Att diskutera med fanatiker

Att diskutera vetenskap med fanatiker, går det? Är det ens önskvärt? Tveksamt, vilket den mänskliga historien ger gott om dystra exempel på. För den katolska kyrkan var det en gång i tiden oacceptabelt att Galilei hade rätt, och att jorden snurrar runt solen istället för tvärtom. Inga rationella argument eller vetenskapliga observationer i världen kunde ändra på den katolska kyrkans djupt rotade ideologiska övertygelse om sakernas tillstånd. Av precis samma skäl bekämpades Darwin's evolutionsteori från första stund när den lades fram - 1859 - och görs det än i våra dagar, t. ex. av högerkristna kretsar i USA men även i delar av den muslimska världen.

Var och en som studerar dessa exempel närmare inser att vissa diskussioner kommer aldrig att nå någon lösning när en part av ideologiska skäl vägrar acceptera de normala vetenskapliga kriterierna och beviskraven. Det finns ju förvisso kunskapsluckor om hur evolutionen fungerar i detalj, och för många djur- och växtgrupper finns det endast ofullständiga fossilserier bevarade. Ärftlighetsmekanismerna är långt ifrån fullständigt klarlagda, och vi vet ännu inte exakt hur utvecklingen från ett befruktat embryo blir till en vuxen individ. Men innebär dessa osäkerheter och kvarvarande kunskapsluckor att evolutionsteorin står på svag grund, och alltså bör avfärdas som endast en "teori" bland alla andra? Innebär detta att vi, för att gardera oss, ska undervisa barnen i skolan i olika "alternativ" till evolutionsteorin, som att jorden är 6000 år gammal och att djuren och växterna skapades av en Allsmäktig Gud och inte har ändrats sedan dess? Självklart inte, iallafall för de allra flesta rationellt tänkande människor i vårat land, som har en grundläggande tilltro till vetenskapen.

De flesta människor accepterar att vetenskapen inte kan ge svar på exakt alla frågor och att det finns osäkerhet i dagens kunskapsläge, men det betyder inte att en teori förkastas och jämställs med allehanda icke-vetenskapliga alternativ. Modern medicinsk forskning har inte lyckats förklara bakgrunden till alla sjukdomars uppkomst, men det betyder inte att t. ex. healing och slagrutekonst plötsligt ska anammas när den normala vetenskapen präglas av osäkerhet och preliminära slutsatser. Något annat är knappast möjligt.

Dessa tankar far igenom mig när jag läser debatten i Expressen som började med ett aggressivt debattinlägg av Åke Ortmark och kemisterna Henrik Ahlgren och Peter Stilbs med en uppmaning att "inte gå på klimatbluffen". De tre herrarna fick kritik av bl. a. James Hansen, NASA:s klimatexpert och en vetenskaplig tungviktare inom området. Detta svar lät sig dock de tre trosvissa herrarna inte nöja sig med utan i sin replik tar de till storsläggan och går ut med hård kritik mot James Hansen:

"De "klimatkändisar" som samlats i Tällberg har förförts av ett katastrofbudskap utan anknytning till verklighet eller vetenskap. Klimatvetenskap har mycket gemensamt med nationalekonomi: Båda är mjuka, det vill säga får stora problem när prognoser ska göras. Ingen nationalekonom kunde för fem år sedan förutsäga dagens finanskris. Likaså kan ingen klimatforskare förutsäga klimatet om fem eller hundra år. Men de "klimatforskare" som liksom James Hansen ändå påstår något sådant förvandlar därmed sin verksamhet till pseudovetenskap.

Tällberg, missförstå inte vad som händer med klimatet, det kan vi ändå inte kontrollera. Satsa på infrastruktur som klarar naturliga klimatförändringar och sköt om jorden som en trädgård, den enda jord vi har. Och offra inte människoliv för att hålla fast vid en föreställning som är på väg att hamna på vetenskapens sophög!"

Ortmark, Ahlgren och Stilbs är förbluffande tvärsäkra i sin närmast religiösa övertygelse om att stora delar av vetenskapssamhället är fullständigt fel ute, och att koldioxid överhuvudtaget inte har någon påverkan på klimatet. Den tvärsäkerheten må verka som en styrka, men den framstår som de tre debattörernas största svaghet: hur kan de vara så säkra på sin sak? Här känns det lite som "musen som röt": en journalist och två halvkända svenska kemiforskare går i klinch med en av världens ledande klimatforskare. Kan verkligen någon ta de tre på allvar? Har de verkligen sett "sanningen" och är alla vi andra förda bakom ljuset?

Vetenskapen präglas ju just ofta av osäkerhet, och här påstår dessa tre herrar helt frankt att IPCC, James Hansen och många andra ledande vetenskapliga auktoriteter inom klimatområdet har fullständigt missuppfattat orsakerna till klimatförändringarna. På ett sätt är detta beundransvärt när två kemister och en samhällsjournalist så totalt utmanar mainstreamuppfattningen. Ur en annan synvinkel så framstår deras trosfasta övertygelse som deras största svaghet. Genom att gå ut så hårt som de gör så har de redan från början bestämt sig: koldioxiden har ingen påverkan på den globala uppvärmningen, som dessutom har stannat av, och inga motargument eller bevis i världen kan få dem att ändra uppfattning i sakfrågan. De har redan bestämt sig, och deras inlägg lämnar inte mycket utrymme för diskussion.

För den som är intresserad av hur de vanligaste skeptikerargumenten ska bemötas, som t. ex. det felaktiga påståendet att den globala uppvärmingen har stannat av så rekommenderas den här länken. Där bemöts bl. a. det felaktiga påståendet att uppvärmningen har stannat av sedan 1998, ja att vi rentav har sett en avkylning de senaste 10 åren, vilket Ortmark, Ahlgren och Stilbs påstod i sin första artikel. Detta felaktiga argument blandar ihop kortsiktiga väderhändelser - som t. ex. det extremt varma året 1998 - med långtidstrender. Det är de sistnämnda som är av intresse när vi diskuterar klimatet, som alltså inte är detsamma som väder. För att kunna uttala sig om klimattrender behöver man använda sig av statistiska metoder som rullande årsmedelvärden, och använder man sådan korrekt metodik så ser vi att temperaturtrenden har ökat de senaste tio åren, tvärtemot vad som påstås av Ortmark, Ahlgren och Stilbs. I diagrammet ovan visas exempel på tre mätserier av temperaturer där sådana här rullande femårsmedelvärden har använts, och som synes så har den globala uppvärmningen inte stannat av. Poängen med att använda rullande femårsmedelvärden är att enskilda år inte slår igenom och man kan då fokusera på den intressanta långtidstrenden, vilken är den som är av relevans när man diskuterar klimat, och inte väder.

Andra myter som bemöts och pedagogiskt förklaras är myten om att solen ligger bakom de senaste klimatförändringarna samt att temperaturen driver koldioxidökningen och inte tvärtom. Det sistnämnda argumentet är ett av klimatförnekarnas favoritargument, och de brukar ofta snabbt invända att koldioxidnivåerna i geologisk tid når sin topp efter temperaturnivåernas topp. Triumferande brukar de ta detta som intäkt för att temperaturen driver på koldioxidnivåerna, vilket därmed ska "bevisa" att de sistnämnda inte alls har någon effekt på den globala uppvärmningen. Detta argument är dock vilseledande eftersom det faktiskt är så att påverkan går i båda riktningarna: temperaturen driver på koldioxidnivåerna, som i sin tur återverkar på temperaturen i ett växelspel som leder till positiva återkopplingseffekter och där de s. k. Milankovitch-cyklerna också är involverade i bakgrunden.

Det är en vanlig missuppfattning bland lekmän att om vetenskapen har visat att A påverkar B, så kan B då helt och hållet förklaras av A, och en annan faktor C kan inte vara involverad eftersom A redan har "bevisats" påverka B. Så är det ju givetvis inte, och flera faktorer kan samverka och påverka både varandra och via andra faktorer. Exemplet med denna dynamiska växelverkan mellan temperatur och koldioxid under Jordens historia, visar att herrarna Ortmark, Ahlgren och Stilbs förenklar och vulgariserar den vetenskapliga debatten och vilseleder allmänheten att tro att sambandet mellan temperatur och koldioxid är enkelt och linjärt. Men för politiska fanatiker bland klimatförnekarna så ska man heller inte förvänta sig någon nyanserad diskussion om dessa frågor.