Carl Bildt och Andreas Malm om Radovan Karadzic

Så har då den tidigare bosnienserbiske ledaren och krigsförbrytaren Radovan Karadzic ställts inför rätta i Haag. Det finns ingen anledning att beklaga hans öde, alldeles oavsett vad man anser om den internationella domstolens tillförlitlighet eller den selektiva världsordning där endast vissa krigsförbrytare grips och ställs inför rätta. Karadzic är en krigsförbrytare och en skurk, något som de flesta är överens om, oavsett ideologisk och politisk hemvist. Karadzics underblåsande av den serbiska nationalismen och etnofascismen och hans ansvar för den etniska rensningen av bosnienmuslimerna är redan välkända.

Låt oss nu höja blicken något och lära oss något av de kommentarer och analyser som gjorts i samband med gripandet av Karadzic.

Först går ordet till vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt, knappast känd för sin ödmjukhet, som i Svenska Dagbladet analyserar kriget i Bosnien 1992-1995, fredsupprörelsen i Dayton och sin egen historiska roll i detta historiska drama:

"Dayton var bara ett papper undertecknat i ett avlägset land. I Bosnien hade visserligen vapnen tystnat, men det enda som fanns i ruinerna var två – ja, egentligen tre – mot varandra stående halvarméer och polisstyrkor. Intet förenade mer än den ömsesidiga fruktan och misstron.

Av detta hade jag fått i uppdrag att på ett år skapa en fungerande stat."

Ingenting hade alltså gjorts, tur att Bildt nu fick rycka in...Vad gör han då, vår allsmäktige och allvetande svenske högerledare? Jo:

"Min uppgift blev att försöka finna de personer i den bosnienserbiska ledningen som var mer villiga att faktiskt bygga en fungerande fred i Bosnien. Och Radovan Karadzic såg det som sin uppgift att bekämpa de så kallade mjuka serber som jag lyckades etablera kontakt med för att på det sättet få hela det bosniska fredsprojektet att haverera.

(..)

Under några dygn var jag nära att regissera en intern serbisk militärkupp riktad mot Karadzic. Men utan ett tydligt stöd av Nato-trupperna var det knappast möjligt.

(..)

Jag argumenterade med kraft för att man skulle börja från ”toppen”, det vill säga först och främst med Karadzic. Och jag såg till att med hjälp av en medarbetare rätt regelbundet förse Nato-kommandot med den information jag hade om var han befann sig."

Säga vad man vill om Carl Bildt, men han kan både konsten att dramatisera en historia och blåsa upp sin egen roll i densamma till fantastiska proportioner! Man får intryck av att det var Carl Bildt som fixade allt, och alla andra politiska aktörer var av underordnad betydelse. Så även NATO, som annars Carl Bildt brukar vörda och sällan har någonting ont att säga om:

"Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll."

Nej, det är klart att det inte kan ha varit NATO:s bombplan, när vi hade vår Allsmäktige högerledare Carl Bildt på plats på Balkan! Här visar Carl Bildt för en gångs skull att hans pro-amerikanska och militaristiska hållning, där han tidigare ivrat för USA:s anfallskrig mot Irak, faktiskt konkurrerar hårt med hans eget ego och behov av att framställa sig själv som en historisk nyckelperson. Och egot Carl Bildt vinner i denna inre psykologiska kamp mot krigshetsaren och USA-apologeten Carl Bildt, vilket är rätt så talande för vilken syn vår utrikesminister har på sig själv och sin betydelse.

Personligen anser jag att Carl Bildt har rätt i sakfrågan: NATO:s bombningar var förmodligen överskattade för att få slut på kriget. Men Carl Bildt överskattar även sin egen betydelse. Viktigare var nog en allmän krigströtthet hos de olika befolkningsgrupperna, och att förtroendet för de egna ledarna och krigsherrarna på alla sidor var kört i botten. Det innefattade extremnationalisterna och etnofascisterna på såväl den muslimska som den kroatiska och den serbiska sidan.

Samtidigt är det hedersamt att Carl Bildt faktiskt vågar ifrågasätta den av många liberaler så omhuldade myten om NATO:s bombningar på Balkan och deras betydelse. Under 1990-talet växte den s. k. "bombhögern" sig allt starkare bland liberala intellektuella, alltså tesen att det var rätt och rimligt av USA och Väst att med våld anfalla andra länder i syfte att sprida liberal demokrati enligt västerländsk modell.

Företrädare för denna militaristiska inriktning samlades i Sarajevolistan, som krävde militärt stöd till Bosnienmuslimerna och ensidigt lade skulden för balkankonflikterna på den serbiska sidan. En av de mest kända företrädarna för denna inriktning är högerdebattören och journalisten Maciej Zaremba, som i sant antiintellektuell anda stämplat alla som ifrågasatt det riktiga och kloka i denna politik som tillhörandes "brunvänstern", ett epitet som syftade till att kleta ner krigskritiker och jämställa dem med nazister. En annan känd företrädare var den liberala journalisten Per Svensson som tidigare har arbetat på tidningen Kvällsposten.

Men även flera personer på vänsterkanten, som syndikalisten Andreas Malm och historikern Peter Englund gick också i fällan att argumentera för militära lösningar på Balkan, främst under Bosnienkriget 1992-1995. Peter Englund tog dock senare avstånd från Sarajevolistan inför det betydligt mer kontroversiella NATO-angreppet mot Serbien i samband med Kosovokrisen 1999. Verkligheten och konflikterna på Balkan var betydligt mer komplex än att ensidigt kunna skyllas på bosnienserberna. Krigsförbrytare fanns på alla sidor, även om de bosnienserbiska förbrytelserna var mest omfattande. Men även på den bosnienmuslimska sidan förekom det övergrepp mot kroater och serber, och utländska "jihadister" och islamiska fundamentalister strömmade in på Balkan, med USA:s och Västeuropas tysta medgivande. Rent generellt är jag också skeptisk till hur termen "folkmord" ofta används svepande och okritiskt, och i propagandistiskt syfte.

I Bosnien skedde förvisso grova krigsförbrytelser, och mycket tyder på att bosnienserberna gjorde sig skyldiga till de flesta och grövsta övergreppen, följda av kroater och muslimer. Men innebär sådana här krigsförbrytelser, som sker i alla krig, att vi alltid måste tala om folkmord? Syftade Karadzic's och bosnienserbernas etniska rensning och massakrer på civila till utlplåna muslimerna som grupp? Jag är personligen inte helt övertygad om detta, och det finns fler debattörer och Balkankännare som delar min uppfattning härvidlag.

Här finns det kanske anledning för en del syndikalister och vänstersinnade som Ulf B Andersson och Andreas Malm på tidningen Arbetaren att vara lite självkritiska, ja kanske också ägna sig åt lite hälsosam retrospektiv mediekritik. Allt är inte guld som glimmar. Och allt är inte folkmord som påstås vara det. Och man är inte "brunvänster" bara för att man ifrågasätter teser om (verkliga eller inbillade) folkmord. Personligen anser jag att USA:s Irakinvasion 2003 var både kriminell och felaktig. Men även om jag själv många gånger kritiserat USA i hårda ordalag, och vid något tillfälle kallat kriget i Irak för "folkmord" anser jag idag att det är en missvisande beteckning. USA kan knappast sägas ägna sig åt ett regelrätt folkmord i Irak, trots alla dokumenterade krigsförbrytelser, tortyr och våldtäkter som har begåtts av amerikanska soldater mot den irakiska befolkningen. Kriget i Irak syftade aldrig från USA:s sida till att utrota irakierna som grupp, men väl till att lägga under sig landet och dess oljetillgångar.

Det påstås att Usama Bin Ladin innehaft ett bosniskt pass, och vi vet idag att det finns åtskilliga bosnisk-muslimska krigsveteraner som varit involverade i terrorverksamhet i bl. a. Afghanistan och Irak. Det ensidiga ställningstagandet för bosniemuslimerna bland delar av vänstern och hos liberalerna avspeglade en slags naivt romantiserande syn på dessa som helt och hållet oskyldiga offer och jämförelsen med den republikanska sidan under Spanska Inbördeskriget (1936-1939) gjordes flera gånger. Men den var grovt missvisande. Och även bortsett från det, så finner jag det annärkningsvärt att så många på vänsterkanten så okritiskt anammade den militaristiska propagandan från bl. a. liberalt håll och inte intog en konsekvent antimilitaristisk hållning där man distanserade sig från såväl militaristerna inom NATO som de lokala krigsherrarna på Balkan. En sådan konsekvent antimilitaristisk hållning är den enda rimliga och långsiktigt hållbara vänsterhållningen, enligt min uppfattning. Även om den kan förefalla inopportun på kort sikt i dagens borgerliga mediaklimat.

Sett med historiska glasögon ter sig idag en sådan antimilitaristisk hållning som den mest rimliga och förnuftiga, ungefär ett decennium efter att krigen på Balkan har avslutats. Stärkta av sina militära framgångar på Balkan så flyttade de neokonservativa i USA fram sina positioner, ofta under den försåtliga propagandadevisen "humanitära krig". Sådana "humanitära krig" har vi sedan sett flera katastrofala exempel på, både i Afghanistan och Irak. De liberaler och vänstersinnade som förespråkade NATO-bombningar på Balkan och ensidigt militärt stöd till bosnienmuslimerna får nog delvis ta på sig ansvaret för denna opinionsförskjutning som stärkte den amerikanska högern. Det finns skäl att vara självkritisk idag, bland såväl liberaler som vänstersinnade som inte tänkte mer långsiktigt, bortom NATO:s klusterbomber.

Vi vet idag också att NATO:s anfall mot Serbien 1999 dödade många serbiska civila och civila mål som elkraftverk och broar förstördes, något som är klara krigsförbrytelser. De som förespråkade "humanitära ingripanden" för att skydda kosovoalbaner och bosnier mot etnisk rensning måste rimligtvis också ta avstånd från dessa övergrepp mot civila från NATO:s sida. Iallafall om man vill framstå som konsekvent och vågar problematisera sin tidigare hållning. Jag ska erkänna att även jag gick i fällan att, för en period, argumentera för NATO-ingripanden i Bosnien. Men idag vet jag bättre, och en generell grundprincip för mig är att vara djupt skeptisk mot militära lösningar, i synnerhet från stormakters sida.

I detta avseende är det därför uppfriskande att en någorlunda klarlsynt högerdebattör som Carl Bildt kan öppna upp för en mer nyanserad debatt om Bosnienkriget, bortom de schabloner som bombhögern och liberala militarister gjort sig skyldiga till. Bombhögern är idag i Sverige kraftigt demoraliserad, även på de borgerliga ledarsidorna, efter fiaskot med USA:s militära invasion av Irak 2003, och det tilltagande moraset i Afghanistan.

De flesta någorlunda klarsynta liberaler idag har insett att militära lösningar sällan skapar långsiktig fred, demokrati och stabilitet, vare sig på Balkan eller någon annanstans. Borgerliga krigshetsare som Hans Bergström och Per Ahlmark uppfattas idag, med all rätt, som extremister. Andra tidigare krigsförespråkare som Per T Ohlsson på Sydsvenska Dagbladet och TIMBRO-debattören Johan Norberg verkar i det tysta ha gjort avbön och ångrar nog idag sitt högljudda stöd för USA-invasionen 2003.

Syndikalisten Andreas Malm tillhör dock, trots sitt tidigare något naiva stöd för bosnienmuslimerna, fortfarande mina favoritjournalister. Andreas Malm skriver tänkvärt i tidningen "Arbetarens" ledarkolumn om sina reaktioner efter att Karadzic hade gripits:

"Goda nyheter är en sällsynt lyx i denna tid. Det gäller inte minst kampen mot fascismen: Sverigedemokraterna står med ena foten i riksdagen, i England tar BNP över den vita arbetarklassen i kvarter efter kvarter, i Schweiz driver Folkpartiet igenom folkomröstning om förbud mot minareter och man kunde fortsätta i land efter land. Men sent på måndagskvällen kom så beskedet: Radovan Karadzic har gripits! Jag jublade i min soffa."

Andreas Malm uppmanar oss sedan att se kopplingen mellan etnofascismen hos Karadzic och den islamofobi han exploaterade som sedan ledde till de fruktansvärda krigsförbrytelserna mot bosnienmuslimerna, och islamofobin hos dagens högerextremistiska krafter i Sverige och Västeuoropa, bl. a. hos partier som Sverigedemokraterna:

"Den 28 februari 1992, en månad innan den serbiska stenkrossen rullade in över Bosniens berg, talade Karadzic till den innersta kretsen i sitt parti SDS. Han sade: ”Muslimer kan inte leva med andra. Vi måste vara klara över det. (…) Inom två år kommer de att överväldiga oss med sina födelsetal och sina knep. Vi kan inte tillåta det att hända.”

(..)

"När Karadzic förs till Haagtribunalen är det en möjlig framtid för Europa som ställs inför rätta. Det tidiga 1990-talets folkmord i Bosnien visar vad som kan hända om islamhatet tar över ett samhälle.

Med Karadzic inför skranket har Europas antifascistiska krafter ett gyllene pedagogiskt tillfälle: se er i spegeln, kontinentens alla islamofober! Låt lärdomen sjunka in. Hetsen mot muslimer stavas Omarska, Foca, Srebrenica."

Jag kan inte annat än att nicka instämmande när jag läser Andreas Malms ord. Den viktigaste lärdomen av Balkankrigen blir alltså inte att NATO bör anfalla fler länder med bomber, om nu någon fortfarande förfäktar denna förlegade och diskrediterade militaristiska uppfattning bland mina läsare. Nej, den viktigaste lärdomen är de slutsatser vi kan dra inför framtiden för att förhindra att etnofascismen uppstår igen, kanske i vårat eget land. Karadzic är inte unik. Det promenerar förmodligen runt hundratals, om inte tusentals, potentiella etnofascister på gatorna i dagens Sverige. De kan finnas i våra hemkvarter, och i en kritisk situation kan de mycket väl träda fram.

Om bloggande, subjektivitet, makt och ansvar

Debattens vågor har gått höga på den här bloggen, även under sommarmånaderna. Fler och fler tycks hitta hit, och jag är förbluffad över vilket genomslag "Biology & Politics" tycks ha fått, på kort tid. Detta genomslag leder till en viss eftertänksamhet, och gör att jag får försöka fundera på hur jag ska hantera situationen. "Biology & Politics" påverkar, helt klart, och är således en maktfaktor i den politiska opinionsbildningen utanför mainstreammedia och partipolitik. Det är givetvis glädjande, men makt innebär också ansvar. Ansvar mot mig själv och mot mina läsare.

Att jag får fler läsare är givetvis positivt, men det innebär också en mer divers läsekrets som kanske inte alltid håller med mig i varje enskild fråga. Det är OK för min del; jag förväntar mig inte att alla ska dela mina åsikter i varje fråga. Min blogg är inget populärvetenskapligt forum, utan en subjektiv röst i debatten. En rent populärvetenskaplig blogg tycker jag personligen verkar vara ganska tråkig att driva, men det finns ju alltid "Forskning och Framstegs blogg" för den som är intresserad av sådant.

Det intresserar dock inte mig att driva en sådan "neutral", refererande och opersonlig blogg. Det har jag ingen anledning att sticka under stol med eller skämmas för. Jag kommer heller aldrig att anpassa mina åsikter för att tillfredsställa alla mina läsare och således göra bloggen "mesigare" eller mer "sossig". Min blogg representerar mina personligt vinklade åsikter kring olika fenomen, kort och gott. Det innebär inte att de uppgifter jag för fram är felaktiga eller någon slags propagandakonstruktioner. Tvärtom, så strävar jag efter att, i görligaste mån, komma med korrekta sakuppgifter på vetenskaplig grund. Tolkningen av fakta kan dock mycket väl vara politisk på en blogg som den här.

Ett exempel på detta är klimatfrågan, som jag skrivit om på sistone:

Det är ett vetenskapligt faktum att 1/koldioxidhalten i atmosfären accelererar till följd av mänsklig förbränning av fossilt kol och olja och 2/att temperaturen har stigit sedan 1975 och 3/att denna temperaturökning inte kan "bortförklaras" genom att hänvisa till olika "naturliga" faktorer som t. ex. solfläckar utan med största sannolikhet beror på den antroprogena växthuseffekten. Den som ifrågasätter dessa vetenskapliga fakta och data, menar jag att jag med all rätt kan kritisera för ett ovetenskapligt förhållande till verkligheten, baserat på ideologisk blindhet. Detta oavsett om personen/personerna i fråga befinner sig på höger- eller vänsterkanterna: verkligheten måste accepteras som den är, inte hur den borde se ut.

Vad vi ska göra åt problemet med den antroprogena växthuseffekten är dock en politisk fråga, där åsikterna går isär. Här tillåter jag mig att driva min personligt-politiska subjektiva tes: en radikal lösning krävs, där det fossila kapitalets makt bryts och vi bygger ett samhälle där det gemensamma ägandets makt ökar, kanske i form av ett demokratiskt planhushållningssystem. Andra, mer liberalt eller borgerligt inriktade miljöengagerade, kommer antagligen inte att hålla med mig, och förordar istället mer marknadsekonomiska lösningar. Det är dock inte den avgörande motsättningen i klimatdebatten, som istället går mellan de som förnekar vetenskapens resultat av politiska skäl ("klimatförnekare", oftast på högerkanten) och de många som, likt undertecknad, tror på naturvetenskapen men har olika uppfattningar om hur det reellt existerande miljöhotet ska lösas ("realister", oavsett om de hyser borgerliga eller socialistiska värderingar).

Jag får mest positiva omdömen om min blogg, och ibland kritiska, mer sällan öppet fientliga. De mest negativa kommentarerna, som ibland varit hånfulla eller ironiska, har faktiskt kommit från kollegor på min egen institution. Uppenbarligen blir man inte profet i sin egen hemstad. Fientligheten har inte bara haft att göra med min egen person eller att mina åsikter ogillas, utan avspeglar även en djup misstänksamhet mot bloggmediet som helhet och en naiv tilltro till traditionella medier och traditionell opinonsbildning. I några fall har man dock uttryckt sin bestörtning över mina åsikter - som om dessa vore smittsamma! Jag misstänker att det i några fall handlar om en egen osäkerhet och tvivel på de egna åsikternas hållbarhet och de egna argumentens styrka. Men det är en ren spekulation från min sida, givetvis.

Kritiska kommentarer har ibland även kommit in från personer som velat förtydliga sina egna ståndpunkter när jag kritiserat dem. Sådana kommentarer är alltid välkomna. Missförstår jag någon persons ståndpunkt låter jag i allmänhet denna få replikrätt på min blogg, så länge han/hon uttrycker sig någorlunda hövligt och korrekt och inte förnedrar mig eller andra som skriver på bloggen. Jag raderar sällan inlägg, utom när utflippade nyliberaler kommer med rena kränkningar eller hånfulla tillmälen. De flesta håller sig dock inom de normala hövlighetsramarna.

I våras hade jag t. ex. en intressant diskussion med sociologen Eva Kärfve, som jag tidigare kritiserat på den här bloggen, och vi kom fram till att vi i mångt och mycket hade många gemensamma åsikter och värderingar. Professorn i statsvetenskap, Bo Rothstein, hörde också av sig och påpekade att han minsann inte var högerliberal, utan "vänster"! Anledningen var en slarvig formulering från min sida. Bo Rothstein ville även diskutera den demokratiska socialismen och Zimbabwe med mig, och jag tänker återkomma till dessa ämnen så småningom, i en mer utförlig framtida bloggpost.

Andra som hör av sig är inte fullt lika belevade och artiga som Eva Kärfve och Bo Rothstein. Till dem hör klimatförnekarna Peter Stilbs och Fred Goldberg, som är upprörda för att jag kritiserat deras debattartiklar i Expressen och Aftonbladet, där de ifrågasätter IPCC och den antroprogena växthuseffekten. Värst var nog Peter Stilbs, som var så upprörd efter mitt senaste blogginlägg så han ville kontakta "Lunds Universitets disciplinnämnd" i ärendet!!!!

Jag finner det häpnadsväckande att just klimatförnekarna, som ofta högljutt klagar på att "yttrandefriheten" är hotad om de inte får lov att föra fram sina minst sagt kontroversiella teser om att växthuseffekten är en bluff och liknande, nu är så desperata så att de vill kontakta min arbetsgivare. Vad förväntar de sig? Att Lunds Universitet ska säga till en av sina anställda: "Aja, baja; du får inte säga så eller tycka så!"? Själv skulle jag aldrig drömma om att kontakta KTH och be dem att be Peter Stilbs och Fred Goldberg hålla käften. I en demokrati ska alla få yttra sig, även de vars åsikter är fullkomligt uppåt väggarna. Eller de, som likt Stilbs och Goldberg, inte erkänner vetenskapliga resultat som är politiskt obekväma för dem, eller erkänner sin egen begränsning och okunskap på klimatområdet.

Att klimatförnekarna Peter Stilbs och Fred Goldberg är så tunnhudade så att de inte tål kritik när de går ut med sina debattartiklar är ganska talande. Deras omhuldade "yttrandefrihet", som de påstår är hotad, har dessa klimatförnekare uppenbarligen naivt trott också skulle innebära frihet från kritik. Som om professorer eller docenter från KTH på något vis skulle få ett slags "frikort" i den politiska debatten och slippa kritisk granskning! Jag kan bara dra den högst rimliga slutsatsen att herrarna Stilbs och Goldberg tillhör den gamla tidens forskare som inte var vana att ifrågasättas. Den tiden är förbi, och få saknar den. Idag räcker det inte med att skriva en dåligt underbyggd debattartikel i tabloidpressen, eller ens på SvD:s "Brännpunkt" eller "DN Debatt" och stoltsera med en docent- eller professorstitel. Bloggosfären har radikalt vidgat utrymmet för kritisk samhällsdebatt, och professorer och docenter kommer inte med automatik att tas på allvar bara för att de behagar yttra sig. I synnerhet inte när de fått många saker om bakfoten. Som Peter Stilbs och Fred Goldberg uppenbarligen har gjort i klimatfrågan.

Hallå FRA: JK-anmäl mig också!!!

På direkt uppmaning från Anders Svensson om behovet av att visa civilkurage i kampen mot FRA och det nya övervakningssamhället kommer jag här med mitt lilla bidrag i debatten. Här tar jag mig friheten att länka till bloggaren Henrik Alexandersson som precis har blivit JK-anmäld av FRA för brott mot yttrandefrihetslagen när han publicerade namnen på 103 svenskar som blivit avlyssnade.

Nu får det banne mig vara nog med dessa diktaturfasoner! FRA får ta och ge sig, och inse att Sverige är en demokrati (än så länge) och de kan inte agera som i en diktaturstat. Jag och nyliberalen Henrik Alexandersson har inte mycket gemensamt politiskt, men i denna fråga står vi enade, skuldra mot skuldra, mot den repressiva statsmakten tillsammans med trotskisten Anders Svensson och många andra. Ska Henrik Alexandersson fällas för det han har gjort, så kan ni passa på att fälla även mig och de hundratals, om inte tusentals, andra bloggare som gör sin medborgerliga demokratiska plikt och försvarar yttrandefriheten. Här är listan på namnen som blivit avlyssnade (direkt från Henrik Alexanderssons blogg):

Björn Almgren (passnummer 01-619413)
Bengt-Olov Almstedt (420404-6710), Stenungsund
Agneta Andersson (passnummer 01-736759)
Björn Andersson (passnummer 01-736770)
Fritz Harry Andersson (470308-9252), Råneå
Lars Andersson, Projekt Service, Stockholm
Olle Andersson, Swedish Radio Supply, Karlstad
Sven-Thomas Andersson (passnummer 43-615299)
Nikolas Avramidis, Stockholm (född 410729)
Lars-Erik Balogi, Grythyttan
Ove Backlund, Bergeforsen
Lars-Gunnar Bergdahl (passnummer 21-7200442)
Axel Bohman, Oskarshamn
Bertil Borg , Stockholms Universitet
Morgan Bosson, Lund
Clas Boström, Stora Virke, Falun
Anders Bäckman (600301-6695), Örebro
Alf Christensson, Vilosa Trading
Christina Conradsson-Nordin (passnummer 67-580166)
Charlotta Dufmats, Mjölby
Sune Edmark (451004-8012)
Ulf Ekman, Livets Ord (född 501208, passnummer 42-315572)
Mats Engblom, Baltic Computer Systems
Erik von Ehrenheim, Djursholm
Tony Eriksson, Stockholm
Jan-Olov Eriksson (passnummer 01-152686)
Lars-Erik Falkeling (passnummer 90-578461)
Johan Feldreich (född 520317, passnummer 45-364159)
Göran Flobergseter, Sandviken (passnummer 21-513393)
Nils Anders Forsén (passnummer 87-388226)
Torbjörn Friman (född 430331, passnummer DP-121667)
Peter Fritsén, Hofors
Lennart Furubom, Falun (passnummer DP-083645)
Per Sten Gidlund (passnummer 32-298456)
Ragnar Gussing, AMS, Falun
Ulf Göransson, Uppsala universitet
Ray Happ, Norrköping (passnummer 43-255809)
Gudmund Hedenskog, Stockholm
Birgit Hedlund, Flavouring, Norrköping
Egerth Heimbrandt, Trelleborg
Charlotta Hellström (passnummer 90-608535)
Sture Henriksson (född 490128), Skellefteå
Rolf Gerhard Hermann (född 600720, passnummer 89-357844)
Fredrik Hillelson (passnummer 21-682360)
Ebbe Hjertstedt, Linköping
Kurt-Erik Holmgren (passnummer 67-635331)
Rolf Hultberg (passnummer 45-224266)
Tommy Hultgren, Baltic Computer Systems
Arad Ibrahim, Näringslivskontoret, Haparanda
Erland Isaksson, Umeå
George Johansson (passnummer 676364)
Lars Erik Mikael Johansson (passnummer 43-481377)
Conny Johnson (född 510820)
Lars-Anders Kellberg (passnummer 43-584662)
Claes Kinell, Helsingborg
Anders Larsson, Gävle
Lars Knutsson, EAS, Täby
Peter Kollman (passnummer 21-108300)
Lennart Lannerbäck, Mariefred (passnummer 43-319451)
Jörgen Larsson, Swedish Trade Hour, Vuollerim
Heinrich Leschner; Väröbacka (passnummer 32-425104)
Stefan Lindberg, Arvika
Michael Ling, (passnummer 43-022266)
Milan Lofteborn (passnummer 490926-9450)
Göran Lundin (född 500603), Skellefteå
Sonja Malm (passnummer 43-661445)
Anna Martinsson, Stockholm
Christos Meletis, Kista (född 570310)
Ulf Modig (passnummer 67-4122222)
John Nilsson (född 710906), Norrfjärden
Keijo Nordström
Göran Näslund, AMS, Falun
Bengt Novén, Kungsbacka
Bertil Nordin (passnummer 67-151887)
Elisabeth Nordqvist (passnummer 54-598056)
Erik Nordqivst (född 390808)
Kerstin Olofsson, Väröbacka (passnummer 43-171046)
Bo Ottenback (född 451226)
Karl-Erik Perjons (passnummer 56-580686)
Anders Pettersson (650607-6277)
Lars-Göran Pettersson (född 471114, passnummer DP-173071)
Leif Salmonsson, Livets Ord (född 1957, passnummer 54-141773)
Angelica Samuelsson, Göteborg
Sten Schager, Stockholms Universitet
Roland Sigvardsson, Gustavsberg
Göran Sjöberg, Norrköping
Lars Sjöstrand, Göteborg (passnummer 21-346058)
Dieter Schultze, Finspång
Mats Stenlund (född 370213, passnummer 67-578108)
Britt Strömberg (passnummer 21-320897)
Tomas Svendén, Stockholm
Magnus Södersten, Kungsbacka
Jan Söderström (passnummer DP-139684)
Richard Tjäder, Malmö
Torbjörn Åsberg, Hofors
Georg Wassman (passnummer 21-080505)
Bengt Wedenberg (passnummer 54-027808)
Tomas Wesslén (passnummer UR-919786)
Kjell-Göran Vestberg (född 480602, passnummer 43-442290)
Per Håkan Westberg (passnummer 01-472478)
Jean-Jacques Zander, Zanders Advokatbyrå, Stockholm
Lars-Gunnar Åhlén, Västerås
Einar Öljemark

Docent i svetsteknik: "Växthuseffekten är en bluff"

Klimatförnekarna tycks ha gått på offensiv i media nu under sommarmånaderna, kanske för att i sommarstiltjen så är det lättare att få genomslag och risken att få mothugg från kompetenta sakkunniga är låg under semestertider. Det senaste exemplet är Fred Goldbergs debattartikel i Aftonbladet. Fred Goldberg presenteras som "docent och klimatanalytiker" vilket tydligen ska göra honom trovärdig i kritiken mot IPCC och teorin om den antroprogena växthuseffekten. Goldberg går här hårt ut mot IPCC och levererar de vanliga felaktiga lögnerna och halvsanningarna från klimatförnekarhåll, bl. a. att det pågår en "avkylning" av jorden. Goldberg påstår vidare tvärsäkert att IPCC:s klimatmodeller inte tar hänsyn till "komplexa företeelser i klimatsystemet, såsom molnbildning, vattenånga, havsströmmar eller solinstrålning".

Det sistnämnda påståendet är fullständigt grundlöst och direkt felaktigt, vilket påpekas av meterologiprofessor Erland Källén i en replik till Goldberg. Erland Källén, en internationellt erkänd klimatexpert, har medverkat i IPCC:s arbete, och hans replik är både pedagogisk och läsvärd, eftersom han effektivt punkterar de felaktiga påståenden som Fred Goldberg framför i sin debattartikel. Men det kanske mest intressanta i Källéns replik är inte punkterandet av Goldbergs dåligt underbyggda teser eller kritiken mot Aftonbladet för att de publicerar ett debattinlägg som vilar på så dålig vetenskaplig grund. Nej, det är nog ett stillsamt påpekande från Källéns sida att Fred Goldberg är docent i svetsteknik, disputerade på 1970-talet och inte har forskningserfarenhet överhuvudtaget inom klimatvetenskap.

Detta torde vara högrelevant när vi ska bedöma Fred Goldbergs vetenskapliga trovärdighet. Har en person som sedan länge lämnat den aktiva forskningen, och dessutom verkade inom en helt annan disciplin än klimatfrågan någon större vetenskaplig tyngd? Givetvis inte. Som jag tidigare har påpekat är vetenskapen inte demokratisk till sin natur, och ska heller inte vara det. De regler som gäller i en vanlig politisk debatt, där alla åsikter är lika mycket värda och där vem som säger något inte ska spela roll, gäller inte i en vetenskaplig debatt. I en vetenskaplig debatt väger vissa röster tyngre än andra, helt enkelt för att vetenskapen idag är så specialiserad och det skulle vara omöjligt att lyssna till alla röster och väga dem lika.

Precis som vi värderar sakkunskap inom andra områden, t. ex. när vi konsulterar sjukvården eller ska reparera våra bilar, så måste alltid experters kunskaper värderas högre än åsikter i allmänhet i vetenskapliga diskussioner. Lika lite som vi låter en slumpvis utvald person genomföra en hjärtoperation eller reparera våran trasiga bil, lika orimligt blir det att låta alla "åsikter" om klimatet väga lika tungt i den vetenskapliga debatten om den antroprogena växthuseffekten. En person som forskat i flera år och bedrivit fältarbete och experiment i syfte att studera klimatprocesserna, väger tyngre än (exempevis) en ekonom, en svetstekniker eller en zoologisk ekolog. Detta må verka elitistiskt och odemokratiskt, men syftet med vetenskapen är inte att göra alla människor lyckliga och glada eller att lyssna till alla röster. Syftet med vetenskapen är att ta reda på hur verkligheten förhåller sig, och sanningen avgörs inte genom demokratiska omröstningar eller genom att olika politiska åsikter vägs samman i någon slags mjäkig och välmenande "kompromiss". I vetenskapliga diskussioner kan mycket väl en sida ha fullständigt fel, och en annan sida ha helt rätt, och en kompromiss mellan dessa synsätt blir då fullständigt förödande. Till skillnad från hur det fungerar på den partipolitiska arenan och i parlamenten.

En avdankad f. d. docent från KTH som inte forskat sedan 1970-talet har alltså betydligt mindre trovärdighet än en forskningsaktiv meterologiprofessor som Erland Källén. Så är det bara, och den som inte accepterar dessa spelregler accepterar sannolikt inte heller vetenskapen som helhet, och hur den måste fungera, och hur den alltid har fungerat. Att Goldberg är självuntämnd "klimatanalytiker" gör honom heller inte mer trovärdig, iallafall så länge han inte publicerat sin vetenskapliga kritik i normala vetenskapliga tidskrifter och låter andra forskare kritiskt granska hans påståenden. Att klimatförnekande bloggare som Maggie Thauersköld entusiastiskt omfamnar Fred Goldbergs debattartikel får dock anses som ett naivt försök att spela på människors auktoritetstro. Här kommer minsann en docent och säger något kritiskt om IPCC, och då måste det vara sant! Att docenten ifråga inte har forskat sedan 1970-talet, inte publicerat en enda artikel om klimatfrågan i en referee-granskad tidskrift och dessutom har doktorerat på svetsteknik tycks inte bekymra Maggie Thauersköld.

Sannolikt försöker ekonomen Maggie Thauersköld, som själv saknar all form av grundläggande akademisk naturvetenskaplig utbildning, legitimera sina minst sagt kontroversiella och svagt underbyggda teser om "klimatbluffen". Hon gör det genom att länka till ett debattinlägg i Aftonbladet, skrivet av en icke-forskningsaktiv disputerad person med specialitet i svetsteknik, som dessutom kommer med grovt felaktiga påståenden om IPCC:s arbete. Det är talande för klimatförnekarrörelsens propagandistiska och vilseledande retorik att man griper efter minsta akademiska halmstrå för att försöka legitimera sina absurda teser och konspirationsteorier om IPCC:s arbete. Har man inte några mer trovärdiga personer än Fred Goldberg och Peter Stilbs, undrar man stillsamt. Peter Stilbs är visserligen kvar på KTH, men hans forskningsaktiva karriär verkar vara i det närmaste slut, och idag framstår han alltmer som en rättshaverist som hamnat helt fel i klimatfrågan och som ägnar sitt sista yrkesverksamma år att hänga på diverse mer eller mindre suspekta klimatförnekarbloggar. Ett sorgligt slut på en framgångsrik forskarkarriär, kan man tycka.

De tvärsäkra och självgoda herrarna Goldberg och Stilbs befinner sig alltså nära pensionsåldern och har sannolikt passerat vetenskapligt "bäst-före-datum". Ingen av dem är klimatexpert och har någon som helst forskningerfarenhet inom klimatområdet. Ingen av dem verkar heller vilja vara beredda att lägga ner det hårda arbete som krävs för att försöka publicera sin kritik mot IPCC i någon seriös vetenskaplig tidskrift. Istället utnyttjar de tabloidpressens debattsidor, alltså Expressen och nu också Aftonbladet, för att gå ut med sina absurda och ovetenskapliga påståenden.

Den 65-årige Fred Goldberg har hemmaadress Lidingö, i Stockholm. Där bor även den klimatförnekande bloggaren Per Welander på "Moderna Myter" och nyliberalen Danne Nordling som driver bloggen "Skattepolitik och Samhällsfilosofi". Överklassiga Lidingö har alltid varit ett starkt högerfäste, och verkar idag också ha blivit något av ett centrum för den svenska klimatförnekarrörelsen. Det finns skäl att fortsätta följa deras aktiviteter på medieområdet i Sverige, och det är på sätt och vis skönt att de nu träder fram öppet så att de kan bemötas, som Erland Källén förtjänstfullt gjort i sin utmärkta replik till Fred Goldberg. Frågan är bara när Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm ska sätta ner foten och gå ut och ta avstånd från en av sina tidigare anställda, som felaktigt beskriver sig som aktiv forskare på KTH? Är KTH inte mer måna om sitt rykte? Varför går man inte ut och tar avstånd från Goldberg och Stilbs och säger ifrån att dessa personers åsikter saknar vetenskaplig underbyggnad och därför inte representerar de vetenskapliga ideal som (förhoppningsvis) KTH eftersträvar?

Ny vänstervåg på universiteten?

Enligt en debattartikel på Svenska Dagbladets "Brännpunkt", undertecknad av de tre ledarna för de rödgröna studentförbunden (S, V och Mp), så har studenterna inte varit så vänstervridna sedan 1968: endast en fjärdedel stöder idag något av de fyra borgerliga allianspartierna. Det stämmer ganska bra med mina egna intryck av möten med dagens studenter.

Klassiska vänstervärderingar som jämlikhet, miljöfrågor och internationell solidaritet står högt i kurs bland studenterna, medan borgerliga åsikter befinner sig i klar minoritet. Däremot har vissa klassiska liberala frihetsideal också förankrats bland dagens studenter - ideal som kanske inte var lika självklara för 1968-års vänsterrörelse. Jag tänker då på sådana saker som fildelning, FRA-lagen och rätten till personlig integritet, frågor som i högsta grad engagerar dagens antiauktoritära studenter. Här har borgerligheten trampat rejält i klaveret, schabblat bort en stor potentiell väljargrupp och alienerat en hel generation unga som annars kanske hade varit mer mottagliga för borgerliga liberala värderingar. Problemet är bara att dagens regerande borgerlighet själv inte försvarar de i grunden goda liberala idealen om individens frihet och rätt till personlig integritet, vilket den nyligen genomröstade FRA-lagen är ett sorgligt exempel på.

Studenternas radikalism kan alltså inte komma som någon överraskning, iallafall inte för de universitetslärare och professorer som är någorlunda engagerade i undervisningen och inte bara lever i sin egen lilla inskränkta värld av forskning och administration. Vänstersinnade har alltså anledning att se positivt på framtiden, medan borgerlighetens framtidsstrateger har anledningen att lägga pannorna i djupa veck och bekymra sig över en förlorad studentgeneration. Men innebär denna undersökning att man åter kan tala om de "röda" och radikala universiteten, precis som år 1968?

Tyvärr är det inte så, iallafall inte ännu. På de högre akademiska nivåerna, bland lektorer och professorer, skulle jag idag vilja påstå att borgerliga, liberala och ibland reaktionära politiska idéer dominerar. Klassiska vänstervärderingar som jämlikhet, ekonomisk demokrati eller jämställdhet avfärdas ofta bryskt och svepande som "förlegade" eller som ett uttryck för "politisk korrekthet". Ordet politisk korrekthet är f. ö. en nedlåtande politisk term som reservationslöst och kritiklöst importerades från USA och den amerikanska politiska debatten under 1990-talet. Tyvärr har termen bitit sig fast även i Sverige, och i 90 % av alla fall den används så utnyttjas den av högerdebattörer för att förklena eller förminska åsikter eller argument från vänster. Det är skickligt, men ack så antiintellektuellt, att den akademiska högern i Sverige lyckades göra denna term till "sin", eftersom den oftast effektivt punkterar alla intellektuella diskussioner i sin linda. Den som lyckas avfärda en åsikt som ett uttryck för politisk korrekthet behöver i allmänhet inte motivera sina egna åsikter och har effektivt satt punkt för debatten. Istället för att bryta värderingar och sakargument mot varandra kunde den akademiska högern i Sverige odla sin egen offermentalitet och måla upp bilden av sig själva som en liten förtryckt åsiktsminoritet, förtryckt av ett påstått s. k. akademiskt "vänsteretablissemang".

Myten om de röda universiteten odlas från såväl höger- som vänsterhåll, såväl av studenter som lärare. Ser vi på den faktiska situationen, t. ex. på Lunds Universitet, så stämmer inte denna bilden. De professorer som är ute i samhällsdebatten från mitt lärosäte representerar i allmänhet knappast några radikala vänsteråsikter, utan snarare borgerliga värderingar.

Om borgerligheten vore så förtryckt på universiteten som den ofta påstår att den är så undrar man ju hur det kan komma sig att högerradikalen Svante Nordin så gärna är aktiv i debatten? Svante Nordin, som en gång var aktiv marxist och gav ut skrifter av bl. a. Stalin, får idag betraktas som klart borgerlig. Samma sak kan sägas om neurofysiologen Germund Hesslow, som inte tvekar att ge uttryck för sina radikala högeråsikter. Och man kan rada upp ytterligare exempel på högervridningen i Lunds akademiska värld:

Historieprofessorn Kim Salomon, har ju ägnat en stor del av sin karriär åt att jaga 1960-talets få kvarvarande maoister. Kim Salomon verkar ju förvisso närmast besatt av 1968-vänstern och maoisterna, men det gör ju knappast honom till någon vänsterradikal, i synnerhet som Salomon föraktfullt avfärdar fullt legitim och rimlig kritik mot USA:s krigspolitik som uttryck för "antiamerikanska ryggmärgsreflexer". Samma, närmast hatiska och dogmatiska syn på vänstern har historiedocenten Inger Enqvist som tillsammans med ett intervjuobjekt förfasar sig över att "Vänstern har gett sig själv amnesti"och i lätt rasistiska tonfall ojar sig över "primitivismen" hos Venezuelas förhatlige vänsterpresident mulatten Hugo Chávez. En tidigare lundaprofil, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn, har ju inte heller gjort sig känd som nyansernas mästare i sin karakteristik av vänstern. Som ett sista exempel på högervridningen i Lund kan vi också nämna att vid Lunds Tekniska Högskola har vi ju klimatförnekaren Lennart Thörnquist, en tvärsäker högerprofessor som inte erkänner mänskliga koldioxidutsläpps påverkan på växthuseffekten och som föraktfullt avfärdar dagens klimatdebatt som ett uttryck för "marxism". Behöver jag tillägga att man inte behöver vara någon extrem vänsterradikal för att känna sig rätt så obekväm i detta lundensiska akademiska sällskap?

Den akademiska högern i Lund och Sverige mår alltså mycket bra och pöser just nu över sin egen moraliska förträfflighet, vilket inte är så konstigt efter att ha stått i stort sett oemotsagd under flera decenniers högervridning i politiken och samhället. Ett tecken på att den akademiska högern mår lite för bra och skulle behöva lite ideologisk motstånd är tidskriften Axess temanummer om 1968 nyligen. Har man ingenting bättre för sig än att jaga 1960-talets vänsterdemoner så tyder detta på att högern håller på att bli sysslolös och alltför självgod. Nog finns det viktigare saker att ägna sig åt än att med hjälp av konstgjord andning försöka hålla liv i 1960-talets politiska debatter? När den akademiska högern tar sin ideologiska hegemoni som så självklar så att man måste dansa på de avsomnade motståndarnas grav har det gått lite väl långt, kan man tycka. Några få röster i debatten om "1968" har förgäves försökt nyansera högerns ensidiga historieskrivning och har påpekat att 1960-talsradikalismen var så mycket mer än sekteriska gräl i små bokstavsvänsterkretsar. Men de har mestadels klingat ohörda i den högerkakafoni som för tillfället innehar det s. k. problemformuleringsprivilegiet.

Den akademiska högern yttrar sig alltså ofta och gärna och står alltför ofta också fullständigt oemotsagd i sina tvärsäkra politiska utfall mot "vänstern". Lite mer balans skulle förvisso behövas, de akademiska högern har alltför länge tillåtits odla myten om sig själv som undertryckta sanningssägare. Politisk korrekthet i den högre akademiska världen, i den mån det överhuvudtaget finns, är idag snarare slentrianmässigt framförda högeråsikter om skattesänkningars välsignelser eller löst underbyggt gnäll om socialdemokratisk "politisering" av forskningen än några radikala politiska fraser.

Det är ett sorgligt faktum men måste erkännas: den s. k. "lundaradikalismen" mår för tillfället inte särskilt bra, lyser med sin frånvaro och ha blivit alltmer undanträngd av högljudda och självsäkra akademiska högerröster. Men kanske blir det förbättring i framtiden när dagens studenter marscherar in och pensionsavgångarna för 40-talisterna och 50-talisterna är avklarade? Det börjar nämligen kännas lite "gubbigt" på såväl Lunds Universitet som i övriga akademiska världen. Finns det kanske någon läsare med universitetsanknytning som har några funderingar inför framtiden hur vi ska kunna återuppliva lundaradikalismen?

Slutet nära för korallreven? Koldioxiden och världshaven

Medan världens politiker visar sin impotens att vidta kraftfulla åtgärder mot klimatförändringarna, som att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser, och medan vetenskapsföraktande okunniga klimatförnekare envisas med ifrågasätta samma växthusgasers effekter på det globala klimatet så ser vi redan idag de förfärande effekterna i naturen och på den biologiska mångfalden. Den senaste rapporten i den vetenskapliga tidskriften Science, ett kommunistiskt propgagandaorgan för IPCC enligt klimatförnekarna, indikerar att upp emot en tredjedel (!) av alla korallarter riskerar att utrotas, en sjufaldig (!) ökning av utdöenderisken över det senaste decenniet. Om dessa skrämmande uppgifter stämmer riskerar vi alltså snart att förlora en stor del av världens mest spektakulära, magnifika och artrika ekosystem.

Orsakerna till den pågående massdöden bland korallerna är flera: ökade havstemperatur, sjukdomar och sjunkande pH-halt (ökad surhetsgrad) i haven är troligtvis de viktigaste förklaringarna. Samt troligtvis interaktioner mellan dessa faktorer. Det är t. ex. troligt att sjukdomar sprids snabbare med högre temperaturer, en klar illustration av hur fysikaliska klimatförändringar som temperatur i sin tur kan driva på andra biologiska effekter.

Den ökade surhetsgraden i havet i sin tur är bl. a. en effekt av de förhöjda koldioxidhalterna från människans förbränning av fossilt kol och olja. Koldioxidhalten i atmosfären accelerar snabbt, i synnerhet efter sekelskiftet (2000), men en stor del av "överskottet" tas upp av oceanerna som agerar som "buffert" och därmed (delvis) och tillfälligt bromsar en snabbare uppvärmning av jordens temperatur. Priset för denna buffring är dock att koldioxiden omvandlas till kolsyra när det tas upp av haven, något som var och en med elementära kunskaper i kemi känner till.

Troligtvis känner också kemisterna och klimatförnekarna Göran Ahlgren och Peter Stilbs till detta, och troligen vet de båda skojarna innerst inne att detta är en av huvudförklaringarna till att temperaturen på jorden inte stiger i samma takt som koldioxidhalten ökar. Havens buffrande effekt och koldioxidupptag, liksom andra kolsänkor som stora sjöar, gör att temperatureffekterna fördröjs, vilket är ett kort och koncist svar på det evigt upprepade och uttjatade klimatförnekarmantrat om "varför ökar inte temperaturen i samma takt som koldioxidutsläppen?".

Upptaget av koldioxid i haven har dock ett högt pris och leder alltså till allvarliga problem för den biologiska mångfalden, vilket gör att klimatförnekarnas fras om koldioxid som "livets gas" ter sig såväl felaktig som cynisk och grovt vilseledande. Det finns allvarliga skäl att oroa sig för de stigande koldioxidnivåerna i atmosfären, alldeles oavsett hur stora effekterna kommer att bli för den globala uppvärmningen. Den ökade surhetsgraden i haven är bara ett av flera skäl till att vara oroad.

Seriösa forskare, även om de nu skulle råka befinna sig på KTH i Stockholm, centrum för klimatförnekarrörelsens akademiska gren i Sverige, borde också inse och erkänna detta. Iallafall om de hade några biologiska insikter. Vilket de politiska fanatikerna Stilbs och Ahlgren tyvärr inte verkar ha, troligtvis eftersom de redan har sålt ut sin vetenskapliga heder i sin ideologiska kamp mot "klimatalarmismen". Ideologisk blindhet och politisk fanatism tenderar tyvärr att få även framstående forskare att tappa omdömet. Stilbs och Ahlgren är inte de första exemplen i historien på forskare som hamnat fel i viktiga frågor.

Hittills har koldioxidens effekter på andra aspekter än jordens temperatur varit tämligen frånvarande i debatten om klimatförändringarna. Det som nu sker med korallreven borde föranleda några närmast oundvikliga generella slutsatser:


För det första: Det finns en klar koppling mellan utsläppen av växthusgaser och biologisk mångfald, både indirekt via klimatförändringarna och via andra mekanismer, som havens ökade surhetsgrad. Påståenden som att "det finns viktigare saker att göra än att minska koldioxidutsläppen" eller att "klimatförändringarna flyttar fokus från andra angelägna frågor" som "bevarandet av biologisk mångfald" eller "regnskogarnas avverkning" faller därmed platta till marken. Även om koldioxidens effekter på klimatförändringarna skulle vara måttliga, vilket det iochförsig finns anledning att ifrågasätta, så kvarstår problemen med att de ökade koldioxidnivåerna sänker havens pH vilket leder till problem för korallerna - "havens regnskogar".


För det andra: Det finns fler starka skäl att oroa sig över växthusgaserna, i synnerhet de antroprogena koldioxidutsläppen, utöver de strikta klimatargumenten. Och utöver dessa argument så ter det sig både vansinnigt och fullkomligt oansvarigt att fortsätta förlita sig på världshavens buffrande effekt i all framtid. De mänskliga koldioxidutsläppen hotar nu korallreven, både via de stigande havstemperaturerna och via havens ökade surhetsgrad, vilket är dubbla skäl att vidta åtgärder så snart som möjligt. Endast politiska fanatiker kan fortsätta att ifrågasätta nödvändigheten av att minska koldioxidutsläppen och förbränningen av fossilt kol och olja.


För det tredje: En globalt effektiv miljöpolitik är inget nollsummespel, där en åtgärd inom ett visst angeläget område "konkurrerar" med andra angelägna åtgärder. Klimatfrågan och växthusgaserna illustrerar detta väl. Åtgärder för att minska koldioxidutsläppen får många andra positiva effekter utöver de rent klimatmässiga, som att minska försurningen av världshaven. Därmed torde minskningen av koldioxiden också ses som en angelägen biodiversitetsfrämjande åtgärd. Omvänt gäller att åtgärder för att bevara biodiversiteten, som t. ex. att hejda regnskogsavverkningen i tropikerna, har positiva klimateffekter och bidrar till att hejda den skenande koldioxidökningen i atmosfären.

Detta sistnämnda dynamiska synsätt på hur olika nödvändiga miljöåtgärder kompletterar varandra står i stark motsättning till de konstlade motsättningar mellan olika miljömål som målas upp av "antialarmister" och klimatförnekare som Björn Lomborg och Stefan Fölster. Dessa endimensionella högerdebattörer klarar helt enkelt inte av att hålla flera bollar i luften samtidigt och se problemen i ett globalt helhetsperspektiv. Om nu någon till äventyrs trodde det. I sin naivt optimistiska syn på världen och sina käcka tillrop om att allting kommer att ordna sig till det bästa till slut påminner de inte så lite om den politiska karikatyren "Doktor Pangloss" i filosofen Voltaires satiriska roman "Candide".

Fler professorer som förvillar i samhällsdebatten: Agrell och Töllborg om FRA

Om den här bloggen huvudsakligen skulle ägnas åt att kritiskt granska olika stolliga uttallanden i samhällsdebatten av mer eller mindre okunniga professorer så skulle det i princip bli ett heltidsjobb. Jag häpnas gång på gång över att så många representanter för min egen yrkeskår uprepade gånger sticker ut hakan och myndigt uttalar sig med tvärsäkerhet i de stora tidningarna om olika saker som de rimligtvis inte behärskar. Är professorers åsikter i samhällsdebatten med automatik mer intressanta än andra yrkesgruppers, och varför bockar och bugar medierna så underdånigt inför denna yrkesgrupp? Varför skulle just professorers åsikter generellt sett vara mer intressanta att höra än exempelvis polisers, datateknikers eller lärares?

Enligt min uppfattning vore det bättre om en del av dessa professorer istället gjorde som undertecknad: startade egna bloggar och förde ut dina åsikter via dessa istället för att utnyttja värdefullt tidningspapper till att sprida diverse tomma plattityder eller rena osakligheter. Det skulle behöva finnas fler bloggande professorer, absolut, och fördelen med bloggar är också att de inte förväntas vara objektiva och opartiska, utan tvärtom personliga och politiska. Denna subjektivitet är bloggmediets styrka, enligt min uppfattning. "Sanningen", i den mån denna någonsin kan finnas, träder fram som ett resultat av tusentals olika subjektiva röster, inte via någon slags låtsasobjetiv mainstreamjournalistik i Dagens Nyheter. I bloggosfären kan alla höras, på gott och ont, och i "konkurrensen" om uppmärksamheten kommer förhoppningsvis ett och annat intressant fram som annars inte hade kommit fram i de stora tidningarna. I den tidigare debatten om FRA-lagen, som till större delen skedde i bloggosfären och inte i gammelmedia, så syntes detta tydligt. Bloggosfären tog, för en tid iallafall, ledningen och makten i opinionsbildningen kring FRA-lagen.

Det senaste exemplet på professorer som yttrar sig och visar på stora kunskapsbrister är i den fortsatta debatten om FRA-lagen där professorerna Willhelm Agrell och Dennis Töllborg nu har trätt fram och försöker "nyansera" debatten. Ingen av dem är särskilt oroad över denna repressiva lag, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att ingen av dem är expert på datasäkerhet och personlig integritet. Agrell och Töllberg är förvisso skickliga forskare och har ofta haft tänkvärda inlägg i samhällsdebatten, men här visar de sig knappast från sina bästa sidor. Som bloggaren Lennart Frantzell konstaterar: Debatten i USA är bättre i detta avseende än i Sverige, för i USA räcker det inte med en professorstitel för att bli tagen på allvar, utan det krävs mer än så. Lennarts blogginlägg, skrivet från perspektivet av en nätverksexpert, är för övrigt mycket läsvärt och rekommenderas. Jag kan heller inte låta bli att kommentera DN:s underdåniga och talande rubrik: "Professor: Snedvriden debatt i Sverige". När får vi se rubriken: "Sjuksköterska: Snedvriden debatt i Sverige"?

"Breaking News": Irans missiler, mediemanipulation och Photoshop

Ett häpnadsväckande försök till mediemanipulation har precis avslöjats: En bild på missiler som avfyras i en provavskjutning från Iran tycks vara manipulerad i "Photoshop" (se bilden ovan!). Nyhetsbilden, som spreds i de flesta stora medier, bl. a. MSNBC.com och LA.times.com i USA visar fyra missiler som avfyras. Mycket tyder på att den andra missilen från höger sett (inringad) är "inklippt" och inte avfyrades i verkligheten. När nu allt fler mainstreammedier skamset drar åt sig öronen och tar avstånd från publiceringen så inställer sig givetvis frågan: Vem har manipulerat bilden, och i vilket syfte gjordes det?

Kanske är det den iranska regimen som gjort detta, i syfte att skrämma omvärlden och inge mer respekt? Inga uppgifter hittills tyder på detta, dock. Eller kan det vara krafter i USA, närstående den amerikanska Bush-administrationen som har gjort detta, i syfte att få tyngd bakom argumentationen att anfalla Iran militärt? Eller är det bara en enskild journalist eller fotograf som har gjort detta i syfte att tjäna pengar för sin egen privata del? Vi kanske aldrig får veta detta. Men den manipulerade bilden understryker iallafall vikten av vaksamhet och mediekritik, något som jag ofta ägnar denna blogg åt.

Idag kan vi inte veta någonting säkert om någonting som händer någonstans, inte ens om det skrivs eller trycks i de mest ansedda och respekterade nyhetsorganen. Politisk propaganda, och då pratar vi inte enbart om bildmanipulation som i detta fallet, letar sig alltmer in i den reguljära nyhetsrapporteringen genom medveten eller omedveten manipulation, genom mutor, hot eller politiska påtryckningar. Det har vi bl. a. sett många exempel på de senaste åren, framförallt sedan Irakkriget inleddes 2003. De stora tidningarna, också i Sverige, uppträder alltmer som aktörer med en egen politisk agenda i första hand, och med objektiv och opartisk nyhetsrapportering i bästa fall som ett andrahandsmål. Slutsatsen blir: tro inte på någonting, iallafall inte förrän du läst det på många olika ställen och gärna via alternativa nyhetskanaler.

USA tar efter Sverige: FRA-lagen som auktoritärt exempel

I USA har senaten precis godkänt en mycket kontroversiell "avlyssningslag", efter hård politisk debatt. Debatten i USA låter som ett eko av FRA-debatten i Sverige nyligen, och för en gångs skull har Sverige den tvivelaktiga äran att vara ett föregångsland för USA, snarare än tvärtom. I USA har debatten bl. a. handlat om i vilken utsträckning myndigheterna ska få lov att avlyssna medborgares privata kommunikation, s. k. eavesdropping. Eller med ett hederligt svenskt ord: "Tjuvlyssna". Kommunikationen mellan individer som tillhör mer eller mindre m"misstänkta" grupper som på mer eller mindre goda grunder anses kunna begå terrorattentat i en mer eller mindre fiktiv framtid ska kunna avlyssnas av polis och andra myndigheter.

FRA-lagen i Sverige och den nyligen klubbade lagen i USA visar att även i s. k. "liberala" demokratier som Sverige och USA så befinner sig de medborgerliga fri- och rättigheterna under ständigt hot. Dessa båda lagar är bara två relativt nyliga exempel på mer eller mindre auktoritära lagar som klubbats igenom i USA och Europa. Trenden är tydlig: polis, militär och andra statliga organ flyttar fram makten på bekostnad av enskilda medborgares personliga integritet. Tillsammans med det faktum att politiker i dessa länder samtidigt fjärmar sig alltmer från medborgarna, ja t. o. m. ignorerar demokratiskt genomförda folkomröstningar, som omröstningen omLissabonfördraget i Irland nyligen, så får det mig att undra om inte demokratin som vi känt den hittills håller på att gradvis vittra bort.

Globalt sett är trenden liknande i många andra länder, och utvecklingen mot alltmer repressiva och auktoritära lagar har accelerat i spåren 11 september 2001 och i det efterföljande "Kriget Mot Terrorismen". Enstaka glädjande undantag finns givetvis. I Venezuela ordnar man folkomröstningar om konstitutionsförslag, och landets president accepterar utfallet av dessa även när han förlorar dem. Detta föredömliga politiska agerande står givetvis i stark demokratisk kontrast mot EU-ledarnas krumbuktande och politiska manövrar i syfte att slippa behöva följa Irlands rungade "Nej" till Lissabonfördraget nyligen. EU-ledarna framstår knappast som några föredömliga demokrater som lyssnar till sina folk.

Ett liknande avlyssningsförslag som nyligen beslutats om i USA och Sverige, lades nyligen fram också i Venezuela. Även detta förslag innehöll element som väckte farhågor för omfattande "eavesdropping", och förslaget liknade därvid lagen som klubbades i USA. I Venezuela stoppades dock lagförslaget efter hård kritik från många medborgare och jurister. Exemplet Venezuela visar att de styrande där, i synnerhet presidenten Hugo Chávez, uppenbarligen lyssnar mer på sin befolkning än regeringarna i USA och Europa. Det tyder på en större demokratisk mognad och mer ödmjuka politiska ledare i Venezuela än i vårt eget land och i USA. Trots detta föredömliga och mogna demokratiska agerande från president Hugo Chávez så utmålas märkligt nog Venezuela regelbundet som en "diktatur" av borgerliga massmedier, medan USA och Sverige aldrig kallas diktaturer. Detta trots de alltmer repressiva lagar som antagits på senare tid i Sverige och USA. Finns det någon som fortfarande har kvar sina illusioner och tror på en objektiv och balanserad nyhetsbevakning från de stora tidningarna?

"Pressens frihet" som grundläggande rättighet och politiskt propagandavapen

Få ifrågasätter den grundläggande rätten att starta och ge ut en tidning eller driva en radio- eller TV-kanal. En fungerande demokrati förutsätter press- och yttrandefrihet, inte bara som formella rättigheter, utan i praktiken. I vårt östra grannland Ryssland finns t. ex. det en grundläggande pressfrihet inskriven i lagstiftningen, men i praktiken utnyttjas inte denna pressfrihet fullt ut längre, eftersom medierna har skrämts till tystnad under Putins alltmer auktoritära styre. Vem minns inte mordet på den ryska journalisten Anna Politskovskaja? I ett samhälle där kritiska journalister riskerar att mördas för sin verksamhet blir pressfriheten bara en till intet förpliktigande fras utan reell betydelse.

Värdet av grundläggande pressfrihet för en demokrati får dock inte hindra oss från att problematisera och diskutera pressfriheten. Friheten att uttrycka sina åsikter är inte, och har aldrig någonsin varit, absolut och oinskränkt. Det är t. ex. uppenbart i ett kapitalistiskt samhälle att alla röster inte har lika stora möjligheter att komma till tals. Medarbetare inom Bonnierkoncernen har betydligt fler kanaler att föra ut sina åsikter än en journalist på en liten landsortstidning. Ägare av stora TV-kanaler, som t. ex. Robert Murdoch som äger Fox News Channel, har betydligt större resurser att pumpa ut sin politiska propganda i etern än små alternativa medier, oftast de på vänsterkanten. "Pressens frihet" är därför inskränkt av de ekonomiska maktförhållandena i samhället, och den reella friheten att bedriva undersökande journalistik eller opinionsbildande verksamheten är redan idag kraftigt inskränkt.

Dessa tankar far igenom mig när jag läser att i Ecuador så har landets president Rafael Correa stängt ner två TV-stationer, där ägarna har varit inblandade i ekonomiska oegentligheter och tydligen är skyldiga staten stora summor pengar som svindlats undan till banker utomlands. Självklart ogillar ägarna till TV-stationerna denna åtgärd och kallar den ett "hot mot pressens frihet". Rafael Correas försvarar dock åtgärden och menar att beslagtagandet av TV-kanalernas lokaler och utrustning är motiverad, eftersom de inte betalat sina skulder. Stängningen av TV-kanalerna stöds också av Ecuadors journalistförbund, som finner åtgärden motiverad av bl. a. de ekonomiska skäl som framförts av president Correa.

Jag har själv svårt att se annat än att åtgärden i Ecuador är såväl lagligt motiverad som befogad och jag misstänker starkt att protesterna från ägarna och den borgerliga oppositionen i landet är ett oblygt sätt att använda frasen om den heliga "pressfriheten" som argument för egna ljusskygga ekonomiska syften. Med andra ord: ägaren vill helst slippa att slippa betala sina skulder. Medias frihet kan dock knappast innebära rätten att slippa betala skatter eller följa lagar och förordningar.

Det är ju knappast konstigt att medieägare skattefuskar, när många andra företagsbranscher också gör det. Men ska medieägare ha rätt till något slags frikort från att följa lagen bara för att de råkar äga TV-stationer eller tidningar? Ska en bilmekaniker tvingas betala skatt för sin verksamhet ska givetvis en tidningsutgivare eller ägare av en TV-station göra detsamma. Konstigare kan det knappast vara. Vad som skiljer medieföretagare från andra företagare är att de ofta listigt kan utnyttja den heliga "pressfriheten" som argument närhelst deras ekonomiska verksamhet synes hotad, vilket knappast bilmekanikern kan göra med någon större trovärdighet.

Medias frihet är alltså inte total och innefattar definitivt inte rätten att bryta mot grundläggande lagar och förordningar eller smita från att betala skatt. I Sverige har TV-kanalen TV4 flera gånger riskerat att bli av med sitt marksändningstillstånd från staten eftersom man upprepade gånger brutit mot reklamreglerna. Ett indraget marksändningstillstånd för TV4 skulle knappast innebära ett hot medias frihet i Sverige, lika lite som Correas beslut nyligen i Ecuador med automatik innebär det.

Att staten kontrollerar utfärdandet eller avslaget på ansökningar om marksändningslicenser för TV-kanaler är ju inget konstigt eller diktatoriskt, det är den normala rutinen i så skilda länder som Sverige, Storbritannien och USA, länder som normalt inte betraktas som diktaturer. Medias frihet innefattar inte en automatisk "rätt" till marksändningstillstånd för TV-kanaler, lika lite som en enskild medborgare har "rätt" att kräva att få skattemedel till att köpa in TV-sändningsutrustning. Detta är värt att hålla i minnet ett år efter den sanslösa borgerliga mediakampanjen mot Venezuela, när man påstods hota "medias frihet" men man i själva verket utnyttjade den fullt normala rättigheten för staten att dra in marksändningstillstånd för en TV-kanal (RCTV). Denna TV-kanal hade precis som de ecuadorianska privata TV-kanalerna, låtit bli att betala skatter och avgifter, och hade dessutom brutit mot lagen i ett annat viktigt avseende: RCTV stödde ett misslyckat militärkuppsförsök mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez våren 2002.

RCTV hade alltså brutit mot flera olika lagar, och det är därför inte konstigt att man till slut blev av med sitt marksändningstillstånd i maj 2007. En TV-kanal i Sverige eller USA som hade agerat på liknande vis hade enligt dessa länders lagstiftning heller inte fått fortsatt beviljat marksändningstillstånd. Konstigare är det inte. Idag sänder RCTV fortfarande TV-sändningar via kabel och sattelit, och "stängningen" i maj 2007 var alltså ingen stängning som på något sätt innebaren inskränkning av medias frihet. Förutom i det "Orwellska nyspråk" som våra borgerliga svenska tidningsdrakar ägnade sig åt i sin groteska propgandakampanj mot Venezuela.

Denna politiska propagandakampanj från borgerligt håll gentemot Venezuela fortsätter än idag, som om ingenting har hänt. I synnerhet Dagens Nyheter har gång på gång visat att man inte är intresserade av att rapportera vad som händer i Venezuela, utan bedriver fortfarande ren och skär åsiktsjournalistik. DN har visserligen haft många dåliga journalister som har kommit och gått genom åren, men man fortsätter traditionen att rekrytera nya stjärnskott som visar att de ingenting begriper.

Det senaste tillskottet bland inkompetenta och mer eller mindre självutnämnda Latinamerikaexperter på DN är Lisa Bjurwald, vars häpnadsväckande kolumn om den påstådda diktaturen i Venezuela nyligen nog är den grövsta propagandalögnen i svensk Latinamerikajournalistik på senare tid. Lyckligtvis har många fler bloggare än jag redan reagerat på Lisa Bjurwalds häpnadsväckande propagandalögner om demokratin i Venezuela, och hon får hård kritik här, här och här. Bloggosfärens som nödvändig kritiserande korrektionsfaktor till mainstreammedias vinklade rapportering är närmast övertydlig i fallet med Venezuelarapporteringen.

När vi alltså diskuterar "pressens frihet" så gäller det att hålla isär å ena sidan det grundläggande värdet av yttrande- och tryckfrihet, å andra sidan vara vaksamma när "frihetsargumentet" används som ett propagandaargument för stora ekonomiska intressen hos medieägare. Pressens frihet får inte tas som argument för att låta de stora mediedrakarna härja fritt och inte bli kritiskt granskade. Något som diskuterades nyligen i Venezuela på en konferens om behovet av att skapa mediala motpoler och alternativ media till den kommersiella högermedia som styr så mycket av den politiska agendan i världen idag.

Ingrid Betancourt om Hugo Chávez och svenska mediers lögner

Via min bloggkamrat Anders Svensson fick jag tips om följande intressanta artikel i brittiska The Independent. Det visade sig att när nyligen frigivna fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt frigavs så var en av de första hon tackade Venezuelas president Hugo Chávez. Märk väl: Venezuelas president Hugo Chávez, INTE sitt eget lands president, den hårdföre och korrumperade Alvaro Uribe.

Detta är något förvånande, med tanke på den groteska globala propagandakampanj som under våren drivits i bl. a. svenska borgerliga tidningar om det (påstådda) stödet från Chávez till FARC-gerillan. "Bevisen" för detta påstådda stöd har varit minst sagt tunna, något som jag skrivit kritiskt om flera gånger, bl. a. här, här och här. Ingrid Betancourts offentliga tack till Hugo Chávez torde en gång för alla förhoppningsvis döda de lögnaktiga anklagelserna mot Hugo Chávez, eftersom det är svårt att förklara varför hon skulle tacka någon som stöder den gerillarörelse som utsatt henne för så mycket lidande under flera år. Istället är det nog en och annan i svensk borgerlig mainstreammedia som nu borde ta sig en självkritisk funderare, ja rentav skämmas för den desinformation från USA som man har hjälpt till att sprida, och därmedmer eller mindre omedvetet agerat nyttiga idioter för den amerikanska underrättelsetjänsten.

En sådan frilansjournalist som borde skämmas över att naivt ha svalt propagandalögnerna om kopplingarna mellan Chávez och FARC är ARENA-medarbetaren,bloggaren och DN-journalisten Magnus Linton. Magnus Linton var en av de som gick på de minst sagt tunna propagandalögnerna om den bärbara dator som Colombia beslagtog i Ecuador, och som påstods innehålla bevis för att kopplingarna mellan Chávez och FARC, och stöd från Venezuela till den colombianska gerillarörelsen, ett "bevis" som jag själv och andra alltså kritiserade för flera månader sedan, men som Linton svalde med hull och hår.

Linton försökte tidigt driva en pinsam kålsuparteori, där Venezuela och Ecuador ansågs vara lika dåliga som skurkstaten Colombia som anföll Ecuador tidigare i år. Sedan dess har det blivit tyst om denna dator och de påstådda bevisen, och t. o. m. Magnus Linton har nog insett vid detta laget att dessa bevis var tämligen tunna och aldrig skulle hålla i den internationella domstolen där Uribe hotade att lägga fram dem. Nu verkar det alltså som att Magnus Lintons och övriga borgerliga massmedia inte själva tror på den rövarhistoria som de tidigare hjälpt till att sprida, vilket är lite väl sent påtänkt, enligt min uppfattning.

Linton har inte gjort sig känd för sina stringenta och konsekventa analyser tidigare, och på hans blogg skriver han ofta och svepande om sina fördomar mot Hugo Chávez och Venezuela. Linton är dock inte sämre än att han känner av när vinden ändrar riktning, och som den politiska opportunist han är så anpassar Linton sig kvickt efter nya stämningslägen. När det blir alltmer uppenbart att Hugo Chávez inte är den stalinistiske diktator som alla varnar för, och de flesta också inser det, så skriver Linton en jublande krönika över hur Latinamerika nu kritiserar EU för dess immigrationspolitik - och nämner dessutom Chávez bidrag i detta spel i neutrala och vänliga ordalag. Magnus Linton verkar nu också äntligen ha insett det som många andra redan tidigare har insett: att Colombia är USA:s marionettstat i Latinamerika, ja landet kan rentav betraktas som Latinamerikas Israel, där israeliska säkerhetsagenter och rådgivare deltar i regeringens smutsiga krig.Bättre sent än aldrig, men varför bidrog Linton till att sprida lögnerna om laptopen tidigare i år?

Lintons ryggradslösa och opportunistiska rapportering om Latinamerika i allmänhet, och Venezuela i synnerhet, inger knappast respekt. Den "vänster"-inriktning Linton representerar, alltså den postmodernistiska ARENA-vänstern, karakteriseras av en slags ängslighet där man hela tiden är rädd att hamna på "fel" sida, och därmed väljer man att ta det säkra för det osäkra och liera sig med den för tillfället rådande mainstreamuppfattningen som den förs fram av borgerlig media.

Att förvilla med statistik och om behovet av parsimoni

Ovanstående graf över temperaturökningen på jorden hittade jag på klimatförnekarbloggen "Moderna Myter" som drivs av Per Welander, en av bloggosfärens största bluffmakare. Welander torde vara en stark kandidat till föreningen "Vetenskap & Folkbildnings" pris som "Årets Förvillare". Jag har nu valt att nominera Per Welander till detta pris, och han torde vara en synnerligen värdig kandidat till detta, med tanke på hur många vilseledande påståenden karln har spridat via sin blogg. Priset delas normalt ut till kvacksalvare inom diverse discipliner, t. ex. de som undervisar i slagrutekunskap eller påstår att healing och homeopati fungerar, trots frånvaron av bevis överhuvudtaget för dessa metoder.

Tiden borde vara mogen att någon från en mer modern vidskeplig rörelse, som klimatförnekarrörelsen är ett exempel på, nu får detta tvivelaktiga priset. Oavsett om Per får priset eller ej, så kommer undertecknad att fortsätta att punktmarkera "Moderna Myter" och det som skrivs där. Det ingår i den akademiska s. k. "Tredje Uppgiften" att hjälpa till att bekämpa vidskepelser, myter och irrläror var de än sprids. Att bidra till lite renhållning från vidskepelse i bloggosfären torde vara en viktig uppgift för många universitetsanställda, och mitt bidrag är alltså att bevaka "Moderna Myter".

Diagrammet visar hur temperaturen har förändrats sedan 1979. Den blåa linjen visar en enkel linjär regression som är högsignifikant (P <>Detta är ju något besvärande för de klimatförnekare, som likt Per Welander, förnekar att det pågår en global uppvärmning, och därför tar man till diverse desperata knep för att driva sina besynnerliga teser. En sådan besynnerlig tes man driver är att det pågår en "avkylning" av jorden, en myt som seriösa forskare och statistiker har avvisat gång på gång. Här har den politiska fanatikern Per Welander tagit till ett fantastiskt knep för att försöka bevisa sin tes: Han presenterar en femtegradsekvation (!), alltså den röda linjen i figuren som sägs bevisa den pågående avkylning som få andra än Per tror på.

Vad är det då för fel på en femtegradskurva i detta sammanhang? Jo, en generell princip när man gör statistiska analyser är att man ska sträva efter modeller som är så parsimoniska (enkla) som möjligt, d. v. s. som innehåller så få parametrar som möjligt, men som samtidigt förklarar så stor del av variationen som det går. Som en generell statistisk princip bör man alltså välja enklare modeller med färre parametrar, eftersom man då gör färre antaganden och därmed minskar risken att göra fel i något av dessa modellantaganden.

I detta specifika fall är med största sannolikhet en enkel linjär regression en mer parsimonisk och rimlig modell att analysera temperaturdata på än den femtegradskurva som förvillaren Per Welander sätter sin tilltro till, även om jag inte själv har analyserat dessa data på denna detaljerade nivå. Jag har dock analyserat samma tidsserie tidigare, och fann då ingen signifikant kvadratisk effekt på temperaturen som funktion av år, alltså inget statitistiskt stöd för en "platå" eller kurvatur i tidsserien. Mot bakgrund av att det inte finns någon stöd för en andragradskurva i denna tidsserie så tvivlar jag starkt på att en femtegradskurva är motiverat för denna tidsserie. Såvida man inte är blint fanatiskt övertygad om sin tes förstås. Som Per Welander.

Detta och många andra exempel är nyttigt för det visar vilka fula tricks och desperata argument som den lilla men ack så högljudda och religiöst övertygade klimatförnekarrörelsen är beredda att ta till. Det gäller därför att vara vaksamma och kritiska närhelst de yttrar sig och vara beredda på sådana här ogenerade försök från deras sida att sprida sina irrläror till en bredare krets. Tyvärr har dessa charlataner och bluffmakare nu fått några politiskt vilseledda forskare och professorer med sig, och de kommer givetvis att maximalt utnyttja dessa personer och spela på den auktoritetstro som tyvärr gör att många fortfarande okritiskt sväljer påståenden som inte håller vid närmare granskning.

Klimatförnekarkomik: Stöd revolutionen genom att käka hamburgare på MAX

I efterdyningarna av debattartiklarna på Expressen kan jag inte låta bli att referera till Per Welander på klimatförnekarbloggen "Moderna Myter", en av bloggosfärens största kvacksalvare och lögnare. Welander är fullkomligt övertygad om att den globala uppvärmningen är en myt, att IPCC ljuger och att en stor "vänsterkonspiration" har tagit över massmedia, näringsliv, politiken och forskarvärlden.Denna osannolika sammansvärjning syftar till att införa planekonomi av sovjetisk modell (!) alternativt ett Storebrorssamhälla á la Orwell's 1984 (!). Läsningen är faktiskt rätt så komisk, eller kanske snarare tragikomisk, inte ur vetenskaplig synvinkel men ur psykologisk. Här är ett första smakprov:

"AGW-rörelsen är en politisk rörelse som syftar till att göra om vårt samhälle till ett vänsterinriktad högbeskattat kontrollsamhälle. Redan idag lider svenska folket av de höga el- och bensinpriserna som beror på höga skatter och galen energipolitik. Vindkraftssubventionerna och kärnkraftsavvecklingen är ett exempel på hur svenska folket nu får betala en den allt högre notan. Detta är bara början på vansinnet från våra svenska politiker."

Läsningen av Per Welander illustrerar mycket väl mitt förra blogginlägg "Att diskutera med fanatiker". Bloggare av Per Welanders typ påminner mer om Jehovas Vittnen än någonting annat, och det är därför skrämmande att så många människor faktiskt verkar läsa och tro på det han skriver. Här är några andra fantastiska smakprov på tokerierna från stollen Welander:

"Klimatbluffen är historiens största bluff - detta kommer framtiden att utvisa. Den lilla uppvärming vi haft det senaste 100 åren är inget onormalt. De senaste 10 åren har temperaturen sjunkit något - inget onormalt. Bevisen för att människan skulle påverka temperaturen markant finns bara i datormodeller. De senaste årens forskning visar att det finns inget empiriskt stöd för någon uppvärmning orsakad av människans koldioxidutsläpp."

Intressant att Per Welanders påstående om att temperaturen har sjunkit något de senaste 10 åren, upprepas gång på gång, trots att det inte är sant utan en kvalificerad lögn. Temperaturen har inte sjunkit de senaste åren, och långtidstrenden är istället ökande temperaturer. Men Per Welander fortsätter att upprepa påståendet enligt känt recept Adolf Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels: en lögn som upprepas tillräckligt många gånger blir till slut en sanning. Vidare skriver Per Welander:

"Att Anders Wijkman kan skriva under en sådan här artikel visar väl vad Alliansen och kd i synnerhet står idag. Anders Wijkman har för övrigt föreslagit individuella utsläppsrätter. Orwell och sovjetsamhället har nu fått sin överman - Anders Wijkman."

Visserligen har jag personligen inte mycket till över för Kristdemokraterna, och Anders Wijkman kan man säkerligen också ha en del kritiska synpunkter på, men detta är väl lite av en hysterisk överreaktion? Anders Wijkman som "Storbror" i George Orwell's 1984???? Give me a break!

Men Anders Wijkman är ju bara en av flera andra kryptokommunister som har tagit över världen, enligt Per Welander:

"Tällberg Forum har inget med vetenskap att göra. De som samlas är en salig blandning av kändisar och vänsterinriktade personer som förespråkar jordens undergång."

Welanders argumentation påminner mig om den klassiska SciFi-serien "V", där rymdvarelser döljer sig under människomasker, som när de slits av visar sig vara någon slags livsfarliga reptiler. Bakom Anders Wijkmans milda nuna döljer sig kanske Lenins bockskägg eller Stalins mustascher, enligt Per Welanders milt sagt originella världsbild.

Med tanke på att en av kändisarna som kritiseras, James Hansen, är en forskare anställd av NASA i USA, och med tanke på kommunistskräcken i samma land så är det tämligen fantastiskt att CIA har undgått att se samma stora vänsterkonspiration som den klarsynte sanningssägaren Per Welander från sin villa i Lidingö i Stockholm. Raseriet från Per Welander är dock talande och säger en hel del om vilka drivkrafter och vilken politisk fanatism som finns hos den svenska klimatförnekarrörelsen.

James Hansen, NASA, DN:s ledarredaktion, Anders Wijkman, kristdemokraterna och Alliansregeringen ingår i den stora vänsterkonspirationen och inte nog med det; Hamburgerkedjan MAX ingår också i samma konspiration! Tänk på det mina vänner: att äta en hamburgare är numera en revolutionär handling och en kommunistisk dygd. MAX har tydligen också ändrat färg på sin logotyp (se ovan!) från orange till rött: ett tecken i tiden?

Framåt kamrater, mot segern! När vi väl har stormat Vinterpalatset (förlåt kanslihuset!) så kommer vi givetvis att stänga ner McDonalds och Burger King och tvinga alla, inklusive klassförrädaren Per Welander, att anpassa sig till en ensidig kost från det givetvis snabbt förstatligade MAX. Såvida vi inte sänder Per och hans gelikar på omskolningsläger i Norrland och tvingar på dem en trist diet av Pitepalt förstås.

Att diskutera med fanatiker

Att diskutera vetenskap med fanatiker, går det? Är det ens önskvärt? Tveksamt, vilket den mänskliga historien ger gott om dystra exempel på. För den katolska kyrkan var det en gång i tiden oacceptabelt att Galilei hade rätt, och att jorden snurrar runt solen istället för tvärtom. Inga rationella argument eller vetenskapliga observationer i världen kunde ändra på den katolska kyrkans djupt rotade ideologiska övertygelse om sakernas tillstånd. Av precis samma skäl bekämpades Darwin's evolutionsteori från första stund när den lades fram - 1859 - och görs det än i våra dagar, t. ex. av högerkristna kretsar i USA men även i delar av den muslimska världen.

Var och en som studerar dessa exempel närmare inser att vissa diskussioner kommer aldrig att nå någon lösning när en part av ideologiska skäl vägrar acceptera de normala vetenskapliga kriterierna och beviskraven. Det finns ju förvisso kunskapsluckor om hur evolutionen fungerar i detalj, och för många djur- och växtgrupper finns det endast ofullständiga fossilserier bevarade. Ärftlighetsmekanismerna är långt ifrån fullständigt klarlagda, och vi vet ännu inte exakt hur utvecklingen från ett befruktat embryo blir till en vuxen individ. Men innebär dessa osäkerheter och kvarvarande kunskapsluckor att evolutionsteorin står på svag grund, och alltså bör avfärdas som endast en "teori" bland alla andra? Innebär detta att vi, för att gardera oss, ska undervisa barnen i skolan i olika "alternativ" till evolutionsteorin, som att jorden är 6000 år gammal och att djuren och växterna skapades av en Allsmäktig Gud och inte har ändrats sedan dess? Självklart inte, iallafall för de allra flesta rationellt tänkande människor i vårat land, som har en grundläggande tilltro till vetenskapen.

De flesta människor accepterar att vetenskapen inte kan ge svar på exakt alla frågor och att det finns osäkerhet i dagens kunskapsläge, men det betyder inte att en teori förkastas och jämställs med allehanda icke-vetenskapliga alternativ. Modern medicinsk forskning har inte lyckats förklara bakgrunden till alla sjukdomars uppkomst, men det betyder inte att t. ex. healing och slagrutekonst plötsligt ska anammas när den normala vetenskapen präglas av osäkerhet och preliminära slutsatser. Något annat är knappast möjligt.

Dessa tankar far igenom mig när jag läser debatten i Expressen som började med ett aggressivt debattinlägg av Åke Ortmark och kemisterna Henrik Ahlgren och Peter Stilbs med en uppmaning att "inte gå på klimatbluffen". De tre herrarna fick kritik av bl. a. James Hansen, NASA:s klimatexpert och en vetenskaplig tungviktare inom området. Detta svar lät sig dock de tre trosvissa herrarna inte nöja sig med utan i sin replik tar de till storsläggan och går ut med hård kritik mot James Hansen:

"De "klimatkändisar" som samlats i Tällberg har förförts av ett katastrofbudskap utan anknytning till verklighet eller vetenskap. Klimatvetenskap har mycket gemensamt med nationalekonomi: Båda är mjuka, det vill säga får stora problem när prognoser ska göras. Ingen nationalekonom kunde för fem år sedan förutsäga dagens finanskris. Likaså kan ingen klimatforskare förutsäga klimatet om fem eller hundra år. Men de "klimatforskare" som liksom James Hansen ändå påstår något sådant förvandlar därmed sin verksamhet till pseudovetenskap.

Tällberg, missförstå inte vad som händer med klimatet, det kan vi ändå inte kontrollera. Satsa på infrastruktur som klarar naturliga klimatförändringar och sköt om jorden som en trädgård, den enda jord vi har. Och offra inte människoliv för att hålla fast vid en föreställning som är på väg att hamna på vetenskapens sophög!"

Ortmark, Ahlgren och Stilbs är förbluffande tvärsäkra i sin närmast religiösa övertygelse om att stora delar av vetenskapssamhället är fullständigt fel ute, och att koldioxid överhuvudtaget inte har någon påverkan på klimatet. Den tvärsäkerheten må verka som en styrka, men den framstår som de tre debattörernas största svaghet: hur kan de vara så säkra på sin sak? Här känns det lite som "musen som röt": en journalist och två halvkända svenska kemiforskare går i klinch med en av världens ledande klimatforskare. Kan verkligen någon ta de tre på allvar? Har de verkligen sett "sanningen" och är alla vi andra förda bakom ljuset?

Vetenskapen präglas ju just ofta av osäkerhet, och här påstår dessa tre herrar helt frankt att IPCC, James Hansen och många andra ledande vetenskapliga auktoriteter inom klimatområdet har fullständigt missuppfattat orsakerna till klimatförändringarna. På ett sätt är detta beundransvärt när två kemister och en samhällsjournalist så totalt utmanar mainstreamuppfattningen. Ur en annan synvinkel så framstår deras trosfasta övertygelse som deras största svaghet. Genom att gå ut så hårt som de gör så har de redan från början bestämt sig: koldioxiden har ingen påverkan på den globala uppvärmningen, som dessutom har stannat av, och inga motargument eller bevis i världen kan få dem att ändra uppfattning i sakfrågan. De har redan bestämt sig, och deras inlägg lämnar inte mycket utrymme för diskussion.

För den som är intresserad av hur de vanligaste skeptikerargumenten ska bemötas, som t. ex. det felaktiga påståendet att den globala uppvärmingen har stannat av så rekommenderas den här länken. Där bemöts bl. a. det felaktiga påståendet att uppvärmningen har stannat av sedan 1998, ja att vi rentav har sett en avkylning de senaste 10 åren, vilket Ortmark, Ahlgren och Stilbs påstod i sin första artikel. Detta felaktiga argument blandar ihop kortsiktiga väderhändelser - som t. ex. det extremt varma året 1998 - med långtidstrender. Det är de sistnämnda som är av intresse när vi diskuterar klimatet, som alltså inte är detsamma som väder. För att kunna uttala sig om klimattrender behöver man använda sig av statistiska metoder som rullande årsmedelvärden, och använder man sådan korrekt metodik så ser vi att temperaturtrenden har ökat de senaste tio åren, tvärtemot vad som påstås av Ortmark, Ahlgren och Stilbs. I diagrammet ovan visas exempel på tre mätserier av temperaturer där sådana här rullande femårsmedelvärden har använts, och som synes så har den globala uppvärmningen inte stannat av. Poängen med att använda rullande femårsmedelvärden är att enskilda år inte slår igenom och man kan då fokusera på den intressanta långtidstrenden, vilken är den som är av relevans när man diskuterar klimat, och inte väder.

Andra myter som bemöts och pedagogiskt förklaras är myten om att solen ligger bakom de senaste klimatförändringarna samt att temperaturen driver koldioxidökningen och inte tvärtom. Det sistnämnda argumentet är ett av klimatförnekarnas favoritargument, och de brukar ofta snabbt invända att koldioxidnivåerna i geologisk tid når sin topp efter temperaturnivåernas topp. Triumferande brukar de ta detta som intäkt för att temperaturen driver på koldioxidnivåerna, vilket därmed ska "bevisa" att de sistnämnda inte alls har någon effekt på den globala uppvärmningen. Detta argument är dock vilseledande eftersom det faktiskt är så att påverkan går i båda riktningarna: temperaturen driver på koldioxidnivåerna, som i sin tur återverkar på temperaturen i ett växelspel som leder till positiva återkopplingseffekter och där de s. k. Milankovitch-cyklerna också är involverade i bakgrunden.

Det är en vanlig missuppfattning bland lekmän att om vetenskapen har visat att A påverkar B, så kan B då helt och hållet förklaras av A, och en annan faktor C kan inte vara involverad eftersom A redan har "bevisats" påverka B. Så är det ju givetvis inte, och flera faktorer kan samverka och påverka både varandra och via andra faktorer. Exemplet med denna dynamiska växelverkan mellan temperatur och koldioxid under Jordens historia, visar att herrarna Ortmark, Ahlgren och Stilbs förenklar och vulgariserar den vetenskapliga debatten och vilseleder allmänheten att tro att sambandet mellan temperatur och koldioxid är enkelt och linjärt. Men för politiska fanatiker bland klimatförnekarna så ska man heller inte förvänta sig någon nyanserad diskussion om dessa frågor.