Biologi, ideologi och politik: Några historiska reflektioner

Det har blivit glest med mina blogginlägg den senaste månaden, framförallt för det fina vädrets skulle och för att forskningen och ansökningar har tagit mycket tid. Jag noterar dock att jag lyckades få igång intensiva diskussioner om de få blogginlägg jag skrivit på sistone, om Israel, biologismen och ADHD, vilket väl visar att jag valt kontroversiella och brännande ämnen att ta upp. Även om diskussionens vågor gått höga, och jag har haft en del meningsutbyten med bl. a. Kerstin på "Motvallsbloggen" tror jag att det är fler än jag som har lärt oss någonting.

Kerstin tog bl. a. upp det s. k. naturalistiska felslutet i sin kritik av biologismen, och de historiska försöken att utnyttja biologi och biologisk forskning som politiska argument, bl. a. i Nazityskland under Adolf Hitler (1933-1945). Det är en historia som förtjänar att upprepas som varnande exempel för framtida generationer. Det naturalistiska felslutet innebär alltså att man försöker motivera "börat" utifrån "varat", alltså hur tillvaron är används som argument för hur den bör vara. Det var detta felslut som Adolf Hitler och den tyska nazistiska rörelsen använde i sin socialdarwinistiska politik där de försvarade sina utrotningsplaner av "mindervärdiga" folkgrupper som ett utslag av naturens ordning: Enbart de starkaste överlever i naturen och följdaktligen bör enbart de starkaste överleva i samhället. Förutom att detta är en grotesk karikatyr på Darwin's evolutionsteori så är det också ett logiskt felslut: det naturliga urvalet är en deskriptiv teori som säger hur naturen är organiserad, inte hur samhället bör organiseras politiskt.

Idag är de flesta demokrater ense om att det naturalistiska felslutet är just ett felslut, och att samhället inte bör organiseras efter några "darwinistiska" principer där de "bäst lämpade" får otillbörliga fördelar och andra rensas ut. Undantagna är möjligtvis en del nyliberaler och yttersta tokhögern som ofta hyllar konkurrensen och utslagning som en överordnad etisk princip, och som ett utslag av naturens oundvikliga ordning.

Det är dock viktigt att också komma ihåg det motsatta felslutet: det ideologiska eller moralistiska felslutet, som är en spegelbild av det naturalistiska dito och som leder lika fel i tankegångarna. Det ideologiska felslutet säger att så som tillvaron bör vara organiserad så är den också organiserad. Medan det naturalistiska felslutet brukar associeras med bl. a. nazismen så kanske det ideologiska felslutet mest borde vara associerat med Sovjetunionens diktator Josef Stalin och hans brutala politik under 1930-talet och framåt. Få verkar dock vara medvetna om detta, och jag tänkte därför kort diskutera detta här.

I många historiska vulgärborgerliga analyser så brukar Stalins Sovjet och Hitlers Nazityskland klumpas ihop som "samma andas barn" enligt en mycket förenklad kålsuparteori som förvirrar mer än den klargör. Det finns nämligen mycket stora skillnader mellan nazismen och stalinismen, inte minst vad gäller synen på hur biologin och biologisk forskning användes i den egna ideologiska propagandan. Något förenklat kan man säga att Adolf Hitler i sin argumentation flitigt använde sig av det naturalistiska felslutet, medan Josef Stalin använde sig av det ideologiska felslutet.

När man studerar populationsgenetikens historia, är det är idag lätt att förfasas över hur Hitler använde rasbiologi och genetiska argument i sin auktoritära politik. Detta har lett till en historiskt lätt förståelig misstro mot biologi, biologisk forskning och genetik bland stora delar av allmänheten som inte vill se Nazitysklands fasor upprepas. Därför möts ofta biologiska resonemang kring människans natur och den genetiska bakgrunden till människors beteenden med stor skepsis och ibland med djup misstänksamhet, inte minst från vissa samhällsvetare och humanister. Kulmen i denna ständigt pågående debatt nåddes nog under 1970-talet då den sociobiologin lanserades som en ny forskningsdisciplin av den amerikanske biologen E. O. Wilson. När Richard Dawkins några år senare populariserade en del nya evolutionära teorier i sin berömda, välskrivna och fortfarande mycket läsvärda bok "Den själviska genen" (1976) så utbröt ett mindre kulturkrig.

Sociobiologer, populationsgenetiker och andra evolutionsbiologer anklagades för såväl genetisk determinism som ogenerade försök att smyga in rasbiologi via de nya evolutionära teorierna om sociala system och evolutionen av samarbete och konflikter. Idag förefaller mycket av denna kritik som kraftigt överdriven. Få ifrågasätter t. ex. idag att mänskliga beteenden, inklusive mindre trevliga sådana, är åtminstone delvis grundade i vår biologi och vår evolutionära historia. Människan är en biologisk varelse, på gott och ont, och det finns ingen anledning att tro att våran evolution har styrts av några högre principer än andra organismer, d. v. s. vi är produkter av naturlig och sexuell selektion, och i någon mindre mån även av slumpmässiga förändringar av genpoolen ("genetisk drift").

Låt oss återvända till 1930-talet, Stalin och Hitler igen. I Stalins Sovjet valde man att att förkasta Gregor Mendels genetiska principer. Stalin menade att Mendels genetik var ett exempel på "borgerlig vetenskap", eftersom genotypen påverkade fenotypen, men fenotypen i sin tur inte kunde påverka den underliggande genotypen. Detta ansågs som djupt ideologiskt opassande för Josef Stalin, som ville ha enkelt formbara människor som kunde bygga upp Sovjetstaten. Det passade då inte med någon underliggande genetik som begränsade vad staten kunde göra med människorna. Detta var ett groteskt ideologiskt exempel på ett försök att genomdriva lamarckism i stor skala. Lamarckismen är en teori som bygger på att fenotypen påverkar genotypen, snarare än tvärtom som i fallet med mendelismen. Med andra ord: förvärvade egenskaper skulle kunna ärvas. En smed som arbetar hårt utvecklar kraftiga armmuskler, vilka hans söner i sin tur ärver i nästa generation och för vidare. Giraffen sträcker på sig lite varje generation, och den uttänjda halsen som han förvärvar förs vidare till avkomman.

Detta var en extremt utvecklingspositiv syn på världen och genetiken, som Stalin menade var den sanna och den riktiga, till skillnad från den "borgerliga" och förkastliga mendelska genetiken som däremot anammades i bl. a. Nazityskland. För att bygga upp sin nya "socialistiska" genetik utnämnde Stalin Trofim Lysenko till chefsgenetiker och sände de framstående ryska mendelska genetikerna till fångläger i Sibirien. Stalin hade stora planer, bl. a. ville han odla potatis i Sibirien. Detta skulle snabbt bli möjligt genom att potatisen skulle "förvärva" egenskaper genom att härdas i kylan. Dessa förvärvade egenskaper skulle sedan skrivas in i arvsmassan, enligt Lamarck's och Lysenkos ärftlighetsläror som var de ideologiskt korrekta teorierna i Stalins Sovjet.

Problemet var bara att naturen envisades med att följa de "borgerliga" genetiska lagarna som Gregor Mendel hade formulerat, inte den officiella "socialistiska" genetiken som Stalin trodde på av ideologiska skäl. Resultaten av Stalins och Lysenkos experiment var fullständigt misslyckade, eftersom förvärvade egenskaper inte kan nedärvas och det har hittills inte genomförts några experiment någonstans som har visat att detta är möjligt. Vare sig i Sovjetunionen eller i några andra länder. Än idag lider Rysslands jordbruk av de katastrofala experiment som Stalin genomförde, och som inte ledde fram till de stora skördar som utlovades.

Stalin gjorde alltså det klassiska ideologiska felslutet: så som Stalin ansåg att tillvaron borde vara organiserad, så måste den vara organiserad. Men den mendelska genetiken är tyvärr såpass krass så att genotypen påverkar fenotypen, men inte tvärtom. Det spelar ingen roll hur bra din far eller mor är på att läsa, skriva, sjunga eller måla: varje generation måste börja om från början och lära sig dessa färdigheter från början, de finns inte inskrivna i vår genetiska kod, trots alla tidigare generationers vedermödor.

Sammanfattningsvis kan vi nog konstatera att såväl det naturalistiska som det ideologiska felslutet kan utnyttjas av diktatorer och sannolikt kommer att utnyttjas även i framtiden. Den som till äventyrs trodde att om vi bara undviker det naturalistiska felslutet så kommer allting att gå bra, tar gruvligt miste. Adolf Hitlers socialdarwinistiska politik motiverades genom att säga att så här är det i naturen och därför bör samhället organiseras på samma brutala sätt. Josef Stalins misslyckade jordbrukspolitik och brutala styre å sin sida byggde på ideologiskt önsketänkande och en felaktig vetenskaplig teori om hur det genetiska arvet borde fungera, enligt stalinistiska ideal. Där Hitler försökte söka stöd i naturen för att etiskt motivera sin samhällsomvandling så försökte Stalin ändra på naturen, eftersom det var "fel" på densamma. I Stalins fall nöjde han sig inte med ekologiska vansinnesprojekt som att vända floder, utan Stalin och Lysenko trodde sig även kunna stå över de mendelska ärftlighetslagarna, vilket misslyckades kapitalt. Det går inte att beordra naturen att följa en socialistisk genetik, inte ens i ett brutalt enpartisystem.

Detta må förefalla som ett grymt och tröstlös budskap för socialister som vill omvandla samhället i en mer rättvis och förnuftig riktning. Vi kommer inte att få någon hjälp på traven av genetiken i denna strävan. Å andra sidan kommer genetiken knappast att stoppa utvecklandet av socialistiska alternativ, så det finns heller ingen anledning att bekämpa vare sig Mendel eller Darwin. Den mendelska genetiken är en realitet. Marxister och socialister måste, om de menar allvar med att de är materialister alltid utgå från verkligheten som den är, inte bara hur den borde vara. Detta är den viktigaste lärdomen av det misslyckade stalinistiska experimentet och fiaskot med att skapa en "socialistisk" genetik i Sovjetunionen. Precis som Mendel och Darwin kunde missbrukas av en diktatur (Nazityskland) så användes avståndstagandet från Mendel i en annan diktatur (Sovjetunionen) för att genomföra repressiv politik. Det finns alltså inga inneboende "goda" eller "onda" vetenskapliga teorier, det finns bara bra eller dåliga vetenskapliga teorier. Kriteriet på en vetenskaplig teori bör inte vara hur pass ideologiskt passande eller motbjudande den är för den egna världsbilden utan hur den faktiskt fungerar vad gäller att förklara tillvaron.

Socialister bör heller definitivt inte göra om samma misstag som en del välmenande humanister och vänsterintellektuella, som aldrig accepterade Darwin's och Mendel's teorier eftersom de ansågs ideologiskt osmakliga. Till dem hörde t. ex. författaren Arthur Koestler. Det ideologiska felslutet är en återvändsgränd, precis som det naturalistiska är det. Glöm inte det, och glöm i framtiden inte att kritisera båda felsluten varhelst de dyker upp.