Den globala vänstervinden blåser upp till storm

För dysterkvisten som inte ser ljuset i slutet av den nyliberala tunneln och som tvivlar på att högervågen har ett slut kommer här lite uppmuntrande nyheter. Sverige tenderar att vara ett land som hänger på politiska trender ganska sent, men när de väl etablerar sig så går det ofta överstyr. När alltfler länder och folk nu förkastar den nyliberala ekonomiska modellen och de politiska vindarna blåser allt hårdare från vänster, så är det anmärkningsvärt stilla i Sverige. Förr eller senare når dock vänstervindarna även vårat land, var så säkra på det.

Vi kan ju börja med att blicka söderut, till vårt stora grannland Tyskland. Det nystartade vänsterpartiet Die Linke har gått kraftigt framåt i opinionen, och har nu c. a. 14 % i de flesta undersökningar och har fått hela 80 000 medlemmar. Det är inte dåligt, med tanke på att partiet har haft en del problem och interna motsättningar. Att Die Linke ändå lyckas såpass bra som de har gjort beror nog på den misslyckade nyliberala nedskärningspolitiken i Tyskland som har ökat fattigdomen och de ekonomiska klyftorna, och denna politik har såväl kristdemokrater som socialdemokrater varit med om att administrera. När nu Die Linke etablerar sig som Tysklands tredje största parti så sätter de press på de båda andra partierna och förhoppningsvis vrids hela den politiska debatten åt vänster, bort från den nyliberala politiska agenda som dominerat tysk politik de senaste decennierna. Denna opinionsförändring i vår väldiga granne i söder kommer förr eller senare att påverka även debatten i Sverige, oavsett om vi erkänner det eller ej. I delstaten Saarland, där en av de populära partiledarna Oskar Lafointaine kommer ifrån, når Die Linke till och med upp till imponerande 29 % enligt vissa opinionsundersökningar.

Flyttar vi blicken till Latinamerika kan vi konstatera att i El Salvador så leder vänsterns presidentkandidat Mauricio Funes från den forna gerillarörelsen FMLN stort enligt flera opinionsundersökningar. En seger för Funes/FMLN i nästa presidentval i El Salvador kommer att vara historisk, eftersom det var i detta land ett av de blodigaste inbördeskrigen utspelades i Centralamerika på 1980-talet. En brutal högerdiktatur, understödd militärt och ekonomiskt av USA:s president Ronald Reagan, utkämpade ett smutsigt krig mot en en folklig gerillarörelse som kämpade för ekonomisk utjämning och en jordreform. USA och högerregimen stödde sig bl. a. på "dödspatruller", inofficiella högermiliser, som mördade tiotusentals civila och gerillasympatisörer. En seger för den forna gerillarörelsen FMLN kommer att vara ett stort nederlag för högern i USA, och kommer sannolikt att sända en chockvåg hos oligarkerna och den inhemska överklassen i hela Centralamerika samt leda till oro hos de stora multinationella företagen.

Vinner FMLN nästa presidentval är det sannolikt en logisk följd av vänstervridningen i övriga Latinamerika, där bl. a. Hugo Chávez i Venezuela spelat en viktig roll. Hugo Chávez tog nyligen emot Paraguays nyvalde vänsterpresident i Venezuela för att diskutera ekonomiskt och politiskt samarbete mellan dessa båda länder. Hugo Chávez har som bekant också ett nära samarbete med Kuba, och Chávez besökte nyligen Havanna för att diskutera bl. a. den globala livsmedelskrisen och hur försörjningsfrågan ska lösas i Latinamerika. Man kan ha många kritiska synpunkter på Hugo Chávez ofta bombastiska retorik och nyckfulla ledarstil. Likaså kan och bör man med rätta kritisera de faktiska inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter på Kuba. Men helt klart är att det ekonomiska systemet Kuba inte verkar gå samma väg som de sovjetstödda staterna i Östeuropa som kollapsade 1989, utan sannolikt kommer att leva vidare även efter Fidel Castros bortgång, om än i modifierad form.

Ingen risk för någon framtida nyliberal "chockterapi" på Kuba alltså, om kubanerna själva får välja sin framtid vill säga. Kubanerna, såväl de som sitter i regeringen som större delen av befolkningen, har förhoppningsvis lärt sig av misslyckandena med den vansinniga nyliberala ekonomiska politik och vettlösa privatiseringar som genomfördes i full skala i Ryssland och Östeuropa under 1990-talet. Det kubanska politiska och ekonomiska systemet har förmodligen ett avsevärt större folkligt stöd än stödet för det ekonomiska systemet i länderna i Östeuropa innan år 1989. Detta folkliga stöd för den förda politiken på Kuba ursäktar givetvis inte de faktiska och allvarliga bristerna i demokratiska fri- och rättigheter på ön.

Det går dock knappast att förneka Kubas stora sociala, ekonomiska och vetenskapliga framsteg på många områden, och bilden av Kuba är därför komplex och mångfacetterad. Denna komplexitet bör erkännas och diskuteras, utan att man för den sakens skull försöker släta över exempelvis förekomsten av politiska fångar på Kuba eller frånvaron av fria fackföreningar. Att som latteliberalen Magnus Linton svepande jämföra Fidel Castro med Chiles militärdiktator Augusto Pinochet är dock bara ett uttryck för fånig och omogen retorik som bara syftar till att vinna kortsiktiga politiska poäng bland liberaler och övrig borgerlighet. Ytliga kålsuparteorier av sådant slag från den ängsliga liberala vänstern ökar knappast förståelsen för vare sig Kubas eller Chiles specifika historiska omständigheter, utan visar snarare på ett narcissistiskt behov hos Magnus Linton att försöka framstå som en präktig och demokratisk helylledebattör. Det är lite av Bror Duktig över Magnus Linton, i detta och många andra fall. Inte heller imponerar vissa vänsterpartisters överslätande attityd till de faktiska bristerna på Kuba, som inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter. Såväl liberaler som vänstertradionalister verkar inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt och seriöst kunna diskutera det komplexa Kuba. Kuba ses dock fortfarande av många - inte utan viss rätt - som ett socialt och ekonomiskt föredöme, jämfört med den katastrofala sociala situation som råder för de fattiga i många andra länder i Tredje Världen. Men även om de ekonomiska och sociala framstegen på Kuba knappast kan förnekas så går det inte att komma ifrån att demokratiska fri- och rättigheter knappast är Kubas paradgren.

De ekonomiska samarbetsavtalen mellan Venezuela, Kuba och Bolivia har bl. a. resulterat i utbyggd sjuk- och hälsovård och förbättrad utbildning för de fattiga i Venezuela och i Bolivia. Trots ivriga försök att förneka detta faktum från högerhåll så har kubanerna en anmärkningsvärt hög levnadsstandard för att vara ett fattigt land i Tredje Världen och Karibien, bl. a. har Kuba den högsta andelen av befolkningen av alla världens länder som uppnår en ålder av 100 år eller äldre. Denna imponerande statistik om något vittnar om de faktiska resultaten av den ekonomiska och sociala utjämningspolitik som har förts på Kuba, och som i vissa fall har varit tämligen framgångsrik. Det är alltså en viss risk - eller chans om man så vill, - att Kubas 80-årige Fidel Castro kommer att leva länge till, iallafall att döma den höga förväntade medellivslängden på Kuba.

Kuba å sin sida har utan tvekan gynnats av förmånliga energiavtal med oljelandet Venezuela. Kuba verkar delvis ha lärt sig av de misslyckade försöken med central jordbruksplanering som okritiskt kopierades från Sovjetunionen och övriga allierade inom östblocket på 1970- och 1980-talet, eftersom man idag satsar på ett mer decentraliserat jordbruk. Denna alltför hårt centraliserade jordbrukspolitik fick negativa effekter på Kubas livsmedelsproduktion, och man strävar nu efter att bli mer självförsörjande i framtiden. Kanske kan Kuba här lära sig av andra länders erfarenheter, bl. a. den växande jordbrukskooperativa rörelsen i Venezuela. Det är nog för tidigt att räkna ut Kuba alltså, även om landet lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller demokratiska fri- och rättigheter och politisk pluralism. Förhoppningsvis kommer samarbetet mellan de politiska demokratierna Venezuela och Bolivia att smitta av sig på Kuba, och kanske leda till framtida politiska öppningar och en minskad repression mot oliktänkande på den karibiska ön.