Bo Rothstein sågar nyliberalismen jäms med fotknölarna

Jag har ibland varit oenig med statsvetarprofessorn Bo Rothstein, men nu måste jag konstatera att jag är överens med honom i ett viktigt avseende: finanskrisen i USA är ett fiasko för nyliberalismen och visar att avreglerade marknader inte fungerar. Endast den mest fanatiske nyliberal kan hävda något annat, en dag som den här när republikaner på högerkanten plötsligt framträder som socialiseringsivrare för att rädda den misslyckade kapitalistiska spekulationsekonomi som nu fallerat. Liknande slutsatser drar mina bloggkamrater Anders Svensson och Andreas Bryhn.

Jag är dock också helt ense med Anders Svensson att Bo Rothsteins hyllande av "den nordiska välfärdsmodellen" som alternativ till det ekonomiska systemet i USA är lite väl naiv. Problemen i USA finns även i Sverige, och de ligger inbyggda i det kapitalistiska produktionssättets natur. Kriser är en naturlig del av kapitalismen, och när de uppstår så beror det inte på att amerikanska kapitaliser är moraliskt sämre än svenska kapitalister eller att det är "fel" sorts kapitalism. Sverige kan mycket väl drabbas av samma kris som i USA, och det är naivt att tro att kapitalismen kan "tämjas", ett tankefel som den reformistiska socialdemokratin gjort sig skyldig till. Problemen i kapitalistiska ekonomier kan i grunden bara åtgärdas genom ett radikalt systemskifte, bort från det profitinriktade kapitalistiska produktionssättet mot ett större gemensamt ägande och en ökad demokratisk kontroll över ekonomin. "Socialism", med ett annat ord. Men detta får jag utveckla vid något annat tillfälle.

Högerns historieförfalskning om de legitima befrielsekrigen i Afrika

Nu i september verkar den svenska högern ha gått på offensiven vad gäller kritiken mot Sveriges U-landsbistånd och internationella engagemang, i synnerhet i Afrika under 1970- och 1980-talen. Föga förvånande är det högertankesmedjorna Axess och Timbro som leder anfallet, bl. a. med journalisten Bengt Nilssons nypublicerade bok "Sveriges Afrikanska krig".

En märklig och synnerligen propagandistiskt vinklad bild målas upp av det svenska biståndet och stödet till antikoloniala befrielserörelser som ANC i Sydafrika, MPLA i Angola, SWAPO i Namibia och FRELIMO i Mocambique, där det påstås att det svenska biståndet gynnat någon slags "afrostalinism". Anledningen till detta är oklar, men förmodligen syftar man på problemen i många afrikanska länder där få är fungerande demokratier, och där korruption och maktmissbruk är vanligt förekommande.

Men innebär denna kritik som kan riktas mot dagens afrikanska stater att Sveriges bistånd till befrielserörelserna var felaktigt, eller att det är biståndets fel att dessa problem finns? Givetvis inte, och det är en grov historieförfalskning som högerextremisten Per Gudmundsson, författaren Bengt Nilsson och deras kompisar på Timbro och Axess gör sig skyldiga till. Man måste nämligen ställa sig frågan vad som var alternativet och vilken sida i södra Afrika som Sverige skulle stödja under de svåra åren på 1960- och 1970-talen. Vilka var motsättningarna under denna tid?

Jo, på ena sidan stod det rasistiska Sydafrika, där en liten vit minoritet förvägrade den svarta majoriteten allmän och lika rösträtt och fullständiga medborgerliga rättigheter. Mot den rasistiska apartheidregimen i Pretoria stod befrielserörelsen ANC och dess fängslade ledare Nelson Mandela. ANC ville inte frånta de vita deras rösträtt, utan kämpade för ett grundläggande och fullkomligt självklart krav: allmän och lika rösträtt och fullständiga medborgerliga fri- och rättigheter för samtliga Sydafrikas medborgare, svarta, vita och färgade.

I denna konflikt stöddes rasistregimen i Pretoria av USA:s Ronald Reagan och Storbritanniens Margareth Thatcher, auktoritära högerledare som idag, hyllas av bl. a. Timbro, Axess och Moderata Ungdomsförbundet (MUF). Under 1970- och 1980-talen stödde samtliga politiska partier och deras ungdomsförbund följdaktligen ANC, utom ett: MUF. Samtliga politiska partier stödde också de ekonomiska och politiska sanktionerna mot rasistregimen i Pretoria, utom ett: Moderaterna. Moderaterna var konsekventa i sin vägran att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika och att inte klart och tydligt ta ställning för demokrati och lika rättigheter. Moderaterna var alltså det klart extremistiska och odemokratiska partiet i Sveriges riksdag vid denna tid, och var isolerat från de övriga demokratiska borgerliga partierna. Moderaterna stod alltså vid denna tid och i denna fråga klart närmare högerextremistiska och nazistiska partier som heller inte ansåg att svarta skulle tillåtas rösta i allmänna val i Sydafrika.

Själv var jag aktiv i Afrikagrupperna under 1980-talet och deltog i kampanjen "Isolera Sydafrika". Jag har samlat in pengar till ANC och demonstrerat för att Nelson Mandela skulle friges. Det är inte mycket jag har gjort i mitt liv som jag är lika stolt över som mitt engagemang mot apartheid och det konkreta stödet inte bara för ANC utan även för övriga befrielserörelser. Det är inte vi i solidaritetsrörelserna för Södra Afrika som ska be om ursäkt för vårat legitima politiska engagemang för demokrati och frihet från kolonialvälde. Det är moderaterna, Timbro och Axess som ska be om ursäkt idag, för att de stödde fel sida i konflikten, nämligen apartheidregimen i Pretoria, dess ockupation av Namibia, dess smutsiga koloniala krig i Angola och stöd till rebellgrupperna RENAMO (Mocambique) och UNITA (Angola). Moderaterna var medlöparna och diktaturkramarna, inte de övriga politiska partierna som stödde kampen mot apartheid och för självstyre i södra Afrika. Precis som de aningslösa maoisterna som stödde Pol Pot i Kampuchea på 1970-talet borde göra avbön, så borde den svenska högern göra avbön för sitt stöd för apartheidregimen i Sydafrika och sitt motstånd mot de politiska och ekonomiska sanktionerna som bidrog till apartheids fall 1994.

Även andra länder än Sverige var givetvis inblandade i Södra Afrika. Sovjetunionen stödde ANC, enligt kalla krigets logik "Min fiendes fiende är min vän". Men detta var inget argument för att inte stödja ANC från svensk sida och deras självklara politiska krav. Det svenska biståndet hade förmodligen den positiva effekten att ANC och de övriga befrielserörelserna inte blev ensidigt beroende av Sovjetunionen och östblocket. Än idag har Sverige, på mycket goda grunder, ett gott anseende i södra Afrika. När Nelson Mandela frigavs tackade han särskilt Sverige för stödet till ANC och för att Sverige tidigt införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrikas regering.

Angola är ett särskilt intressant fall. När det portugisiska kolonialväldet föll 1974 så kämpade tre befrielserörelser om makten: MPLA, FNLA och UNITA. Av dessa tre så var MPLA den rörelse som hade klart störst folkligt stöd, och det var följdaktligen också den rörelse som Sverige stödde. USA och Sydafrika gav dock snabbt stöd till UNITA och dess ledare Jonas Savimbi som startade ett nytt krig mot MPLA-regeringen i Luanda. Det var ett mycket svårt läge, i synnerhet eftersom Sydafrika i strid med ett FN-beslut ockuperade grannlandet Namibia och sände in legosoldater över gränsen till Angola för att försöka störta regeringen där.

I detta läge bad MPLA om internationell hjälp utifrån. Ett land ställde upp: Kuba. Kuba skickade först militära rådgivare till Angola, och senare också soldater. Kubanska soldater stred alltså sida vid sida med angolanska soldater mot UNITA och sydafrikanska legosoldater. Ett berömt slag år 1988, "Slaget vid Cuito Cuanavale", har också kallats "Afrikas Stalingrad". Detta slag brukar ses som en avgörande händelse som skyndade på Namibias självständighet och tillbakadragandet av de sydafrikanska ockupationstrupperna. Detta var antagligen också början till slutet för apartheid i Sydafrika. Än idag ses Kuba med stor respekt i Södra Afrika eftersom landets militära insatser i Angola var avgörande i krossandet av apartheid som politiskt system i regionen. Apartheidregimen tvingades till ett förödmjukande tillbakadragande och några år senare frigavs Nelson Mandela.

Vi kan och bör givetvis idag kritisera brister i demokratiska fri- och rättigheter i länderna i Södra Afrika, inklusive Namibia, Angola och Sydafrika (samt givetvis i Zimbabwe som inte figurerat i denna diskussion). Men det gäller också att ha ett historiskt perspektiv på händelserna. Var det rätt att stödja kampen mot apartheid, trots att länderna i regionen inte blev några perfekta demokratier? Svaret är tveklöst JA, och jag har svårt att se något demokratiskt trovärdigt handlingsalternativ. Visserligen försökte många inom MUF stödja UNITA i Angola, och därmed indirekt apartheidregimen, men detta hade knappast gjort situationen bättre i dagsläget. Hade MUF och den svenska högern fått som de hade velat då hade kanske Sydafrika än idag varit en rasistisk apartheidstat, Namibia varit ockuperat och det hade fortfarande pågått ett blodigt inbördeskrig i Angola.

Nu avgjordes konflikterna i södra Afrika slutgiltigt genom bl. a. Kubas militära insater och stöd till MPLA-regeringen, något som hade det positiva med sig att apartheid försvann. Det är därför inte konstigt att Nelson Mandela, en person vars demokratiska sinnelag få idag ifrågasätter, faktiskt hyllar Fidel Castro och Kuba för deras värdefulla och solidariska stöd i kampen mot apartheid. Fidel Castro var följdaktligen hedersgäst och talare i Sydafrikas parlament (se bilden ovan), på inbjudan av Nelson Mandela. Nelson Mandela tackade f. ö. Kuba och Castro för det militära, politiska och moraliska stödet som landet gav i Angola och i förlängningningen därmed också i kampen mot apartheid med följande ord:

"The Cuban people hold a special place in the hearts of the people of Africa. The Cuban internationalists have made a contribution to African independence, freedom and justice unparalleled for its principled and selfless character... We in Africa are used to being victims of countries wanting to carve up our territory or subvert our sovereignty. It is unparalleled in African history to have another people rise to the defence of one of us... The defeat of the apartheid army was an inspiration to the struggling people in South Africa! Without the defeat of Cuito Cuanavale our organizations would not have been unbanned! The defeat of the racist army at Cuito Cuanavale has made it possible for me to be here today! Cuito Cuanavale was a milestone in the history of the struggle for southern African liberation!"

Fidel Castro må vara en inrikespolitiskt mer tvivelaktig demokratisk figur jämfört med Nelson Mandela, men det är ingen tvekan om att att Fidels "cred" i södra Afrika är betydligt större än t. ex. Ronald Reagan's, Margareth Thatcher's eller (för den delen) George W. Bush's. Av historiskt fullt rimliga och förståeliga skäl. De sistnämnda tvivelaktiga figurerna har ju gjort allt för att förhindra störtandet av apartheid i Sydafrika. Till skillnad från Fidel Castro, som hjälpte till att krossa apartheidstyret och Sydafrikas kolonialvälde i Namibia.

Jag tillåter mig alltså att vara ogenerat glad att Kubas och MPLA:s trupper besegrade UNITA och Sydafrika vid Cuito Cuanavale år 1988, utan att för den sakens skull blunda för de uppenbara bristerna vad gäller demokratiska fri- och rättigheter idag i södra Afrika, i Angola och givetvis på Kuba. Det är, till syvende och sist, samma logik som gör att jag också är glad att Röda Armén besegrade Nazitysklands militära styrkor vid Stalingrad under Andra Världskriget. För hur hade egentligen alternativet sett ut? Endast ängsliga latteliberaler och svenska fåtöljintellektuella som är rädda för att befläcka sin snövita image kan kosta på sig lyxen att tro att det fanns några andra demokratiska realistiska alternativ till Nelson Mandela, ANC, SWAPO och MPLA. Antingen tog man ställning mot kolonialism och apartheid och därmed för demokrati och självständighet. Eller så stödde man UNITA och Sydafrika och fortsatt apartheidstyre, som MUF och den svenska högern. Det fanns inga andra alternativ. Inga av problemen i södra Afrika idag kan användas som argument mot detta.

Felaktigheter i DN-artikel om ryskt-venezolanskt militärsamarbete

Det är svårt att ta bloggpaus någon längre tid när det vimlar av grovt felaktiga påståenden i tidningarna, påståenden som i bästa fall avspeglar ren okunskap men i många andra fall är klara fall av politisk propaganda, ofta framförda på nyhetssidorna under "neutral" täckmantel. En sådan artikel hittar vi här, och det är DN:s Latinamerikakorrespondent Erik De La Reguera som är skyldig. Det handlar om det blygsamma rysk-venezolanska militärsamarbetet, som nyligen fick symboliseras av att två ryska bombplan landade i Venezuela, en självständig stat i Latinamerika som rimligtvis har rätt att bjuda in vilket annat land man vill.

I DN tvekar inte Erik De La Reguera att dra halsbrytande och fullkomligt orimliga paralleller till "Kubakrisen" på 1960-talet, vilket är fullkomligt absurt och bortom alla rimliga proportioner. Varför?

Jo, Ryssland är idag inte en militär supermakt som Sovjetunionen var på 1960-talet. Faktum är att trots allt prat om den "Ryska björnen" och det militära hotet från öster i samband med Georgien-krisen så är Ryssland en militär dvärg. Flera länder i Västeuropa, bl. a. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har högre militärutgifter än Ryssland, som inte kan jämföras i styrka med supermakten USA. Se diagrammet ovan. Blotta jämförelsen med "Kubakrisen" blir därmed groteskt missvisande, för att inte säga medvetet propagandistiskt. Men det är inte den enda grova felaktigheten i Erik De La Regueras tendentiösa artikel. Han påstår vidare följande om Hugo Chávez:

"Han har mångdubblat försvarsutgifterna, blivit allt mer uttalat socialistisk i sin retorik och gett det kommunistiska Kuba omfattande subventioner på olja."

Påståendet om försvarsutgifterna är helt fel. Venezuela har inte alls "mångdubblat" sina försvarsutgifter. Tvärtom så har försvarsutgifterna i Venezuela knappt hållit jämna steg med inflationen, och Venezuela har således i reella tal minskat sin militära utgifter, som andel av budgeten. Erik De La Reguera tycks inte läsa på ordentligt eller ha koll på fakta. Han hade ju kunnat konsultera internationella fredsforskningsinstitutet SIPRI och tagit reda på fakta, tycker man. Kartan ovan visar världens militärutgifter. Som synes borde snarast Ryssland och Venezuela öka sina militärutgifter om de ska ha någon som helst chans att hänga på USA, som historiskt sett varit det land som varit involverat i flest militära konflikter sedan Andra Världskriget och som inte tvekat att hjälpa till och störta demokratiskt valda ledare som Iran och Guatemala på 1950-talet och Chile 1973. Det senaste misslyckade kuppförsöket som USA deltog i var f. ö. mot Hugo Chávez i Venezuela år 2002. USA är det land i världen som lägger allra mest på militären, och svarar för c. a. hälften av hela världens militärutgifter.

Var är journalistiken på väg när sådana här okunniga journalister sprider sådana här dumheter på en av Sveriges största tidningar? Att liberalen Magnus Linton, som alltid har haft ett horn i sidan till Venezuela och Hugo Chávez nu hyllar Erik De La Regueras journalistik är inte så konstigt. Linton gillar de journalister som stärker hans egna förutfattade meningar om Venezuela.

Ny enkät och längre bloggpaus

Jag konstaterar nu att min första läsarenkät nu är avslutad, den som handlade om utbildningsbakgrunden bland mina läsare. Sammanlagt 105 svar kom in, och som jag misstänkte från början så hade hela 65 % av mina läsare en utbildningsbakgrund från högskolor eller universitet. Vidare var hela 15 (14 %) disputerade, vilket ger en massiv akademisk slagsida med ungefär 80 % akademiker i bloggläsekretsen. Det var dock mycket glädjande att det ändå fanns ett stor grupp som inte är akademiker och som läser den här bloggen. Denna andel skulle jag gärna vilja öka i framtiden, om det går, genom att skriva om ämnen som berör och intresserar utanför de snäva akademiska kretsarna.

Jag kommer dock att göra en längre reflekterande bloggpaus, huvudsakligen p. g. a. tidsbrist men också för att jag behöver fundera över den framtida inriktningen på bloggen. Jag uppskattar de många kommentarerna jag får, och försöker hålla en fri diskussion, men jag upplever det som ett stort problem att det ibland framförs hårda personangrepp i kommentarstrådarna, både mot mig och mina inlägg, men även mot andra som deltar i diskussionerna. När jag inte hinner blogga hinner jag heller inte sålla och granska kommentarerna, och inte svara själv, vilket är ett visst problem. Enklast vore nog med en viss självsanering bland de som kommenterar här, men det kanske är att hoppas på för mycket. Bloggosfärens baksida är tyvärr att mångas hämningar släpper helt och påståenden som aldrig skulle framföras muntligt till personer är vardagsmat i kommentarstrådarna på denna och andra bloggar.

Medan min bloggpaus pågår (oklart hur länge) vill jag uppmana mina läsare att fylla i min nya enkät till vänster, som handlar om vilken politisk ideologi ni identifierar er klarast med. Jag misstänker en viss vänsterslagsida bland mina läsare, men jag vet att jag också har flera borgerliga och liberalt sinnade läsare, och det vore intressant att veta mer om sammansättningen. Ni får gärna skriva några ord i kommentarstråden till denna post och utveckla era tankar kring detta om ni känner för det. Ordet är fritt (nåja, inom vissa gränser!)!

Nyliberalen, social evolution och den besvärande altruismen

Nyligen kommenterade jag en artikel i Nature, om hur barn blir mer altruistiska och hänsynstagande med stigande ålder, en artikel som min blogg- och ekologkollega Andreas Bryhn sammanfattade under den skojfriska rubriken "Själviskhet är barnsligt!". Ämnet är förvisso komplext, och den aktuella studien lär inte vara sista ordet i debatten om människans eventuella inneboende själviskhet och altruismens evolutionära ursprung.

Det finns teoretiska problem med evolutionen av altruism genom naturlig selektion, och det mest kända är kanske det s. k. "free-rider problemet". Detta problem är alltså att "fuskare" ("free-riders") som inte uppträder altruistiskt och betalar sin del av notan riskerar att göra system som bygger på renodlad altruism evolutionärt instabila. Free-rider problematiken är den huvudsakliga anledningen till "äkta" altruism inte har ansetts kunnas utvecklas genom den naiva gruppselektion som tidigare evolutionära biologer förespråkade, bl. a. Wynne-Edwards.

Men "free-rider problemet" är inte olösbart, och absolut inget hinder för evolutionen av altruistiska beteenden på individnivå, vilket jag skrev om i min förra bloggpost. Det finns idag en mängd teoretiska modeller som bygger på antingen genselektion, individselektion, gruppselektion (dock ej i den naiva ursprungsformen) eller en kombination av gen-,individ- och gruppselektion. De mest kända ("ortodoxa") genselektionistiska förklaringsmodellerna för evolution av altruistiska beteenden på individnivå bygger på släktskapsselektion och reciprocitet. Utöver dessa välkända och empiriskt dokumenterade processerna har även olika gruppselektionsmodeller diskuterats. Det finns även empiriska bevis för att gruppselektion i naturen i vissa fall kan motverka genselektion liksom laboratorieexperiment.

En spännande tanke, som bl. a. framförts av etologiprofessorn Magnus Enqvist i Stockholm, är att mänskligt skvaller kan vara en mekanism för att stänga ute free-riders. I ett mänskligt samhälle som bygger på samarbete så kan en free-rider drabbas av dåligt rykte om han/hon smiter ifrån sin arbetsinsats och inte bidrar till det gemensammas bästa. På så sätt så tvingas free-ridern att samarbeta och betala sin del av kakan, genom en slags kollektivt moralsystem, som bygger på mer eller mindre socialt eller moraliskt "tvång". På liknande sätt kan vi betrakta moderna stater: den som skattefuskar riskerar att drabbas av statens tvång i form av kronofogde och polis vilket kan leda till böter eller fängelse. Omfattande samarbete mellan obesläktade individer behöver alltså inte förutsätta någon medfödd altruism, utan kan mycket väl uppstå och bibehållas genom gemensamma kollektiva moral- och lagsystem, vilket moderna mänskliga samhällen är ett levande bevis på.

Därför blir det lite märkligt när den nyliberale bloggaren Danne Nordling tar upp den tråd som Andreas Bryhn och jag påbörjat, och påstår att vi har hävdat att "resultaten belägger egenskapen solidaritet". För min del var jag noga med att påpeka att resultaten i Fehr's et al.'s studie mycket väl skulle kunna tolkas som att själviskheten var medfödd. Men huruvida själviskhet och altruism är medfödda egenskaper (eller inte) är faktiskt irrelevant när vi diskuterar nyliberalismens eller socialismens välsignelser. Det finns dock flera studier som faktiskt tyder på medfödd moralisk altruism också, vilket möjligtvis är ett problem för nyliberaler som Danne Nordling. För mig är det dock inga problem om nyliberaler fortsätter att hävda sina teser om att genomföra ett politiskt program som går ut på att motverka en sådan eventuellt medfödd moralisk altruism. Detta är dock ett sidospår enligt min uppfattning, och jag skulle aldrig använda biologiska argument som mina främsta argument mot nyliberal ekonomisk politik. Det finns betydligt bättre argument mot nyliberalismen än att den (eventuellt) strider mot vår grundläggande biologiska natur.

Som framgår av diskussionen ovan om free-rider problematiken så kan social selektion (på individ- och/eller gruppnivå) vidmakthålla samarbete mellan obesläktade individer och stänga ute fuskare. Danne Nordling och andra nyliberaler har alltså ingen anledning att jubla om det skulle visa sig att själviskhet är medfött och således vore "naturligt", eftersom social selektion som ett emergent fenomen som begränsar samma själviskhet är minst lika "naturligt", och bevisligen förekommer hos många sociala djur, som t. ex. primater och elefanter.

Såväl nyliberaler som socialister borde sluta att söka i naturen efter "bevis" för sina respektive politiska teser, för detta är ofruktbart och kan i vissa fall leda till mänskliga katastrofer via det ideologiska felslutet. Som Andreas Bryhn också klokt påpekar är detta ett gammaldags sätt att propagera för politiska ideologier som moderna tänkare nu äntligen borde lämna bakom sig; sådant höll höger- och vänsterdebattörer på med i all oändlighet under 1800- och 1900-talen utan att det ledde någonstans. Under den s. k. "vetenskapliga socialismens" täckmantel försökte Josef Stalin t. ex. "bevisa" att förvärvade egenskaper kunde ärvas, s. k. nylamarckism i Trofim Lysenko's tappning. Försöket misslyckades kapitalt eftersom naturen hade den dåliga smaken att inte följa Stalins och Lysenkos teser om hur det borde se ut i naturen.

Per Wirtén har påpekat att dagens nyliberaler våra dagars leninister, i den meningen att de ofta försöker hävda att deras politiska teser är vetenskapligt belagda, ett exempel på s. k. "scientism". Det är iochförsig begripligt att nyliberalerna använder sig av denna politiska strategi eftersom de aldrig kommer att vinna en befolkningsmajoritet för sitt politiska program i någorlunda demokratiska val. Följdaktligen har alla exempel på nyliberal chockterapi som har genomförts kommit från diktaturer (som Pinochet's Chile från 1973 och framåt), nyligen fallna diktaturer (Östeuropa och Ryssland under 1990-talet) eller halvdiktaturer. Som Andreas Bryhn påpekar så är stora befolkningsmajoriteter tvärs över det politiska spektrat starkt emot nyliberal ekonomisk politik, oavsett hur mycket nyliberalerna själva försäkrar att deras politiska program bygger på sann "vetenskap".

Även om de nyliberala teserna (mot förmodan) skulle vara så vetenskapligt "bevisade" som deras förespråkare hävdar, så kvarstår problemet att övertyga befolkningsmajoriteten dessa sanningar. Något som inte lär bli lätt för de få men ack så trosvissa nyliberala ideologerna. Den bistra sanningen är nog att såväl nyliberaler som socialister måste vara beredda att slåss för sina idéer och sitt program på den politiska arenan, och inte göra det bekvämt för sig genom att luta sig tillbaka och hänvisa till vad som är "naturligt". Det finns nämligen mycket som är "naturligt" som vi har goda skäl att motsätta oss. Som exempelvis hög barnadödlighet under stenåldern.

Danne Nordling ska ha en eloge för att han ofta tar upp intressanta filosofiska problem om altruism och själviskhet, och tvingar oss på vänsterkanten att tänka till och vässa våra egna argument. Danne Nordling tillhör definitivt de intellektuellt mer vassa nyliberalerna i den svenska bloggosfären, och jag tycker det är bra att det har blivit en filosofiskt intressant diskussion om det ämne som Andreas Bryhn och jag tog upp. Men i det här fallet menar jag att Danne Nordling har missuppfattat såväl min ståndpunkt som Fehr's et al's artikel, som inte alls handlar om att "bevisa solidariteten". I strikt vetenskapsfilosofisk bemärkelse går det, enligt Karl Poppers kriterier, överhuvudtaget inte att bevisa någonting, utan bara att falsifiera påståenden, som Andreas Bryhn påpekar i sitt svar till Danne Nordling. Även om jag inte är okritisk till Karl Popper så vill jag gärna passa på i detta sammanhanget att tolka studiens huvudresultat som en falsifiering av påståendet att medfödd själviskhet inte går att påverka. Det är iochförsig ingen nyhet för mig, och knappast ett särskilt oväntat resultat.

För mig, som evolutionsbiolog och beteendeekolog, så är det uppenbart att det sociala systemet är kanske den viktigaste selektionsarenan för såväl djur som människor. Djur selekteras inte enbart i en fysisk och abiotisk miljö, där temperatur och nederbörd tar sin tribut och gynnar olika egenskaper. För mig, i likhet med många andra evolutionsbiologer som intresserar sig för social evolution, så är det sociala systemet en minst lika viktig selektionsarena som den fysiska miljön som avgör hur man lyckas överleva och reproducera sig i konkurrensen om partners och resurser.

I en värld av konkurrens och begränsade resurser så kan (paradoxalt för vissa, men inte för mig) samarbete gynnas som ett resultat av selektion på gen- eller individnivå, eftersom resurserna inte är åtkomliga annat än genom bildandet av koalitioner mellan obesläktade individer. "Samarbete" och "konkurrens" ses ofta som varandras motsatser, men de är i själva verket två sidor av samma evolutionära mynt: selektionen har ofta gynnat samarbete för att reducera den destruktiva, energikrävande och "onödiga" konkurrensen. Detta är inte naiv socialistisk idealism från min sida, utan bygger på faktiskt publicerade rön inom evolutionär biologi som kommit fram under de senaste tio åren. Detta tänker jag utveckla mer i en framtida bloggpost.

Sorry alla liberala grabbar: ni hade fel om Naomi Klein, Milton Friedman och Irakkriget

Förra året skrev jag några uppskattande ord om Naomi Kleins uppmärksammade bok Chockdoktrinen. Visserligen håller jag inte med om allt som Naomi Klein skriver, men i det stora hela menar jag att hon har gjort en mycket intressant analys av marknads- och nyliberalismens ekonomiska härjningar och de politiska strategierna som använts av dess förespråkare för att uppnå sina mål.

En av de ideologiska hjärnorna bakom nyliberalismen var Chicagoekonomen Milton Friedman, ekonomipristagaren och "uppfinnaren" till den nyliberala ekonomiska "chockterapi" som bl. a. provats i stor skala i Chile under diktatorn Augusto Pinochet och i Östeuropa och Ryssland under 1990-talet. Milton Friedman utsätts följdaktligen för en mycket kritisk granskning av Naomi Klein, som också menar att USA:s Irakinvasion 2003 och de omfattande privatiseringarna av statlig egendom efter maktövertagandet också är ett uttryck för samma chockdoktrin.

Naomi Kleins bok har blivit en försäljningssuccé, såväl i Sverige som i resten av världen, och det är därför inte konstigt att nyliberala och borgerliga ideologer känner sig hotade och tvungna att gå till motattack. Först ut i Sverige var TIMBRO-ideologen Johan Norberg, som tillsammans med Metro-kolumnisten Boris Benulic publicerade en "motbok" till Naomi Klein med det sexistiska titeln "Allt om Naomi Kleins nakenchock". Ett av Johan Norbergs mest triumferande motargument mot Naomi Kleins bok var påståendet att Milton Friedman var emot Irakkriget.

Detta sistnämnda argument från Johan Norberg har entusiastiskt plockats upp och spridits vidare av andra liberaler, som lundabloggaren Olof Hallonsten, som driver bloggen Röda Nejlikan. Kuriöst nog betraktar sig Hallonsten som nästan-marxist och definitivt inte borgerlig. Hallonsten deklarerar visserligen att han inte behöver läsa Chockdoktrinen eftersom den ändå är "skräp, helt enkelt". Detta verkar ju vara intellektuellt synnerligen djupsinnigt att avfärda en bok utan att ha läst den, och den självsäkra bloggaren förklarar också trosvisst att "Jag förespråkar nyanser. Det saknar vänstern oftast."
Förmodligen är dessa och andra uttalanden av bloggaren ett uttryck för bloggens motto: "Allting behöver inte vara sant, bara det är intressant."

Hade liberalerna Johan Norberg, Boris Benulic och Olof Hallonsten läst på lite bättre istället för att odla sina förutfattade meningar om en bok som de uppenbarligen inte har läst så kanske det inte hade varit så självsäkra som de nu är. Anklagelserna mot Naomi Klein för att vara dåligt påläst är nämligen allvarliga, och påståendet att hon ljugit om Milton Friedmans stöd för Irakkriget är på gränsen till förtal: Naomi Klein påstod aldrig något sådant i sin bok.

Däremot kan vi rikta strålkastarna tillbaka mot Johan Norberg och hans åsiktsfränder: hur kommer det sig att de tar så lätt på sanningen, när de ställer så höga krav på Naomi Klein? Det visar sig ju nämligen att Johan Norberg har farit med osanning, och Milton Friedman faktiskt var för Irakkriget, iallafall enligt denna intervju med honom, strax efter kriget, som finns på såväl tyska som i engelsk översättning. Med Milton Friedmans egna ord:

"FOCUS: You describe the concentration of power as the greatest threat to freedom – and thus to the economy as well. Many people judge the current war against Iraq very critically for this reason – you as well?

Friedman: A clear no. US President Bush only wanted war because anything else would have threatened the freedom and the prosperity of the USA. Counter-question: Do you recommend that Gerhard Schröder ask the whole world for advice before he engages in foreign policy?

FOCUS: The USA did at least ignore the opinion of the majority of UN members…

Friedman:…Bush is president of the United States and not the world. He didn’t even have to consult the UN at all. The United Nations is an absurd organization anyways. All votes count the same, regardless of whether the country has three or 300 million residents. Furthermore, many nations aren’t democratically legitimized at all.

FOCUS: Many Europeans see that differently. Does this political disagreement threaten a trade war between Europe and America?

Friedman: No, the end justifies the means. As soon as we’re rid of Saddam, the political differences will also disappear again very quickly.

FOCUS: What remains are the immense costs of war. Where is the money supposed to come from?

Friedman: It is a small war – also in comparison to the Gulf War of 1991. Back then we had a troop strength of around 400,000 men, today it’s not even 250,000. America is a big country – in comparison to the state expenditures of three to four trillion dollars a year, the costs for this war are only marginal …"

Jag vet inte hur herrarna Norberg, Benulic och Hallonsten tolkar denna intervju, men jag har iallafall svårt att se annat än att Milton Friedman faktiskt tycker att kriget var värt priset, att USA:s president George W Bush gjorde rätt som körde över FN:s säkerhetsråd och att "ändamålen helgar medlen" ("the end justifies the means"). Går det överhuvudtaget att tolka Friedman på något annat sätt, annat än om man av ideologiska skäl anstränger sig till det yttersta för att ursäkta honom? Johan Norberg gör visserligen ett slingrande försök att förklara vad termen "the end justifies the means" egentligen betyder, men jag tycker inte han övertygar.

Slutsatsen av detta är att den "nakenchock" som Johan Norberg och Boris Benulic försökte utsätta Naomi Klein för har studsat tillbaka som en politisk bumerang på dem själva. De som verkligen står nakna nu med skammen för att spridit lögnaktiga påståenden är de tre liberalerna Norberg, Klein och Hallonsten. Kejsarinnan Klein är fortfarande påklädd, men de tre liberala småpåvarna har påträffats med byxorna nere vid anklarna. Faktakoll är viktigt. Och den måste även omfatta liberaler och Kleinkritiker.

(Tack till "Garm" för tips!)

Valfusk i "demokratin" Georgien

Nyheten når oss ikväll: parlamentsvalet i Georgien i maj var tydligen kantat av rejält valfusk enligt utomstående valobservatörer från OSSE. Det är intressant, men knappast någon nyhet för den som har satt sig in i Georgiens nuvarande politiska situation, och knappast heller förvånande för den som känner till mer om Georgiens president, den USA-uppbackade marionetten och demokratiskt synnerligen tvivelaktige Micheil Saakasjvili.

Kan påståendet om valfusk verkligen vara sant, och hur ska vi då ställa oss till den "charmerande demokraten" Saakasjvili som Carl Bildt, EU och Dagens Nyheter månat så mycket om?Inte minst Carl Bildt var ju snabbt ute och godkände det nu omdiskuterade valet i Georgien i maj, alltså samma val som nu alltså OSSE kritiserar för valfusk och hot mot oppositionella. Det är anmärkningsvärt att mediebevakningen kring Georgien har kännetecknats av en så total brist på kritisk granskning av Georgiens motiv i konflikten med Ryssland och bristerna i den georgiska demokratin. Istället har det tagits till brösttoner, kombinerat med gammalt rysshat, om den stackars "hotade demokratin" i Georgien och den stora elaka ryska björnen.

Det är anmärkningsvärt, eftersom anklagelserna och kritiken mot Saakasjvilis bristande demokratiska trovärdighet verkligen inte är nya. Sydsvenskans Per T Ohlsson medger visserligen att "Micheil Saakasjvili är inte fläckfri. Han har maktfullkomliga tendenser." men Ohlsson urskuldar ändå den georgiske presidenten med att "jämfört med Putins Ryssland är Saakasjvilis Georgien en hyfsad demokrati – med en vital och öppen ekonomi." Ja, om Ryssland ska vara den demokratiska måttstocken så kanske Georgien är en "hyfsad demokrati", men borde vi inte ställa lite högre krav på demokratier? Ingår valfusk och hot och våld mot oppositionella bland det som kan räknas som "hyfsat"? Undrar jag.

Med tanke på hur t. ex. Venezuela och dess president Hugo Chávez demokratiska trovärdighet ständigt ifrågasätts av bl. a. Per T Ohlsson och Dagens Nyheter så är bristen på granskning av Georgien mycket anmärkningsvärd. Hur många vet t. ex. att Saakajvili har stängt ner regeringskritiska radio- och TV-stationer och hotat kritiska journalister? Inte många, misstänker jag, och de är antagligen betydligt färre än de som fortfarande tror att Hugo Chávez har gjort något sådant i Venezuela. Till skillnad från hur de demokratiska valen i Venezuela har genomförts, där ett stort antal utländska valobservatörer inte har haft några anmärkningar, så är kritiken utifrån betydligt hårdare mot hur valen har genomförts i Georgien.

Hur många har egentligen kvar några illusioner om medias objektivitet och opartiska granskning av olika konflikter i världen? Den radikalt skilda mediebevakningen runt Georgien och Venezuela borde mana till viss kritisk eftertanke. Media speglar inte verkligheten - de konstruerar den.

Om "Evolutionsteori" samt lite om neanderthalares hjärnor

Tänkte bara passa på att knuffa för en spännande svenskspråkig sajt: Evolutionsteori.se. Där finns massor av intressant material och artiklar, bl. a. bemötande av kreationistiska påståenden och granskning av s. k. "Intelligent Design", alltså den nya variant av kreationism som förklätt sig i en (skenbart) mer vetenskaplig klädedräkt. De ansvariga bakom Evolutionsteori.se har varit vänliga att återge tre av mina blogginlägg som handlar om evolution och kreationism, nämligen det här, det här och det här inlägget. Det är givetvis mycket smickrande och roligt att det jag skriver på den här bloggen läses och uppskattas, även om jag i första hand skriver för min egen skull och utan några ambitioner att detta ska bli några "klassiker".

Jag är nog egentligen mindre intresserad av kreationism och "Intelligent Design" än jag är av evolutionsbiologi, även om jag anser att det är viktigt att hålla koll på dessa rörelser. Personligen tror jag inte att de kommer att bli något hot mot biologin och naturvetenskapen i det sekulariserade Sverige. Detta till skillnad från hur det är på sina håll i USA, där lokala skolstyrelser tvingas föra en hård kamp mot högerkristna lobbyistgrupper som vill ändra läroplanerna i biologi. I Sverige kommer nog hotet mot naturvetenskapen snarare från vissa vetenskapsfientliga postmodernistiskt influerade strömningar och en slentrianmässig kunskapsrelativism som tyvärr finns i breda intellektuella kretsar. Denna kunskapsrelativism ser vi effekterna av bl. a. i klimatförnekarrörelsen i bloggosfären, där vetenskapliga artiklar i ledande tidskrifter som PNAS, Science och Nature snabbt och ryggradsreflexmässigt avfärdas som "propaganda" eller påstås utgöra en del av en stor massmedial IPCC-ledd konspiration mellan journalister, forskare och vänstervridna politiker.

När vi ändå är inne på evolutionsbiologi så kan jag passa på att nämna en ny studie om neanderthalarna, alltså våra nära släktingar (Homo neanderthalensis) som dog ut för c. a. 30 000 år sedan men som levde sida vid sida med oss (Homo sapiens) under några hundra tusen år. Genom att studera ett nytt fossilfynd av en nyfödd neanderthalare och jämföra detta och andra fossil med kvinnofossil av samma art så har forskarna kunnat rekonstruera hjärnans storlek vid födseln hos Homo neanderthalensis. Resultaten har bl. a. använts till att rekonstruera födelseförloppet med hjälp av en datorrekonstruktion (se bild ovan).

Neanderthalarna hade ungefär lika stor hjärna vid födseln som Homo sapiens, men kvinnorna av denna art hade något bredare höfter, vilket borde ha underlättat födseln. Dock visar det sig att huvudformen skiljer sig åt mellan arterna, så slutsatsen blir nog ändå att födseln var en minst lika svår process hos kvinnor av Homo neanderthalensis som hos kvinnor av Homo sapiens. Efter födseln växte dock neanderthalarnas hjärnor snabbare än våra, och vuxna individer av Homo neanderthalensis hade följdaktligen något större hjärnor än vi har. Det ska dock tilläggas att det inte finns några bevis för att Homo neanderthalensis var mer intelligenta än oss, eller tvärtom. Skillnader i intelligens mellan arter är heller knappast direkt kopplade till hjärnans absoluta storlek utan snarare till den relativa storleken hos olika komponenter som exempelvis hjärnbarken.

Vem är den typiske "Biology & Politics"-läsaren?

	468	93.60%	Sweden
	11	2.20%	United States
	4	0.80%	Europe
	4	0.80%	United Kingdom
	3	0.60%	Australia
	2	0.40%	Denmark
	1	0.20%	Finland
	1	0.20%	Japan
	1	0.20%	Netherlands
	1	0.20%	China
	1	0.20%	Rwanda
	1	0.20%	Austria
	1	0.20%	France
	1	0.20%	Slovakia

Som en del av er säkert redan har noterat så har jag nu äntligen lyckats installera en besöksräknare av de som läser på den här bloggen. I diagrammet ovan ser ni det totala antalet besök den senaste veckan, samt hur många av dessa besökare som "unika" respektive "återvändare". I det ögonblicket detta skrivs så har jag haft totalt 2630 besökare, varav 1684 unika och 431 återvändare. Detta på drygt en vecka. Jag har ingen aning om detta är mycket eller lite, jämfört med mer välkända och välbesökta bloggare som Jinge, Svensson och Ali Esbati. Kanske någon som vet och kan kommentera detta? Det tycks iallafall som jag har en trogen kärna av återvändare på ett antal dussin läsare. Vilka är ni - egentligen?

Ni som läser och kommenterar här kommer från framförallt Sverige och Europa, men även från USA, Latinamerika, Afrika, Asien och Australien (se lista ovan). Jag misstänker att det är huvudsakligen svenskar i förskingringen, som antingen arbetar eller studerar utomlands. För att ta reda på mer om er har jag installerat "Poll-funktionen" till vänster, där jag ber er ta tid och fylla i en enkel enkät (det här helt frivilligt, givetvis). Första frågan handlar om vilken utbildning ni har, jag misstänker att de flesta som läser här är relativt högutbildade, men jag kan ha fel. Bloggen är hursomhelst öppen för alla som är intresserade, oavsett bakgrund.

Våg av förstatligande i USA och Venezuela: socialismen på väg?

Finanskrisen i USA har nu gått så långt så att staten tar över flera bolåneinstitut.Den så kallade "marknaden" har uppenbarligen misslyckats så kapitalt så att staten måste gå in och skydda skattebetalarna. USA:s finansminister Henry Paulson säger bistert att "det är bästa sättet att skydda våra marknader och skattebetalarna" mot den risk som de båda bolåneinstitutens ekonomiska situation skapar. "De kommer inte längre att styras med strategin att maximera aktieägarnas vinster, en strategi som uppmuntrar risktagande"

Det är ord och inga visor om de oansvariga akterieägarna och om de inneboende problemen med verksamhet som är styrd av kortsiktiga profiter. Hade man inte vetat att uttalandet kom från USA:s finansminister hade man varit förlåten om man trott att citatet kom från en marxistisk teoretiker eller rentav från den radikale socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss under 1930-talet. Henry Paulson får medhåll av Centralbankschefen Ben Bernanke som säger att "Dessa nödvändiga åtgärder kommer att bidra till att stärka USA:s bostadsmarknad och främja stabilitet i finansmarknaden".

Intressant nog har dessa bolåneinstituts verksamhet redan tidigare varit kraftigt reglerad av stadgar som antagits av den amerikanska kongressen, men detta har uppenbarligen inte räckt utan ett förstatligande har nu ansetts nödvändigt för att inte ekonomiskt kaos ska bryta ut. Det är intressant att i kapitalismens högborg, USA, där den fria marknadens välsignelser sällan ifrågasätts, så sker nu ett förstatligande i panik när precis denna marknad t har misslyckats med att garantera stabilitet. Konsekventa nyliberaler borde väl rimligtvis skrika högt när nu staten går in och tar över, istället för att låta "marknaden" ordna upp de problem den har skapat. Men sådana konsekventa nyliberaler är få, när det väl kommer till kritan. Råttorna lämnar den nyliberala skutan och jag tror att det vore politiskt självmord om någon ledande politiker i USA nu dristade sig att säga att staten ska hålla tassarna borta.

För socialister och kritiker av den ohejdade marknadsliberalismen är ju detta fiasko inte förvånande. Mer intressant ska bli att följa reaktionerna från högerhåll, där alla förslag att förstatliga banker eller kreditinstitut ryggradsreflexmässigt brukar avfärdas som "vansinne", "sovjetnostalgi" eller "kommunism". Det blev ju helt hysteriska reaktioner bland vissa högerbloggare nyligen och det talades om Venezuela befann sig på ett "sluttande plan" när regeringen där beslöt att förstatliga en bank.

Om det var ett sluttande plan Venezuela befann sig på när man i lugn och ro och efter moget övervägande beslöt sig för att förstatliga en bank, vad ska man då kalla dagens beslut i USA när man i panik förstatligar flera bolåneinstut? Är det en avgrund som öppnar sig i USA eller räcker inte detta kraftuttryck heller? Den kaotiska situationen i USA med en ekonomi som verkar minst sagt skakig påminner onekligen om hur det har varit i Sverige under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 och 1991-1994. Under bägge dessa perioder visade borgarna att de kunde vara minst lika goda socialister som socialdemokratena och förstatligade som aldrig förr: varvsindustrin under 1970-talet och bankerna under 1990-talet efter finanskraschen 1992. Förstatligande kan alltså vara OK, för högerpolitiker, så länge det görs i panik och för att ekonomin annars riskerar att kollapsa. Som dagens beslut i USA så tydligt illustrerar.

Svenska Dagbladet trivialiserar kreationismen

Thomas Gur på Svenska Dagbladet slår fast i en krönika att han föredrar republikanernas vicepresidentkandidat Sara Palin framför demokraternas presidentkandidat Barack Obama. Detta trots Sara Palin's synnerligen tveksamma åsikter att skapelsetro, "kreationism", bör kunna diskuteras som ett likvärdigt alternativ till evolutionsteorin i skolundervisningen i USA. Gur menar att han föredrar en "kreationist" (Sara Palin) framför en "protektionist" (Barack Obama), och antyder att frihandelns välsignelser är lika vetenskapligt väldokumenterade som evolutionsteorin.

Det är en häpnadsväckande jämförelse som trivialiserar det allvarliga hotet som den organiserade kreationismen de facto utgör i USA. Kreationister och förespråkare för "Intelligent Design" gör sitt bästa för att deras pseudovetenskapliga teorier ska jämställas med seriös naturvetenskap. Som om naturvetenskapliga teorier utgör något slags "smörgåsbord" där man kan välja och vraka fritt och ta för sig av det som är mest ideologiskt passande. Så är det ju inte, och själva idén att det någonsin skulle kunna vara så är fullkomligt naiv och bottnar om en djup okunnighet om hur naturvetenskapen fungerar.

Alla påståenden som görs om naturen är inte likvärdiga, och ska heller inte betraktas som likvärdiga. Jag har sagt det många gånger förr, och det förtjänar att upprepas: vetenskap är en elitistisk verksamhet, där sanningshalten i olika påståenden eller teorier inte avgörs i demokratiska folkomröstningar där alla röster är lika mycket värda. Naturen ger nämligen blanka f-n i vad folkmajoriteten har för åsikt om hur naturen ska fungera, och den materiella verkligheten existerar oberoende av våra åsikter om den. Denna materialistiska grundsyn misstänker jag är den enda hållbara om man har någon tilltro till vetenskapens förmåga att yttra sig om vår fysiska omvärld.

Naturvetenskapen har byggt upp ett system av sakkunnighetsgranskning, s. k. "peer review", som visserligen inte garanterar att felaktiga teorier inte får fäste, men som åtminstone håller de mest dåligt underbyggda teserna utanför den vetenskapliga sfären. Kreationism och ID hör inte hemma inom den vetenskapliga sfären, eftersom deras förespråkare vägrar underställa sig de normala test som krävs för att betraktas som seriös vetenskap. Kreationism och ID kan därför inte betraktas som likvärdiga alternativ till evolutiontsteorin, och ska därför inte ingå i biologiundervisningen, lika lite som vi släpper in företrädare för "The Flat Earth Society" i geografiundervisningen.

Vad gäller påståendet att frihandelns fördelar skulle vara lika empiriskt "bevisade" som evolutionsteorin så kan vi nog lugnt konstatera att detta snarare är en from förhoppning än grundat i faktisk vetenskap. Det finns många ekonomer som ifrågasätter den oreglerade frihandelns fördelar, och ännu fler ekonomer som är kritiska mot den extrema marknadsliberalismen som dominerat debatten de senaste decennierna. Faktum är att den ekonomiska tillväxten i Latinamerika var rekordlåg under de nyliberala experimentåren under 1980- och 1990-talen. I spåren av de ekonomiska avregleringarna och privatiseringarna stagnerade ekonomierna i Latinamerika, och det är först nu som ekonomierna i dessa länder har börjat hämta sig från denna galna avreglerings- och privatiseringsperiod. En som vet ännu mer om detta än jag är min ekologforskarkollega, tillika nationalekonomiskt utbildade bloggaren Andreas Bryhn, som driver läsvärda bloggen "Ekonomikommentarer".

Den politiska mitten i Hans Bergströms universum

Få har väl undgått den republikanska vicepresidentkandidatens Sara Palins tal på republikanernas konvent och få har väl undgått hennes hårda attacker mot demokraternas presidentkandidat Barack Obama. Man får vara rätt så rejält högervriden för att inte bli illa berörd av budskapet som hon står för: nej till fri abort, ja till rätt att bära vapen, ja till att borra olja i Alaska, fortsatt krig mot Irak...

Palin hånade Barack Obama, om än i indirekta ordalag, för att han vill stänga Guantánombasen, USA:s koncentrationsläger på Kuba där fångar har hållits inspärrade i åratal, utsatts för tortyr och inte fått möjlighet att bemöta terroristanklagelser i rättvisa rättegångar. Hon förnekar den antroprogena växthuseffekten, och jag slår vad om att hon vill att skapelsetro och "Intelligent Design", alltså rena vidskepelser, ska läras ut i skolorna som alternativ till evolutionsteorin. Sara Palin är, kort sagt, en riktig reaktionär skräcködla som väl med all rätta får betecknas som rena "Djingis Kahn-högern".

För de flesta i Sverige. Trodde jag iallafall. Tills jag läste den pålitliga reaktionären och krigshetsaren Hans Bergströms senaste kolumn i Dagens Nyheter. Bergström är pålitlig i det avseendet att han konsekvent har försvarat Bush-administrationen i vått och torrt de senaste åren, inklusive anfallet mot Irak 2003. Bergström har konsekvent också försvarat krigshetsaren och f. d. vice statsministern Per Ahlmark för dennes fria fantasier om Iraks påstådda lager av massförstörelsevapen. Docenten i statsvetenskap Hans Bergström har ett minst sagt tänjbart begrepp vad gäller sanningshalten i olika påståenden, inklusive lögner om påstådda krigshot från mytomanen Per Ahlmark.

Därför kanske man inte ska bli förvånad över att Hans Bergström nu skriver en jublande krönika över Sara Palins tal och samtidigt hånar Barack Obama för att denne är såväl protektionist som socialist. Hans Bergströms analys delas f. ö. av den outtröttliga NATO-kramaren och högerextremisten Ann-Sofie Dahl, som skriver en liknande klang- och jubelkrönika över Palins tal i Sydsvenska Dagbladet. Man tar sig för pannan och häpnar över Hans Bergströms minst sagt märkliga politiska analys av vad som ska räknas som "vänster" i politiken. Den moderate mittenmannen Barack Obama kan knappast räknas som en vänsterman. Faktum är att Fredrik Reinfeldt förmodligen befinner sig till vänster om Barack Obama. Mig veterligen förordar Fredrik Reinfeldt en A-kassa på åtminstone 65 % av lönen, vilket är en extrem vänsteråsikt med amerikanska mått mätt, och vilket de facto placerar Reinfeldt till vänster om Obama. Skulle Obama drista sig till att föreslå något liknande i USA hade han förmodligen stämplats som kommunist eller extremist. Sociala trygghetssystem och kollektiva försäkringar som vi har i Sverige ses med djup misstänksamhet av den politiska eliten i USA, oavsett om det är republikaner eller demokrater.

Hans Bergström hyllar en extrem högerpolitiker som Palin, och verkar inte ens vara medveten om att en sådan hyllning av många, amerikaner såväl som svenskar, uppfattas som en extrem högeråsikt. Med all rätt. Bergströms naiva beundran för USA och amerikansk politik har drivit honom allt längre högerut de senaste åren, vilket kanske inte i sig är så konstigt. Det är däremot mycket märkligt att Bergström själv inte själv tycks vara medveten om detta. Bergström tycks också vara helt omedveten om att han har förlorat all politisk trovärdighet efter sitt hårdnackade försvar av såväl Per Ahlmarks lögner som den illa ansedd Bush-administrationens förbrytelser och katastrofala krigspolitik. Jag tror ärligt talat att Hans Bergström fortfarande går runt och inbillar sig att han tillhör den politiska mitten, och att han är missförstådd. Och att alla hans kritiker är vänsterextremister.

Tröttsam sensationsjournalistik av intressant forskning

En intressant studie på människors beteende och betydelsen av den s. k. vasopressinreceptorn för hanligt parningsbeteende slås upp stort av DN idag med den slagkraftiga rubriken: "Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad".

Studien som publicerats av en grupp på Karolinska Institutet under ledning av professor Paul Lichtenstein har visat att män som bär en viss genvariant i vasopressingenen - 334 - hade fler relationsproblem, svagare relationer till sina fruar och var i mindre utsträckning gifta än män som saknade denna genvariant.Resultaten är särskilt intressanta mot bakgrund av att samma gen finns hos andra däggdjur som sorkar. Där har tidigare studier visat att olika sorkarter. Hos en sorkart är hannarna mer promiskuösa och hjälper inte till att ta hand om ungarna, medan hos en annan art är hannarna mer monogama och håller sig till en hona.

Dessa skillnader i parningssystem mellan de olika sorkarterna har visat sig delvis styras av artskillnader i den genetiska uppsättningen för vasopressinreceptorn, som är involverad i hjärnans belöningssystem. Sorkar och människor är båda däggdjur, och däggdjurens genom är relativt konserverat över artgränserna. Det är således inte särskilt förvånande att samma gener är aktiva även hos människor och att dessa gener delvis påverkar våra beteenden. Det är överhuvudtaget inte särskilt förvånande att det finns gener som påverkar beteenden, det är inte konstigare än att det finns gener som påverkar hudfärg, hårfärg och andra utseendeaspekter. Om nu någon mot förmodan fortfarande skulle tvivla på att även beteenden kan uppvisa ärftlig variation och utvecklas genom naturligt urval.

Problemet är alltså inte så mycket resultaten i sig - de är mycket intressanta tycker iallafall jag - utan de massmediala växlar som dras på dem. Självklart kan dessa resultat inte tas som intäkt för att man ska ursäkta mäns otrohet eller dåliga relationer med sina fruar, lika lite som man kan ursäkta en våldsbrottsling med att han (det är oftast en han) råkar ha höga testosteronnivåer vilket gör honom aggressiv.

Trots allt finns det många andra faktorer som också påverkar djurs och människors parningssystem, och som den aktuella studien inte på något vis avlivar. Dessa andra faktorer inkluderar såväl andra gener, t. ex. de som uttrycks i honligt beteende, som yttre miljöfaktorer som födotillgång i sorkarnas fall. Vi ekologer som studerar djur i deras naturliga miljöer har ju t. ex. sedan 1970-talet utvecklat teorier om hur olika parningssystem utvecklas i olika miljöer där resurstillgång och populationstätheter avgör om vi får se monogami, polyandri (en hona med flera hannar), polygyni (en hanne med flera honor) eller promiskuitet (varje hanne har flera honor och varje hona också flera hannar). Dessa ekologiska teorier står sig väl än idag, och ingen seriös beteendeekolog eller evolutionär ekolog skulle få för sig att hävda att en viss arts parningssystem helt och hållet skulle kunna förklaras med variation i en enda gen. Ekologiska faktorer är alltså minst lika viktiga som genetiska faktorer om man vill förstå bakgrunden till olika parningssystem och deras evolution.

Det är alltså inte riktigt så enkelt så att man kan förutsäga en sorkpopulations parningssystem enbart utifrån dess genuppsättning. Även en genetiskt "polygam" sorkhanne kan bli monogam under vissa ekologiska förhållanden, t. ex. om populationstätheten är låg och det är kostsamt och tidskrävande att leta upp nya honor. Honornas genuppsättning är också en del av samma "miljö" som hannen befinner sig i. Det är fullt rimligt, ja i högsta grad troligt, att det naturliga urvalet också gynnar sorkhonor som antingen väljer bra hannar och ibland t. o. m. förkastar de polygama "Don Juan"-typerna i vissa fall. Eller honor som kräver extra resurser från hannarna i form av goda territorier.

När olika gener hos hannar och honor selekteras i olika riktningar talar vi om en evolutionär könskonflikt, vars utfall definitivt inte går att förutsäga enbart utifrån hannens (eller honans) genuppsättning. DN:s rubriksättning är således missvisande för att inte säga direkt felaktig: det är aldrig, och kommer heller aldrig att vara - en enda gen som avgör om relationen blir lyckad. Och det är definitivt inte en enda gen hos bara det ena könet som förklarar de parningssystem vi ser hos människor och andra djurarter.

Spännande evolutionsstudie på spiggar från UBC

Bland de mest övertygande exemplen på evolution genom naturligt urval är de när man följt en population över tiden och sett hur dess fenotypiska och genetiska egenskaper ändras över generationerna. Evolutionsteorins fader - Charles Darwin - var själv oerhört pessimistisk om det naturliga urvalets styrka och möjlighet att synas för det mänskliga ögat: han trodde att det naturliga urvalet var en såpass svag kraft så att det bara gick att avläsa resultatet i form av evolution av fenotyperna efter ett antal tusen eller miljoner år. Mycket tyder dock på att Darwin var alltför pessimistisk och underskattade det naturliga urvalets kraft. Fler och fler studier publiceras nu där man dokumenterar snabba evolutionära förändringar över bara några få generationer. Sådana snabba evolutionära förändringar syns kanske framförallt när organismer invaderar nya miljöer och utsätts för nya kraftiga och riktade selektionstryck för nya egenskaper som är till fördel i den nya miljön, samtidigt som de befinner sig under stark selektion för attgöra av sig av med egenskaper som var till fördel i den gamla miljön men som nu är till belastning för dem.

En sådant fall är spiggarna (ovan) som normalt finns i oceanernas marina vatten, men som i såväl Kanada som Sverige sedermera har invaderat sötvattenssjöar. Dolph Schluter's forskargrupp vid University of British Columbia (UBC) har tidigare visat att de sötvattenslevande spiggarna (nedersta fisken) har förlorat de benplattor som spiggarna bär i de marina miljöerna (översta fisken). En förklaring till detta är att benplattorna som skyddar fiskarna mot större havslevande rovfiskar inte längre är en fördel i sötvattensmiljöerna. Det kan t. o. m. vara en nackdel att fortsätta utveckla sådana här benplattor eftersom det inte finns tillräckligt mycket mineraler i sötvattnet som kan användas till att bilda benplattorna, och det är bättre att lägga resurserna på tillväxt och reproduktion istället för ett numera onödigt försvar mot rovfiskar som inte längre förekommer i den miljö där fiskarna nu befinner sig.

Intressant nog förekommer det enstaka spiggar - mutanter - även i de marina miljöerna som saknar benplattorna, vilket visar att egenskapen som nu sötvattensspiggarna har inte uppstod ur tomma intet som en ny mutation, utan förekom som en del av den ursprungliga fenotypiska variationen, ett exempel på s. k. "stående" genetisk variation. Forskarna har också identifierat genen bakom förlusten av benplattorna och karakteriserat denna gen på molekylär (DNA) nivå.

Dolph Schluter och hans kollegor tog marina spiggar som saknade benplattorna och planterade ut dem i konstgjorda nya sötvattenssjöar. De följde sedan dessa nya sötvattenspopulationer och fann att allelen (genvarianten) som påverkar plattreduktionen ökade i frekvens i nästa generation, helt i enlighet med vad de förväntade sig utifrån de selektionstryck som de tidigare hade studerat i dessa sötvattensmiljöer. Slutsatsen är alltså att evolution genom naturligt urval kan gå så snabbt så att det går att studera med blotta ögat (nästan!) och att det alltså går att studera processen här och nu, inte bara som ett avtryck i fossilserierna.

Charles Darwin hade nog blivit glatt överraskad över att det naturliga urvalet är en såpass effektiv kraft i naturen. Darwin tog nämligen intryck av en del av sina kritiker på 1800-talet som hade svårt att svälja att en såpass enkel - närmast trivial - mekanism som det naturliga urvalet kunde ha någon större betydelse för att förklara organismers uppkomst och utveckling och de fantastiska anpassningar vi ser i naturen. I de senare upplagorna av "The Origin of Species" spekulerade därför Darwin om andra mekanismer som kunde tänkas hjälpa det naturliga urvalet - inklusive olika lamarckistiska nedärvningsmönster - spekulationer som senare har visat sig vara felaktiga. Darwin underskattade alltså det naturliga urvalet, liksom många människor tycks göra än idag. Det inkluderar givetvis kreationister och förespråkare för s. k. "Intelligent Design" som än idag förnekar evolutionen och hänvisar till den klentrogenhet som delar av allmänheten tyvärr ibland vilseleds av: "Ja men så enkelt kan det väl ändå inte vara?". Jo, faktiskt! Så enkelt kan det faktiskt ofta vara.

Dags att tänka om i klimatfrågan?

Klimatskeptiska bloggen "The Climate Scam" är - föga förvånande - bekymrad över de enligt hennes uppfattning alltför höga kostnaderna för att minska CO2-utsläppen. Det blir alldeles för dyrt, tycker bloggaren, och det är antagligen svårt eller t. o. m. omöjligt. Bättre då att anpassa sig till de stigande koldioxidnivåerna, gilla läget och försöka vidta åtgärder för att anpassa sig till konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Sådana reaktiva åtgärder menar man skulle vara mer realistiska och genomförbara än proaktiva åtgärder som att minska koldioxidutsläppen.

Här inställer sig omedelebart den kritiska motfrågan: vad blir kostnaderna för dessa "reaktiva" åtgärder, och är de överhuvudtaget mer praktiskt och ekonomiskt realistiska att vidta än att göra det enkla och uppenbara: minska koldioxidutsläppen? Svaret är: sannolikt inte, iallafall om man får tro den här och den här artikeln i den brittiska tidningen Guardian, som bygger på en serie artiklar i tidskriften Philosophical Transactions of the Royal Society of London som kommer ut idag (1 september). De åtgärder som nu diskuteras, s. k. "geoscale engineering", inkluderar mer eller mindre ekonomiskt vansinniga men kanske snart nödvändiga förslag. De föreslagna åtgärderna inkluderar försök att påverka molnbildningen och att massodla alger i oceanerna för att minska koldioxidnivåerna. Det anrika Royal Society har även publicerat en lista på de vanligaste missförstånden och lögnerna från klimatförnekarhåll om den påstådda "klimatbluffen" och hur dessa kan bemötas, som finns här för den som är intresserad av lära sig mer om den seriösa vetenskapliga klimatdebatten, bortom bloggosfärens alla självutnämnda experter.

På grund av politikernas impotens att vidta nödvändiga åtgärder - till stor del influerat av mäktiga ekonomiska lobbygrupper och klimatskeptiker som "Climate Scam" - så kan vi snart ha nått en situation där vi måste vidta dessa radikala åtgärder för att kyla av planeten. De åtgärder som diskuteras nu förefaller mig både mer ekonomiskt orealistiska och vansinniga än det betydligt mer realistiska och enklare alternativet: att radikalt minska utsläppen av växthusgaser. Måste man göra det krångligare? En del av förslagen som nu diskuteras får Joseph Stalins vansinnesprojekt i Sovjetunionen på 1930-talet då han ville vända Rysslands floder att framstå som relativt modesta. I ljuset av detta förefaller det mig som om det just nu är miljö- och klimatrörelsen - de påstådda "alarmisterna" - som nu ser nyktert och sakligt på verkligheten och vad som måste göras. De mest orealistiska och verklighetsfrånvända flummarna i stället finner vi nu istället hos de klimatskeptiska bloggare som "The Climate Scam" och "Moderna Myter".

Vi ska heller inte glömma att koldioxidutsläppens effekter på atmosfärens temperatur bara är en konsekvens av förbränningen av fossila bränslen. Som jag flera gånger har påpekat på den här bloggen så finns det andra negativa miljöeffekter av antroprogena koldioxidutsläpp från förbränningen av fossila bränslen. Dessa andra miljöeffekter är i stort sett frånvarande i den politiska miljödebatten i Sverige. Och mot dessa miljöproblem hjälper inga "reaktiva" åtgärder mot den förhöjda temperauren eftersom koldioxiden har så många andra miljöeffekter. En sådan negativ miljöeffekt av antroprogena koldioxidutsläpp är sänkningen av oceanernas pH och den ökad surhetsgraden i haven, vilket leder till stora problem för korallreven. Ingen klimatförnekare i Sverige har mig veterligen diskuterat detta problem och kommit med ett förslag till hur det ska lösas. Tänker de kalka världshaven eller hur har de tänkt sig att lösa detta akuta miljöproblem? Det vore intressant att veta om man ska ignorera detta problem bara för de av någon outgrundlig anledning anser att förhöjda koldioxidnivåer i atmosfären inte påverkar jordens temperatur.