Vetenskapsåret 2007 i PLoS ONE

I dagarna firade den nystartade vetenskapliga tidskriften PLoS ONE sin ettårsdag. Eftersom jag har haft förmånen att delta i processen och uppbyggnaden av denna nya tidskrift tänkte jag här göra några reflexioner kring året som gått och tidskriftens framtid.

PLoS ONE, liksom andra vetenskapliga "Open Access"-tidskrifter bygger på ett helt nytt publiceringskoncept: kostnaderna för publicerade artiklar betalas direkt av forskargrupperna, snarare än tas ut i efterhand, via prenumerationsavgifter från universitetsbiblioteken. Detta må tyckas vara en liten och ointressant teknisk publiceringsdetalj, men den är viktig och får dramatiska konsekvenser för spridningen av vetenskapliga resultat. Vetenskapliga artiklar som publiceras i "Open Access"-form blir nämligen fritt tillgängliga för alla efter publicering - inte bara de som råkar ha tillgång till universitetsbibliotek som har råd med de dyra prenumerationsavgifterna. Det innebär att alla - forskare, allmänhet, journalister och politiker - kan ta del av nya vetenskapliga rön, så länge de har tillgång till internetuppkoppling. På längre sikt kommer detta att leda till att vetenskapen sipprar ut till större delar av samhället och förhoppningsvis stärks dialogen mellan vetenskapssamhället och samhället.

Det är viktigt att påpeka att "Open Acess"-publicering inte innebär ett avsteg från traditionell faktagranskning av experter, s. k. "peer review", en missuppfattning som tyvärr fortfarande florerar bland en del forskare som är skeptiska till "Open Acess"-konceptet. Tvärtom, så fungerar "Open Access"-tidskrifter precis som traditionella vetenskapliga tidskrifter med vetenskaplig redaktion och expertgranskning av insända artiklar. När PLoS ONE startade för ungefär ett år sedan fanns det dock en utbredd skepsis bland många forskare mot detta ambitiösa nya projekt. Fanns det verkligen plats för ytterligare en allmänvetenskaplig tidskrift? Skulle PLoS ONE publicera urskiljningslöst eller skulle man måna om den vetenskapliga kvalitén? Dessa reservationer hyste även jag, när jag tackade ja till att ingå den vetenskapliga redaktionen för PLoS ONE. Men jag tyckte att det var värt ett försök, och jag har inte ångrat mig. Tvärtom så har det gångna året klart visat att mina och andra forskares farhågor och reservationer var ogrundade: Jag vågar nog påstå att PLoS ONE har blivit en succé, och har kommit för att stanna. Under året som gått har jag behandlat flera mycket intressanta manuskript, varav flera blivit accepterade för publicering (se t. ex. den här och här). Kvalitén på de manuskript jag har hanterat har varit lika hög, och oftast högre, som de manuskript jag hanterat i andra tidskriftsredaktioner som jag medarbetat i.

Men även mina redaktionskollegor har hanterat intressanta manuskript och artiklar, som har varit minst lika bra som de som jag har haft förmånen att läsa. Den kanske mest häpnadsväckande och sensationella artikeln som publicerats under året i PLoS ONE är den här artikeln om anatomin hos en växtätande dinosaurie som väckte en hel del berättigad uppmärksamhet och ledde till mer än 500 medienoteringar. Publiceringen av denna nogranna fossilrekonstruktion är en vetenskaplig och publiceringsmässig triumf för "Open Access" och tidskriftsnykomlingen PLoS ONE, och denna artikel hade säkerligen platsat i Nature eller Science eller någon av de andra traditionella högstatustidskrifterna.

På ett bredare, politiskt och ideologiskt plan, så innebär "Open Access"-publiceringens snabba frammarsch ingenting mindre än en social och kunskapsmässig revolution. Vetenskaplig kunskap "stängs" inte längre "in" och reserveras för ett fåtal och en liten vetenskaplig och ekonomisk elit, utan dess frukter kan nu spridas till andra delar av mänskligheten, inklusive fattiga länder och universitet. Utbildningsmässigt hoppas jag och många andra att "Open Access" kommer att revolutionera även undervisningen i framtiden - på såväl grundutbildnings- som universitetsnivåerna. Och slutligen innebär "Open Acces"-publicering att det privata ägandets makt trängs tillbaka och vi bidrar till att skapa en gemensam zon, eller en elektronisk "allmänning", där hela mänskligheten får ta del av den vetenskapliga kunskapen.

Den vetenskapliga kunskapen kan inte - och bör inte - kunna "ägas" av några stora företag eller eller mäktiga privatägda vetenskapliga förlag. Den vetenskapliga kunskapen tillhör hela mänskligheten - precis som luften vi andas, och som våra andra naturtillgångar också borde göra. Ytterst sett är detta en demokrati- och ägandefråga, och därmed en socialistisk vision, som utmanar privategendomens makt och kapitalismen. Men detta är en längre historia som jag får utveckla i något annat blogginlägg i framtiden.

Kraftig expansion av vindkraften i Sverige

Såpass olika ideologiskt olika organ som Yelah, Dagens Nyheter och Affärsvärlden skriver om den kraftiga expansionen av vindkraften i Sverige. Det tidigare målet om 10 Twh elproduktion från vindkraften i Sverige år 2020 har nu visat sig vara för pessimistiskt och har därför skrivits upp av Energisparmyndigheten till 30 Twh. Den senare siffran kan även den vara en underskattning och kan istället visa sig bli 45 Twh, enligt Affärsvärlden. Den sistnämnda siffran skulle då motsvara 30 procent av den årliga elenergiförbrukningen i Sverige.

Den kraftiga expansionen av vindkraften i Sverige, där vi fortfarande ligger långt efter våra mer framsynta grannar Tyskland och Danmark, visar att det som tidigare påstods vara "omöjligt", alltså utvecklandet av alternativ till fossila bränslen som olja och kol och kärnkraft, inte alls var omöjligt när det väl kom till kritan. Såväl kol- och oljeindustrin som kärnkraftslobbyn har alltså visat sig ha rejält fel vad gäller möjligheten att erhålla elenergi i stor skala från vindkraften. Delvis kan vi tacka klimatfrågans ökade betydelse och det höga oljepriset för denna utveckling. När vindkraften får möjlighet att konkurrera på mer jämlika villkor med andra energislag blir alltså det "omöjliga" plötsligt möjligt. Även om vindkraften inte kommer att bli den enda eller ens dominerande energikällan i Sverige, så kommer den att utgöra ett viktigt komplement till andra energislag.

En del kärnkraftsförespråkare hoppas nog på en renässans för den "rena" kärnkraften som påstås inte bidra till växthuseffekten (detta är iochförsig fel om vi tar hänsyn till hela produktionskedjan, inklusive brytning och transporter, men det är inte huvudpoängen här). Problemet med denna inställning är att om vi ska ersätta alla traditionella energislag med kärnkraftsel så kommer vi att få bygga så många kärnkraftverk så att det inte är realistiskt, ens om man skulle eftersträva denna lösning.

Ett annat problem är att kärnkraften inte är ekonomiskt lönsam, trots påståenden om motsatsen från dess förespråkare. Hur hänger det ihop? Jo, för att kärnkraften ska kunna konkurrera på lika villkor med andra energikällor krävs det statliga försäkringsgarantier mot eventuella olyckor, t. ex. härdsmältor (hur osannolika dessa än må tyckas vara). Inget privat försäkringsbolag i Sverige har hittills velat teckna marknadsmässiga försäkringar mot sådana här olyckor eftersom de förväntade kostnaderna i form av bl. a. skadestånd till allmänheten skulle leda till skyhöga premier, vilket i sin tur skulle leda till enormt höga produktionskostnader för varje producerade Twh timme kärnkraftsel. Följdaktligen har staten varit tvungen att garantera dessa försäkringskostnader för kärnkraftsindustrin. Med andra ord: Kärnkraftsindustrin är statligt subventionerad via försäkringsgarantier, och skulle gå omkull direkt och konkurreras ut av andra energislag om dessa statliga subventioner avvecklades. Kärnkraftsindustrin skulle aldrig överleva på en helt avreglerad och privatiserade elmarknad. Kärnkraftsel skulle aldrig kunna konkurrera med vindkraften och dess betydligt lägre försäkrningskostnader. Följdaktligen har kärnkraften en osund konkurrensfördel gentemot övriga energislag.

Det är onekligen ironiskt att de två främsta kärnkraftsförespråkande partierna - Moderaterna och Folkpartiet - också är de två mest marknadsliberala partierna, som sällan försummar att säga att "staten ska minsann inte driva företag" eller "staten ska inte subventionera företag". När det gäller kärnkraftsindustrin och dess jättelika statliga subventioner så är dock inte moderater och folkpartister lika benägna att låta marknaden styra längre. De så omhuldade principerna om "marknadsmässighet" och frånvaro av statlig inblanding gäller inte längre. Då är det plötsligt viktigare att pumpa in skattemiljarder i statliga subventioner till en ålderdomlig industri som inte klarar sig på marknaden. Nu kanske det blir ändring på detta i framtiden, med vindkraften och andra förnyelsebara energikällors kraftiga expansion.

Lars Gustafsson om liberalismens klimatvåndor

Jag och flera andra bloggare och vänsterdebattörer har tidigare kritiserat liberaler och borgerliga debattörer som vägrat ta klimathotet på allvar - antingen genom att förneka det eller förminska problemet. Liberalernas ovilja att diskutera klimathotet bottnar antagligen i en rädsla för att de klassiska liberala verktygen - marknaden och indivdidernas fria val - ska visa sig otillräckliga för att stoppa den globala uppvärmningen. Det finns nog en hel del fog för denna oro bland liberalerna. Ska klimathotet avvärjas krävs mer statliga regleringar, skatter och internationella överenskommelser, som begränsar marknadens makt. Och sådana politiska åtgärder brukar liberaler sky som pesten - eftersom de luktar "socialism". Mycket tyder på att en effektiv framtida klimatpolitik kommer att befinna sig i spänningsfältet mellan nykeynesiansk regleringspolitik och en modern ekosocialism med inslag av demokratisk planhushållning.

En av de få borgerliga debattörer, ja kanske den enda av betydelse i Sverige, som verkar ha insett liberalismens dilemma och svårigheter på klimatområdet är faktiskt författaren Lars Gustafsson. Om Gustafsson bör klassificeras som liberal eller konservativ må vara en smaksak - men helt klart är att han hyser borgerliga sympatier. Och till skillnad från flera av sina liberala meningsfränder som viftar bort klimathotet med de sedvanliga trosvissa dogmerna om att "marknaden kommer att lösa problemet" så vågar faktiskt Lars Gustafsson mer förutsättningslöst diskutera liberalismens klimatproblem. Gustafsson ska ha all heder för detta, och jag lyfter på hatten för en borgerlig debattör som äntligen vågar problematisera den liberala ideologin och dess begränsningar idag. Utan att på något sätt hålla med Gustafsson i allt han säger i sin artikel väljer jag ändå att lyfta fram några tänkvärda stycken som är väl värda att begrunda. Inte minst för de liberaler som också oroar sig för klimathotet:

"Men alldeles bortsett från denna, för några mycket lönsamma opportunism och från alla osäkerheter som vidlåder computersimuleringar, står det ju alldeles klart att den nuvarande globala moderniseringen innebär mycket allvarliga risker. Hur det är med realismen i den kringresande domedagsprofeten Al Gores ständigt växande översvämningsscenarier kan den ännu tänkande möjligen fråga sig, men uppenbart är ju att folkvandringar, massvält och krig kan följa i den stora omfördelningens spår."

..

"Det är här som klassiska liberala grundsatser kan bli problematiska och därmed också intressanta på nytt. Den klassiska liberalismen, som vi möter den hos Adam Smith i Nationernas välstånd är en jämviktslära.
Enskilt intresse och allmänt väl sammanfaller, om processerna får tillräcklig tid och tillräckligt stor skala för att verka. Den frie medborgaren, styrd av egna impulser – inte fursten eller ministern – är den optimale politiske aktören. Detta är före den brittiska förupplysningen en främmande tanke."

Notera här att Gustafsson påpekar att den klassiska liberalismen i Adam Smith's tappning är en jämviktslära som behöver tid för att åstadkomma resultat. Häri ligger problemet för liberalismen inför det växande klimathotet: Finns denna tid verkligen att tillgå och har vi råd att vänta på att "marknaden" ska finna ett nytt jämviktsläge? Måste vi inte handla nu - innan det är försent? En del liberaler verkar fortsätta att tro att det bara är att köra på - marknaden kommer ändå att lösa problemen utan politikens hjälp.Men hur många tror på allvar idag att detta kommer att fungera?

Gustafsson avslutar med några intressanta frågor - utan att själv ge några svar - frågor som är angelägna för såväl liberaler och som även vi anhängare av andra politiska ideologier har anledning att fundera över:

"Vilka etiska regler gäller? Den moderna miljödebatten, särskilt det avsnitt som handlar om global upphettning förefaller utgå från att lösningarna ligger inom räckhåll för individuella handlingar. Börja cykla. Avstå från buteljvatten. Detta är djupast en liberal tro. Frågan är om sådana livsstilsförändringar har någon som helst relevans.
Föreställningen att några som helst etiska eller oetiska handlingar skulle kunna hindra den kinesiska eller den indiska produktivitetsutvecklingen förefaller inte mindre orealistisk. Kort sagt: liberalismen förefaller ha förts åt sidan.
Som ofta har påpekats har vi ett slags moralfilosofiskt skruvstäd här. Är detta det ställe där den politiska filosofi som har visat sig framgångsrikare än någon annan sedan 1600-talets slut – upplysningens och senare liberalismens – plötsligt ska visa sig orörlig och hjälplös?
Eller finns det kanske sprickor i muren? Som ännu inte kan urskiljas? Problemformuleringar som löser knuten och som våra olika dogmer ännu hindrar oss från att utföra?"

Har Gustafsson rätt i att "liberalismen förefaller ha fösts åt sidan" är det en intressant insikt från en debattör och författare som i grunden är positivt inställd till liberalismen. Det "moralfilosofiska skruvstäd" som liberalismen nu befinner sig i - enligt Gustafsson - har påtalats tidigare av vänsterdebattörer som författaren Andreas Malm och Göran Greider. Kanske har denna insikt och kritik mot liberalismens tillkortakommanden nu börjat tränga in i föreställningen hos en del liberaler - får man hoppas. Föreställningen att klimathotet enbart ska kunna avvärjas genom att lita till enskilda individers "livsstilsval", utan omfattande politiska styrmekanismer avfärdar Lars Gustafsson - med all rätt - som en naiv liberal utopi.

George Orwell's "1984" redan här?

Enligt ett nytt utredningsdirektiv ska det bli lättare för polisen att spåra individuella datorers IP-nummer i kampen mot brottsligheten. Det finns skäl att oroa sig för kränkningar av den individuella integriteten, av precis samma anledning som man bör vara skeptisk till buggning och telefonavlyssning. Vad värre är: Polisen vill också kunna spåra individuella IP-nummer redan innan det finns misstänkt gärningsman! Det är smått häpnadsväckande att sådana här förslag ogenerat förs fram i demokratin Sverige år 2007. Tyska jurister och journalister som upplevde den stalinistiska diktaturen i DDR/Östtyskland innan Berlinmurens fall 1989 har följdaktligen konstaterat att Sverige går längre än dåtidens stalinistiska regim i sin övervakning av enskilda medborgare.

Vad värre är: denna auktoritära och repressiva utveckling fortgår i Sverige utan någon större debatt, kanske för att såväl den nuvarande moderata justitieministern Beatrice Ask som den förra socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström inte har några invändningar mot sådana här förslag. När moderater och socialdemokrater är så överens som de är så finns det skäl för demokrater av alla andra politiska schatteringar att oroa sig för vart Sverige är på väg. Vill vi verkligen ha ett samhälle där våran datatrafik och våra aktiviteter på nätet kan övervakas av polisen helt utan regleringar? Vill vi verkligen att polisen ska kunna följa vilka hemsidor vi besöker och på vilka bloggar vi kommenterar och diskuterar? Vad händer t. ex. om ett rötägg inom polisen, med kopplingar till högerextrema våldsgrupper, "läcker" information om vänsteranhängares aktiviteter? Hur påverkar detta säkerheten för politiska aktivister - i alla läger? Det finns skäl att sätta ner foten nu och säga kraftfullt "NEJ" till Storebror och marshen mot "1984"-samhället.

"Chockdoktrinen" - år 2007 och decenniets viktigaste politiska verk?

En av årets julklappar till mig var Naomi Kleins nya bästsäljare "Chockdoktrinen". Jag var initialt rätt skeptisk till denna bok eftersom jag tyckte hennes förra succé "No Logo" var rätt så tjatig. Men efter att ha läst ungefär en tredjedel av "Chockdoktrinen" kan jag konstatera att den överträffar mina förväntningar. Även för mig, som betraktar mig som hyfsat insatt vad gäller nyliberal ideologi och politik, så presenterar Naomi Klein en hel del nyheter. Boken rekommenderas alltså starkt, och jag tror personligen att den kommer att påverka den politiska debatten i många år framöver, minst lika mycket som "No Logo" gjorde. Det är inte konstigt att nyliberaler och borgerliga debattörer på t. ex. Neobloggen blir nervösa; Naomi Klein avslöjar obarmhärtigt de nyliberala myterna hos denna numera tämligen diskrediterade politiska strömning. I brist på sakliga argument mot Naomi Klein nöjer sig Neofolket med att avfärda henne som "snygg och arg men mest bara knäpp". Det säger en hel del om det intellektuella tillståndet hos en av de få kvarvarande nyliberala bastionerna i Sverige idag.

Från vänster kritiseras också Naomi Klein, bl. a. av Anders Svensson. Kritiken från vänster går ut på att Naomi Klein inte är "riktig" vänster, i så måtto att hon knappast är en ortodox marxist. Sakligt sett är detta korrekt, Naomi Klein förespråkar snarare en slags socialdemokratisk blandekonomi, med en stark offentlig sektor, kooperativ och en reglerad marknad. Jag menar dock att kritiken från vänster är något missriktad. Visst kan man kritisera Klein för att underskatta svårigheterna i att upprätthålla den tunna balansen mellan plan och marknad som traditionell socialdemokratisk blandekonomi innebär, och visst finns det skäl att driva mer radikala krav än hon gör i sin bok.

Men samtidigt måste vi hålla i minnet att efter mer än tjugo år av nyliberal ideologisk hegemoni så är även socialdemokratisk blandekonomi smått revolutionärt idag. Det ser vi inte minst i Venezuela, där Hugo Chávez genomfört en rad försiktiga ekonomiska reformer som syftar till stärka den offentliga sektorn, bygga ut välfärdsprogrammen och öka statens uttag av vinster från oljebolagen till Norges nivå, samtidigt som större delen av näringslivet fortfarande är i privat ägo. Chávez tämligen måttfulla ekonomiska politik demoniseras och utmålas av bl. a. USA som stalinism á la 1930-talets Sovjetunionen, när det i själva verket är en politik som mer liknar den mer radikala socialdemokratin i Sverige på 1970-talet. Och socialdemokratisk politik av detta slag är oerhört mycket mer att föredra än de moderatkopior som tagit över rörelsen idag, och där likheterna mellan Reinfeldt och Sahlins partier är större än skillnaderna.

Nog om detta. Läs "Chockdoktrinen". Och häpnas över nyliberalernas ogenerade historieförfalskning över bl. a. det "Chilenska ekonomiska undret" som brukar anföras som ett bevis för nyliberalismens förmåga att skapa snabb ekonomisk tillväxt och få bukt med inflationen. Den ekonomiska politik som genomfördes i Chile efter Augusto Pinochets militärkupp mot den demokratiskt valde socialisten Salvador Allende byggde på ekonomiska råd från den nyliberala "Chicagoskolan" och Milton Friedman. Den ekonomiska "chockterapi" som nyliberalerna förespråkade på 1980-talet i Latinamerika och på 1990-talet i Ryssland och Östeuropa misslyckades så kapitalt så att t. o. m. dess tidigare entusiastiska förespråkare har medgett att de hade fel i sina prognoser.

Klein visar dock övertygande i sin bok att den ekonomiska tillväxten i Chile tog fart först efter ett helt decennium, på 1980-talet, då Pinochet övergivit den extremt nyliberala politik som han införde direkt efter kuppen, och då han återreglerade ekonomin efter att den befunnit sig i fritt fall. Även den nyliberala österrikaren Friedrich von Hayek beundrade den ekonomiska politiken i Pinochet's Chile och gav Margareth Thatcher i Storbritannien rådet att införa samma politik där. Thatcher förklarade dock för Friedrich von Hayek att det fanns en allvarlig begränsning: Storbritannien kunde inte genomföra denna politik fullt ut om landet ville fortsätta att vara en demokrati, och politiken i Chile kunde endast genomföras eftersom landet var en stenhård militärdiktatur.

Intressant nog har såväl Milton Friedman som Friedrich Hayek fortfarande okritiska beundrare bland svenska högerdebattörer, bl. a. de reaktionära lundaprofessorerna Bo Södersten och Germund Hesslow. Dessa och andra högerdebattörer menar att den offentliga sektorn och skatterna i princip ska minimeras, för annars väntar en säker "väg till träldom" för att citera nyliberalen Friedrich von Hayek. Denna ekonomiska skrivbordsteori har dock sällan visat sig stämma i verkligheten. Erfarenheterna från 1900-talets kriser visar snarare motsatsen: den ekonomiska tillväxten i världen var betydligt högre på 1950-. 1960 och 1970-talen, innan de nyliberala avregleringarna och privatiseringarna drevs igenom i stor skala på 1980- och 1990-talen.

Att nyliberalismen misslyckats kapitalt med att skapa tillväxt överallt där den har prövats och aldrig kunnat genomföra sitt politiska program annat än i militärdiktaturer tycks inte bekymra Germund Hesslow, Bo Södersten och andra trosvissa högerdebattörer. Det är först på senare år, efter att ha övergivit de nyliberala doktrinerna, som Latinamerika har uppvisat en positiv ekonomisk utveckling i form av mycket höga tillväxttal. Två av de tre länder som ligger i topp vad gäller ekonomisk tillväxt i dagens Latinamerika är Argentina och Venezuela. Båda dessa latinamerikanska länder är också de som mest tydligt har tagit avstånd från den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitiken, som medvetet har stärkt statens och den offentliga sektorns roll i ekonomin och som också har stimulerat den inhemska konsumtionen. Detta har gett goda resultat i form av mycket hög ekonomisk tillväxt, ökat välstånd och minskad arbetslöshet. Där nyliberalismen har misslyckats har det fötts motkrafter och dagens starka ekonomiska utveckling i Latinamerika har falsifierat de nyliberala ekonomiska dogmerna och visat att en annan värld är möjlig.

Bilder från Namibia

Tidigare i år gjorde jag en forsknings- och konferensresa till Namibia i södra Afrika. Jag har tidigare utlovat bilder från denna resa, och nu har jag äntligen bearbetat dem och lagt ut dem för beskådan. Välkomna in och titta! Kommentera gärna eller skriv i gästboken.

DN:s ledarredaktion om Zuma och ANC

Som väntat vann Zuma valet om att bli ordförande i Sydafrikas regeringsparti ANC. Zuma besegrade den nuvarande sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki. Jag känner inte till Zuma tillräckligt väl för att kunna uttalla mig om hans politiska program, utöver de tämligen ytliga artiklar som publicerats i mainstreammedia, inklusive Dagens Nyheter. Uppenbarligen har Zuma en tämligen unken kvinnosyn, och uppenbarligen tar han också alltför lätt på AIDS- och HIV-problematiken. Härvidlag skiljer Zuma sig dock inte nämnvärt, vare sig till det bättre eller sämre, från sin föregångare Thabo Mbeki.

Ingen kan på allvar hävda att Mbeki har varit en bra ledare för Sydafrika, såvida man inte accepterar de kvarvarande skriande ekonomiska orättvisorna, den ökade kriminaliteten och myndigheternas njugga och fördomsfulla inställning till AIDS-sjuka. I så måtto kan knappast Zuma bli sämre än den minst sagt maktfullkomlige Thabo Mbeki. Detta under förutsättning att Zuma inte fälls för de korruptionsanklagelser som har riktats mot honom, för då lär han knappast bli aktuell som ny president. Helt klart är dock att valet av Zuma avspeglar en önskan hos ANC:s gräsrötter om en tydligare fördelningspolitik och en kritik mot den nyliberala ekonomiska politik Mbeki har stått för. Det återstår att se om Zuma enbart rider på denna legitima frustration, eller om han bara är en politisk opportunist som utnyttjar vänsterkritiken mot Mbeki för sina egna personliga syften.

Det är dock intressant att läsa Dagens Nyheters reaktion på ledarsidan, som visar att borgerligheten i Sverige uppenbarligen inte har förstått de djupare politiska underströmningarna som resulterade i valet av Zuma:

"Den vita skattekraften har beskrivits som en av Sydafrikas största "naturtillgångar". Nelson Mandela var väl medveten om att förutsättningarna för de fattiga svarta var helt avhängiga av att han lyckades få de rika vita att stanna i landet. Zuma har lovat ännu mer offentligt stöd till ett folk som i hög grad redan lever på socialbidrag. Utländska investerare har dragit öronen åt sig. Valutan har fallit."

Det finns en obehagligt rasistisk och föraktfull underton i DN:s nyliberala politiska perspektiv, där "socialbidragstagare", oavsett om de befinner sig i Sverige eller i Sydafrika, betraktas som en slags samhällsparasiter som inte vill arbeta. De vita beskrivs däremot som en "naturtillgång", som helst inte ska störas i sin priviligierade tillvaro. Sitt still i båten alltså, och våga inte höja några skatter!

För mig, som gjorde ett kort besök i Johannesburg och Sydafrika i våras, är detta ett häpnadsväckande arrogant och cyniskt resonemang från DN:s sida. I kåkstäderna i Sydafrika lever miljoner människor i armod, och många av dem skulle säkerligen göra vadsomhelst för ett välbetalt arbete. De få som lyckas få någon form av "bidrag" från staten kan skatta sig lyckliga. Ojämlikheten mellan svarta och vitas levnadsförhållanden är grotesk, vad gäller såväl bostadsstandard som inkomster och utbildning. Att dessa extrema klyftor mellan svarta och vita är ett stort problem för Sydafrika, och att en ekonomisk utjämning måste ske, borde även liberaler och borgerliga humanister kunna erkänna. Sker det ingen ekonomisk utjämning, frivillig eller ofrivillig, via skatter, bidrag och skapandet av arbetstillfällen för den svarta majoriteten, kommer säkerligen kraven på tvångskonfiskering av de vitas jordegendomar att resas och vinna allt starkare gehör. För den som värnar den privata äganderätten borde det alltså inte vara svårt att inse att det gäller att hellre förekomma än förekommas.

Alternativet till en utveckling i Sydafrika som liknar den i grannlandet Zimbabwe kan knappast vara att inte göra någonting och acceptera status quo, som DN tycks förorda. Alternativet måste vara att skapa ett mer jämlikt välfärdssamhälle från grunden, där hudfärg inte avgör utbildning och levnadsstandard. Jag skulle vilja se DN:s ledarredaktion promenera ut i Soweto eller andra kåkstäder och förklara för invånarna där att de inte ska ställa krav på förbättrade levnadsförhållanden eller kräva att de vita ger upp sina privilegier och delar med sig av makten och rikedomarna. Min gissning är att de annars så självsäkra stockholmsliberalerna hade haft svårt att få gehör för sina åsikter. Men så lever också DN:s ledarredaktion sitt eget liv, i en skyddad verkstad, från verkligheten i såväl Sverige som Sydafrika.

Kubakritik från vänster

Min namne och bloggkamrat Anders Svensson har skrivit ett mycket bra och balanserat och kritiskt inlägg om Kuba. Läs gärna detta. När det gäller Kuba så präglas debatten annars, från såväl höger- som vänsterhåll, mest av förutsägbara ryggmärgsreflexer. Antingen är Kuba ett socialistiskt paradis (leninister, kommunister, Svensk-Kubanska Vänskapsföreningen) eller så är det ett helvete på jorden, jämförbart med Nordkorea och de gamla stalinistiska öststaterna (Fredrik Malm, och många andra borgerliga och liberala bloggare).

Få verkar kunna hålla två bollar i luften samtidigt: Å ena sidan har Kuba ett föredömligt hälso- och sjukvårdssystem och satsar mer än många andra länder i samma ekonomiska situation på utbildning, å andra sidan präglas den karibiska ön av ett enpartisystem och politisk repression och åsiktförtryck gentemot meningsmotståndare. Anders klarar dock elegant av denna balansgång och konstaterar flera saker som jag ställer upp på:

"Det är helt riktigt att inte jämställa Kuba med de före detta stalinistiska enpartidiktaturerna i Östeuropa. Likaså att belysa det politiska inflytande som det kubanska folket trots allt har genom personval till sina politiska församlingar, arbetarparlament, folkomröstningar och självförvaltning. Kuba måste också, som vilket annat land som helst, tillerkännas rätten att ingripa mot krafter som finansieras av främmande makt (USA), yttringar som inte så sällan försöker försvaga det kubanska samhället med hjälp av terror och sabotage. "

Å andra sidan kan detta yttre tryck mot Kuba inte ursäkta inskränkningarna i demokratin och det politiska åsiktsförtrycket på ön:

"Lika viktigt är det emellertid att betona och belysa bristerna i demokratin och arbetarinflytandet på Kuba. Det innebär bland annat att det kubanska folket saknar möjligheter att presentera alternativa politiska plattformar till den förda politiken, rätten att bilda tendens- och fraktionsbildningar saknas inom kommunistpartiet och likaså rätten att bilda partier utanför kommunistpartiets kontroll. I avsaknad av det kan inte det kubanska folket effektivt kontrollera den förda politiken utan är prisgivet åt maktkampen inom kommunistpartiets slutna krets och mellan olika makthavande skikt inom det kubanska samhället."

Till detta skulle jag vilja tillägga att om jag skulle välja något land utanför Sverige som jag skulle bosätta mig i, så skulle knappast Kuba vara mitt förstahandsval. Men om jag endast gavs möjlighet att välja mellan ett antal länder som brister i demokratiska fri- och rättigheter, så är jag inte säker på att Kuba skulle bli mitt sistahandsval. Är förtrycket på Kuba verkligen värre än i t. ex. de USA-stödda diktaturerna Saudiarabien, Marocko eller Etiopien? Snarare är det mycket värre att vara oppositionell i dessa betydligt mer repressiva diktaturer, och vi hör knappast skuggan av kritik mot dessa länder jämfört med den extrema mediala fokuseringen på Kubas människorättsbrott.

Även Sverige kritiseras med jämna mellanrum av bl. a. Amnesty International, t. ex. när vi skickade terrormisstänkta egyptier tillbaka till sitt hemland och lät CIA-agenter tortera dem på svensk mark innan avfärden. Kuba ska verkligen kritiseras för sina dokumenterade och upprepade människorättsbrott, men tyvärr är Kuba varken ensamma eller ens de värsta förbrytarna. Om man nu skulle frestas att tro någonting annat. Och Sverige borde sopa rent framför egen dörr för att öka sin trovärdighet när man kritiserar Kuba, Zimbabwe och andra pariastater för deras brott mot mänskliga rättigheter.

Om Jan Myrdal igen

Min numera raderade bloggpost om Jan Myrdal väckte upprörda känslor bland flera läsare. Uppenbarligen fortsätter Jan Myrdal att beröra, inte bara mig. Jag har svårt att se Myrdals storhet som politisk gestalt inom den svenska vänstern, men uppenbarligen delas inte denna uppfattning av alla. Däremot har jag aldrig förnekat Myrdals litterära kvaliteter.

Jag misstänker att om jag hade kritiserat Stanley Sjöberg eller Ulf Ekman eller någon annan kristen debattör för deras inställning i t. ex. abortfrågan eller till könsneutrala äktenskap hade jag mötts av ytterst lite mothugg från övriga vänsterbloggare. Kristna fundamentalister som Stanley Sjöberg och Ulf Ekman är tydligen "lovligt villebråd" för vänstern, men däremot inte den gamle vänsterikonen och maoisten Jan Myrdal. Vad gäller Myrdal är man tydligen beredd att ständigt förlåta och vara överseende mot hans fundamentala politiska "misstag" och felbedömningar. Jag delar inte denna uppfattning, och finner att Jan Myrdal uppenbarligen fortfarande är ett känsligt ämne. Jag lägger därför ned diskussionen om Myrdal, med risk för att detta uppfattas som självcensur. Om det inte går att kritisera Myrdal utan att bli beskylld för att önska livet ur karln, så kanske det går att tiga ihjäl fenomenet?

Om Åsa Linderborg, Björn Ranelid och Augustpriset

Jag är lite sent ute med att kommentera årets Augustpris i svensk litteratur, men bättre sent än aldrig. Liksom många andra hade jag förväntat mig att Åsa Linderborg skulle vinna priset i år med sin lysande självbiografi "Mig äger ingen". Så blev det inte, som bekant. Och det kan man ha olika åsikter om. Om alla förväntningar uppfylldes och inga överraskningar inträffade så skulle priset förlora sin mening. Åsa Linderborg klarar sig nog ändå, och hon vann de de svenska läsarnas hjärta. Åsa skriver lågmält, men utan bitterhet om hur hon hanterar sin besvikelse på Aftonbladets blogg.

Det som är något mer störande än att Åsa Linderborg inte fick Augustpriset är vissa reaktioner som t. ex. den från författarkollegan Björn Ranelid. Ranelids pretentiösa prosa och självgoda framtoning har aldrig intresserat mig, och han står utan tvekan långt ifrån den mer socialrealistiska berättartradition som Åsa Linderborg representerar. Smaken är delad, och alla behöver sannerligen inte ha samma litteraturfavoriter. Men varför måste den självgode Ranelid jubla hånfullt och uttrycka sin lycka över att "det är underbart när kvalitet segrar"? Ranelid må uppskatta Carl-Henning Wijkmark som författare mer än han gör med Åsa Linderborg, men det är svårt att inte tolka detta jubel som en känga åt Åsa. För undertonen är att Wijkmarks författarskap präglas av kvalitet, till skillnad från Linderborgs.

Intressant eftervalsdebatt om folkomröstningen i Venezuela

Den som till äventyrs trodde att Hugo Chávez skulle tvingas avgå efter att ha förlorat sin första folkomröstning sedan han kom till makten har nog hoppats på för mycket. Även om det föreslagna konstitutionsförslaget röstades ned av väljarna, med en knapp majoritet, så verkar det som om Hugo Chávez snarast har stärkt sin ställning och sin demokratiska trovärdighet genom att snabbt acceptera valresultatet och erkänna sig besegrad. Ledare från övriga Latinamerika, från höger till vänster, hyllade följdaktligen Hugo Chávez för hans demokratiska inställning när han snabbt accepterade valresultatet och erkände sig besegrad.

Kontrasten mot presidentvalet i USA 2000, med röstkaoset i Florida och alla de inkopplade juristerna på bägge sidor, kunde inte vara större. Venezuela är helt klart en bättre fungerande demokrati än USA, för i Venezuela avgörs utfallet av omröstningar genom antalet röster, inte genom dåligt fungerande manuella valmaskiner, svindyra jurister eller genom komplicerade och tidskrävande omräkningar av rösterna som i Florida och USA. Det kommer att bli mycket svårt i framtiden att hävda att Venezuela är en diktatur och Hugo Chávez är en diktator, för diktatorer kan knappast förlora folkomröstningar.

Mark Weisbrot skriver en intressant eftervalsanalys i amerikanska "The Nation" som rekommenderas för den intresserade. Weisbrot skriver bl. a.:

"The defeat of the Venezuelan government's proposed constitutional reforms last Sunday will probably not change very much in Venezuela. Most of what was in the reforms can be enacted through the legislature. This is especially true for the progressive reforms: social security pensions for informal sector workers, free university education, the prohibition of discrimination based on gender and sexual orientation. The negative elements, such as expanding the government's powers in a state of emergency, probably wouldn't have changed much if they had passed. The Chávez government has never declared a state of emergency and did not invoke any special powers even when most democratic governments in the world would have done so, e.g., during the oil strike of 2002-2003, which crippled the economy and almost toppled the government for the second time in a year, or after the April 2002 military coup."

Jag instämmer till stor del med Weisbrot i denna analys, och tycker att det var bra att denna folkomröstning faktiskt genomfördes, eftersom Venezuela och Hugo Chávez nu tydligt har visat att landet kan lösa politiska konflikter på fredlig väg, genom demokratiska folkomröstningar. Valmyndigheten CNE, har visat att de på ett professionellt vis kan räkna rösterna och genomföra ett föredömligt val, och t. o. m. företrädare för oppositionen som sitter i CNE förnekar bestämt alla anklagelser om fusk eller påståenden att Hugo Chávez till en början vägrade erkänna sig besegrad.

Samtidigt pågår självkritiska diskussioner bland Chávez anhängare om varför man förlorade valet, och kritik riktas även mot en del av Hugo Chávez uttallanden under folkomröstningskampanjen. Sådan här självkritik och eftervalsanalyser tyder på ett engagerat politiskt liv och en engagerad demokratisk och politisk kultur i Venezuela. Jag skulle önska att vi kunde ha lite mer av denna kultur i det alltför konsensusinriktade och konflikträdda Sverige. En del spekulerar t. o. m. i om Chávez medvetet valde att förlora detta val, eftersom han uppenbarligen vunnit i demokratisk trovärdighet genom sitt snabba agerande efter valförlusten.

Hugo Chávez själv uppmanar venezolanerna att diskutera det förkastade grundlagsförslaget, se vad som kan behållas eller förbättras och eventuellt användas i ett nytt framtida konstitutionsförslag. Enligt den nuvarande venezolanska konstitutionen från 1999, en av världens mest moderna och demokratiska konstitutioner som infördes av just Chávez, så kan en folkomröstning hållas om en ny konstitution om minst 15 % av väljarkåren begär detta i form av namnunderskrifter. Med tanke på det jämna valresultatet så borde det inte vara något problem i framtiden att få ihop så många namn för ett nytt konstitutionsförslag. Förhoppningsvis innehåller ett nytt konstitutionsförslag bara de positiva delarna av det gamla förslaget, t. ex. de om minoritetsskydd och inkomstförsäkring och decentraliserad stärkt rådsmakt, och saknar de negativa delarna om stärkt presidentmakt och möjligheten för presidenten att omväljas flera gånger. En annan intressant analys av folkomröstningsresultatet finner vi i en artikel av Josh Lerner.

Dagens ARENA en positiv överraskning

När den s. k. "lattevänstern" runt ARENA-gruppen nyligen lanserade "Dagens ARENA" som en balanserande vänstermotvikt mot den borgerliga mediedominansen var jag först tämligen skeptisk. Visserligen är dagens mediesituation i det borgerligt dominerade Sverige grotesk, och närmast att likna vid en borgerlig enpartistat. Trots ofta upprepade klagomål från högerhåll om den (påstådda) socialdemokratiska hegemonin och den (påstådda) socialdemokratiska enpartistaten så är det ett faktum att borgerligheten dominerar media fullständigt, bl. a. genom Bonnierkoncernen. Det finns nästan ingen vänsterliberala tidningar i Sverige, som t. ex. The Independent eller Guardian i Storbritannien och endast en socialdemokratisk rikstäckande tidning av betydelse (Aftonbladet). Mellan 70 och 90 % av de större tidningarna i Sverige har liberal eller allmänborgerlig politisk profil och vänstern utanför socialdemokratin saknar en betydande pressröst. I ljuset av detta är behovet av en oberoende vänstertidning som utmanar den borgerliga åsiktshegemonin mer angelägen än någonsin.

Men ARENA-gruppen? Kan verkligen dessa ljumma vänsterliberaler klara av att fylla denna nisch? Med tanke på att ARENA-gruppen är fylld av skribenter som är livrädda för fulla av folk som Karolina Ramqvist och Magnus Linton som är livrädda för fullt rimliga radikala krav som 200 000 nya jobb i offentlig sektor var jag försiktigt avvaktande, för att inte säga skeptisk. Karolina Ramqvist gjorde ju också ett fantastiskt uttallande nyligen att det var för mycket fokus på klass inom vänstern, och för lite fokus på kön och hon varnade vänstern för att gå in i "oppositionsfällan". Jag har diametralt motsatt åsikt mot Karolina Ramqvists och Magnus Lintons tandlösa postmodernistiska vänsterperspektiv, som är rena julklappen till högern. En sann vänster måste våga ifrågasätta och utmana etablerade sanningar, som myten om det privata ägandets okränkbarhet. En vänster värd namnet måste ifrågasätta det privata ägandets makt och sträva efter att utöka demokratin till att omfatta även det ekonomiska området och makten över företagen. En sådan vänster väntar jag mig inte att finna inom ARENA-gruppen.

Efter att ha läst några av de dagliga ledarartiklarna från "Dagens ARENA" en tid nu konstaterar jag att mina farhågor kommit på skam och att jag har haft fel. "Dagens ARENA" ifrågasätter verkligen det politiskt opportuna, liberalismen och det oreflekterade marknadstänkandet och utgör verkligen en ny, frisk, radikal, oberoende och välkommen ny röst i mediesverige. Läs t. ex. gärna artikeln som visar att de rika i Sverige är betydligt rikare än vad vi har trott. Denna artikel punkterar effektivt den myt som delas av självgoda socialdemokrater och borgerliga kritiker av välfärdssamhället och jämlikheten i Sverige. Från såväl borgerligt som socialdemokratiskt håll hävdas oftast att Sverige är världens mest jämlika land på det ekonomiska området, vilket inte är sant, iallafall inte enligt näringslivets egen statistik. I själva verket är förmögenhetsfördelningen extremt ojämn i Sverige, högre än i många andra länder. Kanske dags att göra någonting åt detta? Mitt förslag: Kraftigt höjd marginalskatt för höginkomsttagarna och återinförd förmögenhets- och fastighetsskatt kan kanske vara värt att fundera på, för att vända denna negativa utveckling.

Magnus Linton och Tariq Ali kommenterar Hugo Chávez folkomröstningsförlust

Många analyser skrivs om folkomröstningsresultatet i Venezuela och Hugo Chávez oväntade förlust. Man kan ha olika uppfattningar om detta, men själv menar jag att det inte alltigenom behöver vara negativt, inte ens för de som i grunden har en positiv syn på Chávez och den venezolanska politiska processen. Genom att Hugo Chávez nu inte kan väljas om som president, utan kommer att få lämna sin post 2013, kommer han att få odla fram en efterträdare till presidentvalet, och därigenom blir processen förhoppningsvis mindre knuten till Chávez själv. Detta har varit en av svagheterna med den s. k. "Bolivarianska revolutionen" i Venezuela, och förhoppningsvis kan ett mer kollektivt ledarskap växa fram som är mindre ensidigt beroende av Hugo Chávez. Den brittiske vänsterskribenten Tariq Ali skriver mer om detta i en intressant, nyanserad och kritisk politisk analys av det venezolanska folkomröstningsresultatet i tidskriften Counter Punch.

En skribent som dock sällan ägnar sig åt djupare politiska och nyanserade analyser är ARENA-medarbetaren Magnus Linton. Magnus Linton drivs av ett närmast patologiskt hat mot alla inom vänstern som han uppfattar som "leninister", vilket inte bara inkluderar de få kvarvarande äkta leninisterna, utan alla systemkritiska rörelser till vänster om socialdemokratin. Hugo Chávez har kommit att bli någon slags symbol för denna (påstådda) leninism, och Magnus Linton har redan sin analys klar över valresultatet i Venezuela. Tvärsäkert, som vanligt, och fullt med schabloniserade påståenden skriver Magns Linton så här när han jublar över Chávez förlust i "Dagens Arena":

"...med sin irrationella världsbild blev de sjuka dragen i hans projekt till slut uppenbara och väljarna har nu bett honom ta en vit månad från knarkandet på bilden av sig själv som ena dagen Jesus, nästa Mao och den tredje Simon Bolívar. Det är toppen."

Om detta är journalistik, så har kvalitetskriterierna för denna verksamhet tunnats ut väsentligt. Vill man ha ytterligare djupsinniga inlägg av Magnus Linton kan man ju även läsa sådana här välformulerade kvalitetsanalyser på Lintons blogg:

"kolla här så bottenlöst sorgligt. "dra de marxistiska slutsaterna", "ännu lever okunskap kvar bland de fattigaste", "svårt att skapa revolutionära aktivister", "samtidig förändring av sig själv" - finns såna här människor kvar? asså min farsa var också kommunist men han var fan ingen blåkopia av jehovas vittnen. här min egen analys."

Språkbruket och "analysen" talar för sig själv. Magnus Linton har snabbt etablerat sig som en slags "Latinamerikaexpert" med vänsterinriktning, men jag måste säga att jag inte är särskilt imponerad. Var finns de djupare analyserna bortom mainstreammedia, problematiserandet av de egna ståndpunkterna och ifrågasättandet av schablonerna om Chávez och Venezuela? Jag hittar dem iallafall inte i Lintons alster.

Jag hittar dem däremot hos Tariq Ali och andra vänsterskribenter utanför Sverige. Kanske är Sverige ett alldeles för litet land, en politisk ankdamm, så att vi inte har plats för så många skribenter som når upp till Ali's nivå? Det känns ibland som att i Sverige räcker det med att "boka in" ett litet område, där man själv utser sig till "expert" och när man väl har lyckats med detta blir man sällan ifrågasatt.

Demokrati och diktatur i Venezuela, Sverige och Ryssland

Enligt DN har "Nej"-sidan i Venezuela segrat med knapp marginal, och väljarna förkastade därmed konstitutionsförslaget. Detta är givetvis en politisk motgång för president Hugo Chávez, som erkänt sig besegrad och respekterar valresultatet. Valdeltagandet blev tämligen lågt, runt 55 %, vilket möjligtvis kan vara en förklarande faktor till Hugo Chávez första stora politiska motgång sedan han kom till makten. Sannolikt har han inte lyckats mobilisera lika stora väljargrupper denna gång som i tidigare val.

Storheten med demokratin som styrelseskick är att folket väljer sina ledare, snarare än tvärtom, och folket är överordnat såväl parlament som statschefer och premiärministrar. I det här fallet har Venezuela visat sig vara en fungerande demokrati, och dess president Hugo Chávez har visat att han respekterar valresultat även när de går emot honom. Vi kommer aldrig att få reda på vad som hade hänt om "Ja"-sidan hade vunnit med samma knappa marginal som "Nej"-sidan nu gjorde. Hade oppositionen accepterat ett sådant valresultat på samma storsinta och demokratiska vis som Hugo Chávez nu accepterade sitt nederlag? Att döma av tidigare val i Venezuela är det knappast troligt. Tidigare valresultat i Venezuela, som Hugo Chávez vunnit med bred marginal, har ifrågasatts av oppositionen som har spritt rykten om omfattande valfusk och anklagat valmyndigheten CNE för att vara partiskt. Något som torde vara värt att fundera på när Hugo Chávez demokratiska pålitlighet ständigt ifrågasatts, i Sverige såväl som Venezuela. Hur är det med oppositionens demokratiska mognad, hade den klarat av att hantera besvikelsen efter en valförlust på samma vis som Hugo Chávez nu gjorde?

Intressant nog verkade Hugo Chávez nästan lättad, och sa sig föredra att "Nej"-sidan vann med knapp marginal, snarare än att "Ja"-sidan hade gjort det. Jag antar att han helst hade velat vinna med en bred marginal, och nu slipper han anklagelser om att inte respektera folkviljan. Hursomhelst är det en väldigt märklig diktator, Hugo Chávez, som genomför folkomröstningar om sina förslag och sedan bara accepterar utfallet när de går honom emot. Hade Hugo Chávez varit den kommunistiske diktator han ofta beskyllts för att vara skulle han givetvis köra över väljarna i Venezuela och strunta i folkomröstningsresultatet. På kort sikt är detta en förlust för Hugo Chávez, men på längre sikt kan en skicklig politiker som han säkerligen vända resultatet till en retorisk fördel. Nästa gång anklagelser om bristande demokrati i Venezuela framförs från bl. a. USA kan han hänvisa till just denna folkomröstning och till att han accepterade valresultatet. Chávez lyckades också, skickligt, vända resultatet till en seger för demokratin i första hand, snarare än en seger för "Ja"-sidan:

"- Jag vill tacka alla er som röstade på mitt förslag. Men jag vill också tacka er som röstade mot mitt förslag. Alla venezuelaner har visat demokratisk mognad i dag"

Tankarna går också till några folkomröstningar som hållits i Europa och Sverige på senare år. I Sverige röstade en bred majoritet, betydligt större än den som nu förkastade konstitutionsförslaget i Venezuela, nej till EMU 2003. Det var en näsknäpp från de svenska väljarna gentemot etablissemanget och makten i Sverige, på samma sätt som Hugo Chávez nu fick sig en näsknäpp. Sådana här näsknäppar är nyttiga, och visar att väljarna inte accepterar att bli behandlade som en slags valboskap som makthavare kan få vart de vill. Detsamma kan sägas om folkomröstningsresultaten i Nederländerna och Frankrike häromåret, då väljarna förkastade EU:s nya konstitutionsförslag. Tyvärr är det risk för att varken de svenska politikerna, de franska eller de holländska kommer att visa samma demokratiska storsinthet som Hugo Chávez och respektera utfallen av dessa folkomröstningar. EU-konstitutionsförslaget har modifierats minimalt och kommer kanske att manglas igenom några nationella parlament, men få politiker, iallafall inte de svenska, vågar ta risken att utlysa en folkomröstning liknande den som nu genomförts i Venezuela. Varför vågar europeiska politiker inte följa Hugo Chávez exempel och använda folkomröstningsinstrumentet i sådana här frågor?

I Ryssland, där det också hållits val, segrade Vladimir Putins anhängare stort. Till skillnad från demokratin Venezuela, där motståndare till presidenten uppenbarligen kan vinna en viktig viktig folkomröstning, var något annat resultat inte att vänta i den repressiva halvdiktaturen Ryssland. Anklagelser och berättigad oro för valfusk har också förekommit, och det ser därför illa ut för demokratin i Ryssland. Vladimir Putin och hans stab av gamla KGB-agenter med rötter i sovjetdiktaturen håller uppenbarligen ryssarna i ett fast grepp och håller sakta men säkert på att etablera någon slags halvdiktatur med en viss demokratisk fernissa utåt.

Venezolansk folkomröstningsdramatik: "Ja", "Nej" eller statskupp?

Dramatiken tätnar i det politiskt polariserade Venezuela. Tämligen förusägbart så rapporterar DN om oppositionens stora demonstration, som sägs ha samlat 100 000 deltagare, och som antyds vara av ungefär samma storlek som den demonstration som samlade Chávez anhängare. Det är knappast förvånande att DN selektivt väljer att blåsa upp Chávez-motståndet i Venezuela. Det är heller inte förvånande DN inte publicerar några bilder på de betydligt stora folkmassorna som demonstrerade för konstitutionsförslaget och inte heller nämner att Chávez-anhängarnas demonstration kanske samlade 2-5 gånger så många deltagare som oppositionens (500 000).

Det är anmärkningsvärt med denna politiskt vinklade nyhetsbevakning från DN:s sida. Å andra sidan stimulerar den ju till fler blogginlägg och mediekritik från min och många andras sida. Jag vill inte se någon okritisk Chávez-hyllande kritik i svenska medier eller på svenska bloggar, men jag vänder mig mot den nuvarande ensidiga demoniseringen där endast den ena sidan får komma till tals. I detta sammanhang är det nästan komiskt att DN rapporterar om en undersökning vid Göteborgs Universitet där det klagas på att medierna i Venezuela är politiserade och ensidiga i sin nyhetsbevakning runt folkomröstningen och Hugo Chávez. Är det inte ett budskap som är minst lika relevant i Sverige, där självgoda medier som DN och andra borgerliga tidningsdrakar sällan ifrågasätter sina egna schabloner och förutfattade meningar om bl. a. Venezuela?

DN har demoniserat Hugo Chávez ända sedan han kom till makten i Venezuela, och DN:s ledarredakton och andra borgerliga tidningar stödde öppet det USA-stödda kuppförsöket 2002 som dock slogs ned av Chávez anhängare. Två år senare, alltså 2004, publicerade DN den här Chávez-fientliga essän på kultursidan av Mario Vargas Llosa. Llosa påstod här, på mycket lösa och tveksamma grunder, att Hugo Chávez var en diktator som endast hade en tredjedel av befolkningen bakom sig och att han ignorerade den venezolanska folkviljan. Vidare hävdades dett att ekonomin var i fritt fall, ett påstående som ter sig fullständigt absurt mot bakgrund att Venezuela är ett av de länder som har haft högst ekonomisk tillväxt i världen de senaste åren. Slutligen vädjade Vargas Llosa om att Europa och USA skulle tvinga Hugo Chávez att genomföra en förtroendeomröstning om presidentposten, något som Llosa pessimistiskt trodde att Hugo Chávez aldrig skulle gå med på. Som bekant fick Llosa fel. Folkomröstningen genomfördes och Hugo Chávez satte sin presidentställning på spel. Chávez vann med denna förtroendeomröstning förkrossande majoritet och fick fortsatt förnyat politiskt förtroende. Chávez återvaldes till presidentposten förra året med en förkrossande majoritet (63 %). Oavsett vad DN:s ledarredaktion och Vargas Llosa må tycka om Chávez så är det ingen tvekan om att han har ett starkt folkligt mandat bakom sig, och kanske kommer han att återigen bekräfta detta i dagens folkomröstning.

Läser man DN får man intryck att Hugo Chávez kommer att förlora denna folkomröstning. Det är dock inte den bild man får om man läser några av de senaste opinionsundersökningarna, som tyder på att ja-sidan vinner folkomröstningen lätt med mellan 7 och 16 procentenheter över nejsidan. Om denna och andra opinionsundersökningar som bådar positivt för konstituionsförslaget rapporterar dock inte DN, som av rubriksättningen att döma tror att Chávez-anhängarna kommer att förlora folkomröstningen.

Dagens folkomröstning, som övervakas av valobservatörer från 39 utomstående länder, ger det slutgiltiga svaret på oppositionens och regeringssidans folkliga stöd i Venezuelas väljarkår. Oavsett vad vi må anse om Hugo Chávez och hans demokratiska sinnelag, så tror jag att DN och högerbloggare i Sverige än en gång grovt har underskattat det folkliga stödet för de föreslagna reformerna och hans ekonomiska politik. Och alternativet till Hugo Chávez idag kanske inte är ett mer demokratiskt och pluralistiskt Venezuela, utan en USA-stödd militärdiktatur som ersätter den nuvarande demokratiskt valda och konstitutionellt lagliga regeringen.

Den i grunden Chávez-vänlige, men inte helt okritiske Gregory Wilpert skriver intressant och nyanserat om det nya konstitutionsförslaget och bemöter kritiken mot detsamma. Wilpert påpekar att det finns negativa aspekter med konstitutionsförslaget, som att presidenten kan omväljas flera gånger och att presidentmakten stärks. Jag är ense med Wilpert i denna kritik mot det liggande konstitutionsförslaget. Samtidigt påpekar Wilpert, också helt riktigt, att detta är bara en av totalt 69 konstitutionsartiklar, varav många andra stärker demokratin. B. a. decentraliseras makten i Venezuela kraftigt och lokala råd ges stärkt inflytande via egna, självständiga budgetar. Alla politiskt förtroendevalda, inklusive presidenten, kan dock avsättas mellan mandatperioder om tillräckligt många namn samlas in för sådana krav: då måste det enligt den nya konstitutionen hållas förtroendeomröstningar om personerna på dessa poster.

Även om konstitutionen godkänns av väljarna i dagens folkomröstning och presidentmakten därmed stärks i Venezuela så menar Wilpert att den venezolanske presidenten fortfarande kommer att ha väsentligt mindre makt än den makt den amerikanske presidenten ges av den amerikanska konstituitonen:

"While there are negative or not-so-good aspects of the reform, which for the most part involve giving the president some more powers, the Venezuelan president, even after the reform, is still does not have as much institutional power as the U.S. president. On the other hand, in the process of focusing on the centralizing aspects of the reform, most observers willfully miss the ways in which the positive aspects of the upcoming reform have the potential to make Venezuelan political life more in tune with the interests of the country's mostly poor majority."

Slutligen kan det vara värt att hålla kol l på vad den liberale bloggaren, ARENA-medarbetaren och DN-skribenten Magnus Linton skriver om Venezuela och Hugo Chávez. Den f. d. vänsterdebattören, men numera liberalen Linton försöker, precis som jag och bloggaren Anders Svensson, att undvika att okritiskt köpa högerns negativa schablonbilder av Hugo Chávez, samtidigt som ingen av oss vill okritiskt hylla Hugo Chávez. En mycket svår balansgång, det ska medges, och jag kan inte påstå att jag lyckats alltid. Jag tycker dock att Magnus Linton tyvärr inte heller har lyckats särskilt väl med denna svåra balansgång på sistone, eftersom han alltmer har anammat en ryggmärgsreflexmässig anti-Chávez position, gränsande till folkförakt. Visst kan man ifrågasätta det genuina i Hugo Chávez folkliga stöd, och visst kan man som Magnus Linton driva tesen att hela detta folkliga stöd för Hugo Chávez är baserat på "klientilism" och mer eller mindra "köpta" röster från landets oljeinkomster.

Jag menar dock att det är en svår balansgång mellan å ena sidan hävda denna tes, och och å andra sidan ta risken att sprida schabloner och folkförakt om den venezolanska folkmajoriteten. Har vi inte hört liknande tongångar i Sverige, när frustrerade borgerliga politiker klagat på socialdemokratins långa maktinnehav? De svenska väljarna har påståtts inte kunna tänka själva, påstås ha röstat på socialdemokraterna för att de vill behålla sina ekonomiska förmåner och det har också ibland hävdats att svenska väljare röstade nej EMU för att de är kortsiktiga, nationalistiska eller rentav främlingsfientliga (även den EU-vänlige Magnus Linton har antytt detta i sin frustration över den svenska skepsisen mot EU/EMU).

Sådan här folkföraktande retorik, oavsett om den framförs för att demonisera och kritisera Chávez-vänliga folkmajoriteter i Venezuela eller socialdemokratiska väljare i Sverige bottnar i grunden i en bristande respekt för folkviljarna och väljarnas suveränitet att själva utse sina politiska ledare. Demokrati innebär att folkviljans suveränitet respekteras, och att folket själva utser sina politiska ledare, oavsett vad minoriteten må tycka om detta. Oppositionens misslyckande i Venezuela beror mer på att de inte upplevs som ett trovärdigt politiskt alternativ till Chávez, snarare än några köpta röster. Borgerlighetens misslyckande i Sverige beror inte på att socialdemokratin har mutat några stora väljarmassor utan på att borgerligheten under långa perioder inte har upplevts av väljarna som politiskt trovärdiga.

Jag ställer mig också något frågande till Magnus Lintons något svepande avfärdande av andra latinamerikanska vänsterregeringar, som de i Bolivia och Ecuador som varandes av samma påstådda odemokratiska kaliber som Hugo Chávez. Linton avfärdar kritiken mot nuvarande politiska institutioner i Latinamerika och försöken att bygga "deltagandedemokratiska" strukturer som enbart varande ett uttryck för klientilism och populism. Är inte detta att göra det alltför lätt för sig, och att underskatta den välda politiska och sociala dynamik som just nu pågår i flera länder i Latinamerika, och då inte bara Venezuela? Kan man verkligen så lätt avfärda genuint folkliga rörelser och sociala rörelser i Latinamerika på det vis som Linton gör?