De andras liv: Om FRA, DDR, Sverige, Storbritannien och Venezuela

Jag bryter (tillfälligt) min sommarbloggpaus för några funderingar kring personlig integritet, demokrati och diktatur, inspirerade av bl. an film jag såg nyligen. Den som ännu inte sett den tyska filmen De andras liv eller Die Leben der Anderen som den heter på originalspråket bör omedelebart bege sig till närmaste DVD-butik eller ladda ner densamma. Tysk film är inne i en oerhört dynamisk och spännande period, och denna film ingår i denna nya våg. De andras liv handlar om livet under den östtyska partidiktaturen i det stalinistiska DDR, eller "Tyska Demokratiska Republiken" som partipamparna (närmast självironiskt?) benämnde sin auktoritära enpartistat.

Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi övervakade i stor skala DDR-medborgarna, bl. a. genom att avlyssna deras telefonsamtal, i syfte att upptäcka "misstänkta" aktiviteter. Den aktuella filmen handlar om övervakningen av en skådespelare som faller i onåd hos DDR-regimen och i vars hem Stasi följdaktligen installerar mikrofoner för att övervaka dennes liv. Filmen är skakande men nyttig, i synnerhet för den som i bästa naiva välmening försvarar personlig övervakning av medborgare, och som är beredd att tumma på den personliga integriteten för att uppnå dessa mål.

Vi kan skaka på huvudet åt hur DDR-diktaturen löpte amok och efterklokt konstatera att "sådär vill vi inte ha det i Sverige, och så kommer det aldrig att bli här". Tills nu. I nästa vecka kommer sannolikt Sveriges riksdag att rösta igenom en ny signalspaningslag som ger försvarets radioanstalt (FRA) befogenheter att övervaka svenska medborgare på ett sätt som är fullt jämförbart med DDR-diktaturens övergrepp mot de tyska medborgarna. FRA ska kunna övervaka telefonsamtal och e-post från Sverige till utlandet och tvärtom, och detta ska kunna göras i förebyggande syfte, med det vällovliga motivet att skydda Sverige från yttre hot som terrorism.

Det anmärkningsvärda är inte att det finns vällovliga motiv bakom sådana här solklara inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter. Det finns det alltid för makthavare, oavsett om sådana här lagar genomdrivs i den parlamentariska demokratin Sverige, eller av DDR-diktaturen på 1980-talet. Dessa mer eller mindre vällovliga motiv är egentligen irrelevanta, för medborgerliga fri- och rättigheter måste rimligtvis vara överordnade statens behov av "säkerhet", iallafall om man har en sant liberal inställning och värnar enskilda individer på bekostnad av statens önskemål.

Nej, det anmärkningsvärda är snarast att denna lag kommer att röstas igenom i Sveriges riksdag, av en majoritet som säger sig företräda en "liberal" politik, alltså den borgerliga fyrpartialliansen. En enda möjlig dissident finns det i det borgerliga lägret, centerpartisten och nyliberalen Fredrick Federley, som just nu våndas offentligt över om han ska följa partipiskan eller sin inre liberala ryggmärgsreflex. Den inre liberala reflexen borde rimligtvis säga ett kraftfullt "Nej" till denna högst (o)liberala lagstiftning. När liberalerna slutar att försvara de liberala värdena och de fri- och medborgerliga rättigheterna, bl. a. den personliga integriteten, så får vänstern axla detta tunga, men ack så viktiga ansvar. Följdaktligen kommer den samlade oppositionen, bestående av S, V och Mp att rösta nej till FRA-lagen i nästa vecka.

Tyvärr är FRA-lagen i Sverige inte det enda exemplet i västvärlden på hur statens repressiva organ flyttar fram sina positioner på bekostnad av medborgerliga fri- och rättigheter. I Storbritannien föreslår t. ex. Gordon Brown's labour-regering att misstänkta ska kunna hållas häktade utan åtal i hela 42 dagar innan beslut om rättegång måste tas, en ökning från de 28 dagar som råder idag. Gordon Brown får följdaktligen hård kritik från oppositionen och lagexperter för dessa nya repressiva lagförslag som inte hör hemma i en rättstat som betecknar sig som liberal. I USA har president George W Bush drivit igenom en av de mest repressiva lagarna i USA:s historia: "The Patriot Act", där bl. a. medborgarnas boklån på offentliga bibliotek kan övervakas, i syfte att upptäcka "misstänkta" aktiviteter som på mer eller mindre lösa grunder i framtiden antas kunna leda till terrorism.

Såväl i Sverige med det nya FRA-förslaget som i Storbritannien och USA med deras repressiva nya lagar så bygger hela denna filosofi på idén om preemptive action, alltså att polisen eller militären ska slå till innan ett eventuellt brott begås. Det är givetvis fullständigt absurt och strider mot alla rimliga rättsprinciper. ,Den surrealistiska tanken att man ska kunna stoppa brott innan de begås med hjälp av auktoritära lagar av detta slag får betraktas som science fiction, liknande historien bakom den amerikanska filmthrillern Minority Report.

Även i andra länder i världen pågår hela tiden diskussioner om balansen mellan statens säkerhet och den personliga integriteten. Ett sådant land är Venezuela, där landets president Hugo Chávez nyligen gjorde ett försök att driva igenom en ny lag, där landets två säkerhetstjänster skulle reformeras och slås ihop till en ny säkerhetstjänst. I lagförslaget fanns det vissa oklarheter som kritiserades av bl. a. jurister i och utanför Venezuela. Det fanns bl. a. farhågor för att den nya lagen skulle tvinga medborgare att skvallra på varandra och vägran att samarbeta med den nya säkerhetstjänsten skulle vara straffbart.

Föga förvånande utnyttjades dessa oklarheter av den sedvanliga Chávez-hatande högern och vissa liberala bloggare som argument mot "diktatorn" Hugo Chávez och dennes auktoritära ambitioner. Chávez har under de senaste åren med jämna mellanrum anklagats för att vilja göra om Venezuela till en repressiv diktatur och strypa åsiktsfriheten i landet. Det är heller knappast förvånande att mainstreammedia och samma bloggare nu givetvis tiger om att Hugo Chávez nyligen har tagit intryck av kritiken mot den nya lagen och ska revidera de kontroversiella delarna av lagförslaget. Chávez säger ödmjukt, med sina egna ord, om kritiken mot lagförslaget:

"He gave examples and cited Article 16 that cites the possibility of prison terms for persons not cooperating with intelligence services. It's a "mistake," said Chavez and "not a small (one)." The new intelligence services won't oblige anyone to inform on others. Doing so is "overstepping," and "I assume responsibility" for the error and will fix it.

He continued: "Where we make mistakes, we must accept this and not defend the indefensible....I guarantee to the country, in Venezuela (this law will assault) no one! And no one will be obliged to say more than they want to say....(We) will never attack the freedom of Venezuelans, independently of their political positions. Liberty....is one of the slogans of our socialism."

Än en gång har Hugo Chávez visat sitt demokratiska sinnelag, och att han tar intryck av kritik och är beredd att modifiera sin politik när så är motiverat. Sist detta skedde var efter folkomröstningen om det nya konstitutionsförslaget i december 2007, som Hugo Chávez förlorade med knapp marginal. Redan några timmar efter valförlusten gick Chávez ut och erkände sig besegrad. För att vara en diktator så måste jag säga att Hugo Chávez har mycket kvar att bevisa: Han fortsätter att envisas med att ställa upp i regelbundna allmänna och demokratiska val med jämna mellanrum, och vinner dessutom dessa val med stora majoriteter. När han till slut äntligen förlorar en viktig folkomröstning accepterar han resultatet, istället för att genomdriva sina önskade förslag. Och när han nu möts av kritik för ett lagförslag som lagts fram så lovar han att revidera och ändra den kritiserade lagen. För att citera bloggen BoRev: Lamest. Diktatorship. Ever. Hugo Chávez måste vara världshistoriens sämsta diktator, att döma av hans mesiga och löjligt demokratiska agerande på senare tid.

Den i stort sett frånvarande politiska debatten i Sverige om den nya repressiva FRA-lagen och liberalernas tystnad när vi nu gradvis inför ett DDR-liknande övervakningssystem i Sverige är talande. I kombination med den hysteriskt vinklade och politiserade mediabevakningen från höger av Venezuela och Hugo Chávez så är det uppenbart att medieskildringen av politiska händelser beror på vem som driver igenom verkliga eller upplevda repressiva lagar:

En latinamerikansk vänsterpresident kommer alltid att definieras som auktoritär antidemokrat, oavsett vilka lagar han försöker driva igenom och även om han skulle ta intryck av kritik och ändra sig. Däremot kan en svensk borgerlig regering eller en amerikansk eller brittisk dito gå betydligt längre vad gäller att upphäva den personliga integriteten och upphäva basala medborgerliga fri- och rättigheter utan att ifrågasättas på samma sätt som med Hugo Chávez i Venezuela. Mainstreammedia har än en gång visat att man spelat ut sin roll som en seriös bevakare av makten, och man framträder alltmer som ogenerade politiska propagandakanaler för Makten. Det är nu bara vi kvar i bloggosfären som får axla den tunga uppgiften att bevaka makthavarna och kritisera dem när mainstreammedia lämnat "walk over". Jag hoppas dock fortfarande på ett mirakel i nästa vecka, och att vår borgerliga fyrpartiregering i sista stund tar intryck av Hugo Chávez demokratiska och ödmjuka attityd och följer hans utmärkta exempel:

Dra tillbaka FRA-lagen som kritiserats hårt för de ingrepp i den personliga integriteten som följer om den drivs igenom. Kan Hugo Chávez ändra sig och ta intryck av kritik så borde väl Fredrik Reinfeldt också kunna göra det?