

Så har då den tidigare bosnienserbiske ledaren och krigsförbrytaren Radovan Karadzic ställts inför rätta i Haag. Det finns ingen anledning att beklaga hans öde, alldeles oavsett vad man anser om den internationella domstolens tillförlitlighet eller den selektiva världsordning där endast vissa krigsförbrytare grips och ställs inför rätta. Karadzic är en krigsförbrytare och en skurk, något som de flesta är överens om, oavsett ideologisk och politisk hemvist. Karadzics underblåsande av den serbiska nationalismen och etnofascismen och hans ansvar för den etniska rensningen av bosnienmuslimerna är redan välkända.
Låt oss nu höja blicken något och lära oss något av de kommentarer och analyser som gjorts i samband med gripandet av Karadzic.
Först går ordet till vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt, knappast känd för sin ödmjukhet, som i Svenska Dagbladet analyserar kriget i Bosnien 1992-1995, fredsupprörelsen i Dayton och sin egen historiska roll i detta historiska drama:
Av detta hade jag fått i uppdrag att på ett år skapa en fungerande stat."
Ingenting hade alltså gjorts, tur att Bildt nu fick rycka in...Vad gör han då, vår allsmäktige och allvetande svenske högerledare? Jo:
(..)
Säga vad man vill om Carl Bildt, men han kan både konsten att dramatisera en historia och blåsa upp sin egen roll i densamma till fantastiska proportioner! Man får intryck av att det var Carl Bildt som fixade allt, och alla andra politiska aktörer var av underordnad betydelse. Så även NATO, som annars Carl Bildt brukar vörda och sällan har någonting ont att säga om:
"Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll."
Nej, det är klart att det inte kan ha varit NATO:s bombplan, när vi hade vår Allsmäktige högerledare Carl Bildt på plats på Balkan! Här visar Carl Bildt för en gångs skull att hans pro-amerikanska och militaristiska hållning, där han tidigare ivrat för USA:s anfallskrig mot Irak, faktiskt konkurrerar hårt med hans eget ego och behov av att framställa sig själv som en historisk nyckelperson. Och egot Carl Bildt vinner i denna inre psykologiska kamp mot krigshetsaren och USA-apologeten Carl Bildt, vilket är rätt så talande för vilken syn vår utrikesminister har på sig själv och sin betydelse.
Personligen anser jag att Carl Bildt har rätt i sakfrågan: NATO:s bombningar var förmodligen överskattade för att få slut på kriget. Men Carl Bildt överskattar även sin egen betydelse. Viktigare var nog en allmän krigströtthet hos de olika befolkningsgrupperna, och att förtroendet för de egna ledarna och krigsherrarna på alla sidor var kört i botten. Det innefattade extremnationalisterna och etnofascisterna på såväl den muslimska som den kroatiska och den serbiska sidan.
Samtidigt är det hedersamt att Carl Bildt faktiskt vågar ifrågasätta den av många liberaler så omhuldade myten om NATO:s bombningar på Balkan och deras betydelse. Under 1990-talet växte den s. k. "bombhögern" sig allt starkare bland liberala intellektuella, alltså tesen att det var rätt och rimligt av USA och Väst att med våld anfalla andra länder i syfte att sprida liberal demokrati enligt västerländsk modell.
Företrädare för denna militaristiska inriktning samlades i Sarajevolistan, som krävde militärt stöd till Bosnienmuslimerna och ensidigt lade skulden för balkankonflikterna på den serbiska sidan. En av de mest kända företrädarna för denna inriktning är högerdebattören och journalisten Maciej Zaremba, som i sant antiintellektuell anda stämplat alla som ifrågasatt det riktiga och kloka i denna politik som tillhörandes "brunvänstern", ett epitet som syftade till att kleta ner krigskritiker och jämställa dem med nazister. En annan känd företrädare var den liberala journalisten Per Svensson som tidigare har arbetat på tidningen Kvällsposten.
Men även flera personer på vänsterkanten, som syndikalisten Andreas Malm och historikern Peter Englund gick också i fällan att argumentera för militära lösningar på Balkan, främst under Bosnienkriget 1992-1995. Peter Englund tog dock senare avstånd från Sarajevolistan inför det betydligt mer kontroversiella NATO-angreppet mot Serbien i samband med Kosovokrisen 1999. Verkligheten och konflikterna på Balkan var betydligt mer komplex än att ensidigt kunna skyllas på bosnienserberna. Krigsförbrytare fanns på alla sidor, även om de bosnienserbiska förbrytelserna var mest omfattande. Men även på den bosnienmuslimska sidan förekom det övergrepp mot kroater och serber, och utländska "jihadister" och islamiska fundamentalister strömmade in på Balkan, med USA:s och Västeuropas tysta medgivande. Rent generellt är jag också skeptisk till hur termen "folkmord" ofta används svepande och okritiskt, och i propagandistiskt syfte.
I Bosnien skedde förvisso grova krigsförbrytelser, och mycket tyder på att bosnienserberna gjorde sig skyldiga till de flesta och grövsta övergreppen, följda av kroater och muslimer. Men innebär sådana här krigsförbrytelser, som sker i alla krig, att vi alltid måste tala om folkmord? Syftade Karadzic's och bosnienserbernas etniska rensning och massakrer på civila till utlplåna muslimerna som grupp? Jag är personligen inte helt övertygad om detta, och det finns fler debattörer och Balkankännare som delar min uppfattning härvidlag.
Här finns det kanske anledning för en del syndikalister och vänstersinnade som Ulf B Andersson och Andreas Malm på tidningen Arbetaren att vara lite självkritiska, ja kanske också ägna sig åt lite hälsosam retrospektiv mediekritik. Allt är inte guld som glimmar. Och allt är inte folkmord som påstås vara det. Och man är inte "brunvänster" bara för att man ifrågasätter teser om (verkliga eller inbillade) folkmord. Personligen anser jag att USA:s Irakinvasion 2003 var både kriminell och felaktig. Men även om jag själv många gånger kritiserat USA i hårda ordalag, och vid något tillfälle kallat kriget i Irak för "folkmord" anser jag idag att det är en missvisande beteckning. USA kan knappast sägas ägna sig åt ett regelrätt folkmord i Irak, trots alla dokumenterade krigsförbrytelser, tortyr och våldtäkter som har begåtts av amerikanska soldater mot den irakiska befolkningen. Kriget i Irak syftade aldrig från USA:s sida till att utrota irakierna som grupp, men väl till att lägga under sig landet och dess oljetillgångar.
Det påstås att Usama Bin Ladin innehaft ett bosniskt pass, och vi vet idag att det finns åtskilliga bosnisk-muslimska krigsveteraner som varit involverade i terrorverksamhet i bl. a. Afghanistan och Irak. Det ensidiga ställningstagandet för bosniemuslimerna bland delar av vänstern och hos liberalerna avspeglade en slags naivt romantiserande syn på dessa som helt och hållet oskyldiga offer och jämförelsen med den republikanska sidan under Spanska Inbördeskriget (1936-1939) gjordes flera gånger. Men den var grovt missvisande. Och även bortsett från det, så finner jag det annärkningsvärt att så många på vänsterkanten så okritiskt anammade den militaristiska propagandan från bl. a. liberalt håll och inte intog en konsekvent antimilitaristisk hållning där man distanserade sig från såväl militaristerna inom NATO som de lokala krigsherrarna på Balkan. En sådan konsekvent antimilitaristisk hållning är den enda rimliga och långsiktigt hållbara vänsterhållningen, enligt min uppfattning. Även om den kan förefalla inopportun på kort sikt i dagens borgerliga mediaklimat.
Sett med historiska glasögon ter sig idag en sådan antimilitaristisk hållning som den mest rimliga och förnuftiga, ungefär ett decennium efter att krigen på Balkan har avslutats. Stärkta av sina militära framgångar på Balkan så flyttade de neokonservativa i USA fram sina positioner, ofta under den försåtliga propagandadevisen "humanitära krig". Sådana "humanitära krig" har vi sedan sett flera katastrofala exempel på, både i Afghanistan och Irak. De liberaler och vänstersinnade som förespråkade NATO-bombningar på Balkan och ensidigt militärt stöd till bosnienmuslimerna får nog delvis ta på sig ansvaret för denna opinionsförskjutning som stärkte den amerikanska högern. Det finns skäl att vara självkritisk idag, bland såväl liberaler som vänstersinnade som inte tänkte mer långsiktigt, bortom NATO:s klusterbomber.
Vi vet idag också att NATO:s anfall mot Serbien 1999 dödade många serbiska civila och civila mål som elkraftverk och broar förstördes, något som är klara krigsförbrytelser. De som förespråkade "humanitära ingripanden" för att skydda kosovoalbaner och bosnier mot etnisk rensning måste rimligtvis också ta avstånd från dessa övergrepp mot civila från NATO:s sida. Iallafall om man vill framstå som konsekvent och vågar problematisera sin tidigare hållning. Jag ska erkänna att även jag gick i fällan att, för en period, argumentera för NATO-ingripanden i Bosnien. Men idag vet jag bättre, och en generell grundprincip för mig är att vara djupt skeptisk mot militära lösningar, i synnerhet från stormakters sida.
I detta avseende är det därför uppfriskande att en någorlunda klarlsynt högerdebattör som Carl Bildt kan öppna upp för en mer nyanserad debatt om Bosnienkriget, bortom de schabloner som bombhögern och liberala militarister gjort sig skyldiga till. Bombhögern är idag i Sverige kraftigt demoraliserad, även på de borgerliga ledarsidorna, efter fiaskot med USA:s militära invasion av Irak 2003, och det tilltagande moraset i Afghanistan.
De flesta någorlunda klarsynta liberaler idag har insett att militära lösningar sällan skapar långsiktig fred, demokrati och stabilitet, vare sig på Balkan eller någon annanstans. Borgerliga krigshetsare som Hans Bergström och Per Ahlmark uppfattas idag, med all rätt, som extremister. Andra tidigare krigsförespråkare som Per T Ohlsson på Sydsvenska Dagbladet och TIMBRO-debattören Johan Norberg verkar i det tysta ha gjort avbön och ångrar nog idag sitt högljudda stöd för USA-invasionen 2003.
Syndikalisten Andreas Malm tillhör dock, trots sitt tidigare något naiva stöd för bosnienmuslimerna, fortfarande mina favoritjournalister. Andreas Malm skriver tänkvärt i tidningen "Arbetarens" ledarkolumn om sina reaktioner efter att Karadzic hade gripits:
"Goda nyheter är en sällsynt lyx i denna tid. Det gäller inte minst kampen mot fascismen: Sverigedemokraterna står med ena foten i riksdagen, i England tar BNP över den vita arbetarklassen i kvarter efter kvarter, i Schweiz driver Folkpartiet igenom folkomröstning om förbud mot minareter och man kunde fortsätta i land efter land. Men sent på måndagskvällen kom så beskedet: Radovan Karadzic har gripits! Jag jublade i min soffa."
Andreas Malm uppmanar oss sedan att se kopplingen mellan etnofascismen hos Karadzic och den islamofobi han exploaterade som sedan ledde till de fruktansvärda krigsförbrytelserna mot bosnienmuslimerna, och islamofobin hos dagens högerextremistiska krafter i Sverige och Västeuoropa, bl. a. hos partier som Sverigedemokraterna:
"Den 28 februari 1992, en månad innan den serbiska stenkrossen rullade in över Bosniens berg, talade Karadzic till den innersta kretsen i sitt parti SDS. Han sade: ”Muslimer kan inte leva med andra. Vi måste vara klara över det. (…) Inom två år kommer de att överväldiga oss med sina födelsetal och sina knep. Vi kan inte tillåta det att hända.”
Jag kan inte annat än att nicka instämmande när jag läser Andreas Malms ord. Den viktigaste lärdomen av Balkankrigen blir alltså inte att NATO bör anfalla fler länder med bomber, om nu någon fortfarande förfäktar denna förlegade och diskrediterade militaristiska uppfattning bland mina läsare. Nej, den viktigaste lärdomen är de slutsatser vi kan dra inför framtiden för att förhindra att etnofascismen uppstår igen, kanske i vårat eget land. Karadzic är inte unik. Det promenerar förmodligen runt hundratals, om inte tusentals, potentiella etnofascister på gatorna i dagens Sverige. De kan finnas i våra hemkvarter, och i en kritisk situation kan de mycket väl träda fram.











