Etnisk rensning och apartheid i Palestina: slutet på tvåstatsutopin?

Betrakta kartorna från olika tidsepoker ovan över ett av världens mest omstridda områden: Israel/Palestina. Områdena i grönt är de områdena där den palestinsk-arabiska befolkningen bor, de vitt de judiska områdena. Den två första kartorna är från 1946 och 1947, två år innan staten Israel utropades. Vi ser en dramatisk ökning i de områdena som är exklusivt bebodda av den judiska befolkningen, redan innan staten Israel existerade. Idag återstår endast ett litet fragmenterat område på Västbanken och Gaza som fortfarande är gröna. Officiellt tillhör inte Västbanken Israel, utan är ockuperat och är tänkt att ingå i en framtida palestinsk stat. Eftersom detta område är närmast söderperforerat av israeliska bosättningar så ter sig den här framtida palestinska staten som en utopi, liksom den omtalade tvåstatslösningen. Var och en som ser dessa kartor inser snabbt att det aldrig kommer att gå att skapa en livskraftig palestinsk stat idag.

Hur gick detta till?

Genom systematiska uppköp, hot och trakasserier köpte sionistiska grupperingar upp alltmer land från araber, och reserverade dessa områdena för judar redan under 1930-talet. Processen började redan tio år tidigare, år 1937, med stöd av den brittiska kolonialmakten. Den judiska nationalfonden (JNF) köpte upp alltmer mark, ofta till pris långt under marknadsvärdet, och reserverade marken för judar. Icke-judar fick inte arrendera denna mark, och sedermera inte ens passera över densamma. De modiga judiska markägare som inte följde dessa diskriminerande regler trakasserades och terroriserades. I den israeliska mytbildningen talas det om det modiga och utsatta Israel och den unga och svaga judiska staten som anfölls av araberna omedelebart efter att den utropats 1948. I själva verket var det israeliska projektet inte så ungt vid denna tidpunkt, utan den etniska rensningen av palestinierna hade pågått i åtminstone ett decennium.

Utropandet av staten Israel 1948 var slutet på en lång process, inte en början. Ett område i världen med en befolkningsmajoritet som bestod till två tredjedelar av araber skulle omvandlas till en stat där en etnisk grupp skulle reserveras rätten att vara i majoritet. Ett sådant projekt kan genomföras på olika sätt, alla mer eller mindre brutala. Ett sätt är att utrota eller sterilisera den del av befolkningen som har fel hudfärg, fel religion eller fel etnisk eller religiös tillhörighet. Detta recept användes som bekant i stor skala i Nazityskland 1933 - 1945. Ett annat sätt är att genomdriva folkfördrivning och etnisk rensning för att tvinga eller skrämma iväg den icke-önskvärda delen av befolkningen från de eftertraktade områdena. Det senare är den taktiks som tillämpats av olika ledare som strävat efter att skapa "etniskt rena" nationalstater. Exempel på sådana etniskt baserade nationalstater är Sydafrika under apartheidtiden (fram till 1994), dagens Rpblika Srbska i Bosnien-Herzegovina, Milosevic's serbiska nationalism på Balkan (1992.1995) och dagens Israel.

Israel är en etniskt baserad nationalstat som bygger på principen att en viss folkgrupp (judarna) alltid ska inneha folkmajoriteten. Sådana här statsbildningar är djupt onaturliga, i synnerhet i dagens globaliserade värld där människor vill röra sig fritt över gränserna, och där stater varken kan eller bör lägga sig i den "demografiska balansen" inom sina gränser, d. v. s. olika etniska gruppers folkökningstakt. För sanningen är ju den att etniskt baserade stater som Israel och Sydafrika under apartheid bygger på direkt våld eller hot om våld. Det går nämligen inte att för all framtid garantera en viss etnisk befolkningsmajoritet i något land utan att man använder våld eller hot om våld. Vare sig i dagens Sverige, Israel eller Sydafrika under apartheid.

Historien om Israel är intressant, inte minst när man hör liberala debattörer som Fredrik Malm och Fredrik Federley som är ivriga försvarare av just denna etniskt baserade nationalstat. Byter man ut "Israel" mot "Sydafrika under apartheid" får den pro-israeliska argumentationen en kuslig klang. Det är intressant att liberala debattörer, som i många andra sammanhang predikar globaliseringens välsignelser, hyllar alla människors lika värde, kritiserar etniskt-baserad politik och förespråkar fri rörlighet för människor över gränserna, just i fallet Israel tummar på just denna ädla liberala princip. När det gäller Israel förespråkar minsann inte liberalerna den fria rörlighet av människor som de annars ivrar för inom t. ex. EU. Vem minns inte mytbildningen om den stackars polske rörmokaren som inte får komma in i Sverige p. g. a. det nationalistiska och främlingsfientliga LO? Förespråkare för nationella kollektivavtal i Sverige stämplas ofta av liberaler som främlingsfientliga motståndare till invandring av liberaler, som däremot knappast kritiserar staten Israel för att de stänger ute de palestinier som tvingades lämna sin hem 1948 och som idag inget hellre vill än att återvända.

För sanningen är ju att Israel är en grotesk och omodern konstruktion, som inte kommer att överleva länge till. Det är svårt att skapa en livskraftig palestinsk stat, men det kommer också att bli svårt för Israel att överleva som en etniskt-baserad statsbildning i framtiden, utan att man får ta till metoder som omvärlden aldrig kommer att acceptera: fortsatt etnisk rensning och kanske sterilisering av den arabiska minoriteten i Israel, som har en snabbare ökningstakt än den judiska. Visserligen kan Israel fortsätta med sin etniskt baserade immigrationspolitik, där judar från hela världen är välkomna, men där palestinier som vill återvända stängs ute. Men även denna taktik kommer inte att fungera i längden. I en alltmer globaliserad värld med ökad rörlighet över gränserna är det omöjligt att garantera fortsatt judisk majoritet i staten Israel, lika lite som vi i framtiden kan vara säkra på att Sverige kommer att ha en befolkningsmajoritet som betecknar sig som kristen (vilket vi kanske inte ens har längre?).

Tvåstatslösningen, alltså en palestinsk och en israelisk stat sida vid sida, framstår idag alltmer som en avlägsen utopi. En annan avlägsen utopi, men en utopi som är betydligt mer eftersträvansvärd är idag en enstatslösning där judar, palestinier, kristna och andra folkgrupper lever sida vid sida i en sekulär, demokratisk stat utan krav på en viss befolkningssammansättning eller att en viss folkgrupp ska befinna sig i majoritet. En sådan demokratisk och sekulär stat kommer att skilja sig markant från dagens apartheidstat som Israel de facto är ett exempel på.

En sådan stat kommer dock heller inte att ha mycket gemensamt med den reaktionära vision om en renlärig muslimsk stat som t. ex. Hamas och andra fundamentalistiska muslimska grupper eftersträvar. I en sådan stat ska staten inte ägna sig åt de olika folkgrupperna reproduktion och immigration, utan åt sina huvuduppgifter: att ge medborgarna god service, sjukvård och utbildning. En sådan sekulär och demokratisk stat är onekligen en utopi i dagsläget, eftersom den förutsätter upphävandet av den etniskt-baserade rasistiska staten Israel och ersättandet av detta nationalstatsprojekt med någonting helt annat. Men när tvåstatslösningen blir alltmer avlägsen så framstår denna enstatslösning som kanske det enda möjliga, och dessutom det enda eftersträvandsvärda och anständiga alternativet som finns kvar.