Elisabet Höglund demonstrerar sin klimat(o)kunskap

Tidningen Expressen framträder alltmer som klimatförnekarnas forum i den svenska debatten. Nu senast är det den färgstarka och hårfagra journalisten Elisabet Höglund som går ut med en artikel där hon tycker att det är "dags att granska klimatforskarna" och ställer sig tvivlande till koldioxidens klimatpåverkan, även om hon slänger in en brasklapp om att hon inte förnekar dess effekt helt och hållet.

Det mest märkliga med Elisabets Höglunds artikel är dock försöken att påstå att koldioxidens klimatpåverkan inte har diskuterats, eller att det skulle råda något slags förbud mot att diskutera andra faktorers påverkan på klimatet. Så här skriver Elisabet i sitt minst sagt förvirrade inlägg:

"Varför förs aldrig solfläckarna fram som tänkbar orsak till uppvärmningen eller den kosmiska bakgrundstrålningen eller solens magnetfält eller variationer i jordens omloppsbana och jordens avstånd till solen eller jordaxelns lutning eller andra faktorer, som anses avgöra, om klimatet blir varmt eller kallt? "

Vidare skriver hon:

"Växthuseffekten och dess orsaker har alltså blivit en etablerad sanning, ett vetenskapligt faktum – trots att många klimatforskare själva betonar, att alla statistiska framtidsberäkningar och tänkta klimatmodeller måste tolkas med stor försiktighet, eftersom dessa alltid är mycket osäkra."

Det sistnämnda är rena plattityderna och självklarheter som yppas: All vetenskaplig kunskap bygger på en viss osäkerhet, och absolut säkerhet får man inte inom vetenskapen. Då får Elisabet Höglund vända sig till religionen. Men jag kommer inte ifrån känslan att Elisabet Höglund inte har några problem att acceptera osäkra resultat inom andra forskningsområden, som inte är lika politiskt obekväma som klimatfrågan. Klimatvetenskapen bedöms med hårdare måttstockar än andra vetenskapliga discipliner, det är uppenbart. Och det beror mindre på resultaten och mer på de mäktiga politiska drivkrafter som ligger bakom kampanjen.

Elisabet Höglund tycks inte vara medveten om att "växthuseffekten" inte är ifrågasatt, utan är allmänt accepterad av forskarsamhället, på mycket goda grunder. Utan nämnda växthuseffekt skulle jorden vara betydligt kallare än den är idag. Det är lika oseriöst att ifrågasätta existensen av den väldokumenterade växthuseffekten som att ifrågasätta gravitationen eller evolutionen. Vad som diskuteras är graden av mänsklig klimatpåverkan via den reellt existerande växthuseffekten.

Elisabet Höglund visar med all önskvärd tydlighet att hon uppenbarligen varken följt den vetenskapliga litteraturen de senaste åren eller studerat den vetenskapliga idéhistorien kring klimatforskningen. Hade hon gjort detta hade hon vetat att dessa faktorer har diskuterats länge av forskarna, och faktum är att koldioxidens effekter via växthuseffekten inte började accepteras förrän från 1960-talet och framåt. Och när hon efterlyser en "granskning" av klimatforskarna tycks hon ha missat att få andra forskargrupper har blivit så kritiskt granskade, ja utsatta för rena politiska kampanjer de senaste åren.

Innan dess trodde man huvudsakligen på såväl solfläckar som Milankovitch-cykler, alltså variation i jordaxelns lutning som förklaringar, och det är ingen seriös forskare som idag ifrågasätter att dessa faktorer också är viktiga för att förklara Jordens klimat. Det är bara bland klimatförnekare och klimatskeptiker som dessa faktorer används som "bevis" mot att antroprogena koldioxidutsläpp också påverkar klimatet. Elisabet Höglund och andra som lever kvar i denna villfarelse rekommenderas att läsa på bättre här och här och här. Faktum är ju att koldioxiden och växthuseffekten fram tills nyligen var kontroversiell och inte accepterades av många forskare.

Det som nu har hänt är ett exempel på att paradigmskifte i Kuhnsk mening. Som i så många andra fall så har detta paradigmskifte har inte inneburit att alla de tidigare faktorerna har förkastats, bara att koldioxidens effekt nu till slut har accepterats av forskarsamhället. Den Einstein-ledda revolutionen inom fysiken förkastade inte Newtons "lagar", utan gjorde dem bara till specialfall för den makroskopiska världen. Paradigmskiftet vad gäller växthuseffekten har inte inneburit att någon förnekar Milankovitch-cyklernas eller solfläckarnas effekter på klimatet, bara kommit med ett tillägg. Förnekarna finns alltså inte bland de som accepterar växthuseffekten, utan bland de som fortsätter att ifrågasätta den och som kräver en återgång till det gamla paradigmet där endast externa faktorer tilläts påverka klimatet.

Elisabet Höglund och andra klimatskeptiker har inte accepterat detta paradigmskifte utan verkar istället se denna omvälvning som något slags resultat av en stor ondsint komplott, involverande politiker, miljörörelse och klimatforskare i en salig röra. Det är ett ovetenskapligt och irrationellt sätt att se på vetenskapen bara för att implikationerna råkar vara politiskt obekväma. Det finns en grundläggande assymetri i diskussionen, där klimatskeptikerna anklagar huvudfåran inom vetenskapen för att förneka eller dölja att andra faktorer påverkar klimatet, samtidigt som de gör sitt bästa för att undertrycka de obehagliga vetenskapliga resultaten som stödjer koldioxidparadigmet.

Det är i grunden lika korkat att ta solfläckar och Milankovic-cyklernas klimateffekter som argument mot koldioxidens effekter som att påstå att bara gener påverkar människors tillväxttakt och utseende att miljöfaktorer inte skulle vara viktiga. Att en faktor påverkar ett visst fenomen utesluter inte att andra faktorer också spelar roll. Det vet varenda person med viss basal utbildning i naturvetenskap (och för den delen personer som är utbildade i samhällsvetenskaper och humaniora också). Elisabet Höglund har således dubbelt fel: dels när hon på felaktiga grunder påstår att andra faktorer inte diskuteras vad gäller klimatpåverkan, och dels när hon insinuerar att dessa faktorers existens på något sätt skulle kunna tas som argument mot koldioxidens effekter.

En som har tänkt mycket mer på det här, och som till skillnad från mig och Elisabet Höglund får betecknas som expert på området är geologiprofessorn Svante Björk från Lunds Universitet, som pedagogiskt reder ut begreppen och punkterar en del av missförstånd och vilseledande påståenden som bl. a. Elisabet Höglund gjort sig skyldig till:

"Ökad solaktivitet eller ökad solstrålning är de vanligaste argumenten mot påståendet att dagens globala uppvärmning är orsakad av ökade koncentrationer av växthusgaser. Det är viktigt att skilja mellan denna solpåverkan och den solinstrålning, insolation, som når jorden. Insolationens variationer beror bland annat på jordaxelns lutning, jordens bana kring solen och andra astronomiska faktorer, vilket tillsammans styr nedisningscyklerna."

Svante Björck vet vad han talar om, eftersom han är en av de som faktiskt intresserat sig för solens klimatpåverkan tidigt, samtidigt som han därmed inte förnekar koldioxidens effekter på den globala uppvärmningen. Ingen motsättning alls, således, tvärtemot vad klimatförnekarna försöker få oss att tro med sin vilseledande propaganda. Återigen: en faktors påverkan kan inte tas som argument mot en annan faktor. Trots detta har Svante Björck utnyttjats av klimatförnekarna i sin ogenerade propaganda, något som han själv kraftigt tar avstånd ifrån. Så här skriver han vidare:

"För de senaste 150 årens uppvärmning finns det fog för att påstå att minskad kosmisk strålning på grund av ökad solaktivitet kan ha spelat roll för temperaturhöjningen under första halvan av 1900-talet. Emellertid har solaktiviteten sedan toppvärden i slutet av 50-talet varit stabil med en svagt vikande trend, medan temperatur och CO2 har stigit kraftigt, speciellt sedan 1970. En viktig avvikelse i förhållande till tidigare perioder av sannolikt ”solpåverkade” klimatförändringar är att dagens klimattrend är global. Något som också kommit bort i klimatdebatten är att de framtida insolationsvariationerna kommer att vara små, vilket innebär att det kommer att ta tiotusentals år innan nästa istid kommer. Därmed kan andra klimatdrivande faktorer, som växthusgaser, bli mer dominerande än de skulle ha varit under en värmeperiod med andra insolationsförhållanden. Försiktighetsprincipen bör därför styra vårt förhållningssätt vad gäller framtidens klimat: känsligheten hos klimatsystemet finns det otaliga bevis för i de geologiska arkiven."

Just klimatkänsligheten är ett av de starkaste argumenten för att vi bör oroa oss för de stigande koldioxidnivåerna, och denna väldokumenterade klimatkänslighet är också en av de mest säkra slutsatserna vi kan dra från forskningen. Med andra ord: små förändringar i parametervärden kan få stora effekter, oavsett om det rör sig om måttliga ökningar av koldioxidutsläppen eller stigande temperaturer från dagens nivåer. Som jag tidigare skrev så finns det exempel på bl. a. skadeinsekter som skalbaggar som tiodubblat sitt utbredningsområde efter en måttlig temperaturhöjning, och små ökningar av antingen koldioxidnivåerna och/eller temperaturerna kan leda till positiva återkopplingseffekter, t. ex. via smältande tundra i Sibirien som då avger ytterligare metangas, en oerhört potent växthusgas. Små effekter ska alltså tas på allvar, för komplexa system som klimatet oerhört parameterkänsliga.

Problemet i klimatdebatten är att klimatskeptikerna lever kvar i ett föråldrat linjärt vetenskapsparadigm, där effekterna av olika faktorer antas vara proportionell eller likvärdig med hur mycket dessa faktorer ändras. Den som har förstått den mer moderna naturvetenskapliga forskningen, där "tipping points", icke-lineariteter och kritiska tröskelvärden är realiteter gör dock inte detta misstag. Och heller inte den som är skolad i dialektisk filosofi och marxistiskt tänkande. Förhoppningsvis kommer dessa insikter snart att nå ut till större delar av allmänheten.