Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia

Mitt förra inlägg i den infekterade "damp-debatten", eller ADHD-problematiken, rönte en hel del uppmärksamhet. Det är tydligt att konflikten i Sverige mellan lundasociologen Eva Kärfve och Göteborgsprofessorn och psykiatrikern Cristopher Gillberg berör och engagerar många. Tonen i debatten är hård från bägge sidor. Eva Kärfve har anklagats för samröre med Scientologkyrkan, som vill utplåna psykiatrisk forskning på medicinsk och biologisk grund. Gillberg å sin sida har anklagats för forskningsfusk av sympatisörer till Eva Kärfve, och för att ha agerat mot god forskningssed när han förstörde sitt forskningsmaterial.

Här tänker jag inte fördjupa mig i denna konflikt utan istället lyfta blicken internationellt och fråga mig hur den vetenskapliga debatten kring ADHD och dess eventuella biologiska och genetiska bas ser ut (om det finns någon överhuvudtaget). Kritiker av ADHD ifrågasätter starkt att det finns en sådan biologisk eller genetisk bas överhuvudtaget, och lyfter bl. a. fram det faktum att fler barn ur arbetarklassen får diagnosen ADHD än från andra socialgrupper. Retoriskt ställer man sig frågan om det verkligen är möjligt att genen eller generna bakom ADHD är vanligare i arbetarklassen än i andra socialgrupper? Bevisar inte det faktum att ADHD är vanligare i lägre socialgrupper att det inte är en genetisk åkomma, utan något som beror på uppväxtmiljön och socioekonomiska förhållanden?

Argumentet må låta bestickande, men är i grunden felaktigt och bygger på okunskap om hur gener kan verka och uttryckas. Även om det säkerligen inte finns några större skillnader i genfrekvenser mellan olika socioekonomiska grupper, så utesluter detta inte på något vis att ADHD och andra syndrom kan ha en genetisk bas. Om t. ex. generna bakom ADHD-syndromet verkar via s. k. genotyp-miljöinteraktioner, så kommer genuttrycket att bero på uppväxtmiljön. Med andra ord: en bärare av en känslig allel (genvariant) kommer att utveckla ADHD-syndromet i vissa miljöer, men vara helt opåverkad i andra miljöer.

Det är t. ex. inte en orimlig slutsats att barn som bär denna gentyp och som växer upp under stressade förhållanden utvecklar ADHD, medan ett annat barn med exakt samma gentyp som växer upp under mer trygga förhållanden inte gör det. Samma argument kan f. ö. appliceras på andra syndrom och sjukdomar som delvis har en ärfltlig komponent, som t. ex. alkoholism. Bärare av vissa genvarianter som växer upp i ett alkoholisthem riskerar t. ex. att bli alkoholister i högre utsträckning än bärare av samma gen som har turen att växa upp i ett hem där föräldrarna är nykterister. Det faktum att ett syndrom, ett beteende eller en sjukdom påverkas av miljöfaktorer är således inte ett hållbart argument mot att det inte också finns genetiska faktorer som är inblandade. Oavsett vad en del sociologer som bl. a. Eva Kärfve påstår i debatterna om ADHD.

Ett annat argument, som ofta framförs med emfas av ADHD-kritiker är att "ingen har ännu hittat och karakteriserat en gen för ADHD". Även detta är ett djupt tveksamt, för att inte säga fullständigt felaktigt argument. För det första kan man inte ta detta som argument för att det inte finns en genetisk bakgrund till ADHD. Vi kan ju jämföra med andra genetiska sjukdomar som blödarsjuka och färgblindhet, vars ärftliga bas bevisades för mer än hundra år sedan, genom studier av nedärvningsmönstren i bl. a. europeiska kungafamiljer. Långt innan DNA-molekylen var beskriven kunde klassiska mendelska genetiker alltså slå fast att dessa sjukdomar var genetiska och alltså gick att karakterisera på molekylär nivå (DNA-nivå). ADHD-kritikernas argument i detta sammanhang är alltså mycket tunt och håller inte vid närmare granskning.

Vad som dessutom slår ytterligare hål på Eva Kärfve's och andra kritiker av ADHD är att forskare faktiskt har funnit en kandidatgen som tycks påverka ADHD i någon mån: den s. k. dopamine D4 receptor-genen. Detta är en s. k. "receptor" som påverkar upptaget av en neurotransmittorsubstans som heter dopamin. Dopamin har visat sig påverka flera personlighetsdrag, bl. a. en rad olika beteenden, både hos människor och andra ryggradsdjur. Det finns flera olika alleler ("genvarianter") för denna receptor hos människor, och åtminstone en av dessa har visat sig vara mer vanligt förekommande hos de personer som utvecklar ADHD.

Jag gjorde en sökning på "Science Citation Index", en stor databas med vetenskaplig litteratur, på orden "ADHD" och "DRD4" (alltså den genvariant som är associerad med ADHD) . Jag fann 187 publicerade artiklar. Dessa 187 artiklar har citerats över 4700 gånger. Det är omöjligt att läsa alla dessa artiklar, men man får iallafall intrycket av att detta är ett stort och aktivt forskningsfält. Enbart under 2007 publicerades c. a. 25 nya artiklar inom området. Även om effekterna av DRD4 på ADHD varierar mellan olika studier, och att man i alla studier inte har lyckats finna sambandet, så har ändå DRD4 upprepade gånger kopplats till ADHD.

Den som likt bl. a. Eva Kärfve därför fortsätter att envist hävda att det inte finns någon gen som har kopplats till ADHD-syndromet tycks därför vara ute på tunn is och tala mot bättre vetande. Av någon anledning anses det djupt ideologiskt opassande bland vissa sociologer att ens antyda att att ADHD kan ha en viss genetisk bas, vilket givetvis inte på något sätt utesluter att även miljöfaktorer kan förklara uppkomsten och utvecklandet av ADHD. Eva Kärfves och andra ADHD-kritikers ofta upprepade mantra, att det inte finns någon gen som kopplats till ADHD, förefaller mer vara ett uttryck för ideologiskt önsketänkande än baserat på genomgång av den vetenskapliga litteraturen.

Den som ifrågasätter alla dessa studier, och kräver någon slags vetenskaplig "konsensus", alltså att alla studier ska visa ett klart samband mellan DRD4 och ADHD ställer krav på vetenskapen som är fullständigt orimliga, enligt min uppfattning. Det finns enstaka biologer som ifrågasätter evolutionsteorin, klimatforskare som ifrågasätter de mänskliga effekterna på växthuseffekten och enstaka medicinforskare som tvivlar på att HIV ligger bakom AIDS. Men dessa vetenskapliga dissidenter hindrar inte de flesta av oss från att avvisa de kreationister som försöker utnyttja sådana här avvikande röster för att argumentera mot evolutionsteorin, eller klimatförnekande högerbloggare som försöker inbilla oss att den pågående globala uppvärmningen är en mediebluff från vänster. Eller Sydafrikas president Thabo Mbeki som ifrågasätter att AIDS orsakas av HIV och därför vägrar att erbjuda sin befolkning bromsmediciner. Tyvärr ser jag vissa likheter mellan de rabiata ADHD-kritikerna, som ifrågasätter alla studier som visar på en genetisk bakgrund till ADHD, och dessa andra vetenskapsfientliga krafter. Att kräva vetenskaplig konsensus är ett säkert sätt att tvivla på alal vetenskapliga resultat som inte passar den egna ideologiska agendan och de egna förutfattade meningarna.

Den mest citerade artikeln i området är från 1996, av LaHoste et al. (364 citeringar). Så här skriver de i sitt Abstract:

"Abstract: Dopamine is believed to play a major role in the manifestation of attention deficit hyperactivity disorder (ADHD), which affects 3-6% of school-age children and shows evidence of familiarity, The dopamine D4 receptor, which is preferentially distributed in cortical and limbic regions of the brain, is currently of major interest because of the high degree of functionally relevant variability in its gene (DRD4), and the association of this gene with Novelty Seeking behavior, We examined the variability in the length of a region of DRD4 that contains a 48-bp repeat sequence in children with ADHD and controls matched for ethnicity, ADHD children differed from controls in that the 7-fold repeat form of DRD4 occurred significantly more frequently than in the control sample, This form of the receptor has previously been shown to mediate a blunted intracellular response to dopamine. Although ADHD is likely to be multifactorial in its etiology and its heritability is likely to be polygenetic, the present findings suggest that polymorphic variation in the gene encoding the D4 dopamine receptor may be a contributing factor in the expression of symptoms associated with ADHD."

Författarna påstår alltså inte att DRD4 förklarar all variation bakom ADHD-syndromet, som troligtvis styrs av flera gener, och dessutom även påverkas av miljöfaktorer. Men det är svårt att förneka att DRD4, eller några andra gener som är kopplade till denna gen, åtminstone i någon mån påverkar risken att utveckla ADHD. Varför finns då denna genvariant kvar i den mänskliga populationen? Borde inte det naturliga urvalet ha verkat mot denna genvariant, och varför finns den kvar? Vad kan det finnas för evolutionär "fördel" att utveckla ADHD?

Svaret på denna spännande fråga är antagligen att genen ifråga inte primärt har som "syfte" att ge personer ADHD. Sannolikt har denna genvariant haft vissa fördelar under andra miljöförhållanden under människans evolutionära historia, och det är endast i dagens hypermoderna och stressiga miljöer som den kommer till uttryck i form av ADHD och ger upphov till koncentrationssvårigheter. Frekvenserna av de olika genvarianterna inom DRD4 skiljer sig mellan olika mänskliga populationer, i Nord- och Sydamerika, Europa och Asien (se kartan ovan). Det är också fullt möjligt att eftersom genvarianterna är associerade med olika grad av "novelty seeking" så kan detta också betraktas som en "spridningsgen".

Författarna till en spännande artikel i den amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS har visat att en av genvarianterna ("7R") är 5-10 gånger yngre än de övriga varianterna, och snabbt ökade i frekvens från lågt antal för mellan 30 000 och 50 000 år sedan. Detta är en dramatisk tidsperiod i människans historia, med snabbt populationsexplosion, framväxt av en alltmer avancerad kultur, jordbruk och så småningom städer. De snabba miljöförändringarna, som till stor del var kulturellt betingade, kan mycket väl ha gynnat denna genvariant på bekostnad av de övriga, t. ex. genom fördelar i partnervalet (s. k. sexuellt urval). Oavsett om det var sexuellt eller naturligt urval som orsakade den snabba ökningen av 7R, så är ökningstakten alltför snabb för att förklaras av slumpmässiga faktorer, s. k. "genetisk drift". Det är spännande att fundera på om dagens barn som drabbas av ADHD avspeglar resultatet av en dramatisk evolutionär förändring i människans historia som lämar avtryck än i våra dagar i ett alltmer stressande och krävande samhälle.

Forskningen kring DRD4 och de olika genvarianterna kommer säkerligen att avslöja många andra hemligheter de kommande åren. Evolutionära studier av det slag jag beskrivit ovan torde vara särskilt angelägna. Rent allmänt sett borde evolutionsbiologer kunna bidra till att delvis lösa upp debatten kring ADHD som präglas av låsningar från en medicinare som sällan ser gener i ett historiskt-evolutionärt sammanhang å ena sidan, till vissa humanister och samhällsvetare å den andra som ibland ivrigt förnekar ens den minsta genetiska influens bakom ADHD och avvisar sådana tankar som "hjärnspöken".