Den verkliga klimatbluffen: "Stockholmsinitiativet" lanseras

Klimatförnekarna träder nu fram öppet, i såväl debattartiklar i Aftonbladet som i Expressen.I den sistnämnda tidningen är det en docent i organisk kemi (Göran Ahlgren), en professor i fysikalisk kemi (Peter Stilbs) och den legendariske samhällsjournalisten Åke Ortmark som uppmanar oss att "inte kasta pengar på klimatbluffen". Retoriken är tvärsäker från de tre herrarna: klimathotet är "hjärnspöke", och det finns "inga bevis för att koldioxid påverkar den globala uppvärmningen". Vidare hävdas det att "under de senaste 10 åren uppskattas jorden ha blivit något kallare".

Inga av de slitna argument som de tre herrarna framför är nya, utan alla har upprepats ett oändligt antal gånger på diverse mer eller mindre suspekta klimatförnekarbloggar. Alla argument har också tålmodigt bemötts, gång på gång, av seriösa klimatforskare och professorer från flera andra forskningsdiscipliner. Kemiprofessorn Peter Stilbs har alltmer framträtt som den ledande dissidenten och klimatförnekaren bland professorer i forskningssverige. Peter Stilbs har bl. a. ifrågasatt de välbelagda bevisen för att den atmosfäriska koldioxidhalten har stigit sedan industrialiseringen tog fart. Stilbs och andra klimatskeptiska kemister har dock fått hård kritik av klimatforskarna Henning Rodhe och Erland Källén, samt av min ekologikollega Lars Tranvik, professor i Limnologi vid Uppsala Universitet.

Peter Stilbs tycks alltså ha varit oseriös och rejält ute på hal is när han ifrågasätter det välbelagda faktum att koldioxihalten är rekordhög just nu (385 ppm), vilket är c. a. 35 % högre sedan industrialiseringen tog fart. Koldioxidhalten har också fortsatt att stiga dramatiskt på senare tid, i synnerhet efter sekelskiftet (2000 och framåt), och är nu den högsta på 650 000 år, enligt en artikel publicerad i tidskriften PNAS. Denna studie är förvisso inte den enda i sitt slag som publicerats i välrenommerade vetenskapliga tidskrifter med fackgranskning av experter som är betydligt mer insatta i problematiken än kemiprofessorn Peter Stilbs.

Kritiken mot Peter Stilbs har dock inte påverkat honom nämnvärt i hans dogmatiska ideologiska korståg mot IPCC och i hans dåligt underbyggda kritik mot klimatpolitiken. Stilbs har förvisso rätt att framföra sina åsikter om det förkastliga i den nuvarande klimatpolitiken, men den vetenskapliga underbyggnaden för hans argument är tämligen svag. Stilbs kan rimligtvis inte betraktas som klimatexpert. Hans högst kontroversiella och dåligt underbyggda åsikter behöver därför inte tas på mer allvar än de åsikter som framförs av lekmän och av andra forskare som inte är klimatexperter, inklusive undertecknad.

För min egen del har jag fullt förtroende för de välrenommerade klimatforskarna Henning Rodhe och Erland Källén, som är internationellt erkända experter inom sina forskningsfält. Jag har ingen större anledning att tro på någon "klimatbluff" eller påstådd "konspirationsteori" om växthuseffekten, bara för att en grötmyndig och tvärsäker professor som Peter Stilbs har bestämt sig för att driva denna märkliga tes. Min personliga gissning är att Peter Stilbs är helt fel ute, alternativt ljuger medvetet eller har fått betalt av oljeindustrin för att framföra sina åsikter. Att en enskild forskare väljer att bli vetenskaplig dissident och har rätt att ställa sig vid sidan av den överväldigande majoriteten av forskningssamhället anser innebär ju inte att han eller hon inte ska nagelfaras och kritiseras. Om nu Peter Stilbs till äventyrs trodde att hans åsikter inte skulle möta motstånd och ifrågasättas?

Professorer yttrar sig ofta i samhällsdebatten, och väldigt ofta hamnar de minst lika fel som andra yrkeskategorier. En professorstitel inom ett visst snävt område är absolut ingen garanti för att man hamnar rätt i andra diskussioner utan för sitt eget specifika kompetensområde, vilket Peter Stilbs med all önskvärd tydlighet har demonstrerat. Peter Stilbs är dock inte ensam i detta avseende, utan det finns gott om andra professorer som tvärsäkert och ofta yttrar sig om saker och ting som de inte begriper. Det räcker med att hänvisa till professorerna i neurovetenskap som Germund Hesslow och Annica Dahlström som kommit med de mest fantastiska politiska uttalanden under vetenskaplig täckmantel, som t. ex. att löneskillnader mellan män och kvinnor kan förklaras med könsskillnader i testosteronnivåer, att skillnader mellan länders statliga alkoholpolitik kan relateras till enskilda gener eller att modern biologisk forskning kan användas för att avgöra om politikerna bör satsa på vårdnadsbidrag eller utbyggd kommunal dagomsorg. Politiska argument som framförs av professorer och andra forskare under vetenskaplig täckmantel ska granskas, avslöjas och kritiseras närhelst det är befogat. Oavsett om det är Peter Stilbs, Germund Hesslow eller Annica Dahlström som framför dem.

Vad gäller den senaste artikeln i Expressen kan vi konstatera att Peter Stilbs och Göran Ahlgren sätter sin vetenskapliga trovärdighet på spel i åtminstone ett avseende: Påståendet att jorden har blivit kallare de senaste åren är, i statistisk mening, en ren lögn. Sanningen är att det inte finns någon statistisk trend för vare sig en nedgång eller uppgång i temperaturen från 1998 och fram till idag (2008). Det är iochförsig inte konstigt, eftersom en dataserie på 10 år är alldeles för kort för att kunna yttra sig med någon större säkerhet. Vad som vi definitivt kan säga med statistik säkerhet är att temperaturen har stigit signifikant de senaste 30 åren, från 1979 och framåt, något som Peter Stilbs och Henrik Ahlgren knappast kan förneka. Denna temperaturökning sedan 1979 är alltså statistiskt säkerställd, till skillnad från den påstådda "avkylning" som herrarna Stilbs och Ahlgren på felaktiga grunder påstår har skett de senaste 10 åren.

Jag misstänker att kemiforskarna Stilbs och Ahlgren aldrig hade vågat gå ut med ett sådant här fullständigt ogrundat påstående i någon av sina egna vetenskapliga artiklar. Hade de gjort det hade deras alster refuserats direkt av kritiska sakkunniga när de försökte publicera en sådan fräck lögn. I den vetenskapliga världen och i seriösa vetenskapliga debatter kan man inte påstå att det pågår en "avkylning" om man inte kan belägga detta statistiskt och visa att trenden skiljer sig från slumpmässig variation. Följdaktligen kan vi lugnt konstatera att den verkliga "klimatbluffen" är påståendet att det pågår en avkylning av jorden, en gammal bluff som nu här också fräckt framförs av en professor och en docent. Skam över de ohederliga debattörerna Stilbs och Ahlgren som så ogenerat här säljer ut sin vetenskapliga heder och går ut med en sådan här grov lögn i media. Deras propagandabluff kommer förhoppningsvis att genomskådas och deras oseriösa "Stockholmsinitiativ" har redan nu visat sig vara ett ovetenskapligt försök att från höger att villa bort korten i klimatdebatten.

Den oseriösa tendensen i Expressenartikeln bekräftas av den märkliga avslutningen där de tre klimatförnekarna retoriskt frågar om det inte finns mer angelägna miljöproblem att ta sig an än att minska de skenande koldioxidutsläppen, som "regnskogarnas avverkning". Vad som tydligen har undgått de tre tvärsäkra men ack så okunniga herrarna är att klimatproblematiken och regnskogsavverkningen i högsta grad är samverkande problem, och att det inte finns någon motsättning mellan att vidta nödvändiga åtgärder inom båda områdena. Beräkningar tyder på att så mycket som mellan en fjärdedel och en femtedel av utsläppen av växthusgaser orsakas av skogsavverkning, vilket givetvis bara är ett av flera bra argument för att stoppa regnskogsavverkningen i tropikerna. Till skillnad från Ahlgren, Ortmark och Stilbs hoppas jag att det är fler än jag som klarar av att hålla flera bollar i luften samtidigt.

Högerextremisten Hans Bergström visar sin okunnighet om FRA-lagen

En av anledningarna till att jag bestämde mig för att börja blogga var DN-kolumnisten Hans Bergström. Det var i samband med USA:s krigsplaner, och sedermera katastrofala anfallskrig mot Irak våren 2003 som jag med häpnad läste Hans Bergströms aggressiva krigshetsande krönikor i DN där han fullständigt okritiskt accepterade de lögnaktiga påståendena från USA och Storbritannien om de påstådda lagren av massförstörelsevapen i Irak. Jag befann mig i USA (Kalifornien) vid denna tid, och slogs av hur mycket mer kritiska många amerikaner var mot den egna administrationen, ett kritiskt tänkande som saknades i Sverige och bland borgerliga debattörer.

Man behöver f. ö. inte vara extremt kritisk eller forskarutbildad för att inse att de fantastiska sagorna framförda av Tony Blair om att Storbritannien skulle befinna sig 45 minuter från ett kärnvapenanfall från Irak, var just - sagor. Eller att inse att Tony Blair försökte rädda ansiktet när inga stora lager om massförstörelsevapen hittades och karln började babbla likt en lallande fåne om stora underjordiska gångsystem under Baghdad där dessa lager skulle finnas.

Att Per Ahlmark gick på dessa sagor var kanske inte så konstigt, av en misslyckad poet och f. d. vice statsminister kanske man inte ska förvänta sig någon större analytisk stringens. Men att Hans Bergström, som tydligen innehar en docentur i statsvetenskap, trodde på dessa dumheter får väl betraktas som en olycklig kombination av politisk fanatism och ett katastrofalt misslyckande för svensk forskarutbildning. Hans Bergström gjorde det klassiska ideologiska felslutet: han ville tro på myten om Iraks massförstörelsevapen - av politiska skäl. Därför åsidosatte han det kritiska tänkande som man skulle förvänta sig av en forskare i statsvetenskap, och lät sina politiska högerinstinkter styra sin uppfattning om verkligheten. Hans Bergströms demonstrerade brist på kritiskt tänkande och ifrågasättande av sina egna förutfattade meningar får mig att fundera på hur vi ska kunna förbättra svensk forskarutbildning så att sådana här charlataner inte slipper igenom i framtiden.

Hans Bergström har i hela sin karriär drivits av ett närmast patologiskt hat mot socialdemokratin, "Folkhemmet", höga skatter, den offentliga sektorn och "vänstern" i allmänhet. Det är därför logiskt att han väljer att tro på sagor som passar hans politiska högeragenda. Det är därför också logiskt att Bergström, som påstår sig värna om forskning och ofta skriver om värdet av vetenskaplig kunskap, tvivlar på klimatförändringarnas realitet och vikten av att vidta kraftfulla politiska åtgärder på detta område. För Bergström är naturvetenskaplig forskning irrelevant, när de hotar hans högeragenda om vikten av låga skatter och rätten att konsumera och köra bil obegränsat.

Bergström har alltså inga problem med att, när det passar honom, lägga sin tilltro till vetenskapen tillfälligt åt sidan för att istället släppa fram den ogenerade högerextremisten inom sig som ivrar för bomber över Irak och blundar för klimatförändringarna. Bergström är, kort sagt, en obehaglig figur. Glädjande nog framstår han idag som tämligen patetisk och politiskt diskrediterad, i synnerhet i det nya mediaklimat där bloggarna har vuxit fram som ett alternativ till den självgoda gammelmedia som Bergström representerar. DN är idag bara en aktör i den politiska debatten, där kunniga bloggare ofta har betydligt mer att säga än okunniga borgerliga åsiktsmaskiner som Bergström.

Bergström har dock nu återigen tagit till orda i DN, denna gång i FRA-debatten.Och återigen demonstrerar Bergström sin fundamentala okunnighet, om såväl internet som om de påstådda hoten mot Sverige. Bergström ironiserar i sin krönika om Sverige som "landet utan hot", och kritiserar därmed många av sina unga liberala och borgerliga åsiktsfränder som kritiserat FRA-lagen. Bergström borde dock vakta sin tunga mer, med tanke på hur han tidigare skrivit om "hoten" mot Sverige och Väst, då från Iraks icke-existerande massförstörelsevapen. Då hade Bergström fel så att det stänkte om det, och det finns ingen anledning att tro på honom nu heller eftersom han ropat på vargen förut. Det förefaller dessutom otroligt naivt att tro på regeringen Reinfeldts naiva påstående att den nya FRA-lagen kommer att kunna skydda svenska soldater från att dödas i Afghanistan, så naivt så att t. o. m. FRA-chefen har tillbakavisat detta. Tror Bergström, Reinfeldt m. fl. att Al Qaida eller Talibanerna i Afghanistan skulle få för sig att skicka sms eller e-mail till Sverige och förvarna innan de dödar svenska soldater????

Oroar man sig seriöst för våra svenska pojkars säkerhet i Afghanistan finns det ett bättre sätt att skydda dem: ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan och vägra fortsätta delta i USA:s smutsiga krig. Men en sådan radikal slutsats lär Bergström och hans högergelikar knappast komma fram till. Tyvärr. Samtidigt konstaterar jag också att Bergström oroar sig för nedrustningen av det svenska försvaret på hemmaplan, en oro som jag till viss del kan dela. Utvecklingen i vårt grannland i öster, Ryssland, inger en hel del farhågor och den auktoritära utveckligen där kan på sikt bli ett problem även för Sveriges säkerhet. Detta torde vara ytterligare ett argument att inte skicka ut svenska soldater på oklara uppdrag till bl. a. Afghanistan, utan istället behålla dem på hemmaplan där de sannerligen behövs bättre.

Det är också intressant att Bergström, som hela sin karriär har kritiserat idéerna om det starka samhället, den stora offentliga sektorn och socialdemokraternas tidigare vurmande för en stark stat nu plötsligt försvarar ett lagförslag som avsevärt stärker statens maktbefogenheter på bekostnad av enskilda medborgares personliga integritet. Bergström skriver raljerande:

"Vår demokrati behöver inget aktivt försvar, eftersom det saknas hot. Det enda vi har att frukta är den demokratiska staten själv."

Den "demokratiska stat" som Bergström nu tycker självklart ska ha rätten att övervaka svenska medborgares privata kommunikation är i stort sett samma stat som tidigare har styrts av socialdemokraterna i många år, och vars maktambitioner Bergström ofta har kritiserat tidigare. Då var det ett problem med statens maktambitioner, nu är det uppenbarligen annorlunda. Iallafall för den politiska högerdemagogen Hans Bergström. Kommer Bergström att ändra åsikt om FRA-lagen om den behålls efter en högst trolig valseger för Socialdemokraterna i nästa val? Förmodligen. För Hans Bergströms kolumner kännetecknas inte av någon analytisk stringens och principiella ställningstaganden, som man borde förvänta sig av en person som är forskarutbildad. De präglas istället av en extrem högeragenda, politisk opportunism, ogenerat USA-fjäsk och auktoritära åsikter som gränsar till det fascistoida.

Bergströms försvar för USA:s katastrofala anfallskrig mot Irak har nu placerat honom i åsiktsminoritet även i hans älskade USA, som han annars alltid hyllar okritiskt. Bergströms ovilja att ta klimatförändringarna på allvar har tydligt demonstrerat hans förakt för naturvetenskaplig forskning närhelst dess resultat hotar Bergströms borgerliga världsbild. Och Bergströms försvar för den repressiva FRA-lagen har visat att han har lämnat den liberalism han tidigare har bekänt sig till. Min kvalificerade gissning är att reaktionären Hans Bergström lägger sin röst på Sverigedemokraterna i nästa val i Sverige. Det vore logiskt, med tanke på Bergsröms allmer extrema åsikter som knappast längre kan karakteriseras som liberala. Frågan är om Bergström dock har modet att erkänna detta i någon av sina framtida kolumner på DN?

Den globala vänstervinden blåser upp till storm

För dysterkvisten som inte ser ljuset i slutet av den nyliberala tunneln och som tvivlar på att högervågen har ett slut kommer här lite uppmuntrande nyheter. Sverige tenderar att vara ett land som hänger på politiska trender ganska sent, men när de väl etablerar sig så går det ofta överstyr. När alltfler länder och folk nu förkastar den nyliberala ekonomiska modellen och de politiska vindarna blåser allt hårdare från vänster, så är det anmärkningsvärt stilla i Sverige. Förr eller senare når dock vänstervindarna även vårat land, var så säkra på det.

Vi kan ju börja med att blicka söderut, till vårt stora grannland Tyskland. Det nystartade vänsterpartiet Die Linke har gått kraftigt framåt i opinionen, och har nu c. a. 14 % i de flesta undersökningar och har fått hela 80 000 medlemmar. Det är inte dåligt, med tanke på att partiet har haft en del problem och interna motsättningar. Att Die Linke ändå lyckas såpass bra som de har gjort beror nog på den misslyckade nyliberala nedskärningspolitiken i Tyskland som har ökat fattigdomen och de ekonomiska klyftorna, och denna politik har såväl kristdemokrater som socialdemokrater varit med om att administrera. När nu Die Linke etablerar sig som Tysklands tredje största parti så sätter de press på de båda andra partierna och förhoppningsvis vrids hela den politiska debatten åt vänster, bort från den nyliberala politiska agenda som dominerat tysk politik de senaste decennierna. Denna opinionsförändring i vår väldiga granne i söder kommer förr eller senare att påverka även debatten i Sverige, oavsett om vi erkänner det eller ej. I delstaten Saarland, där en av de populära partiledarna Oskar Lafointaine kommer ifrån, når Die Linke till och med upp till imponerande 29 % enligt vissa opinionsundersökningar.

Flyttar vi blicken till Latinamerika kan vi konstatera att i El Salvador så leder vänsterns presidentkandidat Mauricio Funes från den forna gerillarörelsen FMLN stort enligt flera opinionsundersökningar. En seger för Funes/FMLN i nästa presidentval i El Salvador kommer att vara historisk, eftersom det var i detta land ett av de blodigaste inbördeskrigen utspelades i Centralamerika på 1980-talet. En brutal högerdiktatur, understödd militärt och ekonomiskt av USA:s president Ronald Reagan, utkämpade ett smutsigt krig mot en en folklig gerillarörelse som kämpade för ekonomisk utjämning och en jordreform. USA och högerregimen stödde sig bl. a. på "dödspatruller", inofficiella högermiliser, som mördade tiotusentals civila och gerillasympatisörer. En seger för den forna gerillarörelsen FMLN kommer att vara ett stort nederlag för högern i USA, och kommer sannolikt att sända en chockvåg hos oligarkerna och den inhemska överklassen i hela Centralamerika samt leda till oro hos de stora multinationella företagen.

Vinner FMLN nästa presidentval är det sannolikt en logisk följd av vänstervridningen i övriga Latinamerika, där bl. a. Hugo Chávez i Venezuela spelat en viktig roll. Hugo Chávez tog nyligen emot Paraguays nyvalde vänsterpresident i Venezuela för att diskutera ekonomiskt och politiskt samarbete mellan dessa båda länder. Hugo Chávez har som bekant också ett nära samarbete med Kuba, och Chávez besökte nyligen Havanna för att diskutera bl. a. den globala livsmedelskrisen och hur försörjningsfrågan ska lösas i Latinamerika. Man kan ha många kritiska synpunkter på Hugo Chávez ofta bombastiska retorik och nyckfulla ledarstil. Likaså kan och bör man med rätta kritisera de faktiska inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter på Kuba. Men helt klart är att det ekonomiska systemet Kuba inte verkar gå samma väg som de sovjetstödda staterna i Östeuropa som kollapsade 1989, utan sannolikt kommer att leva vidare även efter Fidel Castros bortgång, om än i modifierad form.

Ingen risk för någon framtida nyliberal "chockterapi" på Kuba alltså, om kubanerna själva får välja sin framtid vill säga. Kubanerna, såväl de som sitter i regeringen som större delen av befolkningen, har förhoppningsvis lärt sig av misslyckandena med den vansinniga nyliberala ekonomiska politik och vettlösa privatiseringar som genomfördes i full skala i Ryssland och Östeuropa under 1990-talet. Det kubanska politiska och ekonomiska systemet har förmodligen ett avsevärt större folkligt stöd än stödet för det ekonomiska systemet i länderna i Östeuropa innan år 1989. Detta folkliga stöd för den förda politiken på Kuba ursäktar givetvis inte de faktiska och allvarliga bristerna i demokratiska fri- och rättigheter på ön.

Det går dock knappast att förneka Kubas stora sociala, ekonomiska och vetenskapliga framsteg på många områden, och bilden av Kuba är därför komplex och mångfacetterad. Denna komplexitet bör erkännas och diskuteras, utan att man för den sakens skull försöker släta över exempelvis förekomsten av politiska fångar på Kuba eller frånvaron av fria fackföreningar. Att som latteliberalen Magnus Linton svepande jämföra Fidel Castro med Chiles militärdiktator Augusto Pinochet är dock bara ett uttryck för fånig och omogen retorik som bara syftar till att vinna kortsiktiga politiska poäng bland liberaler och övrig borgerlighet. Ytliga kålsuparteorier av sådant slag från den ängsliga liberala vänstern ökar knappast förståelsen för vare sig Kubas eller Chiles specifika historiska omständigheter, utan visar snarare på ett narcissistiskt behov hos Magnus Linton att försöka framstå som en präktig och demokratisk helylledebattör. Det är lite av Bror Duktig över Magnus Linton, i detta och många andra fall. Inte heller imponerar vissa vänsterpartisters överslätande attityd till de faktiska bristerna på Kuba, som inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter. Såväl liberaler som vänstertradionalister verkar inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt och seriöst kunna diskutera det komplexa Kuba. Kuba ses dock fortfarande av många - inte utan viss rätt - som ett socialt och ekonomiskt föredöme, jämfört med den katastrofala sociala situation som råder för de fattiga i många andra länder i Tredje Världen. Men även om de ekonomiska och sociala framstegen på Kuba knappast kan förnekas så går det inte att komma ifrån att demokratiska fri- och rättigheter knappast är Kubas paradgren.

De ekonomiska samarbetsavtalen mellan Venezuela, Kuba och Bolivia har bl. a. resulterat i utbyggd sjuk- och hälsovård och förbättrad utbildning för de fattiga i Venezuela och i Bolivia. Trots ivriga försök att förneka detta faktum från högerhåll så har kubanerna en anmärkningsvärt hög levnadsstandard för att vara ett fattigt land i Tredje Världen och Karibien, bl. a. har Kuba den högsta andelen av befolkningen av alla världens länder som uppnår en ålder av 100 år eller äldre. Denna imponerande statistik om något vittnar om de faktiska resultaten av den ekonomiska och sociala utjämningspolitik som har förts på Kuba, och som i vissa fall har varit tämligen framgångsrik. Det är alltså en viss risk - eller chans om man så vill, - att Kubas 80-årige Fidel Castro kommer att leva länge till, iallafall att döma den höga förväntade medellivslängden på Kuba.

Kuba å sin sida har utan tvekan gynnats av förmånliga energiavtal med oljelandet Venezuela. Kuba verkar delvis ha lärt sig av de misslyckade försöken med central jordbruksplanering som okritiskt kopierades från Sovjetunionen och övriga allierade inom östblocket på 1970- och 1980-talet, eftersom man idag satsar på ett mer decentraliserat jordbruk. Denna alltför hårt centraliserade jordbrukspolitik fick negativa effekter på Kubas livsmedelsproduktion, och man strävar nu efter att bli mer självförsörjande i framtiden. Kanske kan Kuba här lära sig av andra länders erfarenheter, bl. a. den växande jordbrukskooperativa rörelsen i Venezuela. Det är nog för tidigt att räkna ut Kuba alltså, även om landet lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller demokratiska fri- och rättigheter och politisk pluralism. Förhoppningsvis kommer samarbetet mellan de politiska demokratierna Venezuela och Bolivia att smitta av sig på Kuba, och kanske leda till framtida politiska öppningar och en minskad repression mot oliktänkande på den karibiska ön.

De stora IPCC-ledda konspirationen om växthuseffekten

Har inte hunnit blogga på ett tag, men ville bara tipsa om Anders Emretssons utmärkta bloggpost "Den stora konspirationen", som på ett föredömligt och pedagogiskt vis tar sig an klimatförnekarna i bloggosfären. Emrettsson jämför klimatförnekarnas dogmatiska ifrågasättande av de mänskliga koldioxidutsläppens effekter på jordens temperatur med andra konspirationsteorier, t. ex. den antisemitiska myten om Zions Vises protokoll. Det är en adekvat jämförelse. Konspirationsteorier av detta slag inte låter sig nedslås av vetenskapliga fakta eller rationella argument, eftersom dessa teorier bygger på en närmast religiös övertygelse på irrationell grund.

Det är ironiskt att klimatförnekarna föredrar att kalla sig själva "skeptiker" när hela deras ställningstaganden bygger på blind tilltro till sina egna argument, i motsats till den prövande osäkerhet och de preliminära sanningar som all naturvetenskaplig forskning ytterst bygger på. Genom att gå klimatförnekarna till mötes och kalla dem skeptiker kommer vi dock att urvattna denna högst nobla inställning som istället präglar klimatförnekarnas skeptiker och majoriteten av vetenskapssamhället som på goda grunder menar att mänskliga koldioxidutsläpp bidrar till den globala uppvärmningen.

Det finns givetvis alltid vissa osäkerheter inom naturvetenskapen men en någorlunda säker slutsats är ändå att mänskliga koldioxidutsläpp driver på den naturliga växthuseffekten i någon eller stor mån, och de mänskliga koldioxidutsläppen bidrar alltså till att höja temperaturen på jorden. Frågan är alltså inte längre om mänskliga koldioxidutsläpp påverkar den globala uppvärmningen, utan hur mycket de gör det. Det sistnämnda är en vetenskaplig fråga som kan diskuteras länge, men den som ifrågasätter de mänskliga koldioxidutsläppens effekter på den globala uppvärmningen överhuvudtaget kan man på goda grunder avfärda som en politisk fanatiker och dogmatiker, ja en typisk klimatförnekare, med andra ord.

Slutet på den svenska liberalismen

Så har då den omstridda FRA-lagen röstats igenom, och Sverige har nu fått några av de hårdaste övervakningslagarna i världen. Vi lever nu i ett land som kommer att övervaka sina enskilda medborgare på ett sätt som har skrämmande likheter med den stalinistiska diktaturen DDR, som skildrades i filmen De Andras Liv och Orwells roman "1984". Demokratiska fri- och rättigheter och rätten till personlig integritet är saker som ständigt måste försvaras och aldrig kan tas för givna. Det är uppenbart en dag som idag, när demokratin har lidit ett stort nederlag.

Det finns tyvärr inte så mycket annat att säga än att konstatera att historien ofta upprepar sig, om än i annan skepnad. I DDR var det partikoryféer i form av medelålders män i svarta kostymer från det statsbärande partiet SED som drev igenom hårda övervakningslagar. I Sverige är det en borgerlig fyrpartiregering som gjort samma sak. Riksdagsbeslutet igår kan ses som slutet för den klassiska liberalismen i Sverige, om man med liberalism menar ett konsekvent försvar för individuella fri- och rättigheter även när dessa står i vägen för statens maktambitioner. Det finns inga liberaler kvar i Sverige, med ett undantag: en enda modig folkpartist vid namn Camilla Lindberg. Heder åt modiga Camilla som vågade trotsa partilinjen och stå upp för de klassiska liberala idealen!

Skam däremot över de fega låtsasliberalerna Fredrick Federley och Birgitta Ohlsson. Åtminstone Birgitta Ohlsson har jag tidigare haft en viss respekt för, men hennes nedlagda röst igår visar att hon inte vågade konsekvent stå upp för sina liberala ideal och trotsa den högerliberala partipiskan. Federleys och Ohlssons agerande är bara värt förakt. Federley har tidigare haft många beundrare på den borgerliga sidan och bland nyliberaler, men förhoppningsvis straffas båda dessa fega och ryggradslösa politiker i nästa riksdagsval. De kommer knappast att få fler personvalsröster iallafall och många är idag med rätta oerhört besvikna. Federley och Ohlsson har varit stora i orden, men har visat sig vara små människor på jorden. De har bägge med all önskvärd tydlighet visat att de iallafall inte är liberaler.

En tredje presidentperiod för Alvaro Uribe?

Alvaro Uribe, Colombias hårdföre högerpresident och en av USA:s få kvarvarande allierade bland Latinamerikas ledare funderar tydligen på att ställa upp för tredje gången i nästa presidentval. Eller rättare sagt: Uribe vägrar utesluta möjligheten, vilket gör att många på goda grunder ifrågasätter om han kommer att lämna sin presidentpost efter de två mandatperioder som Colombias nuvarande konstitution medger en president att inneha ämbetet. Uribe, som valdes till president 2002 och 2006, måste först ändra lagen i Colombia för att kunna ställa upp till omval, vilket givetvis reser frågor hur långt han är beredd att gå för att klamra sig fast vid makten.

Att en president i ett land vill sitta kvar längre än två mandatperioder är egentligen inte så konstigt och sannerligen inte ett bevis för att en sådan president har diktatorsambitioner. De flesta länder i världen har faktiskt ingen begränsning i antalet mandatperioder som valda ledare kan sitta vid makten och hur många gånger de kan väljas om till sina ämbeten. Exempelvis finns det inga sådana begränsningar för hur lmånga gånger politiska ledare kan väljas om i Frankrike, Finland och Sverige.

I Sverige väljer vi inte ens statschefen (monarken) utan denne ärver sitt ämbete, vilket ju inte är särskilt demokratiskt. Däremot väljer vi Riksdag vart fjärde år och flera av våra regeringschefer har suttit i mer än två mandatperioder. Olof Palme och Tage Erlander, exempelvis. Och ingen kan väl på allvar mena att Sverige, Finland eller Frankrike är mindre demokratiska länder än t. ex. USA som har begränsat innehavandet av presidentposten till två mandatperioder. Jag skulle nog vilja påstå att såväl Sverige som Finland och Frankrike är betydligt mer demokratiska länder än det alltmer auktoritära Ryssland under Putin, trots att presidenten bara kan sitta i två mandatperioder i vårt stora grannland i öster. Det finns uppenbarligen ingen enkel koppling mellan begränsade mandatperioder och hur utvecklad den politiska demokratin är, vilket fallet Ryssland är ett sorgligt exempel på.

Mot denna bakgrund, och i ljuset av att Colombia kanske snart ändrar sin lagstiftning till att tillåta omval av presidenten för mer än två mandatperioder så är det intressant att jämföra medietystnaden i Sverige om Colombia med förra årets osannolika politiska hetskampanj mot Venezuelas president Hugo Chávez. När Hugo Chávez lade fram ett grundlagsförslag till folkomröstning i Venezuela, där en av delarna var borttagandet av de begränsade mandatperioderna för presidentämbetet, så utbröt en hysterisk debatt där Venezuela bl. a. benämndes ett "fascistiskt fasadverk" av miljöpartisten Zaida Catalan och Hugo Chávez utmålades regelbundet som en diktator av högerbloggare. Jag undrar varför Zaida Catalan och alla andra Chávezhatande högerbloggare är så tysta nu, när demokratin befinner sig under samma hot i Colombia? Är det kanske så att det inte är något större problem, egentligen, med obegränsade mandatperioder för folkvalda ledare, så länge det inte rör sig om länder med vänsterstyre?

"Diktatorn" Hugo Chávez gjorde det som våra EU-ledare med några få undantag (bl. a. Irland) har vågat göra: han utlyste en folkomröstning om sitt nya konstitutionsförslag. Detta är något som de politiska ledarna i bl. a. Sverige inte vågar göra om Lissabonförslaget, alltså EU:s nya konstitutionsförslag. Anledningen är ju solklar: En folkomröstning riskerar man att förlora, och det gillar inga politiker att göra. Det var detta som hände i Venezuela, där folkomröstningen resulterade i ett "Nej" till det nya konstitutionsförslaget. Det intressanta var då att "diktatorn" Hugo Chávez genast accepterade detta för honom negativa valresultat och omedelebart erkände sig besegrad.
Men med Zaida Catalans och andra högerdebattörers märkliga politiska kriterier är detta föredömliga demokratiska agerande alltså ett exempel på ett land med ett "fascistiskt fasadverk".

Det ska bli intressant att följa den fortsatta politiska utvecklingen i Colombia och den skamliga medietystnaden hos den borgerliga pressen i Sverige. Jag tvivlar på att Alvaro Uribe kommer att utlysa en folkomröstning i Colombia om den lagändring som krävs för att han eventuellt ska ställa upp till omval en tredje gång. Kontrasten mot det betydligt mer demokratiska Venezuela där en sådan folkomröstning faktiskt hölls och där presidenten omedelebart accepterade sitt nederlag kan knappast vara större. Ändå beskrivs regelbundet Hugo Chávez som en ledare med diktatorsambitioner i svensk media, medan Alvaro Uribe sällan granskas närmare i sömmarna och för det mesta förbigås med tystnad.

Tystnaden om Colombia i svensk borgerlig press är talande och visar hur långt den skamliga politiseringen har gått vad gäller Latinamerikabevakningen. De groteska skillnaderna i hur Colombia och Venezuela skildras i svensk press visar på ett närmast övertydligt vis hur långt högervridningen och politiseringen av nyhetsbevakningen har gått. Om nu någon fortfarande skulle tvivla på omfattningen av denna politisering.

De andras liv: Om FRA, DDR, Sverige, Storbritannien och Venezuela

Jag bryter (tillfälligt) min sommarbloggpaus för några funderingar kring personlig integritet, demokrati och diktatur, inspirerade av bl. an film jag såg nyligen. Den som ännu inte sett den tyska filmen De andras liv eller Die Leben der Anderen som den heter på originalspråket bör omedelebart bege sig till närmaste DVD-butik eller ladda ner densamma. Tysk film är inne i en oerhört dynamisk och spännande period, och denna film ingår i denna nya våg. De andras liv handlar om livet under den östtyska partidiktaturen i det stalinistiska DDR, eller "Tyska Demokratiska Republiken" som partipamparna (närmast självironiskt?) benämnde sin auktoritära enpartistat.

Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi övervakade i stor skala DDR-medborgarna, bl. a. genom att avlyssna deras telefonsamtal, i syfte att upptäcka "misstänkta" aktiviteter. Den aktuella filmen handlar om övervakningen av en skådespelare som faller i onåd hos DDR-regimen och i vars hem Stasi följdaktligen installerar mikrofoner för att övervaka dennes liv. Filmen är skakande men nyttig, i synnerhet för den som i bästa naiva välmening försvarar personlig övervakning av medborgare, och som är beredd att tumma på den personliga integriteten för att uppnå dessa mål.

Vi kan skaka på huvudet åt hur DDR-diktaturen löpte amok och efterklokt konstatera att "sådär vill vi inte ha det i Sverige, och så kommer det aldrig att bli här". Tills nu. I nästa vecka kommer sannolikt Sveriges riksdag att rösta igenom en ny signalspaningslag som ger försvarets radioanstalt (FRA) befogenheter att övervaka svenska medborgare på ett sätt som är fullt jämförbart med DDR-diktaturens övergrepp mot de tyska medborgarna. FRA ska kunna övervaka telefonsamtal och e-post från Sverige till utlandet och tvärtom, och detta ska kunna göras i förebyggande syfte, med det vällovliga motivet att skydda Sverige från yttre hot som terrorism.

Det anmärkningsvärda är inte att det finns vällovliga motiv bakom sådana här solklara inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter. Det finns det alltid för makthavare, oavsett om sådana här lagar genomdrivs i den parlamentariska demokratin Sverige, eller av DDR-diktaturen på 1980-talet. Dessa mer eller mindre vällovliga motiv är egentligen irrelevanta, för medborgerliga fri- och rättigheter måste rimligtvis vara överordnade statens behov av "säkerhet", iallafall om man har en sant liberal inställning och värnar enskilda individer på bekostnad av statens önskemål.

Nej, det anmärkningsvärda är snarast att denna lag kommer att röstas igenom i Sveriges riksdag, av en majoritet som säger sig företräda en "liberal" politik, alltså den borgerliga fyrpartialliansen. En enda möjlig dissident finns det i det borgerliga lägret, centerpartisten och nyliberalen Fredrick Federley, som just nu våndas offentligt över om han ska följa partipiskan eller sin inre liberala ryggmärgsreflex. Den inre liberala reflexen borde rimligtvis säga ett kraftfullt "Nej" till denna högst (o)liberala lagstiftning. När liberalerna slutar att försvara de liberala värdena och de fri- och medborgerliga rättigheterna, bl. a. den personliga integriteten, så får vänstern axla detta tunga, men ack så viktiga ansvar. Följdaktligen kommer den samlade oppositionen, bestående av S, V och Mp att rösta nej till FRA-lagen i nästa vecka.

Tyvärr är FRA-lagen i Sverige inte det enda exemplet i västvärlden på hur statens repressiva organ flyttar fram sina positioner på bekostnad av medborgerliga fri- och rättigheter. I Storbritannien föreslår t. ex. Gordon Brown's labour-regering att misstänkta ska kunna hållas häktade utan åtal i hela 42 dagar innan beslut om rättegång måste tas, en ökning från de 28 dagar som råder idag. Gordon Brown får följdaktligen hård kritik från oppositionen och lagexperter för dessa nya repressiva lagförslag som inte hör hemma i en rättstat som betecknar sig som liberal. I USA har president George W Bush drivit igenom en av de mest repressiva lagarna i USA:s historia: "The Patriot Act", där bl. a. medborgarnas boklån på offentliga bibliotek kan övervakas, i syfte att upptäcka "misstänkta" aktiviteter som på mer eller mindre lösa grunder i framtiden antas kunna leda till terrorism.

Såväl i Sverige med det nya FRA-förslaget som i Storbritannien och USA med deras repressiva nya lagar så bygger hela denna filosofi på idén om preemptive action, alltså att polisen eller militären ska slå till innan ett eventuellt brott begås. Det är givetvis fullständigt absurt och strider mot alla rimliga rättsprinciper. ,Den surrealistiska tanken att man ska kunna stoppa brott innan de begås med hjälp av auktoritära lagar av detta slag får betraktas som science fiction, liknande historien bakom den amerikanska filmthrillern Minority Report.

Även i andra länder i världen pågår hela tiden diskussioner om balansen mellan statens säkerhet och den personliga integriteten. Ett sådant land är Venezuela, där landets president Hugo Chávez nyligen gjorde ett försök att driva igenom en ny lag, där landets två säkerhetstjänster skulle reformeras och slås ihop till en ny säkerhetstjänst. I lagförslaget fanns det vissa oklarheter som kritiserades av bl. a. jurister i och utanför Venezuela. Det fanns bl. a. farhågor för att den nya lagen skulle tvinga medborgare att skvallra på varandra och vägran att samarbeta med den nya säkerhetstjänsten skulle vara straffbart.

Föga förvånande utnyttjades dessa oklarheter av den sedvanliga Chávez-hatande högern och vissa liberala bloggare som argument mot "diktatorn" Hugo Chávez och dennes auktoritära ambitioner. Chávez har under de senaste åren med jämna mellanrum anklagats för att vilja göra om Venezuela till en repressiv diktatur och strypa åsiktsfriheten i landet. Det är heller knappast förvånande att mainstreammedia och samma bloggare nu givetvis tiger om att Hugo Chávez nyligen har tagit intryck av kritiken mot den nya lagen och ska revidera de kontroversiella delarna av lagförslaget. Chávez säger ödmjukt, med sina egna ord, om kritiken mot lagförslaget:

"He gave examples and cited Article 16 that cites the possibility of prison terms for persons not cooperating with intelligence services. It's a "mistake," said Chavez and "not a small (one)." The new intelligence services won't oblige anyone to inform on others. Doing so is "overstepping," and "I assume responsibility" for the error and will fix it.

He continued: "Where we make mistakes, we must accept this and not defend the indefensible....I guarantee to the country, in Venezuela (this law will assault) no one! And no one will be obliged to say more than they want to say....(We) will never attack the freedom of Venezuelans, independently of their political positions. Liberty....is one of the slogans of our socialism."

Än en gång har Hugo Chávez visat sitt demokratiska sinnelag, och att han tar intryck av kritik och är beredd att modifiera sin politik när så är motiverat. Sist detta skedde var efter folkomröstningen om det nya konstitutionsförslaget i december 2007, som Hugo Chávez förlorade med knapp marginal. Redan några timmar efter valförlusten gick Chávez ut och erkände sig besegrad. För att vara en diktator så måste jag säga att Hugo Chávez har mycket kvar att bevisa: Han fortsätter att envisas med att ställa upp i regelbundna allmänna och demokratiska val med jämna mellanrum, och vinner dessutom dessa val med stora majoriteter. När han till slut äntligen förlorar en viktig folkomröstning accepterar han resultatet, istället för att genomdriva sina önskade förslag. Och när han nu möts av kritik för ett lagförslag som lagts fram så lovar han att revidera och ändra den kritiserade lagen. För att citera bloggen BoRev: Lamest. Diktatorship. Ever. Hugo Chávez måste vara världshistoriens sämsta diktator, att döma av hans mesiga och löjligt demokratiska agerande på senare tid.

Den i stort sett frånvarande politiska debatten i Sverige om den nya repressiva FRA-lagen och liberalernas tystnad när vi nu gradvis inför ett DDR-liknande övervakningssystem i Sverige är talande. I kombination med den hysteriskt vinklade och politiserade mediabevakningen från höger av Venezuela och Hugo Chávez så är det uppenbart att medieskildringen av politiska händelser beror på vem som driver igenom verkliga eller upplevda repressiva lagar:

En latinamerikansk vänsterpresident kommer alltid att definieras som auktoritär antidemokrat, oavsett vilka lagar han försöker driva igenom och även om han skulle ta intryck av kritik och ändra sig. Däremot kan en svensk borgerlig regering eller en amerikansk eller brittisk dito gå betydligt längre vad gäller att upphäva den personliga integriteten och upphäva basala medborgerliga fri- och rättigheter utan att ifrågasättas på samma sätt som med Hugo Chávez i Venezuela. Mainstreammedia har än en gång visat att man spelat ut sin roll som en seriös bevakare av makten, och man framträder alltmer som ogenerade politiska propagandakanaler för Makten. Det är nu bara vi kvar i bloggosfären som får axla den tunga uppgiften att bevaka makthavarna och kritisera dem när mainstreammedia lämnat "walk over". Jag hoppas dock fortfarande på ett mirakel i nästa vecka, och att vår borgerliga fyrpartiregering i sista stund tar intryck av Hugo Chávez demokratiska och ödmjuka attityd och följer hans utmärkta exempel:

Dra tillbaka FRA-lagen som kritiserats hårt för de ingrepp i den personliga integriteten som följer om den drivs igenom. Kan Hugo Chávez ändra sig och ta intryck av kritik så borde väl Fredrik Reinfeldt också kunna göra det?

Sommar, bloggpaus och kritisk självreflektion

Min fältsäsong med svenska insekter (flick- och jungfrusländor) är i full gång, vilket förklarar de glesa blogginläggen på sistone. Bloggen kommer därför att uppdateras endast sporadiskt under de kommande månaderna. En av fördelarna med att som forskande biolog arbeta empiriskt och i fält är att man får lite hälsosam distans till såväl det akademiska livet i allmänhet som de tjusiga ekologiska och evolutionära teoribildningarna i synnerhet.

Biologi är i mångt och mycket fortfarande ett empiriskt forskningsfält, trots stora framsteg inom matematisk modellering och statistiska analysmetoder de senaste tio-tjugo åren. Och bör så förbli, enligt min mening. Att förstå den komplicerade verkligheten där ute måste vara det yttersta målet med vår forskning, inte att bekräfta den ena eller andra tjusiga skrivbordsteorin. Det var denna inställning som evolutionsteorins två stora giganter Charles Darwin och Alfred Russel Wallace båda omfattade, trots att dessa båda herrar inte tvekade när det gällde att föra teoretiska resonemang. Eller för att fritt citera den legendariske populationsgenetikern JBS Haldane: Teorier som inte kan testas är bara vackra ord, och inte lika vackra som riktig poesi. Att befinna sig i fält, lyckas och misslyckas med planerade experiment, glädjas och förtvivlas över väntade och oväntade resultat är någonting som jag inte vill avstå ifrån. Alla biologer borde unna sig fältarbete med regelbundna mellanrum för att få såväl lite hälsosam skit under naglarna som att konfrontera den egna världsbilden.

Förutom att fältarbetet tar sin beskärda del av min tid så har jag också försummat min närmaste omgivning på sistone, inklusive någon som står mig mycket nära och betyder mycket för mig. Läser du detta så ska du veta att jag ska försöka bättra mig framöver och lämna mitt egotrippade elfenbenstorn. Bloggandet, liksom det akademiska livet, tenderar ju att bli en stor egotripp om man inte ser till att hålla den kritiska distansen och lyfta blicken emellanåt.

Till alla mina läsare önskar jag en trevlig sommar!

Forskningspolitik och OA-debatt i Sverige

Tillsammans med Helena Stjernberg på Biblioteksdirektionen på Lunds Universitet har jag nyligen skrivit en debattartikel om "Open Acess"-publicering i Vetenskapsrådets nätbaserade tidning "Tentakel". Vi argumenterar bl. a. för att Vetenskapsrådet och andra offentliga forskningsfinansiärer bör ställa krav på de forskare som erhållit anslag från dessa skattefinansierade organ att göra sina forskningsresultat allmänt tillgängliga. Detta är knappast ett extremt krav, och nyligen har National Institute of Health (NIH) i USA infört ett sådant krav på de forskare som erhåller anslag från NIH. Med tanke på att NIH är en av världens största forskningsfinansiärer så borde det rent principiellt inte vara några problem för den betydligt mindre spelaren Vetenskapsrådet att följa efter. Även den brittiska forskningsfinansiären The Welcome Trust har ställt liknande krav.

Forskarna har flera olika möjligheter att uppfylla ett sådant här krav, där ett av alternativen kan vara att publicera sig i någon av de många OA-tidskrifter som vuxit fram de senaste åren, som t. ex. PLoS Biology. Ett annat alternativ kan vara att publicera sig i en traditionell tidskrift som tillåter parallellpublicering i s. k. "Open Archive". Det principiellt viktiga är egentligen att skattefinansierad forskning skall göras allmänt tillgänglig och öppen, och inte låsas in och endast kunna läsas av forskare på universitetsinstitutioner. Detta är en etiskt viktig fråga, både nationellt och internationellt. Nationellt därför att skattebetalarna har rätt att få veta vad den offentligt finansierade forskningen resulterar i för ny kunskap. Internationellt därför att vetenskaplig kunskap bör komma hela mänskligheten till del, och inte bör reserveras en liten exklusiv nationell eller internationell elit.

Debatten om "Open Access" är i Sverige märkligt frånvarande, kanske p. g. a. okunskap eller ointresse? Förhoppningsvis kan vårat inlägg i "Tentakel" få fart på debatten och få saker och ting att börja röra på sig lite mer.

Harley-Davidson och frihandelns begränsningar

Andreas Bryhn skriver bra och intressant på sin blogg om det amerikanska motorcykelföretaget Harley-Davidson. Harley-Davidson blomstrande existens är i sig är ett bevis mot marknadsfundamentalismen och den blinda tron på frihandelns förtjänster som fortfarande predikas av nyliberaler. Motorcykelföretaget Harley-Davidson hotades på 1980-talet av utslagning av konkurrensen från japanska motorcykelföretag på 1980-talet när USA:s dåvarande president Ronald Reagan ingrep och höjde skyddstullarna på importerade motorcyklar. Beslutet, som gick tvärtemot den marknadsliberala ortodoxi som Reagans anhängare brukar predika, var framgångsrikt eftersom företaget fick tid och andrum att utveckla sin verksamhet.

Högerpresidenten Ronald Reagan tillhör ju knappast mina favoriter, men i historiens backspegel var detta nog ett klokt beslut, eftersom många motorcykelentusiaster idag är glada över att Harley-Davidson finns kvar och har kunnat utveckla sin verksamhet. Det är ironiskt att Reagans nyliberala förespråkare är tysta om detta beslut som går stick i stäv med mycket av den politik som brukar associeras med Reagan och som i många fall inneburit negativa effekter i form av nedlagda företag och förlorade arbeten. När Reagan själv frångick denna nyliberala fundamentalism lyckades han rädda ett framgångsrikt företag, vilket många idag är tacksamma för. Frihandelsfundamentalismen har varit närmast en helig ko i västvärldens politiska debatt de senaste decennierna, och den som ifrågasatt den blinda tron på marknadsliberala lösningar har ofta hånats och beskrivits som bakåtsträvande. Andreas Bryhn funderar på om den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, som får antas tillhöra Ronald Reagans fanclub, skulle kalla Reagans beslut för ett "hot mot mänskligheten".

Det var nämligen ett av Gunnar Hökmarks argument nyligen när han oroade sig för att frihandeln inte kommer att få härja fritt för framtidens livsmedelshandel. Detta eftersom många länder idag är allvarligt oroade över sina egna befolkningars matförsörjning. Ett ekonomiskt rationellt sätt att lösa dessa problem är att som Argentinas regering höja exportskatterna på bl. a. soja, som idag exporteras till Europa, för att istället stimulera matproduktion för inhemska behov. Ett sådant politik torde vara ekonomiskt och socialt rationell, men går givetvis stick i stäv med de nyliberala dogmerna om en fullständigt fri och avreglerad livsmedelsmarknad. Nyliberalerna har dock haft ett par decennier på sig att visa att deras politik fungerar, och resultaten har knappast imponerat. Det ter sig tämligen vansinnigt att i en värld med stigande livsmedelspriser, höga transportkostnader och klimatproblem i spåren av förbränningen av fossila bränslen fortsätta exportera produkter som soja, istället för att producera för lokala marknader där behoven finns. Det är snart bara Gunnar Hökmark kvar som fortsätter att likt en förutsägbar papegoja rabbla frihandelsfundamentalismens tröttsamma mantra, trots dess stora misslyckanden.

Konkurrens inom poliskåren?

De senaste årtionden har Europa och USA upplevt en osannolik ideologisk offensiv från de nyliberala krafterna, där avregleringar, privatiseringar och "konkurrens" har predikats som någon slags mirakelmediciner för att lösa allehanda samhällsproblem. De utlovade resultaten har i många fall uteblivit helt, och i många andra fall har situationen förvärrats efter avregleringarna och privatiseringarna. Vi har sannolikt nått toppen på denna ideologiska offensiv, och det finns nu ett djupt utbrett missnöje, även bland borgerliga väljare, över denna utveckling.

Det är helt klart att konkurrens är ett dåligt sätt att uppnå hög kvalitet på många verksamheter, i synnerhet när det rör sig om högre tjänster som sjukvård och utbildning, där "kunden" inte har den kunskap och överblick som krävs för att kunna dra nytta av konkurrensen. Få borgerliga väljare argumenterar idag för ett helt privatiserat skolväsende, och moderatledaren Fredrik Reinfeldt och folkpartiledaren Jan Björklund har bägge deklarerat att målet för skolpolitiken i stort är den kommunala skolan, där 90-95 % av eleverna fortfarande går. Jag känner inte till några borgerliga deabattörer, förutom ett litet gäng fanatiska nyliberaler som är tämligen marginaliserade i debatten, som argumenterar för att t. ex. försvaret, domstolarna eller polisen ska privatiseras. Dels skulle antagligen en sådan politisk linje vara liktydigt med politiskt självmord, och dels finns nog inte ens den inre övertygelsen ens bland borgerliga debattörer att detta skulle leda till någonting bra i grunden.

Mot denna bakgrund är det tämligen anmärkningsvärt att statsvetarprofessorn och åsiktsmaskinen Bo Rothstein, en av Sveriges mest narcissistiska debattörer, nu föreslår att polisen ska utsättas för "konkurrens" för att förbättra verksamheten. Förutom att förslaget är tämligen enfaldigt, utifrån forskning och erfarenheter av fiaskona med andra försök att konkurrensutsätta gemensam verksamhet, så känns det tämligen nattståndet och inaktuellt. Bo Rothstein har fastnat i 1990-talets privatiseringsideologi, och inte insett att tiden har sprungit ifrån honom och de åsikter han för fram här. Rothstein utnyttjar dessutom polisens misslyckande med det tragiska mordet på flickan Engla nyligen i sin argumentation, vilket jag personligen tycker är väldigt osmakligt. Rothsteins förslag, att flera olika lokala poliskårer skulle konkurrera med varandra för att klara upp brott, och att detta skulle öka effektiviteten tror jag inte ett skvatt på.

Man kan också fråga sig vilka kriterier som ska användas för att utvärdera de olika konkurrerande poliskårernas "effektivitet"? Antalet gripanden per tidsenhet? Antalet nedslagna demonstranter vid EU-protester? Antalet fortkörningsböter? Detta må verka tillspetsat, men faktum är att i konkurrensbaserade system som Rothstein nu pläderar för brukar det till syvende och sist handla om oerhört grova och trubbiga kvantitativa mått, vars enda förtjänster är att de är lätta att mäta. För att göra en parallell med sjukvården där frånvaron av konkurrens brukar lyftas fram som en förklaring till de problem vi ser där: är en kirurg som opererar fler patienter per tidsenhet en bättre läkare än en kollega som opererar färre på samma tid?

Var och en som har sett det amerikanska polisväsendet fungera (eller snarare inte fungera!), vet att detta enbart leder till att lokala polisstationer väljer de "lätta" fallen för att få en bra statistik och hög uppklarandeprocent. Konkurrens gynnar i vissa fall kvantitet, men är sällan effektivt när det gäller att höja kvaliteten på verksamheten. Detta är särskilt tydligt vad gäller utbildning, där friskolor idag konkurrerar friskt med varandra för att attrahera elever. Den som "bjuder lägst" och utlovar de "roligaste" och lättaste kurserna och programmen lyckas bäst i konkurrensen om de åtråvärda elevkullarna. Liknande tendenser finns på universitet och högskolor, där institutioner frestas att sänka kunskapskraven och tentaminas svårighetsgrad i syfte att öka genomströmningen och få större del av universitetens studentpeng. I ett konkurrensbaserat utbildningssystem gynnas alltid de utbildningsanstalter som satsar på lättviktiga utbildningar i form av t. ex. bartenderkunskap, medan de som envisas med att försöka lära studenterna naturvetenskap och matematik skjuter sig själva i foten. Lätt och roligt ska det vara, inte svårt och komplicerat. Iallafall om "marknaden" och konkurrensen får råda fritt.

Bo Rothstein är alltså fantastiskt politiskt naiv när han nu går ut med detta idiotiska förslag, som lyckligtvis inte kommer att genomföras (får man innerligt hoppas!). Mest märkligt är dock att Bo Rothstein, som har en bakgrund inom den intellektuella vänstern i Lund och som nyligen blev förtryten att jag benämnde honom "högerintellektuell" på denna blogg, envisas med att fortsätta att betrakta sig som "vänster". Om det är "vänster" att predika förlegade nyliberala teser om den saliggörande konkurrensen, trots flera decenniers negativa erfarenheter av privatiserings- och avregleringshysteri, då föredrar jag banne mig att vara höger!

Sverige torde vara politiskt unikt i världen eftersom så stora delar av "vänstern" i vårat land under skenet av "förnyelse" eller "vänsterliberalism" hånar utmärkta politiska förslag som att stärka den offentliga sektorn. Itället fokuserar den liberala vänstern alltmer av sin energi på sexualpolitiska frågo som t. ex. hedonismens förtjänster och viktiga, men ack så smala minoritets- och diskrimineringsfrågor. Makt och ägandefrågor är däremot märkligt frånvarande i dessa diskussioner, och denna vänster representerar därför ett tämligen smalt intellektuellt urbant mellanskikt utan djupare folklig förankring.

Livsstilsfrågor som politiskt program, håller det? Knappast. Varje vänster värd namnet måste sätta de ekonomiska frågorna och maktanalysen i centrum och prioritera dessa, även om det i viss mån sker på bekostnad av smalare diskrimineringsfrågor. Klassisisk vänsterpolitik och kritik mot avregleringar och privatiseringar avvisas däremot ofta av vänsterliberaler med att en sådan politik sätter marknaden ur spel. Är det inte det som är meningen med politik, att vi faktiskt ska sätta den kortsiktiga marknaden ur spel inom viktiga områden för att befrämja våra mer långsiktiga politiska mål?

Det brukar heta att konvertiter alltid är värst. Rothsteins bakgrund inom den radikala vänstern, och hans senare avståndstagande från dessa ungdomssynder, har gjort honom till en naiv förespråkare av en förlegad nyliberal politik som de flesta vid det här laget har förkastat, på mycket goda grunder. Att Rothstein inte inser detta visar att han inte har följt med sin tid och blir alltmer alltmer politiskt irrelevant. Även för borgerligheten.

I huvudet på en klimatskeptiker

Klimatförnekarna i bloggosfären blir alltmer desperata i sin argumentation, och drar sig inte ens för att anklaga de som oroar sig för de mänskligt orsakade klimatförändringarna för att vara moraliskt skyldiga till massvält och undernäring i tredje världen. Ekonomen Maggie Thauersköld på bloggen "Climate Scam", som knappast gjort sig känd för några djupare naturvetenskapliga insikter tycker att man ska strunta i klimatet och satsa på människorna istället. Det framgår inte varför dessa mål skulle stå i motsättning till varandra, men det vore kanske att ställa alltför höga krav på analytisk stringens från Maggie Thauersköld's sida. Finns det någon koppling mellan undernäring och svält i fattiga länder och klimatförändringar så talar den snarast för att vi bör sätta in ännu mer kraft än vi har gjort hittills i klimatfrågan.

Flera vetenskapliga studier och rapporter på sistone har t. ex. visat att det finns en risk för ökad missväxt, torka och utbrott av skadeinsekter i klimatförändringarnas spår. De redan pågående klimatförändringarna har säkerligen bidragit till de stigande livsmedelspriserna på världsmarknaden, i kombination med nyliberalt inspirerade avregleringar av den internationlla livsmedelshandeln. Det sistnämnda är säkerligen något som klimatförnekande högerdebattörer som Maggie Thauersköld tiger still om, för det passar inte in i hennes tilltro till den överlägsna Marknaden. Att avregleringar och privatiseringar inte leder till det nyliberala lyckorike som predikats de senaste decennierna är uppenbart för de flesta, och vi kan nu lägga till problemen med de stigande livsmedelspriserna i fattiga länder.

Det mest osmakliga med klimatförnekarna är dock den fanatiska övertygelsen om att de själva är ensamma om att ha insett Sanningen, och majoriteten av vetenskapssamhället skulle vara inblandad i en gigantisk komplott tillsammans med FN:s klimatpanel IPCC. Denna jättekomplott går, enligt klimatförnekarna, ut på att lura på världens politiker att vidta meningslösa och dyra politiska åtgärder mot mänskliga koldioxidutsläpp. Sådana åtgärder är enligt klimatförnekarna meningslösa eftersom a/koldioxid inte bidrar till uppvärmningen, alternativt b/det går inte att hejda den globala uppvärmningen, och den har onekligen också sina fördelar. Det förstnämnda argumentet är bara fånigt, och är idag en lika meningslös position att inta som att hävda att solen snurrar runt jorden eller att Gud skapade världen för 4000 år sedan. De vetenskapliga bevisen för att koldioxid bidrar till den globala uppvärmningen är solida, och bygger på tusentals vetenskapliga artiklar i peer-reviewade internationella tidskrifter. Att denna vetenskapliga grund skulle vara påhittad eller en stor konspiration kan ingen vettig människa rimligen tro på, ej heller att löst tyckande i bloggosfären skulle utgöra någon tillförlitlig vetenskaplig kritik av detta forskningsområde.

Det andra argumentet, att det är meningslöst att vida åtgärder mot klimatförändringarna och att vi måste anpassa oss istället och "gilla läget" kan tyckas verka mer bestickande. Det är den position Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv tycks anamma. Fölster försäkrar att han visst inte tillhör förnekarlägret, och räknar upp hur klimatsmart han är: han cyklar minsann till jobbet och paddlar kajak, får vi veta. Det finns en inneboende motsättning i Fölsters ståndpunkt, för å ena sidan manar han till lugn och besinning och menar att vi inte bör oroa oss för klimatförändringarna, å andra sidan tycks han vara noggrann med att själv försöka minimera sina privata koldioxidutsläpp. Om det nu inte är några problem med klimatförändringarna så undrar jag stillsamt varför Fölster inte säljer den där kajaken och istället skaffar en stadsjeep och bara gasar på? Finns det inte en lätt underton av dåligt samvete i Fölsters argumentation?

Sedan finns det ju också den anonyma och halvanonyma skara i bloggosfären som tycks drivas av ett närmast patologiskt hat mot den akademiska världen, politikerna, miljörörelsen och media som anklagas för en enda stor sammansvärjning. Påfallande många av dessa klimatförnekare drivs av en fanatisk övertygelse om att sitta inne med den absoluta sanningen som ingen annan har insett, eftersom alla andra är förblindade av propagandan från den stora Konspirationen. De förvirrade resonemangen inger obehagliga historiska associationer till extrema rörelser i det förgångna, som ofta skyllt världsproblemen på sådana här politiska konspirationer. Påfallande många av dessa är bittra och medelålders män, som nu tycks bli desperata när deras överkonsumtion och livsstil anses hotad av "klimatalarmisterna". Nedan följer ett sådant mail som skickades till mig av "Harry Pull", en herre som blev fullkomligt rosenrasande när DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs nyligen blev utnämnd till hedersdoktor. Mailet tycker jag talar för sig själv.


From: harrysepost@hotmail.com To: karin.bojs@dn.se Subject: Grattis Date: Wed, 4 Jun 2008 20:35:58 +0000

Hej Karin. Grattis till hedersdoktoratet. Jag blev lika glad som om jag själv skulle ha provomerats. Som klimatskeptiker kan jag ju aldrig föräras en sådan upphöjelse, men jag kan ju alltid glädjas åt andras lycka. Dessutom inbillade jag mig att utmärkelsen skulle få dig att iakta ett litet mer vetenskapligt förhållningssatt när du skriver om klimatet. Du låg ju lågt ett slag, och DN länkar ju inte längre till klimatskräcksidan från startsidan på DN.se. Men hej vad jag bedrog mig. Nu är det accelererande uppvärmning, metan och tipping points som gäller. Vi har sju år på oss. Sedan är mänskligheten förlorad. Stackars Al Gore som just köpt ett hus för 40 miljoner några meter från havet.

Men stopp ett slag. Du läser ju tidskriften Nature. Det gör jag också. Jag tycker mig se att det publiceras allt fler peer-reviewed artiklar som inte stöder den alarmism du förespråkar. Häromdagen läste jag en artikel av tyska klimatforskare som hävdade att de närmaste 10 åren inte kommer att kännetecknas av global uppvärmning. Tvärtom. Något som forskarna i fråga ( du vet dom där 2500 som är helt eniga ) kallar naturlig variation kommer att hejda den globala uppvärmning som inte synts till sedan 1998 ( min kommentar ) och troligtvis kommer den globala temperaturen att sjunka, som den redan gjort ( min kommentar ). Men vad konstigt. Detta strider ju helt uppåt väggarna mot vad Karin Bojs predikat ett antal år. Läget är ju värre än vad forskarna trott, enligt dig. Vilket läge förklarar du inte. Är det koldioxidhalten som är värre än forskarna tror? I så fall, varför sjunker jordens temperatur? Ja, varför? Som du säkert vet, men som du inte låtit din klimatångestridna läsekrets veta, så har företrädare för IPCC förklarat bristen på uppvärmning med att havet lagrar värmen. Du vet med all säkerhet också att Argoprojektet nu har visat att haven snarare har kylts av de senaste 5 åren. Din läsekrets vet inte detta, ty du har bedömt att den inte behöver veta detta. Du har säkert läst om Aquasatelliten också. Data från den visar att IPCC:s teorier om en positiv återkoppling från vattenånga till följd av en uppvärmning orsakad av koldioxid inte stämmer. Det tycks förhålla sig tvärtom. Det förklarar varför jorden har ett relativt stabilt klimat trots höga koldioxidhalter förr. Ta en titt ut genom ditt fönster. Det ser inte ut som på Venus där ute. Det borde det göra om det förhåll sig som du påstår i dina artiklar. Nu har temperaturstatistiken för maj kommit. Inga tecken på någon global uppvärmning. Det har svalnat rejält i de fattiga länderna kring ekvatorn. Sträng förvinter på södra halvklotet, som det varit de senaste åren. DN:s läsekrets kanske vill veta litet om detta?

Det verkar som klimatmodellerna är behäftade med allvarliga fel. Man kanske inte skall rusa iväg och satsa 1000-tals miljarder på verkningslösa åtgärder mot ett problem som inte finns. Som av en händelse träffades världens experter på klimatmodellering i London för några veckor sedan för att diskutera hur man skulle hantera felaktigheterna hos dagens datamodeller. Känn på den, Karin. Experterna talar om fel på de egna datamodellerna. Det måste vara som att svära inför Gud för dig och klimatfundamentalisterna, som litat blint på datamodellerna. Tror du att Exxon har ett finger med i spelet? Nu skall jag inte förstöra helgen för dig med tråkiga fakta som motsäger det du tror på. Du har ju faktiskt lyckats. Politikerna har köpt ditt budskap och agerat. Miljardsubventioner till etanol som drivmedel. ' Vi måste agera nu. Det finns inte tid att vänta '. Du är medansvarig till den svältkatastrof som breder ut sig. Lagen om oförutsedda konsekvenser gäller. Alltid. Trevlig helg. Harry