Om altruism, själviskhet och gruppselektion

Bloggkompisen Andreas Bryhn var snabbt ute med att kommentera en spännande artikel i Nature om hur barns själviskhet förändras med åldern. Andreas roliga och träffande rubrik var: "Själviskhet är barnsligt". Studien som publicerats av Ernst Fehr m. fl., visar att små barn (3-4 år) agerar mer själviskt och är ovilliga att dela med sig till andra, medan sådana här själviska beteenden försvinner med åldern, och när barnen är 7-8 år så försöker de i stor utsträckning minimera orättvisor i gruppen genom att dela med sig till andra. Dessa beteenden hos barn skiljer sig markant från hur de mer kortsiktigt själviska schimpanserna - våra närmaste släktingar i djurvärlden - agerar.

Andreas skriver följdaktligen, spydigt och mycket träffsäkert riktat mot nyliberala egoismdyrkare att "kanske satsa-på-dig-själv-ideologerna borde satsa på sänkt rösträttsålder?" Det är lätt att skratta med Andreas, och visst är det skönt att den mer vulgära nyliberalismen som predikat den "naturliga" och "medfödda" egoismens välsignelser nu får sig en rejäl snyting.

Tyvärr har evolutionsbiologin genom historien ofta utnyttjats av högerkrafter, och då inte bara nyliberaler, som försökt få sin ideologi att framstå som den "naturliga" och därmed stämpla alla andra synsätt på människan som t. ex. socialistiska som "onaturligt" flummeri. Om människan är av naturen alltigenom egoistisk, ja då är det väl bara att låta ha naturen sin gång? Varför ska vi då satsa på en välfärdsstat, omfördelning via skatter och gemensamt ägande, det är ju så onaturligt, säger nyliberalerna. I sin ivriga argumentation för sin "naturliga" ideologi har nyliberalerna ofta använt en (slarvig) läsning av den briljante populärvetenskaparen Richard Dawkins fantastiska bok Den själviska genen.

Här kan jag inte gå in i detalj på detta, annat än att jag starkt rekommenderar såväl fans som motståndare till Richard Dawkins att läsa om Den själviska genen för att verkligen förstå vad boken egentligen handlar om, snarare än att använda den som ett slagträ i debatten för att motivera sina egna förutfattade meningar. Trots bokens namn handlar den faktiskt mer om samarbete än om själviskhet. Få verkar faktiskt ha begripit Richard Dawkins huvudbudskap: Att samarbete mellan organismer faktiskt kan uppstå som ett resultat av selektion på gennivå, och att de "själviska" generna kan ge upphov till osjälviska individer som tar hand om varandra. Denna fundamentala poäng tycks på något vis ha missats av de flesta i debatten, varav alltför många har hängt upp sig på Dawkins något olyckligt valda metafor självisk. Det ska tilläggas att Richard Dawkins själv står politiskt till vänster om mitten och såg med avsky på Margaret Thatchers nyliberala nedskärningspolitik i det Storbritannien där han har varit verksam under hela sin karriär.

Nåväl. Dawkins huvudpoäng är alltså att selektion på gennivå gynnar själviska gener, alltså gener som är bra på att förmera sig själva till nästa generation ("självisk" syftar här endast på dessa geners effekt på sin spridning, inte på några intentioner, vilket icke-tänkande gener självklart inte kan hysa). En självisk gen är en gen som gör att dess bärare - fenotypen - beter sig på ett sådant vis så att genen finns i fler kopior nästa generation. Varken mer eller mindre. En gen som ger sin bärare sådana egenskaper så att han/hon överlever och får fler avkommor är en självisk gen, till skillnad från en gen som programmerar sin bärare att gå och dränka sig eller begå självmord på något annat vis.

Följer det då av Dawkins resonemang att vi ska förvänta oss själviska individer, alltså väluppfostrade nyliberaler som maximerar avkastningen i sin egen aktieportfölj och skiter i omgivningen? Absolut inte, det är här de vulgära tolkningarna och önsketänkandet från höger kommer in. Själviska gener kan mycket väl producera osjälviska individer, alltså individer som hjälper sin omgivning så länge detta gynnar spridningen av de egna generna.

Låt vara att dessa altruistiska beteenden på individnivå är genetiskt själviska, men personligen så tycker jag att det bör kallas altruism när man hjälper en annan individ, oavsett om det är en släkting eller icke-släkting. Om det ska vara någon mening med begreppet altruism, vill säga. En del kommer nu att protestera och säga att då är det inte verklig altruism, någon sådan kan (per definition) inte finnas, men då blir det för mycket semantik för att det ska vara intressant för min del. För min del anser jag att det intressanta med Dawkins tankemodell är att själviskhet på en lägre nivå (gennivån) kan ge upphov till altruistiska beteenden på en högre nivå (individnivån). De altruistiska beteendena på individnivån kan alltså ses som emergenta egenskaper som uppstår ur processer på den lägre gennivån.

Dock har mycket vatten runnit under broarna sedan Dawkins publicerade Den själviska genen år 1976. Dawkins bok var framförallt en polemik mot den naiva gruppselektion som förespråkades av biologen Wynne-Edwards, där djur antogs offra sig för "artens" eller "gruppens" bästa, t. ex. genom att avstå från att reproducera sig i tider av knapp födotillgång. Som bl. a. evolutionsbiologerna G. C. Williams, W. D. Hamilton och John Maynard Smith visade på 1960-talet så kommer sådana altruistiska beteenden för gruppens bästa inte att vara evolutionärt stabila. Med detta menas att grupper bestående av altruister kunde invaderas och tas över av själviska indivder - s. k. "free riders" - som bara tänkte på sin egen kortsiktiga fitness, och vilka så småningom kom att ta över genpoolen. Detta var spiken i kistan för den naiva gruppselektionen som Wynne-Edwards förespråkade, och som Richard Dawkins avlivade på den populärvetenskapliga arenan. Från och med nu tycktes fältet vara fritt för gen- och individselektion, men gruppselektion var närmast tabu att ens prata om.

På senare år har det dock skett en omsvängning, och det tidigare hårda, ibland närmast dogmatiska motståndet mot gruppselektion verkar ha lättat något bland biologer. Senare års matematiska modeller har visat att gruppselektion visst kan fungera under vissa ekologiska förhållanden, och laboratorieexperiment på bl. a. mjölbaggar av evolutionsbiologen Michael J. Wade har gett visst experimentellt stöd för gruppselektion som fungerande process.

Det är också värt att notera att den store populationsgenetikern Sir Ronald Fisher - en av evolutionsbiologins giganter under 1900-talet - inte förnekade att gruppselektion skulle kunna fungera. Fisher ansåg att gruppselektion mycket väl kunde fungera men att det var en empirisk fråga om hur betydelsefull den var. Det finns alltså ingen anledning att á priori förneka möjligheten att gruppselektion har påverkat en viss egenskap. Inklusive altruistiska beteenden. Problemet med gruppselektion uppstår egentligen först när grupp-, individ- och gen-selektionsnivåerna verkar i olika riktningar, då "vinner" (i allmänhet) de lägre selektionsnivåerna. Men i många fall verkar säkert grupp-, individ- och genselektionen i samma riktning, och då finns det ingen anledning att på förhand utesluta möjligheten att gruppselektion kan ha betydelse. Det blir en empirisk fråga för biologerna på fältet att undersökta detta, snarare än att evolutionsteoretikerna kan ge svaret.

För att återgå till den aktuella studien i Nature om barnens avtagande själviskhet med åldern: vad kan den säga oss om människans beteenden och evolution? Ja, till att börja med så tycks selektionen inte enbart ha gjort oss till själviska individer, iallafall inte när vi uppnått en viss ålder. Den egoismhyllande nyliberalen kommer säkert att ta fasta på att de unga barnen beter sig själviskt - se där egoism är medfött!!!! Å andra sidan har nyligen publicerade tvillingstudier visat att det finns genetisk variation i viljan att dela med sig, så en sådan eventuell medfödd själviskhet kan inte vara hela sanningen. Och även om barn skulle visa sig vara mer själviska tidigt i livet så har den aktuella studien visat att detta är någonting som kan ändras - med åldern och kanske med uppfostran.

Gränsen mellan "nature" (det "medfödda") och "nurture" ("miljön") blir däremot allt svårare att upprätthålla. Är barnens medfödda själviskhet mer "nature" än inlärningsförmågan ("nurture") som gör att de lär sig dela med sig med stigande ålder? Är inte inlärningsförmågan också en del av vår "nature", alltså avspeglar vårt genetiska arv och vår biologiska natur? Och vilka selektionstryck, på gen-, individ- och gruppnivå har gynnat sådana här egenskaper som gör att barnen anpassar sig till gruppen och blir mindre själviska när de växer upp? Varför har selektionen "programmerat" oss till att ta intryck av omgivningen under våra tidiga barnaår, och anpassa oss till gruppen? Varför inte bara köra sitt eget race och satsa på sig själv hela livet?

Personligen tror jag att människans beteenden till en viss del mycket väl kan också kan ha gynnats av gruppselektion, eftersom vi under en stor del av vår historia levt i små sammansvetsade grupper, där individens överlevnadsintressen till stora delar sammanföll med gruppens. Själviska gener som gav upphov till alltigenom själviska individer som inte kunde samarbeta med övriga i gruppen hade sannolikt lägre fitness och försvann ur genpoolen. Själviska gener som däremot gav upphov till samarbetsvilliga och altruistiska individer hade större chans att föras vidare, generation efter generation. Liksom själviska gener som gav upphov till flexibla och inlärningsvilliga individer, som lärde sig att läsa av sin omgivning och ta hänsyn till andra människor. Inte för att selektionen gynnar någon självuppoffrande "Jesus-altruism". Utan därför att samarbete kännetecknar mänskliga samhällen mer än mycket annat. Alla seriösa teorier om människans evolution och beteende måste ha detta omfattande samarbete mellan obesläktade individer som utgångspunkt och sträva efter att förklara hur detta har uppstått och utvecklats.

Bloggande forskare och forskarbloggar

Via bloggkollegan Harald Cederlund hittar jag en intressant artikel om forskare som bloggar och vetenskapsbloggar i tidskriften Trends in Ecology and Evolution (tyvärr inte tillgänglig i sin helhet på nätet) skriven av biologen, filosofen och bloggaren John Wilkins. Wilkins driver den i högsta grad läsvärda vetenskapsbloggen Evolving Thoughts, vilken rekommenderas.

Wilkins argumenterar för att bloggar visar den "mänskliga" sidan av forskarna, genom att bloggar är subjektiva och personliga, och skiljer sig från den mer objektiva traditionella vetenskapskommunikationen via vetenskapliga artiklar. Wilkins menar, och här håller jag i högsta grad med honom, att just subjektiviteten är styrkan med bloggarna, inte svagheten. Forskarbloggar fyller helt enkelt en annan funktion än vetenskapliga artiklar, och behöver inte ens handla om vetenskap eller forskarens specialområde för att vara intressanta och läsvärda. Istället är det ett nytt sätt för forskare att aktivera sig i samhällsdebatten och ett nytt sätt att kommunicera.

Wilkins påpekar också att de mest lästa forskarbloggarna ofta inte bara handlar om vetenskap utan även om politik, vilket gör att de får en bred läsekrets. Det glädjer givetvis mig, eftersom den här bloggen handlar minst lika mycket (om inte mer) om politik som om vetenskap. Jag har aldrig varit intresserad av att driva en rent populärvetenskaplig blogg, vilket jag hoppas är uppenbart av bloggens titel: "Biology & Politics". Populärvetenskap är kul, och jag ägnar mig åt det i andra sammanhang, men bloggande är och ska vara någonting annat, menar jag. Bloggandet är ett sätt föra ut mina tankar och åsikter om allt mellan himmel och jord, med en betoning på utrikespolitik, miljöfrågor och skärningsfälten mellan forskning, biologi och politik. Balansen är ju givetvis svår att uppnå, och periodvis blir det mer utrikespolitik än någonting annat. Men det ser jag ingen anledning att be om ursäkt för, bloggandet är ju charmigt just genom sin spontanitet.

Hur många forskare bloggar idag? Ganska få, tycker jag det verkar att vara, iallafall i naturvetenskap. I samhällsvetenskap är det annorlunda, där finns ju t. ex. de flitiga bloggarna Kerstin Berminge och statsvetaren Ulf Bjereld. Men naturvetare verkar vara mer tveksamma, kanske för att de inte är lika vana som samhällsvetare att delta i samhällsdebatten? Kanske vore detta något att fundera på för doktoranden och bloggaren SAKJ, som drivs av Sara Kjellberg från mitt universitet (Lund).

Det skulle också vara intressant att veta hur många av forskarna på Lunds Universitet som bloggar. Jag känner förutom Sara Kjellberg endast till Röda Nejlikan, som drivs av Olof Hallonsten. Men det finns säkert fler, kanske rentav någon som läser detta inlägget? Gör er gärna till känna isåfall. Varför bloggar ni - egentligen?

Miljöpolitik och regnskogsbevarande i Venezuela

Venezuela tycks för tillfället ha hamnat något i medieskugga efter det senaste årens turbulens, vilket antingen kan betyda att saker och ting går åt skogen, och att media inte bryr sig, alternativt att saker och ting går ganska bra, och att media inte bryr sig. Det sistnämnda förefaller troligast, med tanke på den extremt politiserade och vinklade mediabevakningen från Venezuela de senaste åren. Borgerlig mainstreammedia har nu ropat på vargen många gånger och utropat Venezuela som varandes på väg mot en enpartistat, alternativt en kollapsad ekonomi, eller både och. Ingenting av detta har hittills inträffat, och verkligheten har visat sig vara mer komplex. Vargen har inte kommit och media kanske börjar tröttna? Alltså ignoreras Venezuela helt och hållet.

För det går ju faktiskt bra för Venezuela, åtminstone på det ekonomiska planet:

1. Den ekonomiska tillväxten är fortsatt hög, såväl inom den olje-relaterade som icke- oljerelaterade sektorn, och ekonomin har nu växt för 19:e kvartalet i rad. Tillväxten det senaste kvartalet var 7.1 %, och intressant nog var tillväxten ungefär lika hög inom den olje-baserade som den icke-oljebaserade sektorn, den sistnämnda på 7.8 %. Det visar att det inte enbart går att bortförklara Venezuelas höga tillväxttal med det höga oljepriset, eller kanske att oljepengarna kanaliseras till nya sektorer vilket ger en mer diversifierad ekonomi. Märk väl att den privata sektorn växer så det knakar i Venezuela, framförallt i kommunikations- och tillverkningsindustrin.

Det sistnämnda borde mana till en viss självkritisk eftertanke såväl bland Chávez-entusiaster på vänsterkanten som Chávez-hatare på högerkanten som ofta bägge förenas i sin fasta övertygelse om att Venezuela är på väg mot "socialismen". Vad är detta för slags socialism, egentligen, när det privata näringslivet växer så det knakar? Själv ser jag utvecklingen i Venezuela mer som ett exempel på gammal hederlig socialdemokratisk blandekonomi, snarare än att landet (just nu iallafall) är på väg mot socialism. Men socialdemokratisk blandekonomi är ju närmast någonting revolutionärt idag, efter två decenniers hejdlös marknadsliberalism, och det är ju kul att se att det fortfarande tycks fungera.

2. Arbetslösheten fortsätter att sjunka, från 8.8 % i juli 2007, till 7.2 % i juli 2008. När Hugo Chávez valdes till president för första gången 1999 låg arbetslösheten på 14.7 %, och den har nu sjunkit de fem senaste åren. Det visar tydligt att den ekonomiska politiken har varit framgångsrik i att ge människor arbete, och andelen av befolkningen som nu arbetar i den formella sektorn av ekonomin är 57 %.

3. Befolkningen i Venezuela verkar på det hela taget nöjda med sitt land och sin president. Enligt en opinionsundersökning tycker 67.8 % att Hugo Chávez gör ett bra jobb som president, och 51.4 % skulle rösta på honom igen om han fick ställa upp i ytterligare ett presidentval. Det är inga dåliga siffror, och de borde göra den svenska Alliansregeringen gröna av avund. Den snabbt stigande levnadsstandarden och den ökade inhemska konsumtionen har tidigare medfört problem med stigande livsmedelspriser och viss brist på livsmedel i butikerna, men detta problem verkar nu vara på väg att lösas, och endast 9 % av befolkningen anser livsmedelsbristen vara ett stort problem numera, jämfört med över 58 % för ett år sedan.

Det ser alltså tillfredsställande ut på det ekonomiska planet, men hur används inkomsterna då? Hög tillväxt behöver ju som bekant inte vara bra i sig, om inkomsterna används till miljöförstörande verksamhet eller försvinner i form av korruption.

Glädjande nog verkar Venezuela använda sina inkomster på ett klokt vis. Man har lanserat ett återbeskogningsprogram, och agerar för att hindra regnskogsavverkningen. Man har också lanserat ett kommunalt fattigdomsbekämpningsprogram på gräsrotsnivå, med satsningar på bl. a. infrastrukturen i olika fattiga "neighborhoods". Indianstammar i Venezuela har också fått stöd av Hugo Chávez i sin kamp för de rättigheter som dessa ursprungbefolkningar har enligt konstitutionen från 1999, och där deras landområden nu hotas av de stora markägarna och av kolbrytning. Detta stöd från landets president är viktigt, och står i stark kontrast med det brutala och arroganta agerandet som Peru's president Alan Garcia visade upp mot sitt lands indianer för en tid sedan när de peruanska indianerna protesterade mot miljöförstöringen av deras ursprungsmark i Amazonas.

Det finns även tecken som tyder på att Chávez och den venezolanska regeringen vill stoppa kolbrytningen i nordvästra Venezuela, av såväl miljöskäl som för att värna om indianbefolkningens grundläggande konstitutionella rättigheter. Det är bara att hålla tummarna för att de står fast vid detta, kolbrytning är bland de mest miljöförstörande verksamheter man kan ägna sig åt. Venezuela borde istället utveckla sina fantastiska regnskogsresurser i form av forskning och varsam ekoturism, och se skogen som en förnyelsebar resurs, snarare än något som bara ska huggas ner för att ge kortsiktiga ekonomiska vinster.

Allt är givetvis inte frid och fröjd i Venezuela, och Hugo Chávez starka ställning och närmast ensidiga dominans av den politiska scenen är problematisk, även om den baseras på ett starkt folkligt stöd. Det finns fortfarande problem med kriminalitet, och inflationen är tämligen hög för närvarande. Men dessa kvarvarande problem till trots är det ändå svårt att inte medge att utvecklingen har varit i huvudsak positiv de senaste åren, såväl på de ekonomiska som sociala och miljömässiga områdena. Det innebär inte att det är perfekt eller att saker och ting inte kan skötas bättre. Men jämfört med decenniers ekonomiska vanstyre och de enorma ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga som tidigare rådde så har nu en process inletts som knappast går att vända i första taget.

I november ska det genomföras lokalval och det nya stora förenade socialistpartiet (PSUV) har redan börjat mobilisera sina valarbetare. Förhoppningsvis kan dessa val flytta fokus från presidentposten och personfixeringen vid Hugo Chávez mot mer konkreta lokalfrågor och föra ett nytt och yngre ledarskap till makten på lokalplanet. PSUV har över fem miljoner medlemmar och är därmed den i särklass starkaste partipolitiska kraften i Venezuela. Samtidigt har den borgerliga oppositionen problem, både med sin trovärdighet och sitt opinionsstöd. Oppositionens ledare besökte nyligen Demokraternas partikonvent i USA och träffade Barack Obama, som dock inte verkade särskilt intresserad av att blanda sig i Venezuelas inre politiska liv och engagera sig i oppositionens interna problem.

Det är bara att hoppas att Obama normaliserar relationerna med Venezuela om han vinner presidentvalet i USA i november, och att oppositionen i Venezuela snart inser att de måste lösa sina problem själva, utan att be om hjälp från andra länder. Så fungerar demokratin, och så måste den fungera. En fungerande demokrati förutsätter såväl en ansvarig regering som en ansvarig opposition, och en opposition som inte agerar i främmande makts intresse, eller åtminstone uppfattas av befolkningen som agerande på order från USA. Såväl Venezuela som resten av Latinamerika skulle tjäna på att oppositionen utvecklar ett realistiskt och trovärdigt alternativ till den nu förda politiken. Men jag misstänker att ett sådant realistisk alternativ kommer att ligga bra mycket längre till vänster än vad oppositionen är beredda att gå i dagsläget. I det kraftigt förändrade opinionsläge och nya politiska landskap som vuxit fram i Venezuela de senaste åren så har tiden nog sprungit ifrån de alltför USA-orienterade och Chávez-fientliga delarna av oppositionen. Den delen av oppositionen kommer antingen att gå under av egen kraft och p. g. a. sina egna tillkortakommanden, eller lyckas vända trenden och genomföra den kritiska självrannsakan som är absolut nödvändig för att bli en kraft att räkna med.

"Nattfrost": om en socialistisk insektsforskare i Tjeckoslovakien 1968

Det är i dagarna fyrtio år sedan augusti 1968 - då Warzava-paktens styrkor på sovjetiskt initiativ rullade in i Prag och Tjeckoslovakien och krossade drömmen om "socialismen med mänskligt ansikte". En av dem som var med var den vänsterintellektuelle Zdenek Mlynar som senare utgav boken "Nattfrost" om dessa händelser. Mlynar arbetade i kommunistpartiets innersta krets och var en fascinerande person, som åtminstone jag har lätt för att identifiera mig med i ett viktigt avseende: han var nämligen insektsforskare han också. Mlynar är nog en av de få personerna i världen som har både varit en viktig politisk gestalt som utvecklade idéerna om en demokratisk socialism och som samtidigt var känd för sin entomologiska forskning.

När Sovjetunionen bestämde sig för att avsätta ledaren för Pragvåren - alltså det tjeckiska kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek - så handlade det om krass maktpolitik från Kremls sida: man var livrädda för att det tjeckiska exemplet och att drömmarna hos den tjeckiska befolkningen om en friare och mer demokratisk socialism skulle smitta av sig till övriga Östeuropa. För det var inte en borgerlig samhällsomvandling de stalinstiska partipamparna i Moskva krossade när de invaderade, det var en uttalat socialistisk rörelse med entusiastiskt och brett stöd hos den tjeckiska befolkningen.

Pressen släpptes fri, censuren avskaffades, fackföreningarna frigjordes från kommunistpartiets kontroll liksom den politiska debatten. Opinionsundersökningar visade att det folkliga stödet för ett fortsatt socialistiskt samhällssystem var närmast massivt i Tjeckoslovakien och kommunistpartiet hade en stabil majoritet bakom sig i reformsträvandena. Även om införandet av flerpartisystem inte var aktuellt under själva "Pragvåren" så hade det troligtvis blivit en logisk följd om experimentet tillåtits fortsätta. Andra opinionsundersökningar visade att hela 89 % av befolkningen ville ha ett socialistiskt system och endast 5 % förespråkade kapitalism. Hela Pragvåren syftade till att stärka och utveckla det gemensamma ägandet och demokratisera såväl det politiska systemet som arbetsplatserna. Kooperativa idéer och arbetarstyrda företag diskuterades följdaktligen livligt.

Det är spännande att fundera på vad som hade hänt om Moskva inte hade invaderat: hade den demokratiska socialismen i Tjeckoslovakien kunna utvecklas till någonting helt nytt?,Alltså en socialism som skilde sig från den auktoritära statssocialismen i övriga Östeuropa men som heller inte var liktydigt med det brutala kapitalistiska system som vi sett så många andra förskräckande exempel på genom historien. Ingen vet. Men invasionen av Tjeckoslovakien var ett hårt slag mot alla de som förespråkade demokratisk socialism, och vissa menar att det var sista chansen som gavs. Några år senare, i september 1973, störtades ett annat demokratiskt-socialistiskt experiment i en annan del av världen, av den andra supermakten (USA): Chiles socialistiska president Salvador Allende tog sitt liv efter en militärkupp som ledde till att diktatorn Augusto Pinochet kom till makten. Precis som Moskva inte ville ha någon demokratisk socialism i sin intressesfär i Östeuropa, så ville USA inte ha någonting sådant i sin intressesfär i Latinamerika.

Prag 1968 var en vänstermetropol, även för svenska intellektuella. Det är också intressant att den solidaritetsrörelse som upprättades efter den sovjetiska invasionen var så kraftigt dominerad av vänstern i Sverige, och fortsatte att arrangera demonstrationer och stödkonserter långt in på 1980-talet, bl. a. utanför den tjeckiska ambassaden. Detta faktum passar givetvis dåligt in i den gängse borgerliga historieskrivningen, där augusti 1968 brukar lyftas fram som ett exempel på hur vänstern påstods blunda när Sovjetunionen begick övergrepp och invaderade andra länder. Inte minst Per Ahlmark har hårt drivit denna tes, och vänsterintellektuella har anklagats för att ensidigt kritisera USA och blunda för Sovjetunionens övergrepp. Verkligheten talar ett annat språk. Var fanns alla de borgerliga personerna som Per Ahlmark när vänstern engagerade sig för Tjeckoslovakiens folk? Förmodligen hade det känts obekvämt för många borgerliga att engagera sig för ett folk som så uppenbart var intresserade av att utveckla socialismen, snarare än att avveckla den.

Hur gick det med insektsforskaren Mlynar förresten? Jo, han gick i politisk exil i Österrike, och blev sedan god vän med Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov. Efter "sammetsrevolutionen" i november 1989 återvände han till Tjeckoslovakien för att fortsätta bygga upp sin dröm om en socialism med mänskligt ansikte, och han fick se Vaclav Havel och Alexander Dubcek möta folkets jubel efter att den sovjettilsatte och sovjetstödda marionettpresidenten Gustav Husak hade tvingats att lämna ifrån sig makten. Men Mlynar blev besviken när han insåg att folket i Tjeckoslovakien inte längre delade den dröm som var så stark 1968, och raskt kastade sig okritiskt i armarna på västkapitalismen och styckade upp landet i två delar: Tjeckien och Slovakien. Mlynar lämnade sitt hemland och gav sig av till universitetet i Innsbruck istället.

Världens ekonomiska tillväxt 2007

Den här kartan över världens ekonomiska tillväxt 2007, i reella termer och kompenserat för inflation, tycker jag är mycket intressant. Kartan hittar man på Wikipedia, men data kommer från amerikanska underrättelsetjänstens "CIA World Fact Book" , så den kan väl knappast anklagas för att förmedla någon slags vänsterpropaganda antar jag. Mörkare färger indikerar högre ekonomisk tillväxt, ljusare färger lägre tillväxt. Några saker slår en direkt:

1. Kina och Indien har bägge stark ekonomisk tillväxt, vilket vi visste sedan tidigare. Demokrati är uppenbarligen inte nödvändigt för ekonomisk tillväxt, vilket den stenhårda diktaturen Kina demonstrerar, som kombinerar stalinistiskt enpartivälde med extrem nyliberal ekonomisk politik och avsaknad av fria fackföreningar.

2. Länder med stora oljetillgångar, som Norge, Ryssland, Sudan, Angola och Venezuela har hög ekonomisk tillväxt, vilket delvis men inte helt kan förklaras med det höga oljepriset. Rysslands starka ekonomiska tillväxt står dock i stark kontrast mot 1990-talets recession, då en nyliberal "chockterapi" genomfördes vilket fick katastrofala effekter på tillväxten och arbetslösheten. Sedan dess har staten stärkt sitt inflytande över ekonomin vilket förmodligen var absolut nödvändigt med tanke på det kaos som rådde under 1990-talet.

3. I Venezuela har staten också stärkt sitt inflytande över ekonomin, med nationaliseringar, "joint ventures" och förstatligande av delar av oljeindustrin. Detta i kombination med en social utjämningspolitik har lett till en kraftigt ökad inhemsk konsumtion, vilket ytterligare ökat tillväxten inom handel och icke-oljerelaterade sektorer. Som en följd av ligger Venezuela i topp bland de länder som har flest andel nystartade småföretag och har också legat i topp vad gäller den ekonomiska tillväxten i Latinamerika med tvåsiffriga procentuella tillväxttal de senaste åren. Detta har också medfört en viss inflation, vilket är en naturlig följd av ökad inhemsk konsumtion och köpkraft bland den fattiga delen av befolkningen. Kartan visar dock tydligt att Venezuelas ekonomiska tillväxt fortfarande är bland de högsta i världen, även sedan man tagit hänsyn till landets något förhöjda inflation. Venezuelas tillväxt är alltså avsevärt högre än under de nyliberala åren under 1980- och 1990-talen då USA-uppbackade högerpresidenter styrde landet. Den något förhöjda inflationen i Venezuela de senaste åren är dock lägre än under de värsta nyliberala åren under samma period.

4. Ett annat land i Latinamerika som har hög tillväxt är Argentina, som ju likt Venezuela brutit med den nyliberala ekonomiska politiken och stärkt statens kontroll över ekonomin. Sedan ekonomin kollapsat 2001, som en följd av att Argentina alltför lydigt följde de ekonomiska råden från Internationella Valutafonden (IMF), så bröt president Nestor Kirchner med den nyliberala ekonomiska politiken och styrde in landet på en annan väg. Statens kontroll över ekonomin stärktes, vissa skatter höjdes, ekonomin återreglerades och vissa skyddstullar återinfördes. Detta ledde till lugn och stabilitet, stärkt inhemsk konsumtion och som en följd av dessa kloka ekonomiska åtgärder också en förhöjd ekonomisk tillväxt. Exemplen Venezuela och Argentina visar att länder som vågar bryta med IMF och den nyliberala ekonomiska politiken gynnas och kan få fart på sin ekonomiska tillväxt. Dessa odiskutabla hårda tillväxtsiffror för dessa länder står i stark kontrast mot de verklighetsfrånvända nyliberala ekonomiska dogmerna där avregleringar och privatiseringar påstås gynna tillväxten.

5. Det är också värt att notera att Kuba har en hyfsad ekonomisk tillväxt, trots avsaknad av stora naturtillgångar som olja, och trots en långvarig ekonomisk blockad mot landet från USA:s sida. Sannolikt har Kuba dock gynnats av sitt nyligen inledda samarbete med Venezuela via det "bolivarianska" ALBA, och genom ökad handel med bl. a. Kina. Dock kan man knappast undgå att fundera på om inte Kubas stora satsningar på sjukvård, utbildning och forskning har lönat sig och gett en viss avkastning i form av förhållandevis hög tillväxt.

Nyliberaler kommer antagligen att snabbt avfärda Kubas höga tillväxttal som "propaganda" och påstå att siffrorna är uppblåsta eller överdrivna. Men eftersom siffrorna presenteras av amerikanska underrättelsetjänsten CIA så känns detta som en tämligen långsökt, för att inte säga desperat bortförklaring. Vad skulle CIA ha för intresse av att överdriva Kubas ekonomiska tillväxt? CIA har ju under flera decennier försökt störta Fidel Castro och har understött kubanska oppositionsgrupper, så de borde ha större intresse av att istället utmåla situationen på Kuba som ett ekonomiskt moras.

6. Länder i Latinamerika som fört en mer liberal ekonomisk politik, och fortsatt att följa IMF:s råd har, föga förvånade, upplevt sämre tillväxt än Argentina och Venezuela. Till dessa andra länder hör Brasilien, Chile, Bolivia, Ecuador, Mexico och Paraguay. Av dessa länder är Chile kanske det land som i den mest extrema utsträckningen tillämpat nyliberal chockterapi och kraftiga privatiseringar, en politik som inleddes av militärdiktatorn Augusto Pinochet som tog makten i en kupp 1973 då han störtade den demokratiskt valde socialisten Salvador Allende. Trots detta, eller just på grund av detta, så är Chiles tillväxt låg. Detsamma gäller för Bolivia, Ecuador och Paraguay, som fram tills helt nyligen styrdes av högerpresidenter nära allierade med USA, vilka alla förde nyliberal ekonomisk politik. Brasilien är ett specialfall eftersom landet sedan ett antal år styrs av en president som betecknar sig som "vänster" (Lula). Brasilien har dock fört en tämligen försiktig och undfallande liberalt ekonomisk politik, förmodligen i syfte att inte provocera Washington. Kontrasten mellan det mer uttalat vänsterstyrda Venezuela, där en mer radikal ekonomisk politik förs, och Brasilien är följdaktligen mycket intressant.

7. Det är överhuvudtaget svårt att finna stöd för de nyliberala teserna att länder med låga skatter och avreglerade ekonomier skulle åtnjuta högre ekonomisk tillväxt än länder som har mer reglerade ekonomier där man tar ut högre skatter. Hur förklarar man annars att länder med en liberal ekonomisk politik som Nya Zeeland och USA inte har så mycket högre tillväxt än länderna i Väst- och Nordeuropa idag? Kanske för att påståendet att skatter och regleringar är så negativt för den ekonomiska tillväxten inte är så empiriskt välgrundat som nyliberalerna med trosvisshet påstår? Kanske är det helt enkelt så att skattetrycket inte är det viktigaste för att förstå varför tillväxten varierar mellan länder utan andra faktorer, som t. ex. hur mycket staten investerar i utbildning, tillgången på åtråvärda råvaror, den inhemska köpkraften m. m.?

En ekonomisk och social utjämningspolitik är förmodligen också gynnsam för den ekonomiska tillväxten eftersom detta leder till ökad inhemsk konsumtion, snarare än ett ökat sparande som blir fallet om man sänker skatterna för höginkomsttagarna. Däri ligger nog förklaringen till Venezuelas ekonomiska framgångar och kraftigt ökade tillväxt de senaste åren, och till att tillväxten i USA nu är måttlig där George W Bush slösat stora skattemedel på improduktiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Därför ska det bli mycket intressant att följa regeringen Reinfeldt i fortsättningen, för Sveriges ekonomiska tillväxt efter två år är just nu inte särskilt imponerande, iallafall inte enligt denna karta.

Fidel Castro bloggar. Och den kubanska oppositionen

Jag är lite sen ute med detta, men tydligen har Kubas tidigare ledare Fidel Castro börjat blogga. Det säger en hel del om hur bloggosfären håller på att förändra det politiska och mediala landskapet. Fidel Castro är ju annars mest känd för sina låååååånga tal som kan vara i flera timmar. Man får hoppas att Fidel nu lär sig att skriva kortare mer koncisa blogginlägg som har större chanser att bli lästa. Här kan man gå in och läsa vad Fidel har att säga om Kuba och världen.

Det finns många kritiska ord man kan säga om Fidel Castro och bristen på demokrati på Kuba. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Castro är en historiskt viktig person, och Kuba upplevs, med viss rätt, som ett socialt föredöme för många andra länder p. g. a. sitt generösa och välutbyggda utbildningssystem och sin fria hälso- och sjukvård. Få länder i världen på Kubas ekonomiska nivå erbjuder det som Kuba erbjuder sina medborgare, och befolkningen i många rikare länder lever faktiskt sämre. I delar av USA är såväl spädbarnsdödligheten som analfabetismen högre än på Kuba, liksom i de flesta latinamerikanska länder. Tusentals kubanska läkare gör ckså stora sociala insatser på utlandstjänstgöringar i Centralamerika, Bolivia, Venezuela och t. o. m. så långt borta som i Namibia och Pakistan, där de ofta arbetar i fattiga områden där ländernas egna läkare sällan eller aldrig vill arbeta. Kubas läkarbistånd till andra länder har varit oerhört mycket mer effektivt och gett landet avsevärt mer "good will" än de militära äventyren under 1960-talet i bl. a. Kongo och i Bolivia.

Dessa sociala och ekonomiska framsteg på Kuba ursäktar ju givetvis inte den politiska repressionen, frånvaron av en fri press, fria organisationer och rätten att bilda politiska partier utanför kommunistpartiets ram. Men det är ett faktum att Kuba knappast är någon av de värre politiska diktaturerna, och ändå utsätts den lilla karibiska ön för en sanslös och kriminell ekonomisk blockad från USA som är fullkomligt orimlig. Hade USA verkligen brytt sig om människorättssituationen på Kuba hade det funnits länder som hade varit betydligt mer motiverat att blockera och som begår betydligt mer övergrepp mot befolkningarna och som har många fler politiska fångar än Kuba (f. n. ett 70-tal, enligt Amnesty International). Dessa mer repressiva diktaturer inkluderar de USA-allierade tyrannierna Saudiarabien, Etiopien och Marocko, länder där befolkningarna lider betydligt mer än kubanerna och knappast kan drömma om de villkor som erbjuds på den karibiska ön. Dock nagelfars Kuba mycket mer kritiskt än andra icke-demokratier, och borgerlig media drar sig inte för att sprida rena propagandalögner. En sådan lögn sprider givetvis DN i sitt inlägg: man talar om mer än 200 politiska fångar på Kuba, vilket inte är den siffra som Amnesty International erkänner, utan DN inkluderar ogenerat ett antal andra personer som inte uppfyller Amnesty's krav för att räknas som samvetfångar. Som flygkapare och vanliga kriminella, men som USA givetvis ivrigt räknar som "politiska fångar" i syfte att motivera sin politiska och ekonomiska blockad.

Det är bra att Fidel Castro bloggar, och det är också bra om höger- respektive vänsteroppositionen i och utanför Kuba bloggar och för fram sina åsikter. Tydligen finns det minst en regimkritisk blogg på Kuba, "Generacion Y", som tillåts verka och som inte stängs ner av myndigheterna, vilket antyder att den politiska repressionen kanske har börjat lätta något på senare år. Kubafrågan är komplex och förtjänar att diskuteras på djupet. För min del är jag kritisk mot mycket på Kuba och mot såväl Fidel Castro som hans bror Rául Castro. Frånvaron av fri politisk debatt på Kuba har inte bara missgynnat oppositonen på Kuba utan minskar även trovärdigheten för den som argumenterar för socialistiska lösningar inom demokratiska ramar. Det bästa vore därför om Kuba hade infört flerpartisystem och organisationsfrihet, inklusive rätten för icke-socialistiska och icke-kommunistiska partier att bildas och bedriva opinion.

Min personliga gissning är att det kubanska folket inte är särskilt intresserade av något brutalt marknadsekonomiskt systemskifte á la USA, men det kan vi ju inte veta förrän fria val har genomförts. Jag hyser dock inga större illusioner om den politiska oppositionen på Kuba, som är tämligen heterogen och splittrad, och inrymmer såväl radikala vänsteranhängare som rena reaktionärer. Till den reaktionära delen av oppositionen hör den katolska kyrkan, som vänder sig mot Kubas alltmer liberala och toleranta lagar för att förhindra diskrimineringen av homosexuella. En fri politisk debatt på Kuba hade förmodligen gjort det lättare att bekämpa sådana här reaktionära krafter, och man får hoppas att den katolska kyrkan inte får ökat inflytande på Kuba efter ett eventuellt framtida maktskifte. Kubas folk förtjänar bättre. I de vänsterstyrda demokratierna Bolivia och Venezuela där full organisationsfrihetråder så kan följdaktligen sådana här reaktionära krafter istället bekämpas i fri och öppen debatt, till skillnad från hur situationen är på Kuba.

"Axis of good" expanderar till Centralamerika: dominoteorin bekräftas?

Vietnamkriget motiverades från USA:s sida med en paranoja: Faller Vietnam så faller alla andra USA:s allierade i Sydostasien som dominobrickor för kommunismen. Denna berömda dominoteori har senare också använts i omvänt retoriskt syfte från amerikanska krigsförespråkare: kriget i Irak skulle orsaka en "dominoeffekt" över hela Mellanöstern, då den nya framgångsrika demokratin i Irak skulle sprida sina influenser till resten av regionen. Det gick som bekant inte riktigt så bra i vare sig Irak eller Vietnam som de neokonservativa hökarna utlovade, varför man nog bör förhålla sig hälsosamt skeptisk till dominoteorier i allmänhet.

Men den senaste händelseutvecklingen i Latinamerika får mig ändå att undra om inte dominoteorierna snart kommer till heders igen. Nu ansluter sig Honduras, en av USA:s traditionella allierade, till det ekonomiska samarbete som redan innefattar Venezuela, Nicaragua, Kuba, Bolivia och Dominikanska Republiken. Det s. k. "Boliviarianska Alternativet" eller "ALBA" initierades av Venezuelas president Hugo Chávez, och syftar till ekonomiskt utbyte där Venezuela förser de andra länderna med olja till förmånliga priser, samtidigt som dessa länder i utbyte erbjuder andra varor eller tjänster till Venezuela.

I fallet med Kuba har landet skickat läkare och lärare till Venezuela som betalning för oljan och Kuba har därmed bidragit till att rusta upp landets sjuk- och hälsovårdssystem och utbildningen. ALBA har även inneburit att en stor del av indianbefolkningen i Bolivia har fått lära sig att läsa och skriva, och är följdaktligen mycket uppskattat av ländernas befolkningar. Hugo Chávez har skämtsamt kallat denna nya framväxande allians för "Axis of Good" som ett retoriskt sätt att kontrastera ALBA gentemot den "Axis of Evil" som George W Bush pekade ut tidigt i sin presidentperiod och som omfattade Iran, Irak och Nordkorea och vissa andra av USA:s fiender.

När nu Honduras nu ansluter sig till ALBA så finns det skäl för USA att oroa sig över Venezuelas växande politiska och ekonomiska inflytande som nu alltså även omfattar det traditionellt mer USA-tillvända republikerna i Centralamerika. Honduras president (trea från vänster ovan) har hittills uppfattats som en måttful liberal, men nu kan inte USA ens lita på honom längre. Och det ser ut att bli ännu värre för USA framöver: I El Salvador ser vänsterns (FMLN) presidentkandidat ut att vinna valen nästa år, enligt de senaste opinionsundersökningarna.Mauricio Funes lovar, att om han vinner valet 2009, så ska de diplomatiska relationerna med Kuba återupprättas. Det är en rimlig gissning att El Salvador isåfall också ansluter sig till ALBA, som växer fram som en alltmer tung motvikt mot USA:s inflytande i Latinamerika. Delar av Hugo Chávez in- och utrikespolitik kan och bör förvisso kritiseras. Hugo Chávez uppenbara skicklighet vad gäller att bygga upp nya allianser i Latinamerika går det dock knappast att blunda för längre. I Washington sover man nog inte så bra just nu.

En skolminister som inte kan läsa och inte förstår statistik

Det känns smått surrealistiskt att se hur Sveriges Radio nu i en serie kritiskt granskande reportage fullständigt har klätt av skolminister Jan Björklund och dennes minst sagt märkliga och högst politiserade tolkningar av internationell skolstatistik. Jan Björklund har ju gjort det till sin affärsidé att kritisera den svenska "flumskolan", som han påstår är sämst och stökigast i världen. Sveriges Radio har nu gått igenom ett antal av Björklunds tvärsäkra påståenden och kolla upp den internationella statistik som han åberopat. Och resultatet?

Kejsaren är naken, Jan Björklund snackar i nattmössan. Uppenbarligen. På punkt efter punkt visar Sveriges Radios reportage att Jan Björklunds påståenden om den svenska skolan inte är sanna, eller iallafall är hårt politiskt vinklade för att passa hans syften. Jan Björklunds krav på stringens och retorik om att han ska återupprätta "kunskapsskolan" har fått sig en allvarlig trovärdighetsknäck. En man som uppenbarligen inte kan läsa eller tolka statistik kan knappast vara värd att lyssna på i fortsättningen.

Hur ska Björklund kunna tas på allvar när han uppenbarligen själv inte har gjort sina hemläxor och inte själv har läst på ordentligt? Jag misstänker att Jan Björklunds hela affärsidé, att kritisera flumskolan och socialdemokraterna, snart har nått vägs ände. I synnerhet som han nu haft chansen i två år att göra något stort och revolutionerande av den påstått usla svenska skolan. Men det borde ju vara resultatet som räknas, inte de vackra orden.

Flum och kunskapsbrister ska givetvis kritiseras när det förekommer i skolan. Men trovärdigheten från skolministerns sida är ju nere på nollpunkten när han själv ägnar sig åt flum av detta slaget och demonsterar så uppenbara kunskapsbrister. Jan Björklund har ju annars uppfattats som ett av alliansregeringens starkaste kort (nu är ju konkurrensen i den församlingen för all del inte särskilt hård). Men nu misstänker jag att han kommera att utsättas för mer kritisk granskning av massmedia i fortsättningen. Det är på tiden.

Enfalden har fått ett massmedialt ansikte: Elisabet Höglund demonstrerar naturvetenskapens svaga ställning i Sverige

Elisabet Höglunds uppföljarkrönika i Expressen, där hon tackar alla de (97 %) som skickat mail till henne är glada för att hon äntligen "kommit ut" som klimatförnekare är ett deprimerande lågvattenmärke i den svenska klimatdebatten. Att klimatförnekarna i bloggosfären nu jublar över att ha fått en allierad på en av Sveriges ledande tidningar är inte så konstigt.

Mer bekymmersamt är att krönikan på ett närmast surrealistiskt vis illustrerar hur Sverige som kunskapsnation nu har degenerat så fullständigt så att en journalist med minimal naturvetenskaplig utbildning uppenbarligen tas på allvar i klimatdebatten. Sverge är, ännu så länge, ett land som i förhållande till sin storlek är relativt framgångsrikt i den internationella forskningsfronten i medicin och naturvetenskap. Dock står det inte riktigt lika bra till med den grundläggande utbildningen i naturvetenskap, på gymnasier och grundskolor. Detsamma gäller för matematik. Problemen har diskuterats i många år, och skolorna har haft stora problem att rekrytera kompetenta lärare inom dessa ämnen.

På längre sikt utgör naturvetenskapens svaga ställning en fara för såväl demokratin som samhällsdebatten. Utan basala kunskaper i naturvetenskap hos breda delar av allmänheten går det nämligen inte att föra en seriös debatt om brännande politiska frågor som t. ex. klimatfrågan, genmodifierade organismer eller evolutionsbiologi. Då ökar risken påtagligt att diverse konspirationsteoretiker och irrläror tar fäste och sprider sig, oavsett om det gäller homeopati, slagrutekunskap, kreationism eller klimatförnekare. Då kommer plöstligt oseriösa och okunniga debattörer som Elisabet Höglund att kunna framträda som en slags massmediala orakel.

Elisabet Höglunds senaste krönika innehåller inte mycket nytt, förutom de sedvanliga flosklerna och vilda rallarsvingarna om "klimatkorståg" och småsint kritik mot Al Gore's levnadsvanor och konsumtionsmönster.Som om Al Gores val av bilmodell eller husobjekt på något sätt kan tas som intäkt för seriös kritik mot IPCC och klimatforskningen! Andra bloggare har redan hårt slagit ner på några av Elisabet Höglunds felaktiga påståenden. Det ska också tilläggas att Elisabet Höglund har en bakgrund som journalist hos LO, och har mig veterligen ingen grundläggande utbildning i naturvetenskap, vare sig på gymnasial eller högskolenivå. Detta i likhet med vissa av hennes supporters i bloggosfären. Det märks i synnerhet när nu Elisabet ska förklara varför det kanske rentav är bra med de stigande koldioxidnivåer i atmosfären:


"Varför talar så få om alla skogsbränder, som grasserar i världen och spyr ut tonvis med koldioxid, och om skövlingen av regnskogarna, som gör att det kol- dioxid, som är livsnödvändigt för växtligheten, istället strömmar ut i luft- havet? Koldioxid är nämligen ingen "giftig" gas, som en del påstår. Utan koldioxid skulle hela jordens yta vara täckt av öken."

Man tar sig för pannan...Hade Elisabet Höglund tagit sig lite tid och bläddrat igenom några nummer av Science och Nature så hade hon funnit gott om artiklar och forskningsrapporter där sambanden mellan regnskogsskövling, klimatförändringar, skogsbränder och koldioxidnivåer diskuteras livligt. Är Elisabet Höglund inte läskunnig, har hon inte tid eller behärskar hon inte engelska?

Elisabet Höglunds påståenden här tyder antingen på ren okunnighet, lathet eller en mer cyniskt medveten strävan att vilseleda allmänheten. Det är häpnadsväckande att se hur en så rutinerad journalist nu kastar bort sin sista journalistiska trovärdighet, och jag börjar undra hur mycket av hennes reportage från Bryssel och EU som har varit rena falsarierna? Det här är så nära rena lögner som man kan komma inom den journalistiska sfären, även om dess krav på analytisk stringens och sanning är betydligt lösare än forskningsvärldens.

Ingen seriös forskare har mig veterligen någonsin påstått att koldioxid är en "giftig" gas. Men ingen seriös forskare skulle heller skriva under på det Elisabet Höglund antyder: att eftersom "koldioxid är livsnödvändig för växtligheten" så behöver man inte oroa sig och kan fortsätta att förbränna fossila bränslen. Växtligheten och skogarna kanske "tar hand om det" ändå? Problemet är att det inte är sant. Överskottskoldioxiden tas upp av havet, vilket sänker havens pH-nivå, ökar surhetsgraden och leder till stora problem för korallreven. Även om vi skulle ta Elisabet Höglunds absurda påståenden på allvar, att koldioxiden överhuvudtaget inte alls påverkar temperaturen, så kvarstår problemen med de höga koldioxidnivåerna som sänker havens pH-nivåer. Ingen klimatförnekare har mig veterligen kommenterat detta problem, vilket inte är så konstigt eftersom de koncentrerar sig på att förneka koldioxidens temperatureffekter, och inte verkar vara medvetna om att koldioxid påverkar många andra processer på jorden.

Ekonomen Danne Nordling (har han någon naturvetenskaplig utbildning?) talar ju vagt om "koldioxidteorin" när han kommenterar Elisabet Höglunds krönika, men verkar tro att klimatdebatten och diskussionerna om koldioxidproblematiken enbart rör de stigande temperaturerna. Det skulle vara intressant att höra vad Danne Nordling och andra som av ideologiska skäl ifrågasätter växthuseffekten tycker att man ska lösa problemen med den ökade surhetsgraden i världshaven. Tänker de statistiskt och retoriskt försöka trolla bort detta problem också, precis som de nu försöker göra med temperatureffekterna?

I den nyliberala fantasivärld som många klimatförnekande bloggare tycks bekänna sig till gäller inte de naturvetenskapliga lagar som vi känner från den reellt existerande verkligheten som de flesta av oss andra lever i. Där är koldioxiden inte en växthusgas och när den väl löses upp i vatten så försvinner den på något mystiskt vis, utan att lämna några avtryck i form av sänkta pH-nivåer och ökad surhetsgrad. Detta fantastiska ideologiska felslut från nyliberalernas sida visar på ett politiserat önsketänkande som inte står Trofim Lysenkos långt efter. Lysenko var, för den som inte känner till vetenskapshistorien, Stalin's ideologiskt inspirerade chefsgenetiker som bestämde sig för att sätta sig över de Mendelska ärftlighetslagarna och köra över naturen som ju envisades med att inte följa de lamarckistiska principerna. Lysenkos fallna mantel och trosvissa devis att utsagor om naturen bara kan ses som ideologiska påståenden som man kan sätta sig över när de inte passar tycks ha övertagits av nyliberalerna idag, där de utan tvekan kan avfärda tusentals forskningsrapporter som ett uttryck för "klimathysteri". Ofta utan att ha läst dem. På klimatförnekarfästet Lidingö i Stockholm gäller uppenbarligen inte de normala naturvetenskapliga lagarna som i resten av universum. Ett liten trosviss skara medelålders män har nämligen beslutat sig för att Lidingö inte tänker följa dessa lagar, eftersom de är politiskt obekväma.

Växtligheten på land kommer inte att kunna svälja allt överskottskoldioxid som Elisabet Höglund antyder, eftersom det finns någonting som heter "begränsande faktorer" som Höglund uppenbarligen inte har begripit. Det hade hon kanske begripit om hon hade varit seriös i sitt nymornade klimatintresse och tagit några grundläggande kurser i botanik. Växterna lever nämligen inte enbart på koldioxid, utan behöver även kväve och fosfor. Tänker Elisabet Höglund gödsla alla världens skogar med kväve och fosfor också, för att lösa problemen med koldioxidöverskottet? Och hur ska Elisabet Höglund göra med det faktum att jordens landyta är begränsad och inte kan hysa hur mycket växtlighet som helst? Tänker hon fylla ut värlshaven med muddermassor och försöka börja odla nya regnskogar på dessa områden?

Nog om detta. Sverige måste återupprättas som en kunskapsnation, något som utbildningsminister Jan Björklund snackat om länge nu, men hittills inte gjort mycket åt eller levererat. Elisabet Höglunds kalkonkrönika idag i Expressen visar att läget är akut.

2008 ett av de varmaste åren sedan 1850

Med rubriker kan man sända ut olika budskap, som bekant. Dagens Nyheter väljer att skriva om 2008 som "Världen kallare i år" baserat på det faktum att 2008 är ett av de kallaste åren under 2000-talet. Det är sannolikt en vinkling som bloggosfärens många klimatförnekare kommer att gilla, och jag undrar stillsamt om det är så att rubrikmakarna på DN medvetet eller omedvetet nu har börjat påverkas av denna högljudda och tvärsäkra opinionsgrupp? En lika naturlig rubrik hade nämligen kunnat vara "2008 ett av de varmaste åren sedan 1850", vilket framgår av den korta artikeln. Bägge påståendena är, i strikt och restriktiv bemärkelse, sanna. Valet av rubrik säger dock en del om de tankeprocesser som styr den mediala logiken.

Den mediala logiken gynnar ibland oss som har tilltro till modern naturvetenskap, och ibland klimatförnekarrörelsen, som i fallet med den aktuella rubriken som säkerligen lär tas emot med glädje och övertolkas in absurdum i det senare lägret. Där florerar en mängd myter, bl. a. att den globala uppvärmningen skulle ha avstannat, och att det sedan 1998 tvärtom har skett en "avkylning". Detta är bara en av många vilseledande myter som sprids av klimatförnekarna. Tidskriften New Scientist tar sig an denna myt, avvisar den metodiskt och reder ut begreppen här. Andra absurda påståenden och myter, som den att oceanerna håller på att kylas av, bemöts här. Den som seriöst vill sätta sig in klimatproblematiken får nog söka sig utanför bloggosfären och dagspressen och vara beredd att lägga ner en hel del arbete, som i så många andra fall när man vill lära sig något om den mångfacetterade och komplexa verkligheten.

Kultur, natur och ansiktsigenkänning

Det här var rätt spännande, tycker jag iallafall. Enligt en nypublicerad artikel i PLoS ONE, så granskar tydligen människor från olika kulturer olika delar av ansiktet när de ska känna igen andra personer (se bild ovan!). Med hjälp av avancerad och ny s. k. "brain imagage" teknologi så har forskare kunnat visa att västerlänningar och östasiater tittar extra noga på olika delar av ansiktet.

Västerlänningar betraktar tydligen särskilt ögonen och munnen (rött), medan asiater (blått) tenderar att granska näsan och ansiktets centrum lite noggrannare. Dessa resultat utmanar den tidigare uppfattningen att ansiktsigenkänning är ett huvudsakligen nedärvt "globalt" genetiskt-biologiskt program, och tyder på att kulturskillnader kan åtminstone delvis påverka hur vi betraktar andra människor, och kanske vilka egenskaper vi lägger extra märke till. Det är värt att notera att vissa vetenskapliga discipliner, som evolutionär psykologi, gör det antagandet att kulturskillnader är relativt obetydliga och att Homo sapiens beteenderepertoir i stor utsträckning är globalt fixerad för ett genetiskt program som fastlagdes under stenåldern. Detta antagande har ofta kritiserats hos den evolutionära psykologin, och denna studie ger ytterligare fog för sådan kritik.

I delar av Asien anses det oartigt att möta folk med blicken och se dem i ögonen, medan i Europa och USA anses det nog snarare oartigt att inte göra det. Resultaten från denna studie visar att "kultur" och "natur", liksom "samhälle" och "biologi" inte är så lätta att separera och att de kan samverka. Kulturella skillnader kan uppenbarligen lämna mer eller mindre tillfälliga "avtryck" i hjärnan och hur vi processar och tolkar information från omvärlden. Eftersom jag just nu intresserar mig mycket för inlärning och dess roll i evolutionen så kanske jag skriver lite mer om detta någon gång framöver.

Intellektuell på villovägar: ID-försvararen och filosofen Steve Fuller

Alla ska veta att jag är en varm anhängare av att intellektuella och universitetsanställda engagerar sig i politisk debatt, och kommer ut från sina akademiska elfenbenstorn. Men det betyder långt ifrån alltid att resultatet blir lyckat. Det finns gott om intellektuella genom historien som har gjort katastrofala politiska ställningstaganden, bl. a. i Nazityskland mellan 1933-1945 då många forskare inom bl. a. medicin och genetik entusiastiskt stödde Adolf Hitlers judeutrotningsprogram. Dessa avskräckande exempel till trots bör ju intellektuella fortsätta att engagera sig i samhällsdebatten, men också vara beredda att utsättas för motiverad kritik när de trampar i klaveret och yttrar sig om saker och ting de uppenbarligen inte behärskar.

En sådan akademiker är filosofen och sociologen Steve Fuller, en på många sätt sympatisk och intressant figur som skrivit flera omtalade böcker, bl. a. "The Intellectual".
Vid ett besök till Lunds Universitet för några år sedan höll Fuller en föreläsning på Filosofiska Institutionen, och politiskt förefaller han stå på vänsterkristen eller möjligtvis vänsterliberal grund. Steve Fuller är uppenbarligen djupt bekymrad över nyliberalismens härjningar, och talade med förfäran om Storbritanniens f. d. premiärminister Margareth Thatcher, "Järnladyn", och hennes sociala nedrustningspolitik. Det är lätt att sympatisera med en sådan uppfattning, iallafall för mig.

Men sedan tar tyvärr mina sympatier för Steve Fuller tvärt stopp. I sin iver att bekämpa nyliberalism och rövarkapitalism har Steve Fuller gett sig på evolutionsteorin och den s. k. "neodarwinistiska syntesen", alltså sammansmältningen mellan Mendelsk genetik och Darwin's selektionsteori. Fuller menar, på oklara grunder, att om principerna om naturlig selektion och slumpmässiga mutationer accepteras som vetenskaplig förklaring på livets uppkomst och utveckling så innebär det också att Margareth Thatcher och nyliberalerna får rätt och vi alla måste underkasta oss deras politiska systemskifte. Varför det, undrar jag stilla: en naturvetenskaplig teori är ju deskriptiv, inte normativ, och bara för att vi accepterar naturlig selektion som den enda kreativa evolutionära kraften bakom organismers anpassningar, så måste vi därmed inte bli någon slags cyniska socialdarwinister. Fuller gör, som så många andra välmenande vänsterintellektuella genom historien, sig skyldig till det ideologiska felslutet, alltså förkastar han vetenskapliga teorier och vetenskapliga fakta för att de är ideologiskt osmakliga, inte för att de är empiriskt dåligt förankrade.

Sorgligt nog har Steve Fuller nu blivit en slags modern "Fellow Traveller" eller "nyttig idiot" för den nykreationistiska rörelse som kallar sig för "Intelligent Design", förkortat ID, och som försöker föra in sin pseudovetenskapliga teori som ett "alternativ" till den darwinistiska evolutionsteorin i de amerikanska skolorna. Steve Fuller var följdaktligen kallad som externt vetenskapligt "expertvittne" i en amerikansk rättegång, där ID-förespråkarna led ett förnedrande nederlag: domstolen beslutade att det inte fanns någon som helst anledning att jämföra evolutionsteorin med "Intelligent Design", som inte var att betraktas som en vetenskaplig teori och följdaktligen inte skulle läras ut i de delstatens biologiundervisning. Det är oklart varför vänsterympatisören Steve Fuller väljer att gå ihop med de högerkristna i USA och deras kampanj mot evolutionsteorin, men oavsett hans drivkrafter så fläckas onekligen bilden av honom. Här kan man läsa en svidande bokrecension av en av Fullers senaste evolutionskritiska böcker, och här är Fullers svar.

Steve Fuller framstår lite som av en modern "Don Quijote" som slåss mot väderkvarna, och som är fullkomligt övertygad om att den moderna evolutionsteorin är i grunden felaktig och inte kommer att överleva nästa decennium. Han hoppas nog förgäves, och det är rent önsketänkande från Fullers sida, enligt många. Fuller och den forskningsinriktning han representerar, "Social Epistemologi", har kritiserats hårt för att vara kunskapsrelativistisk, bl. a. av den ledande populationsgenetikern Michael Lynch som betecknar Fuller och hans rörelse som en "fars".

Principerna om det naturliga urvalet är numera så massivt empiriskt väldokumenterade och kommer inte bara att försvinna för att Steve Fuller fuller finner det naturliga urvalet osmakligt och obehagligt och önskar att vi inte ska tala om det. Inom evolutionsbiologin rör diskussionen sig idag snarast om vilken betydelse deterministiska processer som selektion har, jämfört med mer stokastiska faktorer som genetisk drift och mutationer, och hur de olika evolutionära processerna interagerar med varandra. Ett framtida "paradigmskifte" bort från neodarwinismen, om det kommer, lär knappast falsifiera naturlig selektion som en existerande evolutionär process, men kanske kommer att inkludera de epigenetiska och utvecklingsbiologiska processer som inte ingick i den neodarwinistiska syntesen som växte fram på 1930- och 1940-talen, och där arkitekterna hette Ernst Mayr, Theodosius Dobzhansky och George Gaylord Simpson. Precis som Newtons gravitationslagar inte försvann med Einstein, så har det naturliga urvalet inte försvunnit med Kimuras teori om neutral evolution på molekylärnivå.

Den välmenande vänstermannen Steve Fuller har därför blivit lurad, enligt min och flera andra kritikers uppfattning, eftersom "Intelligent . Design" inte är något annat än modern kreationism, uppiffad i mer smakfulla kläder. Jag har följdaktligen för några år sedan kallat ID-rörelsen för en "Trojansk Häst" som syftar till att stärka religionens inflytande över samhället och som inte förtjänar att diskuteras som seriös vetenskap mer än andra religiösa utsagor från andra grupperingar. Det förtjänar återigen att understrykas, dessa dagar när naturvetenskapen befinner sig under attack från fler håll än från ID-förespråkare, och när klimatförnekare breder ut sig i den politiska debatten.

Krigskritik för högersympatisörer: "Antiwar.com"

Det finns många kritiska ord man kan säga om USA och den amerikanska högern. Men i ett avseende skiljer sig den amerikanska högern på ett befriande sätt från den svenska: den är betydligt mer divers och spänner över ett mer omfattande åsiktsregister än den svenska offentliga borgerligheten. Det är särskilt tydligt när det gäller frågor om krig och fred, och USA:s utrikespolitik.

Medan svenska liberala tidningar närmast tävlar om vem som är mest USA-okritisk på ledarplats och bockar artigt för George W Bush i Washington, så är delar av den amerikanska libertarianska högern betydligt mer kritiska mot sin egen regering och dess utrikespolitik. Med många svenska liberalers politiska terminologi skulle dessa pålitliga högermän kunna klassas som antiamerikanska, eftersom all USA-kritik närmast per definition är lika med antiamerikanism enligt den svenska bombhögern, som i stort sett mangrant stött alla USA:s militära operationer de senaste decennierna: Kuwait 1991, Bosnien 1995, Serbien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003 och kanske snart också ett nytt krig mot Iran.

För den som vill övertyga sig om att en högerståndpunkt inte med nödvändighet måste innebära att man okritiskt stödjer expansionistisk amerikansk utrikespolitik och militära fälttåg, så rekommenderar jag den fantastiska utikespolitiska webportalen Antiwar.com. Dagliga nyhetsuppdateringar från konflikthärdar i världens alla hörn gör denna portal till betydligt mer läsvärd än Dagens Nyheters miserabla utrikesbevakning. Och Antiwar.com kan knappast avfärdas som en ensidig propagandacentral för någon internationell USA-hatande vänsterkonspiration:

Sajten drivs av Justin Raimondi, en republikan på högerkanten som är mycket kritisk mot "big government" och får betraktas som företrädare för amerikansk högerlibertarianism. Bland läsare och kolumnister på Antiwar.com får även nämnas diverse ledande amerikanska politiker av olika schatteringar som Rep. Ron Paul (mitten ovan) samt ultrahögermannen Pat Buchanan (till höger). Det är inte mycket jag har gemensamt med Pat Buchanan, men det som han skrivit här håller jag med honom om. Krigsmotståndet och motståndet mot amerikansk expansionistisk utrikespolitik är alltför viktigt för att enbart överlämnas åt vänstern. Nog om detta. Läs Antiwar.com, oavsett om du betecknar dig som höger- eller vänstersympatisör i politiken. Gör det, och få nya perspektiv på amerikansk utrikespolitik, ibland från höger och ibland från vänster. Du behöver inte hålla med om allt för att finna sajten läsvärd. Antiwar.com är en underbar motvikt mot mainstreammedia och den ogenerade politikerpropaganda som alltför ofta sprids av okunniga journalister. .

Kloka ord och liberala dumheter om Georgien och "en charmerande demokrat"

Det skrivs mycket om Georgien och Ryssland nu, både i bloggosfären och i mainstreammedia. En hel del dumheter, framförallt från liberalt håll och på borgerliga ledarsidor, där gammaldags rysshat kombineras med ryggradsreflexmässigt uppslutande bakom USA och NATO. Liberalernas kryperi för USA och NATO är pinsamt likt de gamla sovjetkommunisternas bockande för Kreml på 1960- och 1970-talen och försvaret för Sovjetunionens inmarscher i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Gårdagens sovjetkommunister fällde upp paraplyet när det regnade i Moskva, dagens NATO-kramande liberala bombhöger kollar väderprognosen i Washington innan de går ut. Till dessa liberala gaphalsar och ogenerade USA-propagandister hör medlemmen i Atlant-kommittén, docent Ann-Sofi Dahl som nu ogenerat ser ett lysande tillfälle att propagera för svenskt NATO-medlemsskap igen, något hon har gjort i många år och knappast har kommit fram till efter den senaste händelseutvecklingen i Kaukasus.

Ändå skrivs det en del mer kloka ord också, och man får gå till den pålitliga högertidningen Svenska Dagbladet för att hitta mer nyanserade debattörer än Ann-Sofie Dahl. Svenska Dagbladet skiljer sig f. ö. på ett hedervärt sätt från den mer okritiskt USA-kramande Stockholmskollegan Dagens Nyheter, som sällan släpper fram åsikter utanför den liberala mainstreamfåran i sina kolumner. I Svenskan förs det ju faktiskt intressanta debatter emellanåt, där olika åsikter får komma fram, inte bara de borgerliga. Ebba Sävborg, journalist, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker på UD, konstaterar helt riktigt att "Rädsla driver Ryssland i Georgien". Utan att försköna eller ursäkta Rysslands militära agerande mot Georgien konstaterar hon det uppenbara, som jag själv tidigare har gjort:

"Sedan Sovjetunionen upplöstes har USA och Nato ryckt allt närmare de ryska gränserna. Det ryssarna alltid har fruktat mest, inringning av en militärt överlägsen västallians, är på god väg att förverkligas. Den starkaste drivkraften bakom Rysslands handlande är rädsla"

(..)

"Västerländsk ovilja att lyssna till ryska protester har dessutom skapat prejudikat. När Ryssland hävdade att Natos bombningar av Serbien 1999 var ett brott mot folkrätten blev svaret bara att ”folkrätten hade utvecklats” och att bombningarna skulle skydda Kosovoalbanernas mänskliga rättigheter. Nu använder Ryssland samma sorts argument – skydd av civilbefolkningen i Sydossetien – som försvar för sitt angrepp på Georgien. När ett stort antal västländer tidigare i år erkände utbrytarprovinsen Kosovos självständighet protesterade Ryssland förgäves. Nu planerar Ryssland att använda Kosovo som prejudikat för att erkänna utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien som självständiga."

Exakt. Ebba Sävborg konstaterar det som uppenbarligen Ann-Sofie Dahl inte fattat: NATO-expansionen österut och försöken från USA:s sida att öka sin inflytelsesfär till Georgien och Ukraina, liksom den planerade "robotskölden" över Polen och Tjeckien har stärkt det militaristiska hökarna i Kreml, och bidragit till minskad stabilitet och säkerhet för Georgien. Tvärtemot vad Ann-Sofie Dahl och NATO-kramarna i svenska Folkpartiet hävdar alltså. USA:s trovärdighet i kritiken mot den ryska invasionen av Georgien är dessutom nära noll, i synnerhet som landet har ockuperat Irak sedan fem år tillbaka, i strid med just samma folkrätt som man nu försöker åberopa när man kritiserar Ryssland. Precis samma folkrättsargument kan f. ö. användas som kritik mot NATO:s bombningar mot Serbien i samband med Kosovokrisen 1999, och då var det ingen som lyssnade på Rysslands protester. Antalet civila som dödats i USA:s smutsiga krig i Afghanistan och Irak överstiger f. ö. vida antalet som dödats i den nu aktuella konflikten mellan Georgien och Ryssland, där bägge sidor gjort sig skyldiga till övergrepp.

Det är också häpnadsväckande vad många liberaler som reflexmässigt utgår från att Georgien är en väl fungerande och snövit demokrati, som blivit anfallen av en brutal diktatur. Så här skriver t. ex. Niklas Ekdal på Dagens Nyheter om Georgiens ledare Micheil Saakasjvili:

"För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra.

Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa. Genom uppstramad skatteadministration hade den georgiska statsbudgeten expanderat från 380 miljoner dollar till över 2 miljarder. Poliskåren, som knappt brukade få lön och tvingades leva på utpressning, avskedades mangrant av Saakasjvili. De nya konstaplarna fick tjugo gånger bättre betalt, fina bilar och uniformer. Andelen medborgare med förtroende för ordningsmakten ökade från fem till nittio procent.

Exemplet Georgien visade att det gick att återupprätta ett brutet kontrakt mellan medborgare och stat. Det var ett lysande undantag från regeln i de flesta postsovjetiska republiker, där kombinationen av rysk imperiepolitik, amerikanskt energi-sug, korruption och diktatur gjort framtiden svart som olja.

Saakasjvili framstod helt enkelt som en stjärna. Det var mer än Putin och gänget tålde. När tillfälle bjöds förra veckan klämde de till för att statuera exempel.

I relation till USA blev Saakasjvili lite för framgångsrik för sitt eget bästa. Samma progressiva jargong som övertygade oss i lilla Tällberg övertygade en massa diplomater och politiker i Washington att satsa på denna frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär."

Jag läser med häpnad Niklas Ekdals idolporträtt av den minst sagt tvivelaktige georgiske ledaren. Var Niklas Ekdal riktigt nykter när han skrev denna krönikan? Vet han inte att den georgiske ledaren är starkt ifrågasatt av den inhemska oppositionen, att han vann ett val för några år sedan med 97 % (!) av rösterna, siffror som många på goda grunder misstänker är ett resultat av valfusk? Vet inte Niklas Ekdal att Saakasjvili slagit ner fredliga protestdemonstrationer i Tbilisi med hårda medel, och för ett oerhört brutalt styre som kritiseras av oppositionen? Vet inte Niklas Ekdal att Saakasvili stängt ner politiskt obekväma radio- och TV-stationer som kritiserat hans styre? Hur kan Niklas Ekdal kalla en så suspekt politisk ledare för en "charmerande demokrat"? Nog för att det finns goda skäl att kritisera Rysslands aggressiva imperiepolitik gentemot Georgien, men det finns inga skäl att skönmåla den georgiske ledaren, lika lite som man bör ursäkta Saddam Hussein bara för att man kritiserade den USA-ledda invastion i Irak 2003. "Rosornas revolution" som hyllats så av USA och Europa är en tämligen sjaskig och brutal historia om en maktfullkomlig georgisk ledare som inte tvekar att slå till brutalt mot oppositionen och utlysa undantagstillstånd när han anser det vara befogat. Man får vara bra ideologiskt förblindad av sitt rysshat för att förneka detta. Den som vill veta mer om Georgiens demokratiskt tvivelaktige och maktfullkomlige ledare bör nog inte läsa Niklas Ekdals krönikor i fortsättningen utan hellre rapporter från Human Rights Watch. Det enda positiva som detta krig skulle kunna föra med sig är om den georgiske ledaren faller och tvingas lämna ifrån sig makten, dock helst till en ansvarsfull opposition snarare än som en rysk marionettstat. Georgiens folk förtjänar bättre än att antingen ledas av en USA- eller en Rysslandsmarionett.

För att förtydliga: det är alltid fel av stormakter att invadera andra länder, oavsett hur suspekt styre dessa länder har. Alltså var det fel av Ryssland att invadera Georgien, trots att landet inte är en demokrati värd namnet. Alltså var det fel av USA att invadera Irak, trots att Saddam Hussein var en diktator. Och av samma skäl var det fel av Sovjetunionen att invadera Afghanistan 1979, trots att oppositionen mot den Moskvastödda regeringen till stor del utgjordes av muslimska fundamentalister som skulle ta makten drygt ett decennium senare. Supermakter ska inte invadera andra länder, punkt slut. Oavsett vilka mer eller mindre behjärtansvärda skäl man för fram för att legitimera sin arroganta stormaktspolitik. Men lika lite som vi bör försvara USA:s eller Rysslands imperialistiska politik, lika lite bör vi skönmåla eller försvara allt i de länder och de ledare som drabbas av stormaktsarrogansen eller blunda för den bristande demokratin i dessa länder. Som nu liberalerna med Niklas Ekdal i spetsen uppenbarligen gör när de prisar Georgiens demokratiskt mycket tvivelaktige ledare, Bush-marionetten Micheil Saakasjvili.

"Konsensus" i klimatfrågan

Äntligen har klimatförnekarna fått vatten på sin kvarn: Det råder uppenbarligen inte "konsensus" om den mänskligt pådrivna växthuseffekten och koldioxidens roll för den globala uppvärmningen. Eller har de möjligen tagit sig vatten över huvudet? Man bör dock lyssna noga på såväl den högerorienterade filosofen Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet som OPEC:s trovärdiga informationminister, för att hitta de få modiga som ifrågasätter denna konsensus. Känns inte ansiktet ovan bekant från förr? Kan det ha varit Irak 2003?

Via The Climate Scam och The Evolving Ape.

Social kamp, regnskogsbevarande och fortsatt politisk och ekonomisk integration i Latinamerika

Läser att delar av den indianska ursprungsbefolkningen i Peru nu uppenbarligen har tröttnat på diskrimineringen, regnskogsexploateringen och fördrivandet från sina traditionella landområden och har tagit till vapen mot presidenten Alan Garcia. Garcia har svarat med att skicka den peruanska armén för att slå ner det begynnande upproret, och det är risk för att det blir blodigt. Indianerna lär inte ha en chans, och det är sorgligt att se dem så desperata. Demokrati har fram tills nu varit bara en vacker fras i många latinamerikanska länder, och parlamenten har endast på pappret representerat befolkningarna. Det gäller även i Peru där de ökänt korrumperade Alan Garcia blir alltmer impopulär, och slåss för sin politiska överlevnad.

Alan Garcia är en av USA:s få kvarvariande allierade i Latinamerika, vid sidan om Colombias Alvaro Uribe. Nästan alla länder på kontinenten styrs nu av vänster eller center-vänsterpresidenter som är kritiska och i några fall direkt fientliga till USA. Inte så konstigt, med tanke på att USA backat upp de inhemska eliterna och stött dessa när de ofta med blodiga medel slagit ner folkliga uppror mot den nyliberala politik som dikterats från Washington och Internationella Valutafonden (IMF).

I Perus grannland Ecuador ser det dock bättre ut för den indianska ursprungsbefolkningen, eftersom vänsterpresidenten där, Rafael Correa, engagerar sig för deras problem. Correa stödjer uppenbarligen ursprungsbefolkningen när de nu stämmer oljebolaget Chevron för det lidande deras skövlande av regnskogen har orsakat indianbefolkningen. Correa stärker också samarbetet med Paraguay och landets nyvalde vänsterpresident Fernando Lugo.
Rafael Correas långsiktigt visionära politik har drag av ekosocialism alltså en socialistisk ekonomi byggd på demokratisk planhushållning och deltagardemokrati där hänsyn till miljö- och naturresurser är en viktig byggsten.

Correas regering har också tagit ett nytt intressant initiativ: de har sagt sig vilja avstå från att borra olja i ett regnskogsområde, om det internationella samfundet kan bidra med resurser till bildandet av ett naturreservat, och således låta oljan stanna kvar under marken. Det är bara att hoppas att detta utmärkta initiativ kan realiseras, till fördel för såväl den lokala ursprungsbefolkningen, naturvården och eftersom att varje kubikmeter olja som stannar kvar under märken och inte förbränns bidrar till att inte ytterligare förvärra uppvärmingen via den antroprogena växthuseffekten.

Den politiskt radikale Rafael Correa höjer också tonen mot USA och kräver att de ska lämna sin militära flygbas i landet: "Ni är inte längre välkomna här", är det bistra budskapet från den unge USA-utbildade presidenten. På ett initiativ av Venezuelas president Hugo Chávez, växer nu en transnationell bank fram i Latinamerika, som ska finansiera gemensamma projekt på kontinenten och där kreditprinciperna inte styrs av den nyliberala politik som Washington och IMF tidigare har försökt pådyvla länderna, och som resulterat i mänskliga och ekonomiska katastrofer, som finanskraschen i Argentina 2001.

Nyliberalismens fiasko i Latinamerika, som trots löften om motsatsen, inte resulterat i högre ekonomisk tillväxt och förbättrade levnadsvillkor, ligger bakom denna utveckling. USA och IMF blir alltmer politiskt marginaliserade och isolerade från Latinamerika. I Venezuela förstatligas nu såväl en bank som cementindustrin under ordnade former. Ägarna får betalt och är uppenbarligen nöjda, och den statliga kontrollen över ekonomin stärks liksom inkomsterna som kan kanaliseras till sjukvård och utbildning. Liknande nationaliseringar och/eller förstatligande av företag och finans- och kreditsektorn lär snart följa i fler länder, och förefaller synnerligen väl motiverat. Ett större statligt ägande rent generellt, inklusive i Sverige, står visserligen i strid mot de nyliberala ekonomiska och politiska dogmerna, men har historiskt sett visat sig ge stabilitet i ekonomin och har också möjliggjort mer långsiktiga sociala och ekonomiska investingar bortom den kortsiktiga "kvartalskapitalism" som dominerat de senaste decennierna. T. o. m. i USA kanske vi snart får se några förstatliganden av kreditinstitut av George W. Bush snart. Inte för att Bush är socialist, utan för att det är en nödvändig konsekvens av marknadens misslyckande och den avreglerade ekonomiska vansinnespolitik som förts i USA. Ivriga marknadsförespråkare brukar krypa till korset och förstatliga företag när marknaden visat sig fallera. Det har vi sett många exempel på genom historien, inte minst i Sverige.

Frågan är bara när de svenska politikerna inser att vi behöver minst en statlig bank, fler statliga företag generellt och inte färre och när det blir stopp på de vansinniga utförsäljningarna av välskötta och inkomstbringande statliga företag? Förstatliga mera! Det behövs i såväl Latinamerika som i Sverige. Även om enstaka vänsterförnyare i Sverige antagligen kommer att fortsätta att i tröttsamt förutsägbar stil kalla sådan här ekonomiskt välbehövlig politik för "leninism" och jämför alla sådana här modesta åtgärder med planekonomi á la Sovjetunionen. Utvecklingen i Latinamerika och historien tycks dock ha sprungit förbi såväl nyliberalerna som de bleka svenska vänsterförnyarna och deras rädsla för alla tankar på en stark offentlig sektor.

Miserabel lärarenkät från "Forum För Levande Historia"

Många borgerliga debattörer argumenterar starkt för att Sverige har för många myndigheter, och att dessa myndigheter blir alltmer politiserade istället för att ägna sig åt kärnverksamheten. Märkligt nog är det fortfarande ganska tyst från borgerligt håll vad gäller en av Sveriges mest politiserade, och i mitt tycke onödiga myndigheter: "Forum För Levande Historia". Jag har länge hyst den uppfattningen att detta är en antikommunistisk propagandacentral snarare än en myndighet och den borde läggas ner med omedelebar verkan.

De statliga resurser som nu läggs på "Forum För Levande Historias" undermåliga verksamhet borde istället omlokaliseras till universiteten eller forskningsråden så att den redan underfinansierade seriösa historieforskningen vid våra akademiska institutioner kan få lite mer resurser. Det vore definitivt ett bättre sätt att använda pengarna om man nu vill öka historiekunskaperna. Varför inte utlysa sådana frigjorda forskningsmedel till historieforskare som vill utveckla sin populärvetenskapliga verksamhet eller få medel till att skriva böcker?

Nu kanske det dock är en vändning på gång, även i den borgerliga opinionen. Lundahistorikern Sverker Oredsson, med en bakgrund i lokalpolitiken i Lund för Folkpartiets räkning, kritiserar starkt den nyligen genomförda enkät som gjordes av "Forum För Levande Historia" och som togs som intäkt för att lärarnas kunskap om Förintelsen och judeutrotningen i Nazityskland var dåliga. Även statsvetarprofessorn och bloggaren Ulf Bjereld kritiserar samma undersökning. Ulf Bjereld skriver en längre kritik mot undersökningen och den kunskapssyn som genosyrar densamma här, som jag rekommenderar. Jag har inte mycket att tillägga annat än att jag håller med Oredsson och Bjereld, i synnerhet efter att ha läst de absurda detaljfrågorna som undersökningen byggdes på.

Hur många av mina läsare kan svara på dessa frågor? Jag misstänker att ganska få klarar dem, likt undertecknad. Ändå tror jag att såväl jag som många av mina historiskt och politiskt välunderrättade läsare kan mer om Nazityskland och judeutrotningen än gemene man. Kunskap om Förintelsen får inte trivialiseras till att bli någon slags sifferexcersis och utantillkunskap, utan måste också inkludera förståelse för de större politiska och ekonomiska skeendena bakom Nazityskland och förspelet till Andra Världskriget.

Hur många tror t. ex. att judarna var den grupp som nazisterna dödade flest av? Rätt så många, misstänker jag. Ändå var, som bloggaren Anders Svensson så riktigt påpekar, antalet kommunister som dödades fler än judarna, även om många judar också var kommunister och således hade två skäl att förföljas. Vi ska heller inte glömma romerna, de homosexuella, de handikappade, de mentalsjuka, fackföreningsaktivisterna, socialdemokraterna och de slaviska folken i Östeuropa som led av Nazitysklands härjningar och utrotningskrig. "Forum För Levande Historia" tycks vara extremt fokuserade på judeutrotningen och tycks ibland försöka göra osmakliga och osakliga jämförelser mellan legitim kritik mot staten Israels ockupationspolitik i dag och antisemitismen i Nazityskland p 1930-talet.

Elisabet Höglund demonstrerar sin klimat(o)kunskap

Tidningen Expressen framträder alltmer som klimatförnekarnas forum i den svenska debatten. Nu senast är det den färgstarka och hårfagra journalisten Elisabet Höglund som går ut med en artikel där hon tycker att det är "dags att granska klimatforskarna" och ställer sig tvivlande till koldioxidens klimatpåverkan, även om hon slänger in en brasklapp om att hon inte förnekar dess effekt helt och hållet.

Det mest märkliga med Elisabets Höglunds artikel är dock försöken att påstå att koldioxidens klimatpåverkan inte har diskuterats, eller att det skulle råda något slags förbud mot att diskutera andra faktorers påverkan på klimatet. Så här skriver Elisabet i sitt minst sagt förvirrade inlägg:

"Varför förs aldrig solfläckarna fram som tänkbar orsak till uppvärmningen eller den kosmiska bakgrundstrålningen eller solens magnetfält eller variationer i jordens omloppsbana och jordens avstånd till solen eller jordaxelns lutning eller andra faktorer, som anses avgöra, om klimatet blir varmt eller kallt? "

Vidare skriver hon:

"Växthuseffekten och dess orsaker har alltså blivit en etablerad sanning, ett vetenskapligt faktum – trots att många klimatforskare själva betonar, att alla statistiska framtidsberäkningar och tänkta klimatmodeller måste tolkas med stor försiktighet, eftersom dessa alltid är mycket osäkra."

Det sistnämnda är rena plattityderna och självklarheter som yppas: All vetenskaplig kunskap bygger på en viss osäkerhet, och absolut säkerhet får man inte inom vetenskapen. Då får Elisabet Höglund vända sig till religionen. Men jag kommer inte ifrån känslan att Elisabet Höglund inte har några problem att acceptera osäkra resultat inom andra forskningsområden, som inte är lika politiskt obekväma som klimatfrågan. Klimatvetenskapen bedöms med hårdare måttstockar än andra vetenskapliga discipliner, det är uppenbart. Och det beror mindre på resultaten och mer på de mäktiga politiska drivkrafter som ligger bakom kampanjen.

Elisabet Höglund tycks inte vara medveten om att "växthuseffekten" inte är ifrågasatt, utan är allmänt accepterad av forskarsamhället, på mycket goda grunder. Utan nämnda växthuseffekt skulle jorden vara betydligt kallare än den är idag. Det är lika oseriöst att ifrågasätta existensen av den väldokumenterade växthuseffekten som att ifrågasätta gravitationen eller evolutionen. Vad som diskuteras är graden av mänsklig klimatpåverkan via den reellt existerande växthuseffekten.

Elisabet Höglund visar med all önskvärd tydlighet att hon uppenbarligen varken följt den vetenskapliga litteraturen de senaste åren eller studerat den vetenskapliga idéhistorien kring klimatforskningen. Hade hon gjort detta hade hon vetat att dessa faktorer har diskuterats länge av forskarna, och faktum är att koldioxidens effekter via växthuseffekten inte började accepteras förrän från 1960-talet och framåt. Och när hon efterlyser en "granskning" av klimatforskarna tycks hon ha missat att få andra forskargrupper har blivit så kritiskt granskade, ja utsatta för rena politiska kampanjer de senaste åren.

Innan dess trodde man huvudsakligen på såväl solfläckar som Milankovitch-cykler, alltså variation i jordaxelns lutning som förklaringar, och det är ingen seriös forskare som idag ifrågasätter att dessa faktorer också är viktiga för att förklara Jordens klimat. Det är bara bland klimatförnekare och klimatskeptiker som dessa faktorer används som "bevis" mot att antroprogena koldioxidutsläpp också påverkar klimatet. Elisabet Höglund och andra som lever kvar i denna villfarelse rekommenderas att läsa på bättre här och här och här. Faktum är ju att koldioxiden och växthuseffekten fram tills nyligen var kontroversiell och inte accepterades av många forskare.

Det som nu har hänt är ett exempel på att paradigmskifte i Kuhnsk mening. Som i så många andra fall så har detta paradigmskifte har inte inneburit att alla de tidigare faktorerna har förkastats, bara att koldioxidens effekt nu till slut har accepterats av forskarsamhället. Den Einstein-ledda revolutionen inom fysiken förkastade inte Newtons "lagar", utan gjorde dem bara till specialfall för den makroskopiska världen. Paradigmskiftet vad gäller växthuseffekten har inte inneburit att någon förnekar Milankovitch-cyklernas eller solfläckarnas effekter på klimatet, bara kommit med ett tillägg. Förnekarna finns alltså inte bland de som accepterar växthuseffekten, utan bland de som fortsätter att ifrågasätta den och som kräver en återgång till det gamla paradigmet där endast externa faktorer tilläts påverka klimatet.

Elisabet Höglund och andra klimatskeptiker har inte accepterat detta paradigmskifte utan verkar istället se denna omvälvning som något slags resultat av en stor ondsint komplott, involverande politiker, miljörörelse och klimatforskare i en salig röra. Det är ett ovetenskapligt och irrationellt sätt att se på vetenskapen bara för att implikationerna råkar vara politiskt obekväma. Det finns en grundläggande assymetri i diskussionen, där klimatskeptikerna anklagar huvudfåran inom vetenskapen för att förneka eller dölja att andra faktorer påverkar klimatet, samtidigt som de gör sitt bästa för att undertrycka de obehagliga vetenskapliga resultaten som stödjer koldioxidparadigmet.

Det är i grunden lika korkat att ta solfläckar och Milankovic-cyklernas klimateffekter som argument mot koldioxidens effekter som att påstå att bara gener påverkar människors tillväxttakt och utseende att miljöfaktorer inte skulle vara viktiga. Att en faktor påverkar ett visst fenomen utesluter inte att andra faktorer också spelar roll. Det vet varenda person med viss basal utbildning i naturvetenskap (och för den delen personer som är utbildade i samhällsvetenskaper och humaniora också). Elisabet Höglund har således dubbelt fel: dels när hon på felaktiga grunder påstår att andra faktorer inte diskuteras vad gäller klimatpåverkan, och dels när hon insinuerar att dessa faktorers existens på något sätt skulle kunna tas som argument mot koldioxidens effekter.

En som har tänkt mycket mer på det här, och som till skillnad från mig och Elisabet Höglund får betecknas som expert på området är geologiprofessorn Svante Björk från Lunds Universitet, som pedagogiskt reder ut begreppen och punkterar en del av missförstånd och vilseledande påståenden som bl. a. Elisabet Höglund gjort sig skyldig till:

"Ökad solaktivitet eller ökad solstrålning är de vanligaste argumenten mot påståendet att dagens globala uppvärmning är orsakad av ökade koncentrationer av växthusgaser. Det är viktigt att skilja mellan denna solpåverkan och den solinstrålning, insolation, som når jorden. Insolationens variationer beror bland annat på jordaxelns lutning, jordens bana kring solen och andra astronomiska faktorer, vilket tillsammans styr nedisningscyklerna."

Svante Björck vet vad han talar om, eftersom han är en av de som faktiskt intresserat sig för solens klimatpåverkan tidigt, samtidigt som han därmed inte förnekar koldioxidens effekter på den globala uppvärmningen. Ingen motsättning alls, således, tvärtemot vad klimatförnekarna försöker få oss att tro med sin vilseledande propaganda. Återigen: en faktors påverkan kan inte tas som argument mot en annan faktor. Trots detta har Svante Björck utnyttjats av klimatförnekarna i sin ogenerade propaganda, något som han själv kraftigt tar avstånd ifrån. Så här skriver han vidare:

"För de senaste 150 årens uppvärmning finns det fog för att påstå att minskad kosmisk strålning på grund av ökad solaktivitet kan ha spelat roll för temperaturhöjningen under första halvan av 1900-talet. Emellertid har solaktiviteten sedan toppvärden i slutet av 50-talet varit stabil med en svagt vikande trend, medan temperatur och CO2 har stigit kraftigt, speciellt sedan 1970. En viktig avvikelse i förhållande till tidigare perioder av sannolikt ”solpåverkade” klimatförändringar är att dagens klimattrend är global. Något som också kommit bort i klimatdebatten är att de framtida insolationsvariationerna kommer att vara små, vilket innebär att det kommer att ta tiotusentals år innan nästa istid kommer. Därmed kan andra klimatdrivande faktorer, som växthusgaser, bli mer dominerande än de skulle ha varit under en värmeperiod med andra insolationsförhållanden. Försiktighetsprincipen bör därför styra vårt förhållningssätt vad gäller framtidens klimat: känsligheten hos klimatsystemet finns det otaliga bevis för i de geologiska arkiven."

Just klimatkänsligheten är ett av de starkaste argumenten för att vi bör oroa oss för de stigande koldioxidnivåerna, och denna väldokumenterade klimatkänslighet är också en av de mest säkra slutsatserna vi kan dra från forskningen. Med andra ord: små förändringar i parametervärden kan få stora effekter, oavsett om det rör sig om måttliga ökningar av koldioxidutsläppen eller stigande temperaturer från dagens nivåer. Som jag tidigare skrev så finns det exempel på bl. a. skadeinsekter som skalbaggar som tiodubblat sitt utbredningsområde efter en måttlig temperaturhöjning, och små ökningar av antingen koldioxidnivåerna och/eller temperaturerna kan leda till positiva återkopplingseffekter, t. ex. via smältande tundra i Sibirien som då avger ytterligare metangas, en oerhört potent växthusgas. Små effekter ska alltså tas på allvar, för komplexa system som klimatet oerhört parameterkänsliga.

Problemet i klimatdebatten är att klimatskeptikerna lever kvar i ett föråldrat linjärt vetenskapsparadigm, där effekterna av olika faktorer antas vara proportionell eller likvärdig med hur mycket dessa faktorer ändras. Den som har förstått den mer moderna naturvetenskapliga forskningen, där "tipping points", icke-lineariteter och kritiska tröskelvärden är realiteter gör dock inte detta misstag. Och heller inte den som är skolad i dialektisk filosofi och marxistiskt tänkande. Förhoppningsvis kommer dessa insikter snart att nå ut till större delar av allmänheten.

Forskning & Framstegs fototävling

Tillbaka från konferensen i USA har jag knappt hämtat mig från jetlaggen när tidskriften Forskning & Framstegs senaste nummer kommit ut på webben. Där meddelas det jag fick veta redan tidigare i år, men som jag inte fick yppa förrän nu: att jag vunnit deras pristävling om bästa forskningsbilden. Det är givetvis väldigt skojigt och ärofyllt, i synnerhet som jag inte började fotografer digitalt på allvar förrän för ungefär ett år sedan. Det sporrar mig givetvis till att fortsätta med fotograferandet, och gärna då i kombination med populärvetenskaplig verksamhet.

Småskaligt och framgångsrikt bistånd till fågelskydd

Det är så mycket eländesrapporter i nyheterna så för en gångs skull tänkte jag berätta någonting positivt. Det rör sig om ett biståndsprojekt som fågelföreningen Club 300 har initierat på Papua Nya Guinea. Club 300 är en organisation för "hårdskådare", alltså vi som gillar att se sällsynta fåglar. På Nya Guinea finns det många spännande och ovanliga fåglar, bl. a. de berömda och numera hotade Paradisfåglarna som Darwin's medupptäckare till det naturliga urval Alfred Russel Wallace studerade under sina resor i regionen på 1800-talet.


Tack vare ett mindre ekonomiskt bidrag på 10 000:- från Club 300 har nu en lokal guide, Zeth Wongor, nu börjat kunna försörja sig på sin verksamhet och slipper vara beroende av tillfälliga kontrakt under olika resor till området. Det har medfört goda ekonomiska konsekvenser inte bara för Zeth Wongor utan också för hans släkt och vänner i byn. De har nu slutat jaga fåglarna och rapporterar istället in observationer av ovanliga fåglar till Zeth, som sedan guidar intresserade fågelskådare till dessa arter, bl. a. den ovanliga paradisfågeln Western Parotia (se bild!).

Bistånd behöver inte vara stort, byråkratiskt eller komplicerat för att fungera. När sådant småskaligt bistånd dessutom leder till ömsesidig nytta och glädje för både lokalbefolkningen och intresserade naturresenärer från Europa och USA så är det snarare en solidaritetshandling än en allmosa. Sådant borde det finnas mer av i världen, tycker jag.

Med denna positiva nyhet tar jag nu bloggpaus en vecka och åker på beteendeekologisk konferens till Cornell University i USA. Här kan ni läsa mer om detta, och se lite av programmet och föredragen.

Skarp mediekritik av Jan Öberg i Aftonbladet

I skuggan av den alltmer uppblossande konflikten mellan Ryssland och Georgien kan det vara på sin plats att påminna även om kopplingarna till närmare geografiska områden, som Balkan och Kosovo. Flera bedömare menar att Rysslands ogenerade stöd till Georgiens båda utbrytarrepubliker är en direkt konsekvens av Västs snabba erkännande av Kosovos självständighet tidigare i år, samt det ensidiga ställningstagandet gentemot serberna i de komplicerade etniska konflikterna och krigen på Balkan under 1990-talet. Detta ensidiga ställningstagande har irriterat ryssarna och erkännandet av Kosovo har gett dem ett tacksamt argument för att militärt agera mot Georgien och stödja de båda utbrytarrepublikerna. Politiska och militära konflikter sprider sig ofta som ringar på vattnet, som bekant. Det är ett av flera argument till att man, generellt sett, bör vara skeptisk mot militära ingripanden i allmänhet, oavsett om det rör sig om Ryssland, USA, NATO eller FN som agerar.

Det är därför också intressant, och synnerligen beklagligt, att inte ens Carl Bildt tycks ha lärt sig av historien, när han nu ensidigt tar ställning gentemot Ryssland i den komplicerade konflikten i Kaukasus. Rysslands agerande är, om än oförsvarligt, så åtminstone begripligt. Ryssland känner sig alltmer trängt och hotat av Västs expansion på Balkan och nu i Centralasien, där NATO försöker expandera in på Rysslands "bakgård" och i dess geografiska intressesfär, genom att försöka rekrytera Ukraina och Georgien till den västliga militäralliansen. NATO-medlemsskap för dessa båda länder är förmodligen i Europas och USA:s ekonomiska intresse, eftersom det finns stora gas- och oljefyndigheter i denna region, men lär knappast stabilisera regionen. Det är därför ironiskt att NATO-förespråkare i Sverige, som Folkpartiets ledare Jan Björklund, ofta använder "stabilitetsargumentet" när de argumenterar för svenskt medlemsskap i den västliga försvarsalliansen. Verkligheten i Ukraina, Georgien och Afghanistan, där NATO är involverat, stödjer knappast argumenten att NATO skulle vara en stabiliserande politisk faktor.

Vi ser nu alltså de långsiktiga politiska och militära effekterna av Västs tidigare ensidiga ställningstagandet gentemot serberna under Balkankonflikterna, i bl. a. Sverige, som i stort sett inte fick ifrågasättas under 1990-talet och där kritiker av denna politik högljutt och bryskt avfärdades som "brunvänster" eller "folkmordsförnekare" av liberala debattörer som Maciej Zaremba och Per Svensson. Först nu har har Balkankonflikterna kunnat börja diskuteras i mer nyanserade ordalag. En sådan nyanserad diskussion är ytterst angelägen och välkommen. Inte minst eftersom vi kan lära oss av historien och bättre förstå utvecklingen i dagens konflikter i Centralasien. Det måste vara tillåtet att ifrågasätta det ensidiga demoniserandet av den serbiska sidans skuld utan att med automatik anklagas för att vilja vara folkmordsförnekare.

Likaså måste det också vara tillåtet att ifrågasätta det ensidiga ställningstagandet för den kosovoalbanska sidan och den muslimska terrororganisationen UCK i Kosovokriget 1999, liksom man kritiskt bör kunna diskutera den bosnienmuslimska sidans aktiviteter och övergrepp mot serber och kroater 1992-1995. Det finns en hel del som kan och bör ifrågasättas i hur media skildrade konflikten på Balkan, bl. a. vad gäller påståendena om folkmord och koncentrationsläger á la Nazityskland, som serberna sades ägna sig åt i stor skala. En berömd bild från ett sådant påstått koncentrationsläger (se ovan) har sedermera blivit mycket omdiskuterad, och kan ha varit en bidragande orsak till att NATO-bombningar inleddes i Bosnien 1995.

Oavsett den kritiska frågan om dessa läger var "äkta" koncentrationsläger eller "enbart" uppsamlingsläger för (manliga) krigsfångar och flyktingar (vilket jag inte är närmare insatt i) så innebar medias ogenerade jämförelser mellan detta läger och judeutrotningslägret i Bergen Belsen i Nazityskland att det blev i stort sett omöjligt att kritiskt ifrågasätta dessa uppgifter. Vem vågar ifrågasätta sådana här mer eller mindre välgrundade påståenden om folkmord och koncentrationsläger om man på köpet riskerar att bli stämplad som historierevisionist eller nazist?

Icke desto mindre finns det skäl att ifrågasätta medias användande av sådana här manipulativa bilder, även om det inte alltid finns anledning att betvivla fotografiernas äkthet. Bilder säger ofta mer än tusen ord, men bilder kan också vara vilseledande via olika känslor som piskas upp och används ofta av media för att driva politiskt kontroversiella teser. Sett i backspegeln idag, år 2008, förefaller påståendet att serbernas krigsförbrytelser på Balkan på 1990-talet skulle vara jämförbara med Nazitysklands utrotningskrig som fullkomligt absurt och bortom alla rimliga proportioner. Detta har flera kritiker av Maciej Zaremba och Per Svensson har påpekat, gång på gång, men bara mötts av tystnad på sistone. Det torde en gång för alla vara viktigt att fastlå: krigen på Balkan under 1990-talet var fruktansvärda, och åtskilliga krigsförbrytelser och övergrepp begicks, inte minst från den serbiska sidan. Men liberalernas svepande jämförelser mellan serberna och Nazitysklands agerande under Andra Världskriget var grovt missvisande, propagandistiska och direkt lögnaktiga.

Freds- och konfliktforskaren Jan Öberg skriver bra, intressant och kritiskt i Aftonbladet om medias roll i bevakningen av konflikterna på Balkan under 1990-talet:

"I största allmänhet finns det bara en medial tolkning av Jugoslaviens tragedi, nämligen att allt var serbernas fel och att Milosevic, Karadzic och Mladic (MKM) är de enda vars namn vi behöver känna till.

Bevakningen av Karadzics arrestering passar in i mönstret från 1990-talet. Utan hård fokusering på MKM skulle västvärldens politik på Balkan framstå som misslyckad i dag ­ med den var USA:s och NATO:s folkrättsstridiga bombningar och annan konflikt-felhantering i Kroatien, Bosnien och Serbien-Kosovo riktig."

(..)

"Komplexa konflikter kräver konfliktanalys av politik, historia, psykologi, kultur etc – för att bli förstådda och lösta. Men media bryr sig föga om att bidra till fred. Allt delas upp i onda och goda individer och journalister ursäktar sig med att allt annat skulle bli för komplicerat. Men det handlar nog om deras egen lättja. Medvetet eller omedvetet skyler man över våra egna länders historiska och samtida medansvar för helvetet på Balkan."

Det ligger mycket i Jan Öbergs kritik av media och den minst sagt vinklade mediala bilden av skeendet på Balkan och i f. d. Jugoslavien som liberalerna gjorde sig skyldiga till under 1990-talet. Tyvärr tror jag Jan Öbergs högst relevanta mediekritik kommer att klinga av ohörd. Debattörer som Per Svensson och Maciej Zaremba verkar idag ha tappat sitt tidigare intresse och starka engagemang för Balkan och ägnar sig nu åt helt andra frågor. Och de forna konflikterna har glömts. En ny generation, som inte minns debatten på 1990-talet känner inte till bakgrunden till konflikterna på Balkan. Det är synd. Men knappast förvånande, med det korta historiska minne som vi har idag. Konflikterna på Balkan är knappast färdigdiskuterade, även om bilden idag har nyanserats avsevärt jämfört med den hysteriska krigsretorik som användes av liberalerna på 1990-talet i deras kampanj för NATO:s bombningar.

Skalbaggars klimatpåverkan, positiv återkoppling och koldioxidutsläpp

En intressant artikel om skalbaggars klimatpåverkan som nyligen publicerats i Nature refereras och diskuteras i den populärvetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg. Det handlar om en skadeinsekt som heter tallborre (Dendroctonus ponderosae), och som orsakar stora problem för skogsbruket i Kanada eftersom dessa skalbaggar attackerar träd. Som en direkt följd av ökade temperaturer har tallborrarna ökat sitt utbredningsområde tiofalt, vilket inte är så konstigt eftersom insekter gynnas av varmare klimat. Miljontals träd har dödats av tallborrarna, vilket givetvis är en ekonomisk katastrof för skogsägarna och den lokala näringen. Mer skadeangrepp från insekter på träd och grödor är nog att vänta i framtiden om den globala uppvärmningen fortsätter som hittills också enligt andra färska studier.

Det mest intressanta med den aktuella skalbaggsstudien är dock inte bara att de direkta kostnaderna för den globala uppvärmningen syns redan nu. Nej det intressanta är en positiv återkoppling mellan uppvärmning och koldioxidutsläppen som orsakas med skalbaggarna som "mellanhand". Normalt är skogar som den i Kanada kolsänkor, vilket betyder att de absorberar mer koldioxid än de avger. Sådana kolsänkor är en förklaring till att koldioxidhalten har kunnat öka så snabbt som den har gjort de senaste 200 åren utan att temperaturen har ökat i lika hög grad. Förutom skogar är även sjöar och världshaven stora kolsänkor som "äter" upp och lagrar de stora koldioxidutsläppen som människor spyr ut sig via förbränningen av fossila bränslen som kol och olja. Men den omfattande skogsdöden i skalbaggsangreppens spår har alltså omvandlat dessa skogar till kolkällor istället, alltså nettoavgivare av koldioxid. På dialektiskt fikonspråk kallas detta "kvantitetens övergång i kvalitet".

Skalbaggsexemplet är alltså ett mycket intressant exempel på att små förändringar i temperatur kan få stora effekter via olika kaskader och kedjereaktioner via organismer och deras interaktioner. En liten uppvärmning tycker många inte är så mycket att bråka om, varför ska man klaga om det blir varmt och skönt? Men en sådan liten uppvärmning "triggar" i sin tur igång insekternas reproduktion, vilket gör att de kan öka sin utbredning tiofalt och orsaka stora ekonomiska skador. På motsvarande sätt kan man säga att små ökningar av den redan (historiskt sett) extremt höga atmosfäriska koldioxidnivån i sin tur kan orsaka små ytterligare ökningar av temperatureren, vilket i sin tur kan få stora indirekta biologiska och ekologiska konsekvenser. Vilket skalbaggsexemplet ovan ypperligt illustrerar.

Utvecklingen drivs sedan på av en mer eller mindre automatisk inre dynamik som agerar genom de positiva återkopplingarna: högre koldioxidnivåer ger högre temperaturer, högre temperaturer gör att skalbaggarna ökar i antal, vilket dödar fler träd, vilket gör att skogen släpper ifrån sig mer koldioxid, vilket i sin tur minskar skogens förmåga att ta upp mer koldioxid, vilket ökar atmosfärens koldioxidnivå, vilket i sin tur driver på ytterligare uppvärmning...

Positiva återkopplingar av detta slag är obönhörliga i sin skoningslösa explosiva och mer eller mindre självgenererande inre dynamik, och mycket tyder på att FN:s internationella klimatpanel grovt har underskattat deras betydelse och omfattning för klimatet. Ett temanummer i Nature i början av året ägnades till stor del åt sådana här positiva återkopplingar, liksom Andreas Malms läsvärda bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs kommer det snart att vara försent. Positiva återkopplingar är inget mystiskt eller metafysiskt, utan något som är vanligt i biologiska system och andra komplexa system. Positiva återkopplingar är för närvarande mycket "heta" forskningsområden inom såväl klimatforskning som biologi och ekologi.

Anledningen till att jag ofta återkommer till de positiva återkopplingarna är att de är märkligt frånvarande i den "klimatdebatt" som förs i media och bland bloggosfärens tvärsäkra klimatförnekare. Här dominerar ett linjärt tänkesätt på världen där en ökning av faktor X (säg koldioxid) ofta antas få en mer eller mindre liknande stor effekt på en annan faktor Y (säg temperaturen). Bland klimatförnekare frågas det ofta retoriskt och klentroget om en liten ökning av koldioxiden verkligen kan ha någon större betydelse, och om det gör särskilt mycket om temperaturen ökar en eller ett par grader. Så farligt kan det väl inte vara? Problemet med detta tänkesätt är att det ignorerar just sådana här indirekta kaskadeffekter och positiva återkopplingar, som vi vet är vanligt förekommande i komplexa system som ekosystem och klimat. Är man däremot medveten om sådana här effekter, som är bland de hetaste forskningsområdena just nu, så finns det större anledning att ta även små temperaturökningar och små koldioxidutsläppsökningar på största allvar.

Positiva återkopplingar är däremot inte svåra att förstå för den som har en viss skolning i marxistisk filosofi och det dialektiska tänkandet, alltså "motsatsernas kamp och enhet", som Andreas Malm. Vi lever i en icke-linjär värld, där olika faktorer samverkar med varandra och ibland motverkar varandra i mer eller mindre tillfälliga balanser mellan olika balanserande faktorer. Denna dialektiska väv av komplexitet kan lätt rubbas, även genom små effekter, och kan effekterna bli stora, ibland katastrofala, tills ett nytt (högst eventuellt) jämviktsläge infinner sig. Dialektiken, alltså de filosofiska tankar som Friedrich Hegel och senare Karl Marx och Friedrich Engels utvecklade, är en nyckel till att förstå den komplexa orsaksväv som klimatet är ett exempel på. Koldioxid och klimatförändringar som temperaturer agerar både via direkta och indirekta effekter på den fysiska och biologiska världen.