Postmodernisten och feministen Kristina Hultman attackerar mig

Ingen läsare av denna blogg kan ha undgått att postmodernismen inte står särskilt högt i kurs hos mig. Denna moderna vidskepelse har orsakat enormt stor skada för vänstern och för vetenskapen. Jag skulle nog vilja gå så långt som att påstå att postmodernismen, jämsides med Platon's tankar om idévärlden som överordnad den materiella världen, är en av västerlandets största intellektuella katastrofer.

Förnekandet av existensen av en yttre, objektiv och mätbar verklighet och fokuseringen vid språk- och identitetsfrågor gör att postmodernismen i bästa fall är harmlöst flum, och i sämsta fall legitimerar ovetenskapliga irrläror och öppet vetenskapsförakt. Obegripligt nog föll många vänstermänniskor i farstun för denna kalkonfilosofi, i synnerhet under det galna 1990-talet, då vänstern hade svårt att hantera sin förvirring efter Berlinmurens fall och Sovjetblockets sammanbrott. Andra vänsterdebattörer har tidigare avslöjat den nakna postmodernismens pinsamheter, t. ex. fysikprofessorn Alan Sokal som skrev en skämtartikel i ironisk postmodernistisk anda, och lyckades få denna publicerad i en seriös postmodernistisk tidskrift. Sokhal gick därefter ut och avslöjade bluffen och redaktörerna för tidskriften ertappades med byxorna nere. Många var vi som njöt av Sokhals spratt med de ordbajsande postmodernistiska förvillarna, och många var vi som då hoppades att postmodernismen välförtjänt skulle börja tyna bort.

När vänstern alltmertog avstånd från förnuft, vetenskap och rationalitet och började ägna sig åt navelskådande språkkritik och postmodernistisk identitespolitik så jublade högern. När den postmodernistiska vänstern under 1990-talet diskuterade om verkligheten egentligen existerade eller om den vara bara en "social konstruktion" så var högern i full fart med att genomföra sitt nyliberala systemskifte i denna reellt existerande verklighet. I spåren av postmodernismens härjningar ser vi idag ett alltmer etablerat förakt och misstro mot vetenskaplig kunskap, vilket bl. a. tar sig uttryck i form personer som förnekar evolutionen eller den av mänskligheten pådrivna växthuseffekten. Sådana strömningar är ett direkt resultat av den kunskapsrelativistiska och vetenskapsfientliga syn som postmodernismen har bidragit till att etablera bland vissa intellektuella.

Tyvärr lever postmodernismen kvar i vissa kretsar där man gärna poserar som "vänster", bl. a. de urbana akademikerna kring den smala och pretentiösa tidskriften ARENA. I det senaste numret av detta glättiga och ytliga livsstilsmagasin för stockholms kulturella finvänster så skriver feministen och journalisten Kristina Hultman om naturen under titeln "Naturens pinsamma närvaro". Jag har läst denna artikel flera gånger, och begriper inte vad Kristina Hultman vill säga. Med risk för att jag nu kommer att bli anklagad för att ägna mig åt manliga härskartekniker mot en stackars värnlös feminist, så uppfattar jag texten som rena rama rappakaljan, fylld med kvasiintellektuella och innehållslösa politiska floskler. Vad menar t. ex. Hultman med:

"Förmågan till identifikation med detta katt- och vesslelika flockdjur med matriarkala böjelser beror på denna semantiska koppling. Surikat/kvinna. Djur/människa. Överlevnad. Gränserna mellan natur och kultur har för länge sedan lösts upp och börjat flyta. Natur och kultur imploderar i varandra. Djur görs mänskliga, människor till djur."

Eller det här:

"Om naturen inte finns? Om hon bara är en social konstruktion, så som samhällsvetenskapare och medvetandeforskare som Donna Haraway lär ut. Om det inte finns några granar och ollonborrar och fragg och väderlekssystem och miljösanerade jordar. Om det bara finns ord, och några enstaka hundar av mer eller mindre ädel börd som man kan bestämma sig för att älska. Kan hon verkligen dö då? För att kunna dö måste man väl finnas? Finns naturen? Vad säger vetenskapen?"

Bor man, likt Kristina Hultman, i Stockholm och mest hänger på kulturvänsterns trendiga kaféer på Södermalm i Stockholm så är det kanske förståeligt om man tvivlar på att naturen existerar eller att man kanske tror att naturen är en "social konstruktion" bland andra. Det känns dock som den slags postmodernistisk fotöljfilosofi som borde vara uttjatad och genomskådad vid det här laget och som de flesta av oss genomskådade sedan vi lämnade det gymnasieexistensialistiska pretentiösa tillståndet som vi alla passerat, men som de flesta klokt nog inte blir kvar i.

Nu råkar ju jag vara intresserad av såväl naturen som andra delar av verkligheten, och detta kanske inte är så mycket att hetsa upp sig för. En flummig postmodernist mer eller mindre spelar ingen större roll. Dessutom läses ARENA huvudsakligen av en liten snäv krets för inbördes beundran och artikeln gör således ingen större skada på det intellektuella samtalet inom vare sig vänstern i största allmänhet. Dock blir artikeln plötsligt ganska intressant när Kristina Hultman attackerar mig personligen, liksom min doktorand Thomas Gosden för ett pressmeddellande från Lunds Universitet som kom ut i somras om våran forskning på flicksländors parningssystem:

"En närstående till mig skickar ett tips via mejlen. Det är ett pressmeddelande från Lunds universitet med rubriken: ”Insektsvärldens egen dragking undviker sexuella trakasserier”.
Två biologer, Erik Svensson och Thomas Gosden, vill dra uppmärksamhet till sig och informera om sin forskning. Texten handlar om trollsländor, men är indränkt i föreställningar om mänskligt beteende.
Försök till parning omtalas som ”sexuella trakasserier”, och när en typ av honor hos flicksländan (jo, den heter faktiskt så) har samma färg som hanarna, beskrivs den som dragking.
Honans strategi är ”att härma hannens utseende”. På så sätt undviker hon – till skillnad från ”de mer populära” gula och röda flicksländorna – att bli ”påhoppad”, står det i biologernas pressmeddelande.
Ja, vad ska man säga om vetenskapen i den tid vi lever i? Att den ofta är sexualpolitiskt hjärndöd, och att universitetsfolk inte drar sig för att sälja forskning med hjälp av medialt intresse-väckande könsrollsanalogier."

Tja, vad ska man säga om detta? Artikeln som pressmeddelandet handlade om finns publicerad här, för den som vill läsa vad den handlade om och bilda sig en egen uppfattning. Och pressmeddelandet från Lunds Universitet skrevs inte av mig eller Thomas Gosden, så Hultmans påstående att vi har skrivit denna text för att dra uppmärksamhet till oss är helt felaktigt. Detta hade Kristina Hultman lätt kunnat ta reda på om hon hade ansträngt sig lite mer, t. ex. genom att läsa artikeln eller rentav kontakta undertecknad. Den som är intresserad av att lära sig mer om dessa sländor kan också se på en film där vi berättar mer.

Genom åren har jag blivit alltmer pragmatisk, och accepterat att forskningen inte alltid beskrivs exakt på det vis jag skulle vilja se den beskriven i tidningartiklar. Trots allt är jag en varm anhängare av populärvetenskap, och det är viktigt att föra ut forskningsresultat, även om dessa alltid kan missupfattas eller vinklas. Om alternativet är att aldrig våga yttra sig eller berätta om sin forskning, så föredrar jag risken att bli missupfattad som ett pris värt att betala för att kunna dela med mig av glädjen att utforska naturen och lära känna densamma.

Pressmeddelandet var skrivet i populär stil, och själv hade jag nog inte uttryckt mig på exakt det vis som texten löd. Men å andra sidan så måste vi forskare acceptera att våran forskning ibland beskrivs i relativt ytliga och populära termer som inte helt gör våra resultat rättvisa eller visar på den fulla komplexiteten i forskningen. Trots allt så behöver såväl professionell forskning eller populärvetenskap språkliga analogier för att kunna föras ut och kommuniceras. Att då Kristina Hultman hakar upp sig på vissa yviga formuleringar och väljer att lyfta fram ordet "dragking" som något löjeväckande och stötande är lite tråkigt. Det vittnar också om brist på humor och distans. Andra feminister jag känner har inte haft några större problem med dessa formuleringar, och kan se bortom de mer eller mindre väl valda analogierna. Oavsett om man är feminist, socialist, konservativ eller liberal måste man kunna ha en viss distans till sina åsikter och inte ta allting så förbannat bokstavligt. Tycker jag iallafall.

Det hade varit mer intressant om Hultman istället kanske hade valt att fundera lite mer kring vad artikeln handlar om, och lagt fram någon alternativ förklaring till att det finns honor hos dennaflicksländeart som (faktiskt!) är identiskt tecknade som hannar och som dessutom har lägre parningstakt än de andra hontyperna. Fenomenet existerar faktiskt Kristina Hultman! I naturen (som också existerar, iallafall i min värld, i Skåne). Till slut tycker jag också att det är ganska komiskt att Hultman gör sig lustig, ja rentav försöker politisera det faktum att dessa sländor heter flicksländor, ungefär som om detta också är något som de sexualpolitiskt hjärndöda forskarna från Lund har bestämt.

Kristina Hultman må betrakta mig som sexualpolitiskt hjärndöd, och är givetvis i sin fulla rätt att förlöjliga och misstänkliggöra såväl min som annan biologisk forskning. Jag är dock hellre sexualpolitiskt hjärndöd, än jag är hjärndöd i största allmänhet, skulle jag vilja replikera till Hultman. Hultman, som varit aktiv i Femistiskt Initiativ, illustrerar med sin märkliga artikel med all önskvärd tydlighet varför detta smala och verklighetsfrånvända politiska projekt misslyckades i senaste valet, och sannolikt inte kommer att lyckas i framtiden heller. Får man hoppas.

Hultmans obegripliga och pretentiösa artikel i ARENA har än en gång bekräftat min bild av postmodernismen som ett tomt och pretentiöst intellektuellt skal av floskler. Med tanke på vad mycket postmodernistiskt identitetsflummigt trams som tidigare har publicerats i ARENA, t. ex. av Karolina Ramqvist och Magnus Linton så får man väl konstatera att Hultman fortsätter att föra traditionen vidare. Själv betraktar jag dock det närmast som en ära att bli förolämpad av en tidning som huvudsakligen läses av en krets av pretentiösa, kaffe-lattedrickande, ytliga stockholmsintellektuella med vänsteretikett. Det tyder på att jag fortfarande har någonting intressant att säga om verkligheten och den reellt existerande naturen som den ser ut utanför Stockholms stadsmurar.