåglar - Archaeopteryx. Därmed blir Tiktaalik också ett bra argument att ta till nästa gång kreationister och ID-förespråkare trosvisst kommer dragande med det (felaktiga) argumentet att det inte finns några mellanformer i fossillagren.

Nyligen har också Uppsalabiologen Per Ahlberg deltagit i en rekonstruktion av en annan sådan mellanform mellan fiskar och landlevande ryggradsdjur: Ventastega. Till skillnad från Tiktaalik hittades Ventastega i fossillager i Baltikum, alltså på betydligt närmare håll än Kanada. Personligen tycker jag att det är oerhört spännande att fossillagren fortfarande inte är uttömda. I dessa dagar då evolutionsbiologin domineras så kraftigt av molekylärbiologin så kan uppenbarligen gammal hederlig paleontologi - i kombination med nya och moderna analysmetoder - fortfarande bidra till att öka våra kunskaper om de grundläggande evolutionsprocesserna och livets historia.

Trams och lögner från "Stockholmsinitiativet" i Svenska Dagbladet

Företrädare för det s. k. "Stockholmsinitiativet", alltså det nya klimatförnekarnätverket i Sverige, har lyckats få in en osaklig "debattartikel på Svenska Dagbladets "Brännpunkt".Det finns inte så mycket mer att tillägga från min sida, eftersom meterologiprofessorn Erland Källén och min biologkollega och bloggare Patrik Lindenfors redan har nagelfarit detta lågvattenmärke till debattartikel. Såväl Källén som Lindefors smular sönder de argument, lögner och halvlögner som förs fram i artikeln. Man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn, och i detta fallet finns det bara ett ord som passar: Skräp. Liknande retorisk dynga framför samma tvärsäkra förnekargruppering också fram i en nyligen publicerad debattartikel i Aftonbladet. Den tvärsäkerhet med vilken "Stockholmsinitiativet" yttrar sig angående en komplex fråga som klimatet står i skarp kontrast mot de prövande och försiktiga formuleringarna från den vetenskapligt sett betydligt mer trovärdige Erland Källén.

Säga vad man vill om högertidningen Svenska Dagbladet: Förr kännetecknades denna tidning av en viss saklighet, jämfört med stockhomskollegan Dagens Nyheter. Tyvärr verkar SvD ha släppt detta journalistiska ideal på sistone när man tar in sådant här skräp på debattsidorna. Vi som har följt klimatförnekarnas härjningar tidigare i bloggsofären har ju sett hur de lyckats få in sina lögner och halvlögner i tabloidpressen, bl. a. Expressen och Aftonbladet i somras. Men nu marscherar de alltså in även på de mer seriösa debattsidorna som "Brännpunkt". Varför ödsla trycksvärta och utrymme på dessa perifera rättshaverister undrar man? Ska SvD snart ta in folk som propagerar för slagrutor eller förnekar evolutionsteorin också?

Visst både kan och bör man föra en debatt om klimatförändringarna och de politiska åtgärderna som man bör vidta. Men den debatten bör föras mellan politiker och seriösa forskare och debattörer, inte med med konspirationsteoretiker som de i "Stockholmsinitiativet". Det är att lägga kraft på fel saker och lika meningslöst som att debattera med kreationister och fundamentalistiska kristna grupper.

"Stockholmsiniativet" är en märklig konstellation, bestående av en akademiska föredettingar som docenten Göran Ahlgren som inte publicerat sig internationellt på många år, och KTH-professorn Peter Stilbs som iochförsig är en internationellt skicklig forskare men som kastat bort sin sista akademiska trovärdighet på senare år genom att associera sig med uppenbart oseriösa och vetenskapsfientliga bloggare som Maggie Thauersköld på "The Climate Scam".

Dessutom har av någon obegriplig anledning den legendariske samhällsjournalisten Åke Ortmark sällat sig till denna klimatförnekande skara. Precis som i fallet Peter Stilbs så har Åke Ortmark därigenom spelat bort sin sista trovärdighet och visat att han numera platsar väl i den högerpropgandistiska TV-kanalen TV8 där han numera arbetar. Åke Ortmarks trovärdiget på klimatområdet får väl betraktas som i stort sett obefintligt, liksom alla de övriga som undertecknat debattartikeln. Åke Ortmark och Peter Stilbs får väl annars betraktas som de enda tyngre namnen bland de som undertecknat artikeln, medan Göran Ahlgren och Maggie Thauersköld kan avfärdas som mer lättviktiga, oseriösa och okunniga kverulanter utan någon större trovärdighet. Konstigt nog har Lidingöbloggaren Per Welander inte skrivit under detta upprop. Uppfattades klimatförnekaren Per Welander som alltför extrem och oseriös för att platsa i denna skara?

Peter Stilbs och Åke Ortmark är iochförsig inte de enda intellektuella genom historien som hamnat totalt fel, visat prov på dåligt omdöme och låtit sin politiska ideologi gå ut över sin vetenskapliga trovärdighet. Vi behöver ju bara påminna om de forskare på 1930-talet som blev entusiastiska rasbiologer, såväl i Sverige som i Nazityskland. Peter Stilbs associerar sig med vetenskapsfientliga krafter som inte är ett dugg bättre än kreationister eller historierevisionister, och som antingen ljuger medvetet eller grovt förvränger vetenskapliga resultat och sprider misspuppfattningar om hur den vetenskapliga processen fungerar. Peter Stilbs är i sin fulla rätt att framföra sina vetenskapligt illa underbyggda åsikter. Men han bör inte stå oemotsagd och bör utsättas för hård och välförtjänt kritik. Akademisk debatt bör inte kännetecknas av att man stryker personer medhårs eller ursäktar folk som uppenbarligen har hamnat så totalt fel som Peter Stilbs har gjort i det här fallet.

"New York Times" argumenterar mot begränsat antal mandatperioder

En intressant ledare i New York Times argumenterar för man ska ta bort det begränsade antal mandatperioder som borgmästaren i New York kan inneha. Om jag har förstått det rätt så kan en borgmästare bara väljas till sitt ämbete två gånger, alltså en första gång och ett omval. Det är samma regler som gäller för USA:s president, som får sitta maximalt två mandatperioder. Men liberala New York Times, en av världens största och mest inflytelserika dagstidningar, menar att det är odemokratiskt med sådana här begränsade mandatperioder och att väljarna bör avgöra hur länge en ledare ska få sitta vid makten och kunna väljas om:

"But we would go further and ask the Council to abolish term limits altogether — not to serve any individual’s political career but to serve the larger cause of democracy."

(..)

"Term limits are seductive, promising relief from mediocre, self-perpetuating incumbents and gridlocked legislatures. They are also profoundly undemocratic, arbitrarily denying voters the ability to choose between good politicians and bad, especially in a city like New York with a strong public campaign-financing system, while automatically removing public servants of proven ability who are at a productive point in their careers."

Det ligger mycket i ledarens principiella kritik mot begränsade mandatperioder, och det finns många väl fungerande demokratier - bl. a. Sverige - som inte har sådana här begränsningar i antalet mandatperioder, och ändå inte är några diktaturer. Så satt t. ex. Tage Erlander som statsminister i över tjugo år i Sverige, och Göran Persson i över tio år. Och Sverige är likafullt minst lika demokratiskt som USA och Ryssland, där sådana begränsade mandatperioder finns inskrivna i konstitutionen. Men dessa begränsningar har uppenbarligen inte hindrat den auktoritära utvecklingen i något av länderna, där Putins maktposition och George W Bush's inskränkningar i den personliga integriteten via "Department of Homeland Security" kan nämnas som särskilt allvarliga.

Det konstiga med New York Times plötsliga kritik mot begränsade mandatperioder för valda politiker är dock de uppenbara dubbla moraliska måttstockar som tillämpas: När Venezuelas president Hugo Chávez utlyste en folkomröstning häromåret om att ändra konstitutionen så att presidenten kunde väljas om och sitta mer än två mandatperioder, så utbröt en mediestorm, där bl. a. New York Times deltog. Venezuela påstods bli en "diktatur" och Hugo Chávez skulle bli "diktator på livstid" om den nya konstitutionen antogs. Chávez förlorade omröstningen med knapp marginal och gick snabbt ut och erkände sig besegrad och förklarade att han respekterade valresultatet. Så agerar knappast en diktator, utan Chávez agerade snarare som en sann fullblodsdemokrat.

Det är intressant att New York Times argumenterar nu, utan att skämmas det minsta, för att sådana här begränsade mandatperioder inskränker demokratin - i New York! Mindre än ett år tidigare argumenterade exakt samma tidning för att sådana här inskränkningar i antalet mandatperioder var absolut nödvändiga för demokratin - i Venezuela! Att de inte skäms. Den massmediala dubbelmoralen i västerländsk media äcklar mig alltmer, och upphör inte att förvåna. Läs gärna mer på mediekritiska sajten FAIR.

Rektorsstriden vid Lunds Universitet

De senaste dagarna har en strid brutit ut på mitt universitet i Lund, om den föreslagne nye rektorn: Per Eriksson. I korthet tog denna strid sin början iochmed att universitetsstyrelsen bestämde sig för att förorda Per Eriksson som förstahandsförslag, och därmed gick emot den 90 personer starka hörandeförsamling bestående av lärare, studenter och övriga universitetsanställda som istället förordade fysikern Per Omling.

Detta är det mest anmärkningsvärda i historien hittills och säger en hel del om den toppstyrning och brist på interndemokrati som präglar Lunds Universitet som arbetsplats. Universitetsstyrelsens ordförande, den gamle sossepampen Allan Larsson, svarar på kritiken från naturvetenskapligt håll genom att underkänna hörandeförsamlingens omröstning eftersom "taktikröstning förekom". Det är ett häpnadsväckande argument från Allan Larssons sida, och bottnar om en djupt problematisk demokratisyn, som han tyvärr har gemensamt med sitt parti: socialdemokraterna.Genom alla år har många socialdemokratiska politiker uppträtt på det stöddiga och självgoda sätt som Allan Larsson nu gör, och underkänt väljarnas åsikter när dessa haft "fel" åsikt, alltså tyckt annorlunda än Partiet. Härvidlag liknar tyvärr socialdemokraterna i alltför hög grad en del av de auktoritära f. d. kommunistpartier som styrde i Östeuropa fram till Berlinmurens fall 1989, där "folket" inte ansågs tillräckligt upplyst för att kunna styra själva. Som dramatikern Bertholt Brecht träffande och ironiskt uttryckte sig efter att den stalinistiska regimen i DDR (f. d. Östtyskland) hade slagit ner ett arbetaruppror med våld: "Vore det inte bättre om regeringen upplöste folket och valde ett nytt?"

Allan Larsson uppträder med samma traditionella demokratiförakt, som vi så ofta sett från ledande socialdemokrater när han avfärdar en fullt legitim omröstning, där en del av ledamöterna har utnyttjat sin fullt demokratiska rätt att taktikrösta. Detta för att undvika att en kandidat som de inte hyser förtroende för - Per Eriksson - skulle bli förordad som rektor. "Storebror" i universitetsstyrelsen - här representerad av Allan Larsson - väljer då att underkänna detta fullt legitima beslut och kör istället över hörandeförsamlingen. Som svar på den interna kritik som då kommer som ett brev på posten så använder Allan Larsson minst sagt grumliga och mycket dåligt grundade argument. Det är minst sagt anmärkningsvärt utifrån interndemokratisk synpunkt. Allan Larsson kanske borde ta sig en funderare över om han inte ska lyssna på sina anställda istället för att bara köra på som om ingenting har hänt? Vem representerar Larsson - egentligen?

Andra argument i den här debatten finner jag mer problematiska, som Per Erikssons gudstro och bakgrund inom den frireligiösa rörelsen, alltså pingstkyrkan. Jag själv är troende ateist, och menar att kristendomen är en 2000 år gammal vidskepelse som inte är mer sann än andra vidskepelser, som islam, judendomen, hinduismen, buddhismen eller andra religioner. Men det råder faktiskt religionsfrihet i Sverige, och religionsfrihet innebär inte bara rätten att slippa välja religion, som undertecknad har gjort, utan även rätten att tillhöra ett religiöst samfund. Hur mycket vi än må ogilla detta. För mig är det i princip inget större problem att Per Eriksson är kristen och har varit med i pingstkyrkan, än att Lars Ohly i Vänsterpartiet fram tills helt nyligen kallade sig kommunist.

Det är en ointressant pseudodiskussion vad folk kallar sig, tror på och vilka politiska ideal de hyllar, det är handlingarna som räknas. Jag kan iochförsig tycka att kristna och andra religiösa kommer lite väl lätt undan när deras religion ifrågasätts. Det är idag inte politiskt omöjligt att kalla sig kristen, trots alla kristendomens brott mot mänskligheten under de senaste 2000 åren: korstågen, kolonialismen och tvångskristnandet av människor i Latinamerika och Afrika, hetsen mot homosexuella och katolska kyrkans samröre med Nazityskland under Andra Världskriget. Enskilda kristna idag, som Per Eriksson, ska dock givetvis inte behöva be om ursäkt för dessa kristna brott mot mänskligheten, lika lite som Lars Ohly och andra socialister och kommunister ska behöva ta avstånd från sin politiska ideologi bara för de brott som skett i kommunismens och socialismens namn under Stalin eller Mao.

Det var alltså ett strategiskt misstag, menar jag, av mina kollegor från Naturvetenskapliga fakulteten, bl. a. Bengt Söderström, att delvis rikta kritiken mot Per Eriksson för hans kristna tro. Kritiken mot Per Eriksson hade fått mycket större tyngd om det hade kunnat visas att denna kristna tro menligt skulle kunna påverka hans prioriteringar och framtida arbete som rektor. Accepterar t. ex. Per Eriksson evolutionsteorin, eller tror han likt en del andra pingstvänner och kristna att Gud bokstavligt har skapat världen och att evolutionsteorin bara är en "teori" som kan jämställas med bibelns skapelseberättelse? Om så är fallet så är detta mycket allvarligare, och skulle vara en nog så viktig och mer principiell kritik mot Per Eriksson än enbart det faktum att han är kristen, vilket inte behöver vara ett större problem än om han vore muslim eller kommunist. Så länge en kristen, muslim eller kommunist accepterar den moderna naturvetenskapens arbetssätt och metoder, och inte försöker ideologiskt styra forskningen i en viss riktning så behöver det alltså inte vara ett problem. Frågan är dock var Per Eriksson står i denna fråga? Ett klargörande vore på sin plats, även om Eriksson nu försäkrar att han accepterar den moderna kritiska vetenskapssynen i sitt svar på den interna kritiken.

En annan, betydligt mer allvarlig kritik, har överhuvudtaget inte dryftats i de senaste dagarnas massmediala debatt: Per Erikssons bakgrund som chef för verket för Innovationsforskning (VINNOVA). Per Eriksson har i tidigare sammanhang kommit med uttallanden som tyder på att han prioriterar tillämpad forskning på bekostnad av grundforskning, vilket är mycket allvarligt och kan leda till katastrofala effekter om han försöker implementera en sådan politik som ny rektor på Lunds Universitet. Grundforskningen är redan idag på reträtt och är hårt finansiellt trängd p. g. a. mångårig medelsbrist från statsmakternas sida. Den tillämpade forskningen däremot, har de senaste åren marscherat fram och stärkt sina positioner i samhällsdebatten, inom och utanför universiteten.

Idag får företrädare för grundforskningen alltför ofta slåss mot ogina och kortsiktiga politiker, som är mer benägna att ösa pengar över kortsiktiga populistiska projekt som (skenbart) verkar ge snabb avkastning i form av "innovationer" som stärker Sveriges ekonomiska konkurrenskraft. Konkurrensen om grundforskningsanslag som delas ut av bl. a. Vetenskapsrådet är mördande hård, och ofta beviljas endast 10-20 % av alla ansökningar. I detta läge skulle jag ha önskat att en pålitlig företrädare för grundforskningen hade valts till rektor på LU, som den nuvarande chefen för Vetenskapsrådet tillika tvåan i omröstningen, Per Omling. Nu blev det tyvärr inte så, och det är bara att hoppas att Per Eriksson nu inser att han har ett ansvar för hela universitetet, och inte bara den tillämpade forskningen som han tidigare har förespråkat.

Jag vet inte om Per Eriksson blir en bra eller dålig rektor. Det finns iochförsig skäl att oroa sig, med tanke på hans bakgrund inom VINNOVA och hans tidigare uttalanden i forskningspolitiska sammanhang. Å andra sidan känner han kanske nu en viss press på sig att motbevisa dessa farhågor, och det vore isåfall välgörande. Vi ska inte glömma att den starkt hårdföre högerpresidenten Richard Nixon i USA överraskade positivt genom att anta "The Endangered Species Act" och flera hårda miljölagar, samt slöt fred med Maos Kina, något som ingen tidigare president hade vågat göra. Vågar man hoppas på några liknande överraskande drag från Per Erikssons sida när han tillträder som rektor? Det vore isåfall bra. Personligen skulle jag nog föredra en kristen rektor som står upp och slåss för grundforskningen, än en ateist som fjäskar för näringslivet och säljer ut universitets själ. Kristendomen är alltså ett mindre problem än forskningspolitiken, åtminstone för mig.

Ecuador går åt vänster och vänder "Washington Consensus" ryggen

I Ecuador har en folkomröstning om en ny grundlag nyligen genomförts, och det blev ett rungande folkligt JA, till den radikala konstitution som landets progressive vänsterpresident Rafael Correa lade fram. Mer än 60 % av landets befolkning röstade ja, och i 23 av landets 24 provinser vann ja-sidan, rapporterar Jon Weman i syndikalistiska tidningen Arbetaren.

Det massiva folkliga stödet för den nya grundlagen kan inte tolkas som annat än en bred uppslutning kring Correas radikala politik, som syftar till att bryta den ekonomiska kräftgång som Ecuador har befunnit sig i de senaste decennierna. En ekonomisk kräftgång som är ett direkt resultat av en misslyckad nyliberal ekonomisk politik, påtvingad utifrån av Internationella Valutafonden (IMF) och Washingtons marknadsliberala högerpolitiker. En politik som har misslyckats överallt där den har prövats förut: i Ryssland och Östeuropa under 1990-talet och i Latinamerika, Afrika och Asien. Det var denna nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitik som låg bakom den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001, i Sverige 1993 och som idag ligger bakom finanskraschen i USA. Överallt där detta ekonomiska recept har provats har det misslyckats och slutat i finansiell kollaps. Vid det här laget borde "Washington Consensus" och nyliberalismen vara politiskt lika diskrediterade som den förstelnade och doktrinära marxism-leninism som störtades i Östeuropa 1989.

Den nya grundlagen i Ecuador innebär ett klart uppbrott från denna så mångar gånger prövade men ack så misslyckade marknadsvänliga politik, med ett explicit förbud för staten att ta över privata skulder. Riksbankens oberoende avskaffas, och riksbanken omvandlas istället till en myndighet under statlig och demokratisk kontroll. Naturtillgångar definieras som "gemensam egendom", vilket försvårar utförsäljning och privatisering. Pensionssystemet ställs likaså det under demokratisk kontroll och görs till gemensam egendom. Statens roll i ekonomin stärks, bl. a. genom ökat statligt ägande av olika företag. Det innebär dock inte förbud mot allt privat ägande, tvärtom uppmuntras blandekonomiska lösningar och "joint ventures", där staten innehar ägandemajoriteten men där ansvarsfulla utländska ägare också kan medverka.

Inte i något annat land i världen har man gått så långt i att utmana kapitalismen som man nu gör i Ecuador. Det är bara att lyfta på hatten för Rafael Correa och gratulera honom till en välförtjänt seger i en demokratiskt genomförd folkomröstning. Correa kommer nu också antagligen att ställa in betalningen av en del av Ecuadors utlandsskulder från den nyliberala eran, eftersom dessa påtvingade lån på goda grunder kan anses vara illegitima och undergräver Ecuadors självständighet. En liknande folkomröstning hade varit på sin plats även i Sverige, men här kommer vi medborgare inte ens att få lov att rösta om Lissabonfördraget och EU:s nya odemokratiska och marknadsvänliga konstitution.

Förhoppningsvis kommer de politiska förändringarna i Ecuador att göra landet mer självständigt och oberoende för utländska påtryckningar, inte minst från USA och Internationella Valutafonden (IMF) som redan har fått katastrofala mänskliga effekter tidigare. Idag har Ecuador inte en egen valuta, utan använder amerikanska dollar istället. I dessa dagar när staten tvingas gå in och försöka ställa till rätta det som de misslyckade privata bankerna i Sverige USA och i Tyskland har ställt till med så är det naturligt att resa frågan: vore det inte bättre om staten helt och hållet tog över bankerna och fortsatte att driva dem även efter att krisen har lagt sig? Bank- och finansvärlden är alltför viktig för att utelämnas åt kortsiktiga privata vinstintressen, och borde således ses som delar av den offentliga sfär som rimligen borde vara gemensam egendom, tillsammans med naturtillgångar som gruvor och energikällor och viktig gemensam service som sjukvård och utbildning.

Det privata bankägandets fatala misslyckande borde rimligtvis aktualisera frågan om nödvändiga respektive strategiska förstatliganden, liksom utökandet av den gemensamma egendomen. Kan och bör staten endast ta över när marknadskrafterna har misslyckats, eller kan man tänka sig en mer långsiktig och förebyggande strategi, där viktiga verksamheter förstatligas för att undvika att det uppstår ekonomiska problem som den senaste finanskollapsen? "Marknaden" fungerar bäst på liten skala där konkurrensen mellan olika aktörer kan få fritt utlopp, som den klassiska grönsaks- och frukthandeln på ett torg. Men när vi pratar om stora system, som lätt bildar "naturliga" oligopol och monopol så förefaller det mig som ekonomiskt mer rationellt att dessa egendomar ägs och förvaltas gemensamt och styrs demokratiskt. Socialism, med andra ord. För första gången på många år tycks nu systemkritik av kapitalismen kunna framföras offentligt, och t. o. m. i borgerliga tidningar som Dagens Nyheter. Det vittnar om ett politiskt paradigmskifte när allt fler nu vågar driva den politiskt obekväma och kontroversiella åsikten att det ekonomiska systemet måste ändras i grunden.

När jag själv reste i Ecuador 1993 var situationen mycket svår, och den egna valutan sucre var i princip en värdelös pappersvaluta. Det var mitt under den nyliberala ekonomiska eran, så Ecuadors ekonomiska problem kan inte gärna skyllas på några andra än Washington och IMF. Det var en förfärande syn att resa buss längs landsbygden där människor levde i extrem fattigdom, och sköra ruckel av plåt och trä längs vägarna. Invid dessa eländiga ruckel löpte oljeledningarna från norr, där "det svarta guldet" pumpades iväg till de utländska bolagen, och ytterst lite om ens några av oljeinkomsterna kom lokalbefolkningen till godo. Jag minns att jag tänkte: "Varför gör de inte revolution?". Det har nu ecuadorianerna nu gjort, på fredlig väg och 15 år senare. Jag önskar dem lycka till och följer med spänning den fortsatta politiska utvecklingen från detta vackra men ack så olycksdrabbade och fattiga land i Latinamerika.

Nyliberalismens kris, den egalitära revolutionen och evolutionen av mänsligt samarbete

Just nu strömmar det in vetenskapliga artiklar i de större tidskrifterna om evolutionen av mänskligt samarbete. Nyligen kommenterade jag en av dessa studier, av schweizaren Ernst Fehr, som visade att barn tenderade att bli mer samarbetsvilliga med ökande ålder. Resultaten oroade den nyliberale bloggaren Danne Nordling, som ser en fara med att sådana vetenskapliga resultat kommer fram eftersom de hotar de nyliberala dogmerna om "The Economic Man", och den naturliga egoismens grundläggande välsignelser. Personligen anser jag dock att Danne Nordling inte behöver oroa sig mycket för dessa nya vetenskapliga studier, och att han som nyliberal bör fortsätta att kunna sova gott på nätterna. Politiska ideologier bör man argumentera för utifrån värdeargument, snarare än utifrån någon slags förment vetenskaplig objektivitet. Det finns betydligt större hot mot nyliberalismens ideologiska hegemoni än evolutionsbiologin.

Ett uppenbart hot just nu är finanskrisen i USA och fiaskot med de avreglerade finansmarknaderna. Vänstertidningen Dagens ARENA kommenterar detta, och länkar samtidigt till den konservativa filsofen Roland Poirier Martinsson, numera chef på högerliberala tankesmedjan TIMBRO:s medieinstitut. Jag står visserligen politiskt långt ifrån Roland Poirier Martinsson, men jag finner ändå hans text intressant, inte minst för att den blottar en djup spricka inom borgerligheten, mellan liberaler och konservativa. Denna spricka har funnits tidigare, men har förstärkts med finanskrisen i USA. Nu dömer Roland Poirier Martinsson ut nyliberalismen med följande ord: "I dag behöver ingen bekämpa socialismen på ett teoretiskt plan. Den har imploderat, besegrat sig själv. Men nyliberalismens lockelse består och skadar kapitalismen mera idag än någon av de populistiska vänsterrörelserna." Det är hårda ord från borgerlighetens främsta och mest framgångsrika tankesmedja i Sverige, och sannolikt signalerar de ett radikalt opinionsskifte som kan vara på väg inom borgerligheten. Det är fullt möjligt, ja t. o. m. troligt, att nyliberalerna nu kommer att bli en alltmer politiskt marginaliserad fanatisk sekt som förvisas till obskyra delar av bloggosfären. Mer än tre decenniers avregleringar och privatiseringar har slutat i ekonomiska fiaskon, nu senast i USA, men tidigare även i Latinamerika, Östeuropa och Ryssland under 1990-talet. Inte konstigt att såväl konservativa som socialister nu vädrar morgonluft.

Paradigmskiftet bort från den privatiserade och avreglerade kapitalistiska marknadsekonomin är här och nyliberalerna befinner sig välförtjänt på defensiven. Liberala Expressen försöker visserligen med en äreräddning av liberalismen, men de verkar inse att slaget om den breda opinionen är förlorat. Det kommer att bli mycket svårt för politiker av alla schatteringar att övertyga väljarna den närmaste framtiden att avregleringar och privatiseringar är bra för ekonomin. Läs även gärna vänsterbloggarna Andreas Bryhns och Jinges kommentarer i ämnet. Andreas frågar sig också om det inte är så att kapitalismen nu är nere för räkning?

Men låt nu borgerligheten ägna sig åt intern självkritik, ja rentav kannibalism, och låt mig istället återvända till den fascinerande frågan om evolutionen av mänskligt samarbete, och varför "The Economic Man" har så låg fitness och har så svårt att överleva i mänskliga samhällen. Nyliberalerna har alltid varit en hotad sort, helt enkelt för att den idealiserade och utopiska människotyp de åberopar och hoppas på har svårt att överleva i mänskliga samhällen. Mänskliga samhällen skiljer sig från våra närmaste släktingar människoaporna, som har mer hierarkiska sociala organisationer, som hos t. ex. gorillor och schimpanser. Någon gång under vår evolutionära historia gick alltså mänskligheten igenom en egalitär revolution, eftersom mänskliga stenåldersamhällen kännetecknades mer av maktdelning och samarbete, snarare än strikta dominanshierarkier. Hur gick detta till, och vilka evolutionära drivkrafter låg bakom denna egalitära revolution?

Ett möjligt svar ges av den briljante evolutionsgenetikern Sergey Gavrilets och hans kollegor i en nypublicerad artikel i Open-Acess tidskriften PLoS ONE. Jag var redaktör, s. k. "Academic Editor", för detta manuskript som fick positiva omdömen av flera externa sakkunniga. Studien bygger på en matematisk modell för samarbetets evolution som jag här inte tänker beskriva i dess tekniska detaljer. Den som är extra intresserad kan själva ta del av metodiken. Studiens resultat och implikationer är dock tämligen generella och tankeväckande. Sergey Gavrilets är en pålitlig och i många avseenden traditionell populationsgenetiker och ortodox evolutionsbiolog. Modellen som Gavrilets har utvecklat med sina kollegor visar att mänskligt samarbete via "coalition formation" uppstår som en emergent och naturlig följd av konkurrens mellan individer. Detta må låta paradoxalt, åtminstone för en nyliberal som oreserverat hyllar konkurrens mellan individer och ställer sådan individuell konkurrens i motsatsställning mot samarbete. Men i Gavrilet's modell så bildar individer koalitioner just för att undvika destruktiv och energikrävande konkurrens. Processen blir självförstärkande, eftersom allteftersom koalitionerna växer i storlek så lönar det sig för allt fler individer att gå med i dessa koalitioner och det blir till sist omöjligt att ställa sig utanför. "The Economic Man" står alltså ensam kvar i öknen och blir alltmer isolerad. Mänskligt samarbete är inte något onaturligt påfund som socialister har hittat på för att reta borgare, utan en grundläggande del av vår biologiska natur.

Gavrilet's modell är säkerligen inte det sista ordet i den vetenskapliga diskussionen om samarbetets uppkomst och evolution. Men modellen kommer förhoppningsvis att stimulera till fortsatta empiriska studier och nyansera bilden av att selektion på individuell nivå eller gennivå med nödvändighet leder fram till ett samhälle bestående av själviska individer. Tvärtom kan konkurrens mellan individer gynna uppkomsten av samarbete som inte nödvändigtvis måste bygga på genetisk släktskap (släktskapsselektion är annars ett annat sätt som genbaserad selektion kan gynna samarbete mellan individer). Och Gavrilet's modell bygger inte på någon naiv, flummig eller världsfrånvänd gruppselektionism eller metafysisk "holism", utan på klassisk neodarwinistisk och evolutionsbiologisk logik. Läs därför gärna denna intressanta artikel och fundera mer kring detta fascinerande ämne.