En sak som ibland irriterar mig något bland vissa vänstersympatisörer, även i min egen bekantskapskrets, är den något ensidiga synen på biologi och biologisk forskning. Många inom framförallt den akademiska vänstern har en bakgrund inom humaniora och samhällsvetenskap och saknar ibland såväl intresse som förståelse för naturvetenskap och biologi. I synnerhet biologi betraktas ibland med misstänksamhet från vissa inom vänstern, och även av en del feminister. "Sociobiologi" var närmast ett skällsord i vissa psykoanalytiskt influerade vänsterkretsar under 1970-talet, och den som dristade sig att antyda att det fanns medfödda och genetiska skillnader mellan olika människor tog risken att bli beskylld för att vara kryptofascist, ja rentav ursäkta nazismen och Adolf Hitlers rasbiologi! Den som hävdade att inte alla skillnader mellan könen var ett resultat av uppfostran och uppväxtmiljö kunde lätt också riskera att beskyllas för att vilja ha ett samhälle där kvinnan är underordnad mannen, och hennes enda rätta plats är att stå vid spisen och föda barn.
Utan att försvara alla delar av sociobiologin, så kan vi nog i efterhand konstatera att den hårda kritiken från delar av vänstern var våldsamt överdriven och mer ideologiskt motiverad än vetenskapligt välgrundad. Vänsterorienterade biologer som Stephen Jay Gould och Richard Lewontin varnade i försåtliga ordalag för sociobiologin och antydde att den som anammade dess forskningsprogram riskerade att ursäkta och försvara ojämlika skillnader mellan människor och därmed indirekt gå högerns ärenden. Genom att erkänna att det fanns genetiska skillnader mellan människor, och genom att studera dessa skillnader, så skulle man alltså omedvetet legitimera dessa skillnader och ge upp kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle, tycktes dessa vänsterorienterade kritiker och biologer mena.
Själv anser jag att Stephen Jay Gould och Richard Lewontins kritik sköt helt över målet och var våldsamt politiserad och överdriven. Det är också viktigt att påpeka att en annan känd amerikansk vänsterlegend, Noam Chomsky, faktiskt försvarade sociobiologin och studiet av människans evolution. Chomsky, med sin bakgrund som lingvistisk forskare och sin ideologiska hemvist i anarkismen, visade sig vara mer öppen för biologiska resonemang om människans natur än de mer ortodoxa, för att inte säga dogmatiska, marxisterna Gould och Lewontin. Kanske säger detta något om hur marxismen kan, precis som alla ideologier som tolkas fyrkantigt och dogmatiskt, komma förblinda människors omdöme och självkritik. Något som är tydligt för mig när jag idag betraktar Gould's och Lewontin's alltför doktrinära och ideologiskt betingade kritik mot sociobiologin under 1970-talet. I våra dagar av gensekvensiering och molekylärbiologiska landvinningar ter det sig alltmer absurt att hävda att människan är en "tabula rasa" där medfödda och ärftliga egenskaper inte spelar någon som helst roll för att förklara våra beteenden.
Biologi har, under de senaste decennierna, ofta betraktats med misstänksamhet av stora delar av vänstern, och biologi påstås ibland vetenskapligt legitimera borgerliga och nyliberala åsikter om konkurrensens och egoismens lov. Den darwinistiska principen om det naturliga urvalet kan snabbt och slarvigt tolkas som en legitimering av den "starkares rätt", vilket givetvis är grotesk och helt felaktig tolkning som inte har något vetenskapligt stöd i den moderna biologin. Icke desto mindre lever denna uppfattning kvar, såväl bland de inom vänstern som fortfarande ogillar biologi, som de på högerkanten som försöker legitimera sina politiska agenda med vetenskapliga argument.
På 1990-talet hade jag ofta diskussioner med biologistudenter om betydelsen av arv och miljö för att förstå människans beteende och psyke. Eftersom många biologstudenter är och var vänstersinnade, så blev det ibland häftiga diskussioner och när jag ibland dristade mig till att säga vissa beteenden hos människor faktiskt är medfödda och ärftliga så hände det att en del studenter blev arga och beskyllde mig för "biologisk determinism", alltså att jag antydde att människor inte hade en fri vilja att göra precis vad de ville och att de var fångna i sina geners våld. För mig har det alltid förefallit märkligt att förklaringar till människor som baseras på uppväxtmiljö, ansetts mindre kontroversiella för att förklara människors beteenden än förklaringar som baseras på genetik. Om en människa blir alkoholist för att hon växt upp i ett alkoholisthem (=social förklaring) har hon då större valfrihet och möjlighet att bli nykterist än om hon hade blivit alkoholist p. g. a. sin genupsättning (=biologisk förklaring)? Jag kan omöjligt förstå att biologiska förklaringar till mänskligt beteende, eller till skillnaderna mellan män och kvinnor, på något sätt skulle inskränka vår fria vilja och våra politiska strävanden att skapa ett mer jämlikt samhälle. Därvidlag är vänsterns misstänksamhet mot biologi och biologiska förklaringar både meningslös och kontraproduktiv.
Vänstern bör istället anamma såväl biologi som annan naturvetenskaplig forskning, och se vetenskapen och forskarsamhället som en av många allierade i kampen mot inskränkt borgerlighet och ovetenskaplighet. Klimatfrågan är t. ex. ett exempel där vänstern har betydligt mer vetenskapligt stöd för sin uppfattning att växthusgaserna bör minska, än den irrationella och vetenskapsföraktande högern. De som fortfarande ifrågasätter växthuseffekten och de mänskliga koldioxidutsläppens betydelse, som t. ex. ledarredaktionen på Svenska Dagbladet, är ju de vetenskapsföraktande och irrationella debattörerna, inte vänstern. De som ifrågasätter växthuseffekten har ju lika lite vetenskapligt på fötterna och är lika irrationella som historierevisionister som ifrågasätter Förintelsen och judeutrotningen, som seriösa historiska forskare har belagt bortom allt rimligt tvivel. Ett annat exempel där vänstern har anammat modern vetenskap och där högern står för ovetenskap och irrläror är ju skapelsetron, där vissa högerkristna grupperingar fortsätter att envist slåss för en skapelsemyt som för länge sedan borde vara fullständigt diskrediterad och motbevisad, och som ingen sunt tänkande och rationell människa kan ta på allvar.
För den som är intresserad av ett exempel på där biologi faktiskt har spelat rollen av en frigörande kraft rekommenderar jag filmen Kinsey. Kinsey var en amerikansk systematiker och stekelforskare, som mitt i karriären delvis bytte forskningsinriktning och blev sexolog. Under 1940- och 1950-talen så publicerades de berömda "Kinsey-rapporterna" som chockade USA. Rapporterna byggde på Kinsey's intervjuer med tusentals amerikaner och deras sexualvanor och sexualprefenser. Det visade sig att amerikaner hade sex på alla möjliga märkliga och onämnbara vis, vilket givetvis chockade det moralistiska och högerkristna USA. Sådan forskning skulle minsann förbjudas, och Kinsey beskylldes t. o. m. för att vara kommunist i McCarthy-erans hysteri under 1950-talet!
Filmen om Kinsey visar en forskare som i sant positivistisk vetenskaplig anda bestämde sig för att samla in ett stort forskningsmaterial och katalogisera och beskriva amerikanernas sexualvanor. Allt skulle dokumenteras, även minsta "avvikelse" och ingenting var "onormalt" utan allt kunde betraktas som delar av en stor normalfördelning. Kinsey gick alltså till verket som den systematiker och biolog han var i grunden, och hans bakgrund som insektsforskare präglade helt klart hans vetenskapssyn och metodologi som sexualforskare. Vi må le överseende åt Kinsey's något naiva och positivistiska vetenskapliga angreppssätt, där "sanningen" antas visa sig bara man har samlat in ett tillräckligt stort empiriskt datamaterial. Men jag tycker trots allt att detta huvudsakligen är uppfriskande, i synnerhet om man jämför med den flummiga och irrationella syn på vetenskap som senare tiders postmodernister har etablerat. Postmodernister tycks ju istället anse att alla verkligheter är sociala konstruktioner, vilket leder till att ingenting kan undersökas eller generaliseras bortom den egna personen, något som är en återvändsgränd för all seriös vetenskap. Följdaktligen är postmodernistisk vetenskapsfilosofi både ointressant och improduktiv, och det är för mig en gåta att denna kalkonteori har lyckats förleda så många tänkande människor inom den akademiska vänstern under 1980- och 1990-talen.
Filmen om "Kinsey" visar en sann forskare som drevs av av en vilja att finna sanningen, och som i sin strävan också visar hur biologi kan bli en frigörande kraft. Biologin blir en frigörande kraft eftersom den bryter ner normer om vad som anses vara "normalt". Kinsey utmanade de mäktiga högerkristna grupperingarna som ansåg sig ha monopol på vad som skulle anses normalt och vad människor skulle tillåtas göra. Därmed ledde Kinsey, omedvetet, en förtrupp i det som senare skulle resultera i den sexuella revolutionen på 1960-talet. En revolution som fortfarande pågår. Biologer kan fortsätta att spela en viktig roll som nedbrytare av fördomar och förtryckande normer, t. ex. genom att påpeka att de som tror att äktenskap mellan individer av samma kön strider mot vetenskapen är fullständigt ute och cyklar. Eller genom att kritiskt granska och avslöja de reaktionära högerdebattörer som försöker använda biologi för att argumentera för att löneskillnader mellan könen inte går att göra någonting åt, eftersom de är ett resultat av biologiska skillnader.
Saturday, June 30, 2007
Ockupationsmakten USA dödar civila. I både Irak och Afghanistan
Det finns en tendens bland framförallt liberaler att släta över USA:s militära insatser, såväl i Irak men även i Afghanistan. I synnerhet vad gäller Afghanistan finns det många liberaler som, även om de ivrigt försäkrar att de absolut var motståndare till Irakinvasionen 2003, ursäktar USA:s närvaro i Afghanistan och betraktar denna som mer legitim" än den i Irak. Det legitima med USA:s närvaro i Afghanistan skulle vara att USA där inte ensamt ockuperar landet, utan formellt ingår i en FN-sanktionerad NATO-operation, de s. k. ISAF-styrkorna. Afghanistan är USA:s "goda" krig, menar liberalerna, till skillnad från Irak som var ett "misstag". "Misstaget" USA gjorde i Irak var inte att invadera landet 2003, menar liberalerna, utan att man invaderade landet utan att ha fått ett mandat från "det internationella samfundet".
"Det internationella samfundet" är det formalistiska och legalistiska fikonlöv bakom vilket liberalerna försöker gömma sig och ge legitimet åt sitt högst tveksamma stöd till USA:s militära stormaktsarrogans. FN:s säkerhetsråd, en märklig kvarleva med röstregler som bestämdes efter Andra Världskriget, anses representera "det internationella samfundet" som liberalerna med lätt darr på rösten ofta hänvisar till. Att FN:s säkerhetsråd är helt i händerna på fem stormakter och deras vetohot och inte alls representerar världens befolkningar och deras uppfattningar tiger liberalerna om.
Att FN:s säkerhetsråd genom historien dessutom har fattat flera katastrofala beslut som underminerat dess trovärdighet pratar heller inte liberalerna gärna om. Två exempel på katastrofala beslut som fattats i FN:s säkerhetsråd borde vara särskilt avskräckande: Sanktionerna mot Irak på 1990-talet drevs igenom i Säkerhetsrådet på USA:s initiativ och beräknas ha orsakat 500 000 irakiers liv, och har betecknats som ett långsamt folkmord av FN:s ansvarige som avgick i protest. Och FN:s beslut att 2004 i efterhand legitimera USA:s invasion av Irak och deklarera ockupationen för "avslutad" var ett skrattretande beslut, i synnerhet som de 160 000 amerikanska ockupationstruperna var och är synnerligen närvarande ännu idag. Beslut i FN:s säkerhetsråd må upplevas som "legitima" av stormaktskramande liberaler, men de upplevs som fullständigt groteska och illegitima av de drabbade befolkningarna. Och det torde vara betydligt viktigare än det diplomatiska spelet mellan stormakterna i FN:s korridorer. Oavsett vad FN-legalister hävdar.
För den som inte är liberal idealist, utan realist, så blir det för varje dag uppenbart att USA:s båda krig i Afghanistan och Irak har betydligt mer likheter än skillnader. I bägge fallen är USA avskytt bland befolkningarna, och i bägge länderna dödas civila med regelbundna mellanrum av de amerikanska ockupationstrupperna. "Misstag sker ju alltid " säger USA:s försvarare bland våra svenska liberaler, ockupationsförsvarare och USA-lakejer. Problemet är att dessa "misstag" sker med en förfärande takt och tämligen regelbundet. Läser t. ex. att i en militär raid av USA dödades flera civila i Irak, vilket t. o. m. fick den amerikanska marionettregimen i Baghdad att protestera. När den Quisling-regering som USA håller om ryggen i Baghdad, och som är beroende av ockupationstrupperna för sin fortsatta existens, vädrar sitt missnöje så kan man ju bara ana vad övriga befolkningen tycker. Samtidigt så anklagas två USA-soldater för mord på obeväpnade irakier.Och samtidigt i det "goda kriget" som USA parallellt bedriver i Afghanistan så dödades 30 civila afghaner och flera dussin skadades i en flygattack. Som om inte detta elände vore nog så rapporterar en människorättsgrupp att flera civila afghaner dödats av amerikanska soldater. Även i Afghanistan är USA avskytt bland civilbefolkningen. Av mycket goda skäl.
Det finns alltså goda skäl för oss i den antiimperialistiska vänstern att nu höja tonläget i debatten och klargöra att USA:s krig i Irak och Afghanistan är delar av samma globala imperialistiska stormaktspolitik. Välmenande liberaler i Sverige, och tyvärr även aningslösa ideella organisationer som Svenska Afghanistankommittén och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, har länge försökt ursäkta och visat alltför stor förståelse för USA:s "glömda" krig i Afghanistan. Sanningen är att skillnaden mellan USA:s militära operationer i Irak och Afghanistan är mycket liten. I bägge fallen är de amerikanska trupperna där för att försvara amerikanska militära och ekonomiska intressen - inte för att värna om irakierna och afghanerna. Lika självklart som det var, och är, att Sverige inte ska delta i USA:s militära operationer i Irak, lika självklart borde det vara att Sverige inte ska delta i ISAF:s smutsiga krig i Afghanistan. Sverige ut ur Afghanistan, alltså! Men ett ännu viktigare krav att driva är givetvis:
USA UT UR BÅDE IRAK OCH AFGHANISTAN!
"Det internationella samfundet" är det formalistiska och legalistiska fikonlöv bakom vilket liberalerna försöker gömma sig och ge legitimet åt sitt högst tveksamma stöd till USA:s militära stormaktsarrogans. FN:s säkerhetsråd, en märklig kvarleva med röstregler som bestämdes efter Andra Världskriget, anses representera "det internationella samfundet" som liberalerna med lätt darr på rösten ofta hänvisar till. Att FN:s säkerhetsråd är helt i händerna på fem stormakter och deras vetohot och inte alls representerar världens befolkningar och deras uppfattningar tiger liberalerna om.
Att FN:s säkerhetsråd genom historien dessutom har fattat flera katastrofala beslut som underminerat dess trovärdighet pratar heller inte liberalerna gärna om. Två exempel på katastrofala beslut som fattats i FN:s säkerhetsråd borde vara särskilt avskräckande: Sanktionerna mot Irak på 1990-talet drevs igenom i Säkerhetsrådet på USA:s initiativ och beräknas ha orsakat 500 000 irakiers liv, och har betecknats som ett långsamt folkmord av FN:s ansvarige som avgick i protest. Och FN:s beslut att 2004 i efterhand legitimera USA:s invasion av Irak och deklarera ockupationen för "avslutad" var ett skrattretande beslut, i synnerhet som de 160 000 amerikanska ockupationstruperna var och är synnerligen närvarande ännu idag. Beslut i FN:s säkerhetsråd må upplevas som "legitima" av stormaktskramande liberaler, men de upplevs som fullständigt groteska och illegitima av de drabbade befolkningarna. Och det torde vara betydligt viktigare än det diplomatiska spelet mellan stormakterna i FN:s korridorer. Oavsett vad FN-legalister hävdar.
För den som inte är liberal idealist, utan realist, så blir det för varje dag uppenbart att USA:s båda krig i Afghanistan och Irak har betydligt mer likheter än skillnader. I bägge fallen är USA avskytt bland befolkningarna, och i bägge länderna dödas civila med regelbundna mellanrum av de amerikanska ockupationstrupperna. "Misstag sker ju alltid " säger USA:s försvarare bland våra svenska liberaler, ockupationsförsvarare och USA-lakejer. Problemet är att dessa "misstag" sker med en förfärande takt och tämligen regelbundet. Läser t. ex. att i en militär raid av USA dödades flera civila i Irak, vilket t. o. m. fick den amerikanska marionettregimen i Baghdad att protestera. När den Quisling-regering som USA håller om ryggen i Baghdad, och som är beroende av ockupationstrupperna för sin fortsatta existens, vädrar sitt missnöje så kan man ju bara ana vad övriga befolkningen tycker. Samtidigt så anklagas två USA-soldater för mord på obeväpnade irakier.Och samtidigt i det "goda kriget" som USA parallellt bedriver i Afghanistan så dödades 30 civila afghaner och flera dussin skadades i en flygattack. Som om inte detta elände vore nog så rapporterar en människorättsgrupp att flera civila afghaner dödats av amerikanska soldater. Även i Afghanistan är USA avskytt bland civilbefolkningen. Av mycket goda skäl.
Det finns alltså goda skäl för oss i den antiimperialistiska vänstern att nu höja tonläget i debatten och klargöra att USA:s krig i Irak och Afghanistan är delar av samma globala imperialistiska stormaktspolitik. Välmenande liberaler i Sverige, och tyvärr även aningslösa ideella organisationer som Svenska Afghanistankommittén och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, har länge försökt ursäkta och visat alltför stor förståelse för USA:s "glömda" krig i Afghanistan. Sanningen är att skillnaden mellan USA:s militära operationer i Irak och Afghanistan är mycket liten. I bägge fallen är de amerikanska trupperna där för att försvara amerikanska militära och ekonomiska intressen - inte för att värna om irakierna och afghanerna. Lika självklart som det var, och är, att Sverige inte ska delta i USA:s militära operationer i Irak, lika självklart borde det vara att Sverige inte ska delta i ISAF:s smutsiga krig i Afghanistan. Sverige ut ur Afghanistan, alltså! Men ett ännu viktigare krav att driva är givetvis:
USA UT UR BÅDE IRAK OCH AFGHANISTAN!
Thursday, June 28, 2007
Fortsatt mediemanipulation om Venezuela och Hugo Chávez
Dagens Nyheter har inte skrivit mycket om Venezuela på sistone, t. ex. har DN inte rapporterat den goda nyheten att arbetslösheten i Venezuela sjunker och nu är den lägsta på tio år. Goda nyheter av detta slag, som visar att Venezuelas medvetna ekonomiska politik fungerar väl och resulterar i ökad levnadsstandard för folkflertalet tycks inte vara intressanta och passar därför inte in i högertidningens nyhetsagenda. Alltså förbigås sådana goda nyheter med tystnad. Medveten censur? Inte heller rapporterar DN när hundratusentals anhängare till Hugo Chávez går ut i massdemonstrationer för att visa sitt stöd för presidenten och den förda ekonomiska politiken. Det är heller inte intressant, för DN, eftersom DN strävar efter att sprida en bild av att att Venezuela är ett helvete på jorden som närmast liknar diktaturen i Nordkorea.
Däremot rapporterar gärna DN när den några få tusen motståndare till politiken demonstrerar mot Hugo Chávez i Caracas, och inser inte att man därigenom samtidigt falsifierar sin tes om Venezuela som en diktatur som inte tillåter olika åsiktsinriktningar. Men för en mediekritiker som mig förefaller det fullständigt häpnadsväckande att DN kan fortsätta med sin extremt vinklade och ideologiska nyhetsrapportering kring Venezuela, där massdemonstrationer till stöd för Hugo Chávez förbigås med tystnad, och där landets positiva ekonomiska utveckling och rekordartade ekonomiska tillväxt aldrig nämns överhuvudtaget. DN:s tillförlitlighet som nyhetsorgan är inte ett dugg högre än det sovjetiska kommunistpartiets propagandaorgan "Pravda".
Däremot rapporterar gärna DN när den några få tusen motståndare till politiken demonstrerar mot Hugo Chávez i Caracas, och inser inte att man därigenom samtidigt falsifierar sin tes om Venezuela som en diktatur som inte tillåter olika åsiktsinriktningar. Men för en mediekritiker som mig förefaller det fullständigt häpnadsväckande att DN kan fortsätta med sin extremt vinklade och ideologiska nyhetsrapportering kring Venezuela, där massdemonstrationer till stöd för Hugo Chávez förbigås med tystnad, och där landets positiva ekonomiska utveckling och rekordartade ekonomiska tillväxt aldrig nämns överhuvudtaget. DN:s tillförlitlighet som nyhetsorgan är inte ett dugg högre än det sovjetiska kommunistpartiets propagandaorgan "Pravda".
Wednesday, June 27, 2007
Bleka "vänsterförnyare" på väg att upplösa sig själva?
För några år sedan stormade det rejält kring Vänsterpartiet och Lars Ohly, i spåren efter Janne Josefssons minst sagt tendentiösa reportage i "Uppdrag Granskning". Undrar hur många som minns detta idag? Minnet är ju ofta kort i denna tid som präglas av ytliga och kortvariga, men övergående mediedrev. Nåväl, den bild som målades upp av Janne Josefsson och massmedia var ett parti befolkat av bakåtsträvande, testuggande kommunister som tagit makten efter Gudrun Schymans avgång och som sedan frusit ut alla (självutnämnda) förnyare. Var det så? Egentligen? Eller avspeglade mediadrevet snarare en gammal borgerlig dröm om att för alltid marginalisera den förhatliga vänstern och därmed stärka sitt inflytande i den offentliga debatten? Jag misstänker det senare, av flera skäl.
Borgerlig massmedia bevakar ju varken Vänsterpartiet eller övriga delar av vänstern i någon slags allmän välvilja, i syfte att rapportera vad som försigår. Istället syftar bevakningen till lyfta fram de, oftast fåtaliga, "vänsterdissidenter" som av olika anledningar gått högerut och kommit på kant med huvudfåran inom vänstern. Ett säkert sätt att få massmedial uppmärksamhet alltså, om man är vänsterpartist, är att säga att man är "förnyare". "Förnyare" i såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna är sådana som t. ex. anammat borgerliga åsikter som att skattetrycket absolut är alldeles för högt, att den offentliga sektorn inte får växa och att anställa fler personer i offentlig sektor är lika med "kommunism" eller rentav "leninism". Så långt har högervridningen i Sverige gått de senaste 20-30 åren, att t. o. m. personer som koketterar som "vänster" kan anamma sådana här rena högeråsikter. Utan att ens blinka generat.
Ett exempel på denna ogenerade högeragenda ser vi t. ex. hos företrädare för det lilla utbrytarpartiet från Vänsterpartiet i Söderhamn: "Söderhamnsvänstern". Under stort buller och bång lämnade de Vänsterpartiet innan valet 2006, med hänvisning till att partiet numerade dominerades av "kommunister". De trumpetade ut att de minsann representerade en ny, "frihetlig" vänster, men blev lite mer bleka om nosen när det fiaskoartade valresultatet uppenbarade sig: De fick endast ett par procent av rösterna och ett mandat i fullmäktige. Anledningen var inte svår att förstå: "Söderhamnsvänstern" och många andra s. k. "förnyare" är en tandlös vänster, som i sina bästa stunder anammar socialliberala åsikter och som därför omfamnas av borgerligheten. När dessutom en av Söderhamnsvänsterns mest högljudda och stöddiga företrädare, Marcus Häggström, anammar rent högerradikala åsikter som att försvara Etiopiens inmarsch i Somalia, kritisera den legitima fackliga blockaden mot salladsbaren i Göteborg och förespråka skattesänkningar så undrar man stillsamt varför en sådan person envisas med att kokettera som "vänster"?
Läser nu att "Vägval Vänster", som varit en samlingsplats för "förnyarna", nu funderar på att upplösa sig själv. Det är inte så konstigt. "Vägval Vänster" är en samling grånade kommunalpolitiker med medelklassbakgrund som har sett sig bortknuffade från maktens köttgrytor där de trängdes under 1990-talet, och då de villigt samarbetade med Socialdemokraterna i Riksdagen och skar ner på den offentliga verksamheten. "Vägval Vänster" blev helt enkelt "Vägval Vilse", och deras organisation är alldeles för homogen socialt och åldersmässigt för att kunna utgöra basen i en bred vänster. Få ungdomar, få invandrare. Ungdomarna och invandrarna har i stor utsträckning valt att stanna kvar i Vänsterpartiet, trots "förnyarnas" ivriga förhoppningar om att de skulle kunna förmå fler att bilda ett nytt "frihetligt" parti på vänsterkanten.
Men den tandlösa socialliberalismen i "Vägval Vänster" lockade få ungdomar med hjärtat till vänster. Av goda skäl. Det finns många i det här landet som på goda grunder är negativt inställda till de omfattande nedskärningar av offentlig sektor och avregleringar som Vänsterpartiet medverkade i under 1990-talet. Och det finns många, långt utanför Vänsterpartiets kärnväljare, som anser att Lars Ohlys utmärkta förslag om 200 000 nya jobb i offentlig sektor som drevs i valrörelsen 2006 är både nödvändigt och ekonomiskt fullkomligt realistiskt. I motsats till vad de trötta och uppgivna "civilsamhällesutopisterna" i "Vägval Vänster" säger, där "offentlig sektor" och "skatter" är livsfarliga termer som man helst inte ska nämna högt. För då kan man ju bli stämplad som "kommunist". Jag instämmer dock med syndikalisten Stefan Bergmark: "Lite kommunism har ju ingen dött av".
En viss självkritik tycks ju nu vissa inom "Vägval Vänster" dock utöva, när det blivit uppenbart att deras organisation inte attraherade det stora intresse som de hoppades på. Den f. d. vänsterpartisten Henrik Smith skriver t. ex. på "Vägval Vänsters" hemsida:
"VägValVänster upplevde en uppmärksamhet som inte stod i proportion till den organisatoriska styrkan. Detta berodde på att organisationen tände hoppet om en ny vänster långt utanför sin egen organisation. Massmedia hakade på, eftersom det fanns en utbredd uppfattning att VägValVänster hade en realistisk möjlighet att etablera ett nytt riksdagsparti."
Henrik Smith's analys av händelseutvecklingen och dess orsaker är till stora delar korrekt. Även om jag inte delar hans politiska grundinställning att Vänsterpartiet är "kommunistiskt". "Vägval Vänster" fick, precis som Henrik Smith påpekar, ett betydligt större uppmärksamhet i massmedia än organisationen förtjänade, dess politiska betydelse och dess folkliga stöd. Detta beror på att borgerlig massmedia hoppades driva fram en splittring och försvagning av vänstern. En marginell politisk vänstergruppering bestående av trötta och gråa civilsamhällesutopister och välmenande socialliberaler stod plötsligt i det politiska rampljuset, helt oförtjänt enligt min uppfattning.
Att fler inte följde med Henrik Smith och hans "förnyare" beror på att "Vägval Vänster" inte var, och heller aldrig kommer att kunna bli, ett attraktivt och seriöst vänsteralternativ. Man bygger inte en vänster på missnöjd medelklassvänster som förespråkar en urvattnad socialliberalism och som inte vågar ta striden mot nedskärningar mot såväl socialdemokrater som borgerlighet. För mig, som icke-parti ansluten vänstersympatisör förefaller Vänsterpartiet ha en del problem. Men det innebär inte att "Vägval Vänster", "Söderhamnsvänstern" eller "Vänsterdemokraterna" är några lockande alternativ. En sann vänster måste utmana makten och driva politiskt obekväma krav. Vill jag ha socialliberalism skulle jag hellre starta ett vänsterliberalt parti. Och vill jag ha socialdemokrati tycker jag man ska rösta på Mona Sahlin. Originalen är trots allt bättre än de bleka sossekopiorna.
Borgerlig massmedia bevakar ju varken Vänsterpartiet eller övriga delar av vänstern i någon slags allmän välvilja, i syfte att rapportera vad som försigår. Istället syftar bevakningen till lyfta fram de, oftast fåtaliga, "vänsterdissidenter" som av olika anledningar gått högerut och kommit på kant med huvudfåran inom vänstern. Ett säkert sätt att få massmedial uppmärksamhet alltså, om man är vänsterpartist, är att säga att man är "förnyare". "Förnyare" i såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna är sådana som t. ex. anammat borgerliga åsikter som att skattetrycket absolut är alldeles för högt, att den offentliga sektorn inte får växa och att anställa fler personer i offentlig sektor är lika med "kommunism" eller rentav "leninism". Så långt har högervridningen i Sverige gått de senaste 20-30 åren, att t. o. m. personer som koketterar som "vänster" kan anamma sådana här rena högeråsikter. Utan att ens blinka generat.
Ett exempel på denna ogenerade högeragenda ser vi t. ex. hos företrädare för det lilla utbrytarpartiet från Vänsterpartiet i Söderhamn: "Söderhamnsvänstern". Under stort buller och bång lämnade de Vänsterpartiet innan valet 2006, med hänvisning till att partiet numerade dominerades av "kommunister". De trumpetade ut att de minsann representerade en ny, "frihetlig" vänster, men blev lite mer bleka om nosen när det fiaskoartade valresultatet uppenbarade sig: De fick endast ett par procent av rösterna och ett mandat i fullmäktige. Anledningen var inte svår att förstå: "Söderhamnsvänstern" och många andra s. k. "förnyare" är en tandlös vänster, som i sina bästa stunder anammar socialliberala åsikter och som därför omfamnas av borgerligheten. När dessutom en av Söderhamnsvänsterns mest högljudda och stöddiga företrädare, Marcus Häggström, anammar rent högerradikala åsikter som att försvara Etiopiens inmarsch i Somalia, kritisera den legitima fackliga blockaden mot salladsbaren i Göteborg och förespråka skattesänkningar så undrar man stillsamt varför en sådan person envisas med att kokettera som "vänster"?
Läser nu att "Vägval Vänster", som varit en samlingsplats för "förnyarna", nu funderar på att upplösa sig själv. Det är inte så konstigt. "Vägval Vänster" är en samling grånade kommunalpolitiker med medelklassbakgrund som har sett sig bortknuffade från maktens köttgrytor där de trängdes under 1990-talet, och då de villigt samarbetade med Socialdemokraterna i Riksdagen och skar ner på den offentliga verksamheten. "Vägval Vänster" blev helt enkelt "Vägval Vilse", och deras organisation är alldeles för homogen socialt och åldersmässigt för att kunna utgöra basen i en bred vänster. Få ungdomar, få invandrare. Ungdomarna och invandrarna har i stor utsträckning valt att stanna kvar i Vänsterpartiet, trots "förnyarnas" ivriga förhoppningar om att de skulle kunna förmå fler att bilda ett nytt "frihetligt" parti på vänsterkanten.
Men den tandlösa socialliberalismen i "Vägval Vänster" lockade få ungdomar med hjärtat till vänster. Av goda skäl. Det finns många i det här landet som på goda grunder är negativt inställda till de omfattande nedskärningar av offentlig sektor och avregleringar som Vänsterpartiet medverkade i under 1990-talet. Och det finns många, långt utanför Vänsterpartiets kärnväljare, som anser att Lars Ohlys utmärkta förslag om 200 000 nya jobb i offentlig sektor som drevs i valrörelsen 2006 är både nödvändigt och ekonomiskt fullkomligt realistiskt. I motsats till vad de trötta och uppgivna "civilsamhällesutopisterna" i "Vägval Vänster" säger, där "offentlig sektor" och "skatter" är livsfarliga termer som man helst inte ska nämna högt. För då kan man ju bli stämplad som "kommunist". Jag instämmer dock med syndikalisten Stefan Bergmark: "Lite kommunism har ju ingen dött av".
En viss självkritik tycks ju nu vissa inom "Vägval Vänster" dock utöva, när det blivit uppenbart att deras organisation inte attraherade det stora intresse som de hoppades på. Den f. d. vänsterpartisten Henrik Smith skriver t. ex. på "Vägval Vänsters" hemsida:
"VägValVänster upplevde en uppmärksamhet som inte stod i proportion till den organisatoriska styrkan. Detta berodde på att organisationen tände hoppet om en ny vänster långt utanför sin egen organisation. Massmedia hakade på, eftersom det fanns en utbredd uppfattning att VägValVänster hade en realistisk möjlighet att etablera ett nytt riksdagsparti."
Henrik Smith's analys av händelseutvecklingen och dess orsaker är till stora delar korrekt. Även om jag inte delar hans politiska grundinställning att Vänsterpartiet är "kommunistiskt". "Vägval Vänster" fick, precis som Henrik Smith påpekar, ett betydligt större uppmärksamhet i massmedia än organisationen förtjänade, dess politiska betydelse och dess folkliga stöd. Detta beror på att borgerlig massmedia hoppades driva fram en splittring och försvagning av vänstern. En marginell politisk vänstergruppering bestående av trötta och gråa civilsamhällesutopister och välmenande socialliberaler stod plötsligt i det politiska rampljuset, helt oförtjänt enligt min uppfattning.
Att fler inte följde med Henrik Smith och hans "förnyare" beror på att "Vägval Vänster" inte var, och heller aldrig kommer att kunna bli, ett attraktivt och seriöst vänsteralternativ. Man bygger inte en vänster på missnöjd medelklassvänster som förespråkar en urvattnad socialliberalism och som inte vågar ta striden mot nedskärningar mot såväl socialdemokrater som borgerlighet. För mig, som icke-parti ansluten vänstersympatisör förefaller Vänsterpartiet ha en del problem. Men det innebär inte att "Vägval Vänster", "Söderhamnsvänstern" eller "Vänsterdemokraterna" är några lockande alternativ. En sann vänster måste utmana makten och driva politiskt obekväma krav. Vill jag ha socialliberalism skulle jag hellre starta ett vänsterliberalt parti. Och vill jag ha socialdemokrati tycker jag man ska rösta på Mona Sahlin. Originalen är trots allt bättre än de bleka sossekopiorna.
Tuesday, June 26, 2007
Undrar om Zaremba godkänner denna typ av forskning?
Apropå Maciej Zarembas ambitioner att bli en vetenskaplig "överstepräst" som bestämmer vilken forskning som är politiskt korrekt och därmed ska tillåtas bedrivas i Sverige och andra länder, så kan jag inte låta bli att ogenerat göra lite reklam för min forskargrupps senaste artikel. Våran artikel handlar om tre genetiska färgmorfer hos honorna av en flickslända, och hur dessa påverkas av hanliga parningsförsök. Zaremba borde rimligtvis inte ha något emot denna artikel, eftersom den genetiska basen för dessa hontyper är av mendelsk typ, alltså en gen med tre olika varianter ("alleler"). Vår artikel är en typisk grundforskningsartikel, som egentligen kanske mest riktar sig till de forskande biologer med specialintressen kring teoribildningen kring evolutionen av parningssystem och hur dessa påverkas könskonflikter. Men även för den med ett allmänt naturintresse kan denna artikel kanske vara av intresse. Iallafall hoppas jag det.
På ett mer allmänt och principiellt plan så vill jag passa på att göra läsarna av våran artikel uppmärksamma på att denna är publicerad i "Open Access"-tidskriften PLoS ONE, vilket innebär att vem som helst med internetuppkoppling till sin dator kan läsa den varifrån som helst. Man behöver alltså inte sitta på en universitetsinstitution eller betala dyra prenumerationsavgifter för att kunna läsa våran artikel och andra artiklar som är publicerade "Open Access". Detta borde egentligen vara en självklarhet, för ni skattebetalare borde ha all rätt i världen att kunna se vad offentligt finansierad forskning resulterar i. Men tyvärr är detta ännu inte en självklarhet, eftersom de flesta forskningsartiklar ännu så länge publiceras i "stängda" tidskrifter med traditionell Copyright. Det innebär att artikelförfattarna frånsäger sig Copyrighten till tidskriftsförlaget, som därefter tar betalt i form av prenumerationer av alla som sedan vill läsa dessa artiklar.
Universitetsbiblioteken, bl. a. i Lund där jag arbetar, får alltså betala miljontals kronor varje år i prenumerationsavgifter för att komma åt den forskning som dess egna forskare producerat! Det säger sig självt att detta systemet är fullständigt horribelt, och i dessa dagar av fildelning, öppen källkod och ett internet som revolutionerar all mänsklig verksamhet så borde detta systemet ha försvunnit för länge sedan. Det är för att modernisera den vetenskapliga publiceringen som "Open Access"-tidskrifter som PLoS ONE nu poppar upp som svampar ur jorden, till nytta och glädje för oss forskare, allmänhet, skolor och vetenskapsjournalister. Samt för forskare i Tredje Världen, vars fattiga universitsbibliotek aldrig skulle ha haft råd att betala de prenumerationsavgifter som krävs för att komma åt de vetenskapliga tidkskrifterna.
I korthet: "Open Access" inom forskningen är en form av socialism, alltså den utökade gemensama egendomslösa sfären på internet. Detta ska jag utveckla mer i senare blogginlägg, men tillsvidare räcker det att komma ihåg att "Open Access" ska ses i samma sammanhang som andra gemensamma projekt till "elektroniska allmänningar" på internet: Wikipedia, Open Source-mjukvara (t. ex. Linux) samt fildelning av musik och läkemedelsrecept. "Information wants to be free!".
På ett mer allmänt och principiellt plan så vill jag passa på att göra läsarna av våran artikel uppmärksamma på att denna är publicerad i "Open Access"-tidskriften PLoS ONE, vilket innebär att vem som helst med internetuppkoppling till sin dator kan läsa den varifrån som helst. Man behöver alltså inte sitta på en universitetsinstitution eller betala dyra prenumerationsavgifter för att kunna läsa våran artikel och andra artiklar som är publicerade "Open Access". Detta borde egentligen vara en självklarhet, för ni skattebetalare borde ha all rätt i världen att kunna se vad offentligt finansierad forskning resulterar i. Men tyvärr är detta ännu inte en självklarhet, eftersom de flesta forskningsartiklar ännu så länge publiceras i "stängda" tidskrifter med traditionell Copyright. Det innebär att artikelförfattarna frånsäger sig Copyrighten till tidskriftsförlaget, som därefter tar betalt i form av prenumerationer av alla som sedan vill läsa dessa artiklar.
Universitetsbiblioteken, bl. a. i Lund där jag arbetar, får alltså betala miljontals kronor varje år i prenumerationsavgifter för att komma åt den forskning som dess egna forskare producerat! Det säger sig självt att detta systemet är fullständigt horribelt, och i dessa dagar av fildelning, öppen källkod och ett internet som revolutionerar all mänsklig verksamhet så borde detta systemet ha försvunnit för länge sedan. Det är för att modernisera den vetenskapliga publiceringen som "Open Access"-tidskrifter som PLoS ONE nu poppar upp som svampar ur jorden, till nytta och glädje för oss forskare, allmänhet, skolor och vetenskapsjournalister. Samt för forskare i Tredje Världen, vars fattiga universitsbibliotek aldrig skulle ha haft råd att betala de prenumerationsavgifter som krävs för att komma åt de vetenskapliga tidkskrifterna.
I korthet: "Open Access" inom forskningen är en form av socialism, alltså den utökade gemensama egendomslösa sfären på internet. Detta ska jag utveckla mer i senare blogginlägg, men tillsvidare räcker det att komma ihåg att "Open Access" ska ses i samma sammanhang som andra gemensamma projekt till "elektroniska allmänningar" på internet: Wikipedia, Open Source-mjukvara (t. ex. Linux) samt fildelning av musik och läkemedelsrecept. "Information wants to be free!".
Mer biologi och politik: Ytterligare ett bottennapp av Maciej Zaremba
En kollega till mig från Linköpings Universitet gjorde mig uppmärksammad på en märklig artikel av Maciej Zaremba, ogenerad högerpropgandist och åsiktsjournalist på DN. Jag har kritiserat Zaremba förut, bl. a. för hans extremt hycklande och tendentiösa artiklar om Kosovo, Balkankrigen och svenska fackkonflikter. Men sluggern Zaremba tvekar heller inte att ge sig in på områden som han inte behärskar överhuvudtaget: biologisk forskning.
Zaremba kommenterade i april en mycket intressant vetenskaplig artikel i tidskriften PLoS ONE där några forskare från Linköping har visat att stressade höns delvis kan föra över förvärvade egenskaper till nästa generation via antingen s. k. maternella effekter eller epigenetisk nedärvning.
Eftersom jag själv ingår i den nystartade vetenskapliga tidskriften PLoS ONE:s redaktionsråd så kan jag givetvis inte annat än glädja mig åt att vår nya tidskrift uppmärksammas av svensk dagspress. Icke desto mindre tror jag att jag behöver reda ut ett och annat, både för Zaremba och andra som verkar ha missförstått denna mycket intressanta artikel.
Maternella effekter är icke-genetiska egenskaper som överförs från föräldragenerationen till avkommegenerationen, t. ex. via olika substanser i bröstmjölk hos däggdjur eller i äggulan hos fåglar.Maternella effekter är oerhört intressanta ur åtskilliga perspektiv, bl. a. eftersom de öppnar möjligheten för föräldrar att, vid sidan av den "normala" genetiska nedärvningen, överföra vissa fördelaktiga egenskaper till avkomman, t. ex. antikroppar som ger ungarna ökad sjukdomstålighet och därmed en bättre start i livet. Maternella effekter står inte på något vis i motsättning till Darwins evolutionsteori eller Gregor Mendels ärftlighetsteori, trots att detta antyds i vissa debatter. Jag har t. ex. kritiserat vänsterbloggaren Pierre Gilly som i en artikel i Yelah försökte antyda något liknande för några år sedan. Maternella effekter är ett intressant fenomen som nyanserar vår bild av evolutionsmekanismerna, men man ska heller inte dra alltför stora växlar på dessa. Maternella effekter kan också utvecklas genom naturligt urval, eftersom de ofta har en genetisk bas i föräldragenerationen, och maternella effekter, darwins urvalsteori och Mendels ärftlighetsteori kompletterar varandra snarare än utesluter varandra.
En annan intressant process, som troligtvis var involverat i den aktuella hönsstudien, är s. k. epigenetisk nedärvning via methylering. Detta är i princip en slags överföring från föräldragenerationen av icke-ärftliga substanser (t. ex. transkriptionsfaktorer) som gör att gener kan "stängas av" eller "uppregleras" i nästa generation. Återigen är epigenetisk nedärvning inte en mekanism som med nödvändighet behöver utesluta mendelsk nedärvning, men det är en mekanism som bidrar till att öka förståelsen för de komplexa processer som styr utvecklingen från genotyp till fenotyp.
Detta är egentligen självklarheter för de som är någorlunda insatta i ämnet och som följer den moderna evolutionsbiologins utveckling. Men tydligen inte för Maciej Zaremba. I sin raljerande artikel i DN kommer Zaremba med försåtliga antydningar om att upptäckter av det slag som Linköpingsforskarna har gjort egentligen "inte borde få äga rum", eftersom de i princip legitimerar Stalins diktatur (!). Snacka om att ta till storsläggan! Zaremba verkar alltså vilja att forskning av detta slag inte ska få lov att bedrivas, eftersom han finner den ideologiskt osmaklig, oklart varför. Man frestas nästan att säga att Zaremba verkar ha en sant stalinistisk vetenskapssyn, eftersom upptäckter som är ideologiskt osmakliga alltså bör förbjudas? Zaremba menar att om Linköpingsforskarnas resultat står sig, vilket jag misstänker att de gör, så kommer vi i princip att med ounviklighet gå emot en diktatur á la Stalins Sovjetunionen, eftersom vi då kommer att försöka sträva efter att i Lamarckistisk anda försöka skapa "den perfekta människan".
Som varnande exempel på varför denna typ av forskning inte ska tillåtas bedrivas lyfter Zaremba fram den siste lamarckisten Paul Kammerer, som blev Stalins gunstling och begick självmord sedan det visat sig att de djur som Zaremba felaktigt kallar "paddor" (som egentligen är barnmorskegrodor, min anmärkning) hade manipulerats i syfte att stärka argumenten för lamarckistisk nedärvning. Det är oklart vad Zaremba vill säga med denna historia. Antyder Zaremba att Linköpingsforskarna är våra dagars stalinister eller lamarckister, eller att deras forskning rentav är ett resultat fusk? Zarembas gåtfulla artikel är väldigt obehaglig, just för vad den antyder, snarare än vad han säger rent ut. Det är dock egentligen ganska ointressant vad Zaremba vill säga, för det är uppenbart att den självgode DN-skribenten här kommenterar någonting som han överhuvudtaget inte begriper eller har någon som helst kompetens att uttala sig om.
Som evolutionsbiolog med ett stort intresse för såväl maternella effekter, epigenetiska processer som "vanlig" genetik så välkomnar jag den typ av forskning som Linköpingsgruppen bedriver. Jag är inte rädd för denna forskning, vare sig av ideologiska skäl som Zaremba, eller för att den på något sätt "hotar" neodarwinismen eller mendelismen. Vad är Zaremba rädd för? Egentligen? Zaremba förefaller mig vara en modern variant på de lamarckister som en gång i tiden motarbetade mendelismen - av ideologiska skäl. Men de flesta forskare, inklusive jag själv, är intresserade av hur verkligheten ser ut. Inte bara hur den borde se ut.
Zaremba kommenterade i april en mycket intressant vetenskaplig artikel i tidskriften PLoS ONE där några forskare från Linköping har visat att stressade höns delvis kan föra över förvärvade egenskaper till nästa generation via antingen s. k. maternella effekter eller epigenetisk nedärvning.
Eftersom jag själv ingår i den nystartade vetenskapliga tidskriften PLoS ONE:s redaktionsråd så kan jag givetvis inte annat än glädja mig åt att vår nya tidskrift uppmärksammas av svensk dagspress. Icke desto mindre tror jag att jag behöver reda ut ett och annat, både för Zaremba och andra som verkar ha missförstått denna mycket intressanta artikel.
Maternella effekter är icke-genetiska egenskaper som överförs från föräldragenerationen till avkommegenerationen, t. ex. via olika substanser i bröstmjölk hos däggdjur eller i äggulan hos fåglar.Maternella effekter är oerhört intressanta ur åtskilliga perspektiv, bl. a. eftersom de öppnar möjligheten för föräldrar att, vid sidan av den "normala" genetiska nedärvningen, överföra vissa fördelaktiga egenskaper till avkomman, t. ex. antikroppar som ger ungarna ökad sjukdomstålighet och därmed en bättre start i livet. Maternella effekter står inte på något vis i motsättning till Darwins evolutionsteori eller Gregor Mendels ärftlighetsteori, trots att detta antyds i vissa debatter. Jag har t. ex. kritiserat vänsterbloggaren Pierre Gilly som i en artikel i Yelah försökte antyda något liknande för några år sedan. Maternella effekter är ett intressant fenomen som nyanserar vår bild av evolutionsmekanismerna, men man ska heller inte dra alltför stora växlar på dessa. Maternella effekter kan också utvecklas genom naturligt urval, eftersom de ofta har en genetisk bas i föräldragenerationen, och maternella effekter, darwins urvalsteori och Mendels ärftlighetsteori kompletterar varandra snarare än utesluter varandra.
En annan intressant process, som troligtvis var involverat i den aktuella hönsstudien, är s. k. epigenetisk nedärvning via methylering. Detta är i princip en slags överföring från föräldragenerationen av icke-ärftliga substanser (t. ex. transkriptionsfaktorer) som gör att gener kan "stängas av" eller "uppregleras" i nästa generation. Återigen är epigenetisk nedärvning inte en mekanism som med nödvändighet behöver utesluta mendelsk nedärvning, men det är en mekanism som bidrar till att öka förståelsen för de komplexa processer som styr utvecklingen från genotyp till fenotyp.
Detta är egentligen självklarheter för de som är någorlunda insatta i ämnet och som följer den moderna evolutionsbiologins utveckling. Men tydligen inte för Maciej Zaremba. I sin raljerande artikel i DN kommer Zaremba med försåtliga antydningar om att upptäckter av det slag som Linköpingsforskarna har gjort egentligen "inte borde få äga rum", eftersom de i princip legitimerar Stalins diktatur (!). Snacka om att ta till storsläggan! Zaremba verkar alltså vilja att forskning av detta slag inte ska få lov att bedrivas, eftersom han finner den ideologiskt osmaklig, oklart varför. Man frestas nästan att säga att Zaremba verkar ha en sant stalinistisk vetenskapssyn, eftersom upptäckter som är ideologiskt osmakliga alltså bör förbjudas? Zaremba menar att om Linköpingsforskarnas resultat står sig, vilket jag misstänker att de gör, så kommer vi i princip att med ounviklighet gå emot en diktatur á la Stalins Sovjetunionen, eftersom vi då kommer att försöka sträva efter att i Lamarckistisk anda försöka skapa "den perfekta människan".
Som varnande exempel på varför denna typ av forskning inte ska tillåtas bedrivas lyfter Zaremba fram den siste lamarckisten Paul Kammerer, som blev Stalins gunstling och begick självmord sedan det visat sig att de djur som Zaremba felaktigt kallar "paddor" (som egentligen är barnmorskegrodor, min anmärkning) hade manipulerats i syfte att stärka argumenten för lamarckistisk nedärvning. Det är oklart vad Zaremba vill säga med denna historia. Antyder Zaremba att Linköpingsforskarna är våra dagars stalinister eller lamarckister, eller att deras forskning rentav är ett resultat fusk? Zarembas gåtfulla artikel är väldigt obehaglig, just för vad den antyder, snarare än vad han säger rent ut. Det är dock egentligen ganska ointressant vad Zaremba vill säga, för det är uppenbart att den självgode DN-skribenten här kommenterar någonting som han överhuvudtaget inte begriper eller har någon som helst kompetens att uttala sig om.
Som evolutionsbiolog med ett stort intresse för såväl maternella effekter, epigenetiska processer som "vanlig" genetik så välkomnar jag den typ av forskning som Linköpingsgruppen bedriver. Jag är inte rädd för denna forskning, vare sig av ideologiska skäl som Zaremba, eller för att den på något sätt "hotar" neodarwinismen eller mendelismen. Vad är Zaremba rädd för? Egentligen? Zaremba förefaller mig vara en modern variant på de lamarckister som en gång i tiden motarbetade mendelismen - av ideologiska skäl. Men de flesta forskare, inklusive jag själv, är intresserade av hur verkligheten ser ut. Inte bara hur den borde se ut.
Patetisk Göran Skytte gillar inte biologi
Någon har efterlyst mer inlägg på denna blogg om relationen mellan biologi och politik. Nåväl, här kommer ett, som närmast har karaktären av en rötmånadshistoria. Det är den alltid lika patetiske högerkolumnisten och f. d. vänsterextremisten Göran Skytte som slagit till i en kolumn i Svenska Dagbladet igen. Jag säger patetisk, men jag kunde lika gärna ha sagt gubbig. Göran Skytte har, alltsedan slutet på 1980-talet då han gjorde en ideologisk helomvändning från yttersta vänstern till yttersta högern, ägnat det mesta av sin kreativa energi och vakna tid till att gnälla på "vänstern". Kanske är detta ett sätt att för Göran Skytte bota sina tidigare ideologiska försyndelser?
Jag tycker det är något osunt, ja närmast besatt över denna extrema fixering Skytte har vid den vänster som han sedan länge lämnat, och som han istället borde ignorera eller låta vila i fred. Om nu vänstern är så fullständigt uppåt väggarna galen, varför ägna sitt liv åt att skälla på densamma? Har Skytte ingenting bättre att fylla sitt liv med, undrar man stillsamt. Allt som är fel i samhället är enligt Skytte "vänsterns fel": Oavsett om det gäller frånvaron av biblar på hotellrum, det alltför höga skattetrycket, eller den allmänna moraliska upplösningen. Jag misstänker att om Göran Skytte skulle drabbas av impotensproblem, en inte alltför ovanlig åkomma bland män i hans ålder, så skulle detta säkert också vara "vänsterns fel".
Bland allt det som är fel i samhället, som vänstern har förstört, så kan vi nu lägga "Vetandets Värld" i Sveriges Radio:s kanal P1. Göran Skytte irriterar sig på detta vetenskapsprogram som uppenbarligen också är en feministisk propagandakanal (detta visste jag inte om, men jag är glad att Skytte nu har upplyst mig om sakernas tillstånd). En kollega till mig, Måns Andersson, som disputerat i evolutionsbiologi och numera jobbar på Genusvetenskapligt Centrum på Uppsala Universitet, har tydligen uttalat sig om den mångfald av sociala system och parningssystem som finns i naturen.
Måns har påpekat att naturprogram tenderar att inte visa den stora variation i social organisation som finns i naturen, t. ex. hyenornas matriarkat där honorna är dominanta, utan tenderar att fokusera på djurarter där hannarna är dominanta och honorna underordnade, som t. ex. lejon. Måns tycker också uppenbarligen att det kan vara intressant att problematisera begreppet "kön" även i biologiska sammanhang, bl. a. eftersom det finns organismer som har fler än två kön. Slemsvampar har t. ex. 13 olika parningstyper, vilket visar att den traditionella uppdelningen mellan "hannar" och "honor" inte alltid är så enkel att göra i naturen, eller t. o. m. omöjlig i vissa fall. Utan att ha hört det program som Skytte nu har retat upp sig på så tycker jag att detta verkar vara en mycket intressant diskussion som man både kan och bör föra, såväl bland biologer som andra forskare och lekmän. Men för Göran Skytte räcker det tydligen med att han hör ordet "genus" eller "queer" i ett radioprogram för att han ska gå i taket, börja tugga fradga och se kommunistisk-feministiska mediekonspirationer omkring sig.
Stackars Göran! Jag tycker verkligen synd om dig. Du var roligare när du umgicks med vänsterkompisarna i "Hoola Bandoola"-band på 1970-talet. Innerst inne tror jag att du saknar den perioden också och att du hade roligare då, även om du vägrar erkänna det nu. Det du nu går igenom med ursinnigt homosexhat, abortmotstånd, högerkristet svammel, och raseriutbrott mot "vänstermedia" verkar på mig som en utdragen och försenad medelålderskris, som förhoppningsvis går över ganska snart. En slags manlig ideologisk högervariant på det kvinnliga fysiologiska klimakteriet, är mitt intryck av Göran Skyttes hälsotillstånd idag. En gång var Skytte en mycket duktig journalist och skribent, idag är han en av många allmänna gnälliga högerkverulanter som få lyssnar på. Det ska erkännas att högertidningen Svenska Dagbladet faktiskt har ganska många duktiga skribenter och skärpta högerintellektuella opinionsbildare. Men Göran Skytte är definitivt inte en av dem.
Jag tycker det är något osunt, ja närmast besatt över denna extrema fixering Skytte har vid den vänster som han sedan länge lämnat, och som han istället borde ignorera eller låta vila i fred. Om nu vänstern är så fullständigt uppåt väggarna galen, varför ägna sitt liv åt att skälla på densamma? Har Skytte ingenting bättre att fylla sitt liv med, undrar man stillsamt. Allt som är fel i samhället är enligt Skytte "vänsterns fel": Oavsett om det gäller frånvaron av biblar på hotellrum, det alltför höga skattetrycket, eller den allmänna moraliska upplösningen. Jag misstänker att om Göran Skytte skulle drabbas av impotensproblem, en inte alltför ovanlig åkomma bland män i hans ålder, så skulle detta säkert också vara "vänsterns fel".
Bland allt det som är fel i samhället, som vänstern har förstört, så kan vi nu lägga "Vetandets Värld" i Sveriges Radio:s kanal P1. Göran Skytte irriterar sig på detta vetenskapsprogram som uppenbarligen också är en feministisk propagandakanal (detta visste jag inte om, men jag är glad att Skytte nu har upplyst mig om sakernas tillstånd). En kollega till mig, Måns Andersson, som disputerat i evolutionsbiologi och numera jobbar på Genusvetenskapligt Centrum på Uppsala Universitet, har tydligen uttalat sig om den mångfald av sociala system och parningssystem som finns i naturen.
Måns har påpekat att naturprogram tenderar att inte visa den stora variation i social organisation som finns i naturen, t. ex. hyenornas matriarkat där honorna är dominanta, utan tenderar att fokusera på djurarter där hannarna är dominanta och honorna underordnade, som t. ex. lejon. Måns tycker också uppenbarligen att det kan vara intressant att problematisera begreppet "kön" även i biologiska sammanhang, bl. a. eftersom det finns organismer som har fler än två kön. Slemsvampar har t. ex. 13 olika parningstyper, vilket visar att den traditionella uppdelningen mellan "hannar" och "honor" inte alltid är så enkel att göra i naturen, eller t. o. m. omöjlig i vissa fall. Utan att ha hört det program som Skytte nu har retat upp sig på så tycker jag att detta verkar vara en mycket intressant diskussion som man både kan och bör föra, såväl bland biologer som andra forskare och lekmän. Men för Göran Skytte räcker det tydligen med att han hör ordet "genus" eller "queer" i ett radioprogram för att han ska gå i taket, börja tugga fradga och se kommunistisk-feministiska mediekonspirationer omkring sig.
Stackars Göran! Jag tycker verkligen synd om dig. Du var roligare när du umgicks med vänsterkompisarna i "Hoola Bandoola"-band på 1970-talet. Innerst inne tror jag att du saknar den perioden också och att du hade roligare då, även om du vägrar erkänna det nu. Det du nu går igenom med ursinnigt homosexhat, abortmotstånd, högerkristet svammel, och raseriutbrott mot "vänstermedia" verkar på mig som en utdragen och försenad medelålderskris, som förhoppningsvis går över ganska snart. En slags manlig ideologisk högervariant på det kvinnliga fysiologiska klimakteriet, är mitt intryck av Göran Skyttes hälsotillstånd idag. En gång var Skytte en mycket duktig journalist och skribent, idag är han en av många allmänna gnälliga högerkverulanter som få lyssnar på. Det ska erkännas att högertidningen Svenska Dagbladet faktiskt har ganska många duktiga skribenter och skärpta högerintellektuella opinionsbildare. Men Göran Skytte är definitivt inte en av dem.
Tuesday, June 19, 2007
Storbritanien debatterar "humanitära interventioner"
Jag läser i alltid lika intressanta brittiska dagstidningen The Independent att politiker från samtliga tre partier (Labour, de konservativa Tories och Liberaldemokraterna) utmanar Tony Blair i en debatt om "humanitära interventioner" (eller "liberal interventions" som det heter med ett annat namn). Företrädare för samtliga dessa tre partier anser att kriget i Irak, och den efterföljande katastrofen med tortyrskandaler och massakrer på civila av ockupationstrupperna har diskrediterat tanken på sådana interventioner i framtiden. Det kommer t. ex. säkerligen att bli mycket svårare att i framtiden argumentera för väpnade interventioner utifrån med hänvisning till att mänskliga rättigheter kränks, menar dessa kritiker, eftersom exemplet Irak avskräcker. Tony Blair håller givetvis inte med, och något annat hade kanske inte varit att vänta sig.
Skuggan av Irak kommer att prägla Tony Blairs historiska eftermäle, men knappast på det positiva sätt han hade önskat. Jag har en känsla av att Tony Blair ville gå till historien som en ny Winston Churchill, som stod upp mot dikatur och förtryck (Churchill mot Hitler, Blair mot Saddam Hussein). Istället kommer Blairs historiska eftermäle sannolikt bli att det var mannen som startade ett katastrofalt krig, som ledde till att fyra miljoner människor drevs på flykt och att Irak och Mellanöstern kastades in i kaos och anarki med en grasserande terrorism.
Min egen uppfattning om "humanitära interventioner" är att det är en vacker, ja närmast utopisk tanke, som jag inte tror har någon möjlighet att fungera. Inte så länge de ska genomföras av USA, Storbritanien, NATO eller andra politiska aktörer som sedan lång tid tillbaka har diskrediterats av sina katastrofala misslyckanden på Balkan, Afghanistan och i Irak. Och några andra utomstående aktörer, vid sidan av FN, har jag svårt att se i dagsläget. Tanken att utifrån intervenera i andra länder, störta regeringar och omstöpa samhällen från grunden påminner i lite alltför hög och obehaglig grad om andra storslagna och visionära samhällsomvandlingsexperiment i historien som gick alldeles åt h-e eftersom de var fullständigt orealistiska. Som t. ex. Pol Pots försök att skapa ett nytt "Demokratiskt Kampuchea" i Kambodja 1975-1979, för att göra en något drastisk liknelse. "Humanitära interventioner" innebär alltid att civila måste offras, vilket är oundvikligt i alla krig, och dessa offrade civila skall då vägas mot de högst eventuella och osäkra framtida vinsterna i form av den demokrati som ska blomstra efter att den humanitära interventionen har avslutats. Vad vi har sett av utvecklingen i bl. a. Kosovo, Afghanistan och Irak har iallafall inte övertygat mig om att sådana här interventioner utifrån leder till lyckade resultat. Vad som däremot är klarlagt utom allt rimligt tvivel är att det alltid finns ett stort humanitärt pris som måste betalas när det interveneras militärt, även i goda syften.
De förtryckta befolkningarna i olika diktaturer måste befria sig själva, det kan aldrig göras genom interventioner utifrån, hur välmenande dessa än må vara. Det är en lärdom vi kan dra av det senaste decenniets politiska och militära händelser efter Berlinmurens fall 1989. Läser f. ö. att amerikanska militärer nu menar att USA kommer att fortsätta strida i Irak i många år framöver, vilket onekligen är en dyster läsning för de som fortfarande tror på humanitära interventioner som ett slags standardrecept för att förbättra världen.
Skuggan av Irak kommer att prägla Tony Blairs historiska eftermäle, men knappast på det positiva sätt han hade önskat. Jag har en känsla av att Tony Blair ville gå till historien som en ny Winston Churchill, som stod upp mot dikatur och förtryck (Churchill mot Hitler, Blair mot Saddam Hussein). Istället kommer Blairs historiska eftermäle sannolikt bli att det var mannen som startade ett katastrofalt krig, som ledde till att fyra miljoner människor drevs på flykt och att Irak och Mellanöstern kastades in i kaos och anarki med en grasserande terrorism.
Min egen uppfattning om "humanitära interventioner" är att det är en vacker, ja närmast utopisk tanke, som jag inte tror har någon möjlighet att fungera. Inte så länge de ska genomföras av USA, Storbritanien, NATO eller andra politiska aktörer som sedan lång tid tillbaka har diskrediterats av sina katastrofala misslyckanden på Balkan, Afghanistan och i Irak. Och några andra utomstående aktörer, vid sidan av FN, har jag svårt att se i dagsläget. Tanken att utifrån intervenera i andra länder, störta regeringar och omstöpa samhällen från grunden påminner i lite alltför hög och obehaglig grad om andra storslagna och visionära samhällsomvandlingsexperiment i historien som gick alldeles åt h-e eftersom de var fullständigt orealistiska. Som t. ex. Pol Pots försök att skapa ett nytt "Demokratiskt Kampuchea" i Kambodja 1975-1979, för att göra en något drastisk liknelse. "Humanitära interventioner" innebär alltid att civila måste offras, vilket är oundvikligt i alla krig, och dessa offrade civila skall då vägas mot de högst eventuella och osäkra framtida vinsterna i form av den demokrati som ska blomstra efter att den humanitära interventionen har avslutats. Vad vi har sett av utvecklingen i bl. a. Kosovo, Afghanistan och Irak har iallafall inte övertygat mig om att sådana här interventioner utifrån leder till lyckade resultat. Vad som däremot är klarlagt utom allt rimligt tvivel är att det alltid finns ett stort humanitärt pris som måste betalas när det interveneras militärt, även i goda syften.
De förtryckta befolkningarna i olika diktaturer måste befria sig själva, det kan aldrig göras genom interventioner utifrån, hur välmenande dessa än må vara. Det är en lärdom vi kan dra av det senaste decenniets politiska och militära händelser efter Berlinmurens fall 1989. Läser f. ö. att amerikanska militärer nu menar att USA kommer att fortsätta strida i Irak i många år framöver, vilket onekligen är en dyster läsning för de som fortfarande tror på humanitära interventioner som ett slags standardrecept för att förbättra världen.
Sunday, June 17, 2007
President Abbas kringgår parlamentet och tar till styre genom dekret
Minns ni ståhejet kring Venezuelas Hugo Chávez, när han fick lagliga befogenheter av Venezuelas parlament att styra genom dekret på ett begränsat antal politikområden under 18 månader? Ett fullt lagligt beslut, helt i enlighet med Venezuelas konstitution, och en procedur som använts flera gånger tidigare i Venezuelas historia, av mer USA-vänliga presidenter. "Diktatur" och "Chávez blir enväldig" hette det då.
Nu händer exakt samma sak, fast på ett betydligt mer odemokratiskt vis i Mellanöstern. Den palestinska presidenten Abbas, som stöds av USA, tar till styre genom presidentdekret, och kringgår därmed det demokratiskt valda parlamentet, där hans motståndare Hamas som bekant har majoritet. Eftersom flera Hamas-ledamöter har fängslat eller flytt, så kan alltså presidenten i princip köra över hela parlamentet, och därmed styra utan opposition och ignorera resultatet av de demokratiska valen. Detta är inte så anmärkningsvärt, förutom att det påminner om när Adolf Hitler tog makten i Tyskland på 1930-talet, och gradvis utmanövrerade den sista oppositionen i parlamentet genom att förbjuda misshagliga och oppositionella politiska partier, först socialdemokrater och kommunister, och sedan borgerliga demokratiska partier.
Nej, det anmärkningsvärda är väl snarast att president Abbas odemokratiska metoder antagligen kommer att applåderas, alternativt förbigås med tystnad, av den USA-vänliga borgerlighet som skrek högt om att Hugo Chávez i Venezuela höll på att göra sig själv till diktator. I Venezuela, till skillnad från Palestina, så finns parlamentet kvar och Chávez presidentbefogenheter löper ut om ett år. Undrar hur länge undantagstillståndet som president Abbas utlöst varar? Och kommer någon modig borgerlig opinionsbildare i Sverige att kritiskt ifrågasätta vad som nu pågår?
Nu händer exakt samma sak, fast på ett betydligt mer odemokratiskt vis i Mellanöstern. Den palestinska presidenten Abbas, som stöds av USA, tar till styre genom presidentdekret, och kringgår därmed det demokratiskt valda parlamentet, där hans motståndare Hamas som bekant har majoritet. Eftersom flera Hamas-ledamöter har fängslat eller flytt, så kan alltså presidenten i princip köra över hela parlamentet, och därmed styra utan opposition och ignorera resultatet av de demokratiska valen. Detta är inte så anmärkningsvärt, förutom att det påminner om när Adolf Hitler tog makten i Tyskland på 1930-talet, och gradvis utmanövrerade den sista oppositionen i parlamentet genom att förbjuda misshagliga och oppositionella politiska partier, först socialdemokrater och kommunister, och sedan borgerliga demokratiska partier.
Nej, det anmärkningsvärda är väl snarast att president Abbas odemokratiska metoder antagligen kommer att applåderas, alternativt förbigås med tystnad, av den USA-vänliga borgerlighet som skrek högt om att Hugo Chávez i Venezuela höll på att göra sig själv till diktator. I Venezuela, till skillnad från Palestina, så finns parlamentet kvar och Chávez presidentbefogenheter löper ut om ett år. Undrar hur länge undantagstillståndet som president Abbas utlöst varar? Och kommer någon modig borgerlig opinionsbildare i Sverige att kritiskt ifrågasätta vad som nu pågår?
Saturday, June 16, 2007
Fatah stormar parlamentet: Var finns alla principfasta borgerliga demokrater?
På Västbanken och Gaza pågår tragiska interna strider mellan palestinier. Det är inte lätt att veta vad man ska säga, annat än att de enda som vinner på dessa strider är hökarna i Israel som motsätter sig en palestinsk stat. På ena sidan står en islamistisk organisation (Hamas) med en hel del nattståndna och reaktionära åsikter, men som vunnit makten i demokratiska val. På den andra sidan står det mer sekulära, men ack så korrumperade Fatah, uppbackade av bl. a. USA. Ett Fatah, som förlorade makten i de mest demokratiska val som hållits någonstans i arabvärlden, och som gjorde detta eftersom man varit så extremt korrumperade så att den palestinska befolkningen tröttnade och istället röstade på det islamistiska Hamas, som vann en jordskredsseger.
Ett val mellan dessa två palestinska rörelser kan kanske tyckas vara som ett val mellan pest eller kolera, kan man kanske tycka som sekulär vänsteranhängare på betryggande avstånd från konflikten. Men utan att gräva ner sig i de tragiska detaljerna i denna konflikt kan man ju göra åtminstone ett principiellt ställningstagande:
En grundprincip i en demokrati är att minoriteten accepterar utfallet av demokratiska val, oavsett vad man tycker om segraren. Annars är man bara demokrat i ord, inte i praktiken. När jag därför läser att militanta Fatah-anhängare stormar det palestinska parlamentet och försöker dra ut parlamentsledamöter från det förhatliga Hamas, så undrar jag hur omvärlden och USA kommer att reagera? Vad kommer de svenska borgerliga tidningarna att säga, som alltid skriker högt om att "demokratin är hotad!" närhelst beväpnade vänsterdemonstranter kravallar i Sverige eller utomlands? Hur ser man på Fatah-anhängarnas odemokratiska pöbelfasoner i Palestina? Är det legitimt att storma valda parlament, om bara syftet är gott? Vad skulle ni säga om vänsterdemonstranter stormade den svenska riksdagen och släpade ut alla moderata riksdagsledamöter?
Situationen i Palestina nu påminner något om den i Ryssland under 1990-talet, då Västeuropas och USA:s kelgris, vodkafyllot och krigsförbrytaren Boris Jeltsin, beordrade en attack mot Rysslands valda parlament, utan att mötas av några större protester från ledarna i den s. k. "fria världen". Eller när den numera USA-stödde militärdiktatorn Musharraff tog makten i en kupp i Pakistan 1999, och upplöste landets valda parlamentet. Historien upprepar sig, och "demokraterna" i den svenska borgerligheten tiger. Att storma eller upplösa demokratiskt valda församlingar brukar annars vara någonting som borgerligheten brukar tillskriva ledare som Lenin eller Hitler. Men kanske har man lite överseende med sådana fasoner i dessa fall, när det är USA:s allierade som gör det?
Ett val mellan dessa två palestinska rörelser kan kanske tyckas vara som ett val mellan pest eller kolera, kan man kanske tycka som sekulär vänsteranhängare på betryggande avstånd från konflikten. Men utan att gräva ner sig i de tragiska detaljerna i denna konflikt kan man ju göra åtminstone ett principiellt ställningstagande:
En grundprincip i en demokrati är att minoriteten accepterar utfallet av demokratiska val, oavsett vad man tycker om segraren. Annars är man bara demokrat i ord, inte i praktiken. När jag därför läser att militanta Fatah-anhängare stormar det palestinska parlamentet och försöker dra ut parlamentsledamöter från det förhatliga Hamas, så undrar jag hur omvärlden och USA kommer att reagera? Vad kommer de svenska borgerliga tidningarna att säga, som alltid skriker högt om att "demokratin är hotad!" närhelst beväpnade vänsterdemonstranter kravallar i Sverige eller utomlands? Hur ser man på Fatah-anhängarnas odemokratiska pöbelfasoner i Palestina? Är det legitimt att storma valda parlament, om bara syftet är gott? Vad skulle ni säga om vänsterdemonstranter stormade den svenska riksdagen och släpade ut alla moderata riksdagsledamöter?
Situationen i Palestina nu påminner något om den i Ryssland under 1990-talet, då Västeuropas och USA:s kelgris, vodkafyllot och krigsförbrytaren Boris Jeltsin, beordrade en attack mot Rysslands valda parlament, utan att mötas av några större protester från ledarna i den s. k. "fria världen". Eller när den numera USA-stödde militärdiktatorn Musharraff tog makten i en kupp i Pakistan 1999, och upplöste landets valda parlamentet. Historien upprepar sig, och "demokraterna" i den svenska borgerligheten tiger. Att storma eller upplösa demokratiskt valda församlingar brukar annars vara någonting som borgerligheten brukar tillskriva ledare som Lenin eller Hitler. Men kanske har man lite överseende med sådana fasoner i dessa fall, när det är USA:s allierade som gör det?
OAS om RCTV och yttrandefriheten i Venezuela
Fallet med den venezolanska TV-stationen RCTV och dess icke-förnyade sändningstillstånd verkar ha försvunnit från den svenska politiska debatten. Det är synd, för nya fakta kommer fram i målet hela tiden, och diskussionen håller på att nyanseras avsevärt. Vad som började med ett sanslöst mediadrev från USA och mediehögern har nu utvecklats till en bredare diskussion om medielandskapet, ägandet av medier och vilka befogenheter en suverän regering ska ha på medieområdet. I efterhand är det lätt att tycka att det är smått absurt att man i Venezuela delade ut marksändningslicenser till RCTV och andra privata TV-kanaler för tjugo år (!) framåt, betydligt längre och till betydligt fler privata kanaler än i demokratin Sverige. När då en demokratiskt vald regering utnyttjar sin lagenliga rätt att inte förnya ett sådant här marksändndningstillstånd utan istället vill utnyttja den frigjorda frekvensen till att skapa en ny Public Service-kanal, ja då kallas det för "diktaturfasoner" och påstås innebära att man "släcker ned" TV-kanalen ifråga.
En intressant nyhet, som säkerligen inte kommer att skapa några stora rubriker i svensk borgerlig media, är att de latinamerikanska ländernas samarbetsorganisation (OAS) nu har uttalat sig i frågan om demokratin och yttrandefriheten i Venezuela. OAS generalsekreterare konstaterar, lugnt och sansat, att beslutet att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd inte på något sätt hotar demokratin och yttrandefriheten i Venezuela, och att frågan är en helt och hållet intern venezolansk administrativ regeringsangelägenhet. Precis som det i Sverige är en intern svensk angelägenhet när den borgerliga regeringen beslutar att korta ner SVT:s sändningstillstånd till 2009. Någon annan uppfattning är helt orimlig i detta fall, och av den anledningen har åtskilliga länder i och utanför Latinamerika inte kommenterat fallet med RCTV. Av goda skäl. De skulle säkerligen bli mycket upprörda om andra länder började lägga sig i deras mediepolitik, precis som vi i Sverige är suveräna att utforma vår egen politik och besluta hur många marksändningslicenser vi ska dela ut.
Att inte förnya sändningslicenser är ett normalt förfarande i många demokratier, som dock sällan väcker någon större uppmärksamhet och skapar några större tidningsrubriker. Det har t. ex. skett åtskilliga gånger i Europa, bl. a. i Storbrittanien 1992 då TV-kanalen Thames Television inte fick sitt marksändningstillstånd förnyat, men som ändå fortsatte sin verksamhet. Precis som RCTV idag gör i Venezuela, när man fortsätter att sända via kabel och satellit.
En intressant nyhet, som säkerligen inte kommer att skapa några stora rubriker i svensk borgerlig media, är att de latinamerikanska ländernas samarbetsorganisation (OAS) nu har uttalat sig i frågan om demokratin och yttrandefriheten i Venezuela. OAS generalsekreterare konstaterar, lugnt och sansat, att beslutet att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd inte på något sätt hotar demokratin och yttrandefriheten i Venezuela, och att frågan är en helt och hållet intern venezolansk administrativ regeringsangelägenhet. Precis som det i Sverige är en intern svensk angelägenhet när den borgerliga regeringen beslutar att korta ner SVT:s sändningstillstånd till 2009. Någon annan uppfattning är helt orimlig i detta fall, och av den anledningen har åtskilliga länder i och utanför Latinamerika inte kommenterat fallet med RCTV. Av goda skäl. De skulle säkerligen bli mycket upprörda om andra länder började lägga sig i deras mediepolitik, precis som vi i Sverige är suveräna att utforma vår egen politik och besluta hur många marksändningslicenser vi ska dela ut.
Att inte förnya sändningslicenser är ett normalt förfarande i många demokratier, som dock sällan väcker någon större uppmärksamhet och skapar några större tidningsrubriker. Det har t. ex. skett åtskilliga gånger i Europa, bl. a. i Storbrittanien 1992 då TV-kanalen Thames Television inte fick sitt marksändningstillstånd förnyat, men som ändå fortsatte sin verksamhet. Precis som RCTV idag gör i Venezuela, när man fortsätter att sända via kabel och satellit.
Friday, June 15, 2007
Mauricio Rojas och andra renegater från den radikala vänstern
Kan inte låta bli att tipsa om Doktor Gormanders njutbara krönika om den reaktionäre folkpartisten Mauricio Rojas långa vandring från yttersta vänstern på 1970-talet till den krigshetsare och nyliberal han blivit i dagens Folkparti. Läs, njut och fascineras över ett sorgligt människoöde!
Rojas fascinerande politiska helomvändning och opportunistiska tuvhopp påminner onekligen om en del andra f. d. vänsteranhängare som idag placerat sig på yttersta högerkanten. Den gåtfulle och hale Maciej Zaremba som tillhörde "Förbundet Kommunist" i sin ungdom är en annan. Den alltmer gubbige och gnällige SvD-skribenten Göran Skytte, som idag vräker ut sitt hat mot den vänster han en gång faktiskt tillhörde är ytterligare en annan. Det finns många fler. Högerradikalen och lundaprofessorn Svante Nordin, som en gång i tiden hyllade Stalin och gav ut marxistisk litteratur är en annan från min hemstad Lund.
Gemensamt för dessa män i övre medelåldern är att de alla behållit sin svartvita retorik från tiden i sekt- och bokstavsvänstern på 1970-talet, men bytt ut den mot mer moderna högerfloskler, kryddat med lite allmänt fackföreningshat, kravretorik och djupa suckar över det socialdemokratiska välfärdssamhället. Gemensamt för dem alla är också att de inte har förstått att dagens mångfacetterade vänster skiljer sig ordentligt från de marxist-leninistiska och maoistiska bokstavskombinationer som de själva fostrades in i en gång på 1960- och 1970-talen. Jag tvivlar t. ex. på att någon av dessa herrar har läst mer frihetliga socialistiska vänstertidskrifter som t. ex. Internationalen, Yelah eller Arbetaren. Om de ens känner till dem. De fostrades i en tid när man skulle läsa Gnistan, Proletären eller Clarté, underordna sig Partiet i Kampen och hylla den store rorsmannen i Kina: Mao Tse Tung. Själv tycker jag att dessa gamla bittra män mest är patetiska och mest intressanta som historiska tidsdokument. Jag frestas att säga att de endast är av akademiskt intresse.
Rojas fascinerande politiska helomvändning och opportunistiska tuvhopp påminner onekligen om en del andra f. d. vänsteranhängare som idag placerat sig på yttersta högerkanten. Den gåtfulle och hale Maciej Zaremba som tillhörde "Förbundet Kommunist" i sin ungdom är en annan. Den alltmer gubbige och gnällige SvD-skribenten Göran Skytte, som idag vräker ut sitt hat mot den vänster han en gång faktiskt tillhörde är ytterligare en annan. Det finns många fler. Högerradikalen och lundaprofessorn Svante Nordin, som en gång i tiden hyllade Stalin och gav ut marxistisk litteratur är en annan från min hemstad Lund.
Gemensamt för dessa män i övre medelåldern är att de alla behållit sin svartvita retorik från tiden i sekt- och bokstavsvänstern på 1970-talet, men bytt ut den mot mer moderna högerfloskler, kryddat med lite allmänt fackföreningshat, kravretorik och djupa suckar över det socialdemokratiska välfärdssamhället. Gemensamt för dem alla är också att de inte har förstått att dagens mångfacetterade vänster skiljer sig ordentligt från de marxist-leninistiska och maoistiska bokstavskombinationer som de själva fostrades in i en gång på 1960- och 1970-talen. Jag tvivlar t. ex. på att någon av dessa herrar har läst mer frihetliga socialistiska vänstertidskrifter som t. ex. Internationalen, Yelah eller Arbetaren. Om de ens känner till dem. De fostrades i en tid när man skulle läsa Gnistan, Proletären eller Clarté, underordna sig Partiet i Kampen och hylla den store rorsmannen i Kina: Mao Tse Tung. Själv tycker jag att dessa gamla bittra män mest är patetiska och mest intressanta som historiska tidsdokument. Jag frestas att säga att de endast är av akademiskt intresse.
SIPRI:s rapport avslöjar massmedias lögner om Venezuals militära utgifter
Många okritiska läsare av svensk och internationell mainstreammedia är säkerligen ursäktade om de fått den felaktiga uppfattningen att Venezuela under Hugo Chávez har ökat sina militärutgifter och rustar upp. Bilden som sprids är att en galen diktator använder oljepengar för att köpa vapen och hota grannländerna, som t. ex. i den här artikeln i New York Times. Liknande artiklar har kunnat läsas i svenska högertidningar som t. ex. DN, ofta författade av den extremt vinklade Chávez-hatande skribenten Nathan Shachar. Problemet med dessa uppgifter är att de är rena lögnerna.
För att få en verklig uppfattning av Venezuelas militärutgifter får man titta på det internationella fredsforskningsinstitutet SIPRI:s årsrapport. Av denna framgår att Venezuelas militära upprustning är en ren propagandamyt, spridd av USA och dess allierade på högerkanten inom västerländsk media. Jag citerar två huvudslutsatser av denna rapport direkt:
Under President Chavez military spending has been reduced both in real terms and relative to the size of the economy.
Venezuelan military spending is significantly less than that of many other Latin American countries.
Kan det sägas tydligare? Venezuela ligger inte alls i topp vad gäller militära utgifter, varken i Latinamerika eller i resten av världen, alldeles oavsett vad Bush och DN antyder. Och under Hugo Chávez har Venezuela rustat ner sin militär och minskat sina militära utgifter, både i absoluta tal och som andel av ekonomin. Hur många kan fortsätta tro på mainstreammedia och dess propagandalögner?
För att få en verklig uppfattning av Venezuelas militärutgifter får man titta på det internationella fredsforskningsinstitutet SIPRI:s årsrapport. Av denna framgår att Venezuelas militära upprustning är en ren propagandamyt, spridd av USA och dess allierade på högerkanten inom västerländsk media. Jag citerar två huvudslutsatser av denna rapport direkt:
Under President Chavez military spending has been reduced both in real terms and relative to the size of the economy.
Venezuelan military spending is significantly less than that of many other Latin American countries.
Kan det sägas tydligare? Venezuela ligger inte alls i topp vad gäller militära utgifter, varken i Latinamerika eller i resten av världen, alldeles oavsett vad Bush och DN antyder. Och under Hugo Chávez har Venezuela rustat ner sin militär och minskat sina militära utgifter, både i absoluta tal och som andel av ekonomin. Hur många kan fortsätta tro på mainstreammedia och dess propagandalögner?
Thursday, June 14, 2007
Opportunistisk Zaremba faller på eget grepp: Det moraliska fiaskot för "humanitära interventioner"
Med stigande häpnad läser jag del två och del tre i DN-skribenten Maciej Zarembas reportageserie om FN:s misslyckande i Kosovo. Min häpnad gäller inte de säkerligen delvis korrekta och mycket dystra uppgifterna om korruption, svågerpolitik, prostitution och annat elände som följt i FN:s förvaltning av den f. d. serbiska provinsen som väntar på sitt slutgiltiga öde. Min häpnad gäller snarast Zarembas egen brist på kritisk självreflektion till sina egna tidigare, ofta högljudda och moralistiska, ställningstaganden i Kosovofrågan. Låt mig bli mer konkret.
Zaremba skriver att Kosovo idag har blivit en närmast rättslös "stat" i Europa, jämförbar med diktaturen Vitryssland. En av huvudanledningarna är att FN-personal, liksom soldater i KFOR-styrkan (en NATO-styrka under FN:s befäl) har beviljats immunitet från eventuella brottsmisstankar. Denna immunitet, som alltså påminner om det slags diplomatiska immunitet som t. ex. ambassadörer i främmande länder har, innebär att KFOR-soldater kan stoppa en misstänkt bil, söka igenom densamma och beslagta olika föremål som de finner olämpliga. För den person från Kosovo som drabbas av något sådant är detta givetvis mycket obehagligt, men eftersom Kosovo inte är en stat, och inte har något fungerande rättssystem, så kommer de som drabbas av FN-personalens och KFOR-soldaternas medvetna eller omedvetna övergrepp att stå helt rättslösa. Omvänt gäller att KFOR-soldater och FN-personal som t. ex. tar emot mutor, begår våldtäkter eller gör sig skyldiga till andra brottsliga handlingar inte riskerar någon påföljd. Det säger sig självt att i en sådan situation kommer diverse rötägg inom både FN och KFOR att utnyttja sina maktpositioner för egen vinning, och det är kanske därför inte så konstigt att FN och KFOR är illa omtyckta i Kosovo, och att prostiution och korruption grasserar.
Situationen i Kosovo påminner säkerligen i detta avseende om situationen i Irak, där 160 000 amerikanska soldater vid det här laget har begått flera övergrepp mot civilbefolkningen, och de flesta har sluppit svara för dessa handlingar, eller klarat sig undan med mycket lindriga straff. Bara den som inte vet vad en militär ockupation innebär kan bli förvånad över sådana här händelser. Detta är en av huvudanledningarna att man ska vara oerhört skeptisk till försök att lösa konflikter genom väpnade interventioner utifrån och efterföljande militär ockupation. Ockupationer innebär alltid, oavsett om de motiveras med ädla syften eller ej, i sig fruktansvärda övergrepp mot de befolkningar som tvingas bli ockuperade.
Det mest häpnadsväckande med Zarembas hycklande indignationsjournalistik i Kosovofrågan är alltså inte att det är eländigt ställt i Kosovo, och att NATO, KFOR och FN har skuld till detta. Nej, det häpnadsväckande är att Zaremba inte för en sekund problematiserar och kritiskt ifrågasätter sitt tidigare högljudda stöd för NATO:s militära insatser 1999, som ledde fram till det nuvarande moraset i Kosovo. Zaremba kan alltså, utan att rodna en sekund, oja sig över KFOR-soldaternas övergrepp, samtidigt som vi vet att dessa NATO-soldater är i Kosovo idag just p. g. a. det bombkrig som Zaremba högljutt försvarade 1999. Zaremba inte bara stödde detta bombkrig: han har även anklagat de som ifrågasatte denna NATO-insats för att vara Milosevic-apologeter och myntade det försåtliga och propagandistiska begreppet "brunvänster" för att demonisera sina meningsmotståndare och kritiker och antyda att de var nazister och historierevisionister. Zaremba har alltså i sina retoriska rallarsvingar inte tvekat att spela ett smutsigt retoriskt spel, där hans åsiktsmotståndare har anklagats för att förneka Zarembas högst kontroversiella ståndpunkt att det pågick ett folkmord på Balkan, något som i efterhand har starkts ifrågasatts av flera mer seriösa Balkan-debattörer som t. ex. översten Bo Pellnäs. Men Zaremba har ju gjort sig känd tidigare för förljugen, propagandistisk och politiserad journalistik i andra frågor, så kanske ska man ska man inte förvånas.
Zaremba har varit en av de ledande liberala företrädarna i Sverige för det som förskönande brukar kallas för "humanitära interventioner" eller "humanitära krig", som det i själva verket är. Detta innebär i klartext att det anses rätt att ingripa militärt och åsidosätta folkrätten, med eller utan FN:s medgivande, närhelst man kan åberopa mänskliga rättigheter som argument.
NATO-bombningarna över Serbien i samband med Kosovokrisen 1999 har benämnts en sådan humanitär intervention av Zaremba och många andra liberaler, och vi som ifrågasatt USA:s och NATO:s motiv och kritiserat konsekvenserna av detta militära ingripande har hånats som "folkrättskramare" och ofta beskyllts för att stödja diktatorer som Milosevic. Liberalernas höga svansföring i frågan om humanitära interventioner har dock sänkts något, efter USA:s militära fiaskon och totala misslyckanden i Afghanistan och Irak. Efter att den mänskliga katastrofen i Irak blivit uppenbar även för de mest förhärdade krigshetsarna bland bombhögern i Sverige så har entusiasmen och argumentationen för humanitära interventioner dämpats något. Inte ens Zaremba verkade vara särskilt entusiastik för Irakinvasionen 2003, och idag verkar han inte kännas vid sitt tidigare så starka och passionerade engagemang 1999 då han efterlyste bomber över Serbien. Inte fel att ändra sig, kan jag tycka, men det som gör mig illamående med Zaremba är att han inte för en sekund tycks överväga att han faktiskt kanske hade fel 1999, och krigskritikerna hade rätt. För nog måste väl den som förespråkar "humanitära" militära interventioner också vara beredd att ta ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen efter att bombkriget är avslutat? Är det inte Zarembas och andra krigsförespråkares ansvar att det har gått fel i Kosovo? Det var ju ni som förespråkade det krig som ledde fram till den nuvarande katastrofala situationen? Eller är det kanske krigsmotståndarnas fel, som Erik Wijk, som har ansvar för det elände som NATO:s intervention ledde fram till i dagens Kosovo? Snacka om att Zaremba faller på eget grepp!
Ytterliga en ironisk aspekt på Kosovo-artikeln är att Zaremba skriver om sin åsiktsfrände, fransmannen Bernard Kouchner, som var FN-sändebud i Kosovo, och som då såg till att dela ut feta FN-kontrakt till franska vänner, istället för att välja de mest effektiva företagen i en normal upphandlingsprocess. Förvånande? Inte för mig, men kanske för Zaremba. Kouchner råkar nämligen vara en av representaterna för samma åsiktsriktning som Zaremba i frågan om "humanitära interventioner". Kouchner tillhör alltså den numera ganska isolerade "vänster" i Europa som stödde Irakkriget, låt vara med det förbehållet att invasionen borde ha genomförts med FN:s godkännande. Kouchner är en av de ledande ideologerna som har förespråkat militära "humanitära" interventioner och åsidosättandet av folkrätten, alltså exakt den åsiktsströmning som Zaremba importerat till Sverige och som under 1990-talet hade en del framträdande anhängare, bl. a. Per Svensson på Expressen. Man tycker då att Kouchner, om han ville vara trovärdig, borde ha skött hanteringen av Kosovo lite bättre, åtminstone för att visa han ville skapa ett bättre Kosovo. Men icke. Kouchner är uppenbarligen precis lika korrumperad som annan FN-personal, och Zaremba nämner inte med ett ord att hans ideologiske förebild från Frankrike är en av de värsta och mest korrumperade mutkolvarna i Kosovo. Återigen mår jag illa av att läsa Zaremba. Var är hans moraliserande pekfingrar mot sina egna åsiktsfränder, som han så ofta plockar fram gentemot sina åsiktsmotståndare som Erik Wijk? När ska Zaremba börja sin personliga uppgörelse med de "humanitära interventioner" som han tidigare har varit en så stark förespråkare för?
Min egen åsikt i frågan om "humanitära interventioner"? Jag anser att det är oerhört naivt att förespråka väpnade angrepp på andra stater i syfte att störta diktatorer eller sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Även om det första målet uppnås, alltså att störta diktatorer, så uppnås sällan eller aldrig de två andra lika viktiga målen: att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. USA:s totala misslyckande i Irak, där man endast lyckats avlägsna Saddam Hussein från makten, torde effektivt punktera illusionen om att sådana humanitära interventioner kommer att fungera. Om ens detta var syftet från början med USA:s militära intervention, vilket jag starkt tvivlar på.
Vi i vänstern måste nu börja utmana liberalerna i frågan om "humanitära interventioner" och ifrågasätta bombhögerns alltmer tunna och desperata argument. Framförallt måste vänstern åter föra upp ett förnyat antiimperalistiskt perspektiv på dagordningen, där vi lyfter fram de negativa humanitära konsekvenserna av militära ockupationer, som alltid innebär övergrepp på de utsatta befolkningarna. "Humanitär intervention" är ett exempel på den typ av "Orwellskt nyspråk" som innebär en förskönande omskrivning av någonting som i grunden alltid är negativt: Militära angrepp, invasioner och ockupationer. Vi i vänstern måste kritiskt granska Zaremba och andra hycklande liberaler när de försöker föra fram den absurda idén om att krig och ockupationer någonsin är, eller någonsin kan bli "humanitära". Om detta har jag skrivit här.
Den enda vägen framåt för vänstern är alltså ett konsekvent, antimilitaristiskt och antiimperalistiskt svar på bombhögerns och liberalernas krigshets och undfallenhet när USA och NATO slår på krigstrummorna. I detta arbete är det inte minst viktigt att ständigt påminna Zaremba och hans anhängare om deras tidigare ställningstaganden, och utkräva ansvar för det elände som oundvikligen följer i spåren av deras "humanitära interventioner". Oavsett om dessa har skett i Kosovo, Afghanistan eller Irak.
Zaremba skriver att Kosovo idag har blivit en närmast rättslös "stat" i Europa, jämförbar med diktaturen Vitryssland. En av huvudanledningarna är att FN-personal, liksom soldater i KFOR-styrkan (en NATO-styrka under FN:s befäl) har beviljats immunitet från eventuella brottsmisstankar. Denna immunitet, som alltså påminner om det slags diplomatiska immunitet som t. ex. ambassadörer i främmande länder har, innebär att KFOR-soldater kan stoppa en misstänkt bil, söka igenom densamma och beslagta olika föremål som de finner olämpliga. För den person från Kosovo som drabbas av något sådant är detta givetvis mycket obehagligt, men eftersom Kosovo inte är en stat, och inte har något fungerande rättssystem, så kommer de som drabbas av FN-personalens och KFOR-soldaternas medvetna eller omedvetna övergrepp att stå helt rättslösa. Omvänt gäller att KFOR-soldater och FN-personal som t. ex. tar emot mutor, begår våldtäkter eller gör sig skyldiga till andra brottsliga handlingar inte riskerar någon påföljd. Det säger sig självt att i en sådan situation kommer diverse rötägg inom både FN och KFOR att utnyttja sina maktpositioner för egen vinning, och det är kanske därför inte så konstigt att FN och KFOR är illa omtyckta i Kosovo, och att prostiution och korruption grasserar.
Situationen i Kosovo påminner säkerligen i detta avseende om situationen i Irak, där 160 000 amerikanska soldater vid det här laget har begått flera övergrepp mot civilbefolkningen, och de flesta har sluppit svara för dessa handlingar, eller klarat sig undan med mycket lindriga straff. Bara den som inte vet vad en militär ockupation innebär kan bli förvånad över sådana här händelser. Detta är en av huvudanledningarna att man ska vara oerhört skeptisk till försök att lösa konflikter genom väpnade interventioner utifrån och efterföljande militär ockupation. Ockupationer innebär alltid, oavsett om de motiveras med ädla syften eller ej, i sig fruktansvärda övergrepp mot de befolkningar som tvingas bli ockuperade.
Det mest häpnadsväckande med Zarembas hycklande indignationsjournalistik i Kosovofrågan är alltså inte att det är eländigt ställt i Kosovo, och att NATO, KFOR och FN har skuld till detta. Nej, det häpnadsväckande är att Zaremba inte för en sekund problematiserar och kritiskt ifrågasätter sitt tidigare högljudda stöd för NATO:s militära insatser 1999, som ledde fram till det nuvarande moraset i Kosovo. Zaremba kan alltså, utan att rodna en sekund, oja sig över KFOR-soldaternas övergrepp, samtidigt som vi vet att dessa NATO-soldater är i Kosovo idag just p. g. a. det bombkrig som Zaremba högljutt försvarade 1999. Zaremba inte bara stödde detta bombkrig: han har även anklagat de som ifrågasatte denna NATO-insats för att vara Milosevic-apologeter och myntade det försåtliga och propagandistiska begreppet "brunvänster" för att demonisera sina meningsmotståndare och kritiker och antyda att de var nazister och historierevisionister. Zaremba har alltså i sina retoriska rallarsvingar inte tvekat att spela ett smutsigt retoriskt spel, där hans åsiktsmotståndare har anklagats för att förneka Zarembas högst kontroversiella ståndpunkt att det pågick ett folkmord på Balkan, något som i efterhand har starkts ifrågasatts av flera mer seriösa Balkan-debattörer som t. ex. översten Bo Pellnäs. Men Zaremba har ju gjort sig känd tidigare för förljugen, propagandistisk och politiserad journalistik i andra frågor, så kanske ska man ska man inte förvånas.
Zaremba har varit en av de ledande liberala företrädarna i Sverige för det som förskönande brukar kallas för "humanitära interventioner" eller "humanitära krig", som det i själva verket är. Detta innebär i klartext att det anses rätt att ingripa militärt och åsidosätta folkrätten, med eller utan FN:s medgivande, närhelst man kan åberopa mänskliga rättigheter som argument.
NATO-bombningarna över Serbien i samband med Kosovokrisen 1999 har benämnts en sådan humanitär intervention av Zaremba och många andra liberaler, och vi som ifrågasatt USA:s och NATO:s motiv och kritiserat konsekvenserna av detta militära ingripande har hånats som "folkrättskramare" och ofta beskyllts för att stödja diktatorer som Milosevic. Liberalernas höga svansföring i frågan om humanitära interventioner har dock sänkts något, efter USA:s militära fiaskon och totala misslyckanden i Afghanistan och Irak. Efter att den mänskliga katastrofen i Irak blivit uppenbar även för de mest förhärdade krigshetsarna bland bombhögern i Sverige så har entusiasmen och argumentationen för humanitära interventioner dämpats något. Inte ens Zaremba verkade vara särskilt entusiastik för Irakinvasionen 2003, och idag verkar han inte kännas vid sitt tidigare så starka och passionerade engagemang 1999 då han efterlyste bomber över Serbien. Inte fel att ändra sig, kan jag tycka, men det som gör mig illamående med Zaremba är att han inte för en sekund tycks överväga att han faktiskt kanske hade fel 1999, och krigskritikerna hade rätt. För nog måste väl den som förespråkar "humanitära" militära interventioner också vara beredd att ta ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen efter att bombkriget är avslutat? Är det inte Zarembas och andra krigsförespråkares ansvar att det har gått fel i Kosovo? Det var ju ni som förespråkade det krig som ledde fram till den nuvarande katastrofala situationen? Eller är det kanske krigsmotståndarnas fel, som Erik Wijk, som har ansvar för det elände som NATO:s intervention ledde fram till i dagens Kosovo? Snacka om att Zaremba faller på eget grepp!
Ytterliga en ironisk aspekt på Kosovo-artikeln är att Zaremba skriver om sin åsiktsfrände, fransmannen Bernard Kouchner, som var FN-sändebud i Kosovo, och som då såg till att dela ut feta FN-kontrakt till franska vänner, istället för att välja de mest effektiva företagen i en normal upphandlingsprocess. Förvånande? Inte för mig, men kanske för Zaremba. Kouchner råkar nämligen vara en av representaterna för samma åsiktsriktning som Zaremba i frågan om "humanitära interventioner". Kouchner tillhör alltså den numera ganska isolerade "vänster" i Europa som stödde Irakkriget, låt vara med det förbehållet att invasionen borde ha genomförts med FN:s godkännande. Kouchner är en av de ledande ideologerna som har förespråkat militära "humanitära" interventioner och åsidosättandet av folkrätten, alltså exakt den åsiktsströmning som Zaremba importerat till Sverige och som under 1990-talet hade en del framträdande anhängare, bl. a. Per Svensson på Expressen. Man tycker då att Kouchner, om han ville vara trovärdig, borde ha skött hanteringen av Kosovo lite bättre, åtminstone för att visa han ville skapa ett bättre Kosovo. Men icke. Kouchner är uppenbarligen precis lika korrumperad som annan FN-personal, och Zaremba nämner inte med ett ord att hans ideologiske förebild från Frankrike är en av de värsta och mest korrumperade mutkolvarna i Kosovo. Återigen mår jag illa av att läsa Zaremba. Var är hans moraliserande pekfingrar mot sina egna åsiktsfränder, som han så ofta plockar fram gentemot sina åsiktsmotståndare som Erik Wijk? När ska Zaremba börja sin personliga uppgörelse med de "humanitära interventioner" som han tidigare har varit en så stark förespråkare för?
Min egen åsikt i frågan om "humanitära interventioner"? Jag anser att det är oerhört naivt att förespråka väpnade angrepp på andra stater i syfte att störta diktatorer eller sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Även om det första målet uppnås, alltså att störta diktatorer, så uppnås sällan eller aldrig de två andra lika viktiga målen: att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. USA:s totala misslyckande i Irak, där man endast lyckats avlägsna Saddam Hussein från makten, torde effektivt punktera illusionen om att sådana humanitära interventioner kommer att fungera. Om ens detta var syftet från början med USA:s militära intervention, vilket jag starkt tvivlar på.
Vi i vänstern måste nu börja utmana liberalerna i frågan om "humanitära interventioner" och ifrågasätta bombhögerns alltmer tunna och desperata argument. Framförallt måste vänstern åter föra upp ett förnyat antiimperalistiskt perspektiv på dagordningen, där vi lyfter fram de negativa humanitära konsekvenserna av militära ockupationer, som alltid innebär övergrepp på de utsatta befolkningarna. "Humanitär intervention" är ett exempel på den typ av "Orwellskt nyspråk" som innebär en förskönande omskrivning av någonting som i grunden alltid är negativt: Militära angrepp, invasioner och ockupationer. Vi i vänstern måste kritiskt granska Zaremba och andra hycklande liberaler när de försöker föra fram den absurda idén om att krig och ockupationer någonsin är, eller någonsin kan bli "humanitära". Om detta har jag skrivit här.
Den enda vägen framåt för vänstern är alltså ett konsekvent, antimilitaristiskt och antiimperalistiskt svar på bombhögerns och liberalernas krigshets och undfallenhet när USA och NATO slår på krigstrummorna. I detta arbete är det inte minst viktigt att ständigt påminna Zaremba och hans anhängare om deras tidigare ställningstaganden, och utkräva ansvar för det elände som oundvikligen följer i spåren av deras "humanitära interventioner". Oavsett om dessa har skett i Kosovo, Afghanistan eller Irak.
Wednesday, June 13, 2007
"Monty Python" ironiserar över Blair och Irakkriget
Andreas Bryhn har skrivit en läsvärd recension publicerad i Yelah, om den nyutkomna boken "Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen". Läs recensionen och njut, och köp gärna boken! Jag har själv inte hunnit läsa boken, men den verkar onekligen vara ett mästerverk, skriven av en medlem i den klassiska brittiska humorgruppen "Monty Python".
Som alla vettiga människor så är givetvis Terry Jones oerhört kritisk mot den brittiske premiärministern och krigsförbrytaren Tony Blair, i synnerhet Blairs hycklande humanism som i praktiken lett till hundratusentals människors död och skapandet av ett helvete för människorna i dagens kaotiska Irak. Åsikten att Tony Blair är en krigsförbrytare av värsta slag borde idag inte längre vara särskilt kontroversiell, utom för de få kvarvarande krigshetsarna bland våra svenska bombliberaler, varav många envist fortsätter att antingen förneka eller ursäkta den mänskliga katastrofen och moraset i Irak. Kanske kan en del av dessa få kvarvarande representanter för den svenska bombhögern och de krigiska folkpartisterna ha lite nytta av Terry Jones satiriska bok? Om inte annat så tvingas de kanske till lite självreflektion och drabbas kanske rentav av lite hälsosamt dåligt samvete för sitt tidigare medlöperi med krigshetsarna Blair och Bush.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera ett stycke och smakprov direkt ur Andreas Bryhn's läsvärda recension av Terry Jones bok:
Terry Jones' nya bok är en lättläst samling artiklar som tidigare har publicerats i olika brittiska tidningar under de senaste åren. Han är som allra bäst när han använder sig av sin främsta talang: den kyliga, brittiska Python-humorn.
När han exempelvis anklagar Irans regering för att ha handlat synnerligen "ociviliserat" när den fängslade några brittiska soldater härom månaden. För skulle iranierna ha varit civiliserade så skulle de aldrig ha tillåtit fångarna att sitta och röka cigaretter tillsammans, vilket världens stora tidningar och tv-bolag kunde avslöja.
Om den iranska regimen skulle ha haft någon form av hyfs, så skulle de brittiska soldaterna istället ha fått svart påse på huvudet, isolerats, blivit fotograferade nakna i pinsamma sexuella ställningar, behandlats med elchocker och utsatts för mycket annat som vi civiliserade västerlänningar låter våra egna krigsfångar smaka på.
Som alla vettiga människor så är givetvis Terry Jones oerhört kritisk mot den brittiske premiärministern och krigsförbrytaren Tony Blair, i synnerhet Blairs hycklande humanism som i praktiken lett till hundratusentals människors död och skapandet av ett helvete för människorna i dagens kaotiska Irak. Åsikten att Tony Blair är en krigsförbrytare av värsta slag borde idag inte längre vara särskilt kontroversiell, utom för de få kvarvarande krigshetsarna bland våra svenska bombliberaler, varav många envist fortsätter att antingen förneka eller ursäkta den mänskliga katastrofen och moraset i Irak. Kanske kan en del av dessa få kvarvarande representanter för den svenska bombhögern och de krigiska folkpartisterna ha lite nytta av Terry Jones satiriska bok? Om inte annat så tvingas de kanske till lite självreflektion och drabbas kanske rentav av lite hälsosamt dåligt samvete för sitt tidigare medlöperi med krigshetsarna Blair och Bush.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera ett stycke och smakprov direkt ur Andreas Bryhn's läsvärda recension av Terry Jones bok:
Terry Jones' nya bok är en lättläst samling artiklar som tidigare har publicerats i olika brittiska tidningar under de senaste åren. Han är som allra bäst när han använder sig av sin främsta talang: den kyliga, brittiska Python-humorn.
När han exempelvis anklagar Irans regering för att ha handlat synnerligen "ociviliserat" när den fängslade några brittiska soldater härom månaden. För skulle iranierna ha varit civiliserade så skulle de aldrig ha tillåtit fångarna att sitta och röka cigaretter tillsammans, vilket världens stora tidningar och tv-bolag kunde avslöja.
Om den iranska regimen skulle ha haft någon form av hyfs, så skulle de brittiska soldaterna istället ha fått svart påse på huvudet, isolerats, blivit fotograferade nakna i pinsamma sexuella ställningar, behandlats med elchocker och utsatts för mycket annat som vi civiliserade västerlänningar låter våra egna krigsfångar smaka på.
Monday, June 11, 2007
Boost för Eriks ego: bör jag fortsätta blogga?
Efter att ha bloggat mindre än ett halvår, är jag förbluffad över vilket genomslag jag faktiskt har fått med min anspråkslösa blogg. Jag hade aldrig ambitionen att bli någon "stor" bloggare eller kändis, som t. ex. de duktiga vänsterbloggproffsen Ali Esbati eller Jinge. Jag är ju faktiskt inte politiker, iallafall inte partipolitiskt aktiv, utan forskare i biologi. Jag är inte ens statssvetare, historiker eller ekonom, alltså de kategorier som förväntas ha åsikter om politik och aktuella händelser.
Men jag är glad, överväldigad och faktiskt oerhört smickrad över alla personer som nu verkar ha upptäckt min blogg och som ofta hänvisar till mina inlägg på sina egna bloggar. Det visar att det går att påverka debatten, även för en person som jag, som inte är politiker eller har några politiska kanaler att tala om. Här är några av mina favoriter, bland de som länkat till mina inlägg:
Min namne "Svensson" kallar min kritiska granskning av Maciej Zaremba för "ett mästerverk". Jag tackar och bockar!
Vänsterns bloggkung nr. 1, Ali Esbati, har uppenbarligen gillat en del av mina inlägg, bl. a. om immateriell egendom och om Venezuela. Tack för berömmande orden Ali, du inspirerar mig också! Även bloggaren Björn på "Politics and Philosophy" gillade uppenbarligen mitt inlägg om fri programvara och kapitalismens gränser.
Mina inlägg om TV-kanalen RCTV i Venezuela, och mina försök att nyansera diskussionen kring deras icke-förnyade sändningstillstånd har uppenbarligen påverkat debatten, i positiv riktning får man hoppas. Bloggen "Frihet och Framsteg" refererar till ett av mina inlägg, liksom nättidningarna Yelah och Latinamerika.nu. Det finns åtskilliga andra bloggare som har tagit fasta på mina argument kring RCTV-fallet, som jag inte tar upp här, men det känns bra att konstatera att bloggosfären numera kan fungera som ett korrektiv mot de värsta massmediadreven och bidra till att fördjupa och nyansera diskussionerna kring bl. a. yttrandefrihet, som i detta fallet.
Visst har jag fått en del negativa responser också, i synnerhet från mer borgerligt sinnade läsare av min blogg. Men i stort så övervägar de positiva och uppmuntrande kommentarerna, vilket givetvis är värmande och stimulerande. Till er alla vänsterkamrater där ute, oavsett om ni är sossar, kommunister, socialister, anarkister eller syndikalister: Tack för alla vänliga ord, jag hoppas kunna fortsätta att dra mitt lilla strå till stacken för att stärka vänsterns inflytande i bloggosfären. Och till alla er andra som inte betraktar er som vänster: Välkomna att läsa och kommentera på min blogg. Förhoppningsvis lär ni er något, reflekterar och kanske rentav tvingas vässa era argument.
Men jag är glad, överväldigad och faktiskt oerhört smickrad över alla personer som nu verkar ha upptäckt min blogg och som ofta hänvisar till mina inlägg på sina egna bloggar. Det visar att det går att påverka debatten, även för en person som jag, som inte är politiker eller har några politiska kanaler att tala om. Här är några av mina favoriter, bland de som länkat till mina inlägg:
Min namne "Svensson" kallar min kritiska granskning av Maciej Zaremba för "ett mästerverk". Jag tackar och bockar!
Vänsterns bloggkung nr. 1, Ali Esbati, har uppenbarligen gillat en del av mina inlägg, bl. a. om immateriell egendom och om Venezuela. Tack för berömmande orden Ali, du inspirerar mig också! Även bloggaren Björn på "Politics and Philosophy" gillade uppenbarligen mitt inlägg om fri programvara och kapitalismens gränser.
Mina inlägg om TV-kanalen RCTV i Venezuela, och mina försök att nyansera diskussionen kring deras icke-förnyade sändningstillstånd har uppenbarligen påverkat debatten, i positiv riktning får man hoppas. Bloggen "Frihet och Framsteg" refererar till ett av mina inlägg, liksom nättidningarna Yelah och Latinamerika.nu. Det finns åtskilliga andra bloggare som har tagit fasta på mina argument kring RCTV-fallet, som jag inte tar upp här, men det känns bra att konstatera att bloggosfären numera kan fungera som ett korrektiv mot de värsta massmediadreven och bidra till att fördjupa och nyansera diskussionerna kring bl. a. yttrandefrihet, som i detta fallet.
Visst har jag fått en del negativa responser också, i synnerhet från mer borgerligt sinnade läsare av min blogg. Men i stort så övervägar de positiva och uppmuntrande kommentarerna, vilket givetvis är värmande och stimulerande. Till er alla vänsterkamrater där ute, oavsett om ni är sossar, kommunister, socialister, anarkister eller syndikalister: Tack för alla vänliga ord, jag hoppas kunna fortsätta att dra mitt lilla strå till stacken för att stärka vänsterns inflytande i bloggosfären. Och till alla er andra som inte betraktar er som vänster: Välkomna att läsa och kommentera på min blogg. Förhoppningsvis lär ni er något, reflekterar och kanske rentav tvingas vässa era argument.
Sunday, June 10, 2007
Reaktionären Zaremba fortsätter att vilseleda
DN:s kanske mest kände skribent, den polskfödde Maciej Zaremba, har genom åren gjort sig känd för sina kontroversiella artiklar, och för minst sagt ombytliga åsikter. Från att ha varit revolutionär kommunist i sin ungdom, står han idag extremt långt till höger på den politiska skalan. Den minst sagt obehaglige, ombytlige, och hale högerskribenten har uppträtt som en verklig politisk kameleont och opportunist av värsta slag, och Zarembas ringlande väg från yttersta vänstern till yttersta högern har beskrivits initierat av Erik Wijk i en avslöjande och uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet.
Från sin nyfunna högerposition har Zaremba ifrågasatt den fullt legala och legitima fackliga konflikten i Vaxholm, då Byggnadsarbetarförbundet tog upp en rättmätig och fullt rimlig strid för de svenska kollektivavtalen, i konflikt med skumma och oseriösa lönedumpnande företag från Baltikum. En strid som stöddes även av facken i Östeuropa, vilket Zaremba dock nogsamt förteg, och som t. o. m. den moderata arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin inte hade några synpunkter på. En facklig konflikt, som något överaskande, nyligen fick ett visst stöd på EU-nivå. Men för den som hatar fackföreningar och inte anser att de är en omistlig del av en fungerande demokrati, så är det kanske inte så konstigt och vad man ska förvänta sig. Det märkliga är dock att Zaremba inte möttes av hårdare kritik för sin vinklade artikelserie om en fullt normal facklig konflikt som inte borde vara särskilt kontroversiell och som hade ett massivt stöd bland den svenska befolkningen.
Zaremba när uppenbarligen ett särskilt hat till svensk fackföreningsrörelse och socialdemokratin, ett hat som han troligen bär med sig från ungdomstiden i Förbundet Kommunist, då socialdemokrater sågs som klassförrädare och minst lika förkastliga som borgerligheten. I detta hat tvekar inte Zaremba att ljuga, sprida vilseledande uppgifter eller överdriva, som t. ex. hans extremt vinklade artiklar om tvångssteriliseringarna i "Folkhemmet", vilka har fått hård kritik av flera seriösa historiker efteråt. Zaremba tvekade aldrig att klassa alla steriliseringar som tvångssteriliseringar, även om de flesta faktiskt utfördes på frivillig basis, så länge hans syfte uppnåddes: Att smutskasta det förhatliga folkhemmet och den förhatliga socialdemokratin. För att uppnå detta syfte tvekar alltså Zaremba inte att ljuga och vilseleda när han tycker att det behövs. Jag minns min chock när jag första gången träffade på en student som förläst sig på Zarembas lögnaktiga artiklar i DN, och som på fullt allvar hävdade att det hade skett ett "folkmord" i Sverige som inte stod långt efter Nazitysklands Förintelse av judarna. Sådana groteska missuppfattningar får Zaremba bära ansvaret för genom sin tendentiösa och politiserade "journalistik".
Under 1990-talet blev Zaremba en högljudd och stridbar ledare för den s. k. "Sarajevolistan"; ett misslyckat politiskt parti som propagerade för vapenhjälp till den bosniska sidan i Balkankriget 1992-1995, och som förespråkade NATO-bombningar även mot Serbien i samband med Kosovokrisen 1999. Flera intellektuella, bl. a. Per Svensson på Expressen, fredsforskaren Willhelm Agrell och historikern Peter Englund, engagerade sig i Sarajevolistan. Peter Englund lämnade dock Sarajevolistan i protest 1999, då han menade att partiet ensidigt pekade ut Serbien som huvudansvarig för konflikten. Det har senare visat sig att såväl Sarajevolistan som Storbrittanien, USA och NATO ljög friskt för att motivera bombanfallen mot Serbien 1999. Exempelvis hittades aldrig de tiotusentals kroppar av albanska civila som påstods ha massakrerats av serberna, och som var huvudmotivet för NATO:s flygbombningar mot Serbien. Om dessa och andra historiska propagandalögner i krig har författaren Phillip Knightley skrivit bra och avslöjande om i sin bok "Krigets första offer är sanningen".
Vad vi däremot vet idag är att NATO:s flygbombningar dödade oskyldiga civila serber, skärpte de etniska motsättningarna mellan serber och kosovoalbaner och ledde till att FN tog över styret av Kosovo. Från att ha varit den priviligierade parten under det serbiska styret, har de flesta serber idag frivilligt lämnat Kosovo, eller tvingats fly undan kosovoalbaner som vill utkräva hämnd. En etnisk rensning i stor skala, som accelererade av NATO:s "legitima" intervention, eller "humanitära" intervention som Zaremba och andra liberala försvarare av NATO:s bombanfall kallade det. Få i Sverige, med undantag för den modige skribenten Erik Wijk, har vågat ifrågasätta den gängse liberala historieskrivningen runt skeendet i Kosovo. Det avspeglar en slags feg och räddhågsen svensk konsensuskultur, där det bara finns plats för en åsikt i taget. I detta fall att NATO:s bombningar var legitima, humanitära och gjordes endast i syfte att rädda kosovoalbanerna undan verklig eller påstådd etnisk rensning. Den som dristat sig att ifrågasätta denna liberala "sanning" om Balkankrigen, som Erik Wijk, har snabbt stämplats som Milosevic-kramare eller "brunvänster" av Zaremba och det liberala tidningsdrev som okritiskt hängde på den tvärsäkre DN-skribenten.
Vi vet alltså idag att situationen i Kosovo är katastrofal, och att situationen knappast har förbättrats de senaste åren. Man tycker då att de som skrek på flygbombningar 1999 borde vara lite ödmjuka inför det totala misslyckande som de "humanitära" bombningarna ledde fram till. Men så är icke fallet med Zaremba. I en ny artikel i DN konstaterar Zaremba att läget är katastrofalt - och det är FN:s fel. Inte ett ord om NATO, USA, Storbrittanien eller alla de liberaler som påstod att bombningarna skulle lösa den grundläggande konflikten. Inte ett ord av ödmjukhet, eller ifrågasättande av sin tidigare krigiska position, där flygbombningar mot civila mål i Serbien (bl. a. elkraftverk), av liberalerna och Sarajevolistan påstods vara den rätta medicinen för att lösa problemen i Kosovo.
Jag känner att jag mår illa när jag läser Zaremba, hans förljugna artiklar och hans monumentala hyckleri om Kosovoproblemet. Inte heller står det mycket i Zarembas artikel om de få, och oerhört rädda serberna som ännu inte vågat lämna Kosovo, och som riskerar att lynchas och mördas om FN lämnar deras enklaver i stycket. Istället skriver den f. d. revolutionäre kommunisten Zaremba en ny romantiserande artikel om en "revolutionär" som vill kasta ut FN ur Kosovo. Om FN kastades ut ur Kosovo idag, vilket denna revolutionär alltså tycks önska, så vet Zaremba mycket väl att de få kvarvarande serbiska gamlingarna som vägrar lämna sina hem kommer att mördas på fläcken, alternativt deporteras. En sann humanist bryr sig inte om den etniska tillhörigheten hos de civila offren. Men Zaremba är ingen sann humanist, han är bara en liberal, kvasintellektuell NATO-kramare och serbhatare. För Zaremba spelar det ingen roll om civila serber drabbas, de är inga "värdiga offer". Till skillnad från de bosnier som dog i Srbrenica för serbisk terror. De är värdiga offer, enligt cynikern Zaremba.
Från sin nyfunna högerposition har Zaremba ifrågasatt den fullt legala och legitima fackliga konflikten i Vaxholm, då Byggnadsarbetarförbundet tog upp en rättmätig och fullt rimlig strid för de svenska kollektivavtalen, i konflikt med skumma och oseriösa lönedumpnande företag från Baltikum. En strid som stöddes även av facken i Östeuropa, vilket Zaremba dock nogsamt förteg, och som t. o. m. den moderata arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin inte hade några synpunkter på. En facklig konflikt, som något överaskande, nyligen fick ett visst stöd på EU-nivå. Men för den som hatar fackföreningar och inte anser att de är en omistlig del av en fungerande demokrati, så är det kanske inte så konstigt och vad man ska förvänta sig. Det märkliga är dock att Zaremba inte möttes av hårdare kritik för sin vinklade artikelserie om en fullt normal facklig konflikt som inte borde vara särskilt kontroversiell och som hade ett massivt stöd bland den svenska befolkningen.
Zaremba när uppenbarligen ett särskilt hat till svensk fackföreningsrörelse och socialdemokratin, ett hat som han troligen bär med sig från ungdomstiden i Förbundet Kommunist, då socialdemokrater sågs som klassförrädare och minst lika förkastliga som borgerligheten. I detta hat tvekar inte Zaremba att ljuga, sprida vilseledande uppgifter eller överdriva, som t. ex. hans extremt vinklade artiklar om tvångssteriliseringarna i "Folkhemmet", vilka har fått hård kritik av flera seriösa historiker efteråt. Zaremba tvekade aldrig att klassa alla steriliseringar som tvångssteriliseringar, även om de flesta faktiskt utfördes på frivillig basis, så länge hans syfte uppnåddes: Att smutskasta det förhatliga folkhemmet och den förhatliga socialdemokratin. För att uppnå detta syfte tvekar alltså Zaremba inte att ljuga och vilseleda när han tycker att det behövs. Jag minns min chock när jag första gången träffade på en student som förläst sig på Zarembas lögnaktiga artiklar i DN, och som på fullt allvar hävdade att det hade skett ett "folkmord" i Sverige som inte stod långt efter Nazitysklands Förintelse av judarna. Sådana groteska missuppfattningar får Zaremba bära ansvaret för genom sin tendentiösa och politiserade "journalistik".
Under 1990-talet blev Zaremba en högljudd och stridbar ledare för den s. k. "Sarajevolistan"; ett misslyckat politiskt parti som propagerade för vapenhjälp till den bosniska sidan i Balkankriget 1992-1995, och som förespråkade NATO-bombningar även mot Serbien i samband med Kosovokrisen 1999. Flera intellektuella, bl. a. Per Svensson på Expressen, fredsforskaren Willhelm Agrell och historikern Peter Englund, engagerade sig i Sarajevolistan. Peter Englund lämnade dock Sarajevolistan i protest 1999, då han menade att partiet ensidigt pekade ut Serbien som huvudansvarig för konflikten. Det har senare visat sig att såväl Sarajevolistan som Storbrittanien, USA och NATO ljög friskt för att motivera bombanfallen mot Serbien 1999. Exempelvis hittades aldrig de tiotusentals kroppar av albanska civila som påstods ha massakrerats av serberna, och som var huvudmotivet för NATO:s flygbombningar mot Serbien. Om dessa och andra historiska propagandalögner i krig har författaren Phillip Knightley skrivit bra och avslöjande om i sin bok "Krigets första offer är sanningen".
Vad vi däremot vet idag är att NATO:s flygbombningar dödade oskyldiga civila serber, skärpte de etniska motsättningarna mellan serber och kosovoalbaner och ledde till att FN tog över styret av Kosovo. Från att ha varit den priviligierade parten under det serbiska styret, har de flesta serber idag frivilligt lämnat Kosovo, eller tvingats fly undan kosovoalbaner som vill utkräva hämnd. En etnisk rensning i stor skala, som accelererade av NATO:s "legitima" intervention, eller "humanitära" intervention som Zaremba och andra liberala försvarare av NATO:s bombanfall kallade det. Få i Sverige, med undantag för den modige skribenten Erik Wijk, har vågat ifrågasätta den gängse liberala historieskrivningen runt skeendet i Kosovo. Det avspeglar en slags feg och räddhågsen svensk konsensuskultur, där det bara finns plats för en åsikt i taget. I detta fall att NATO:s bombningar var legitima, humanitära och gjordes endast i syfte att rädda kosovoalbanerna undan verklig eller påstådd etnisk rensning. Den som dristat sig att ifrågasätta denna liberala "sanning" om Balkankrigen, som Erik Wijk, har snabbt stämplats som Milosevic-kramare eller "brunvänster" av Zaremba och det liberala tidningsdrev som okritiskt hängde på den tvärsäkre DN-skribenten.
Vi vet alltså idag att situationen i Kosovo är katastrofal, och att situationen knappast har förbättrats de senaste åren. Man tycker då att de som skrek på flygbombningar 1999 borde vara lite ödmjuka inför det totala misslyckande som de "humanitära" bombningarna ledde fram till. Men så är icke fallet med Zaremba. I en ny artikel i DN konstaterar Zaremba att läget är katastrofalt - och det är FN:s fel. Inte ett ord om NATO, USA, Storbrittanien eller alla de liberaler som påstod att bombningarna skulle lösa den grundläggande konflikten. Inte ett ord av ödmjukhet, eller ifrågasättande av sin tidigare krigiska position, där flygbombningar mot civila mål i Serbien (bl. a. elkraftverk), av liberalerna och Sarajevolistan påstods vara den rätta medicinen för att lösa problemen i Kosovo.
Jag känner att jag mår illa när jag läser Zaremba, hans förljugna artiklar och hans monumentala hyckleri om Kosovoproblemet. Inte heller står det mycket i Zarembas artikel om de få, och oerhört rädda serberna som ännu inte vågat lämna Kosovo, och som riskerar att lynchas och mördas om FN lämnar deras enklaver i stycket. Istället skriver den f. d. revolutionäre kommunisten Zaremba en ny romantiserande artikel om en "revolutionär" som vill kasta ut FN ur Kosovo. Om FN kastades ut ur Kosovo idag, vilket denna revolutionär alltså tycks önska, så vet Zaremba mycket väl att de få kvarvarande serbiska gamlingarna som vägrar lämna sina hem kommer att mördas på fläcken, alternativt deporteras. En sann humanist bryr sig inte om den etniska tillhörigheten hos de civila offren. Men Zaremba är ingen sann humanist, han är bara en liberal, kvasintellektuell NATO-kramare och serbhatare. För Zaremba spelar det ingen roll om civila serber drabbas, de är inga "värdiga offer". Till skillnad från de bosnier som dog i Srbrenica för serbisk terror. De är värdiga offer, enligt cynikern Zaremba.
Friday, June 8, 2007
MUF vill förbjuda ett politiskt parti
Läser att Moderata Ungdomsförbundet (MUF) vill att staten drar in det ekonomiska stödet som ges till Vänsterpartiets internationella verksamhet. Det i sig är ju inte så konstigt, moderaterna har väl aldrig gillat Vänsterpartiet. Men motiveringen för detta är smått surrealistisk. Jag citerar dem direkt:
Flera representanter från Vänsterpartiet skrev nyligen under en artikel vars syfte är att stödja Hugo Chavez beslut om att lägga ner RCTV, en privatägd TV-kanal i Venezuela. Det stöd vänsterpartiet ger Hugo Chavez är oacceptabel och svenska skattepengar bör definitivt inte gå till att finansiera denna typ av verksamhet, därför bör allt stöd till vänsters internationella verksamhet från SIDA och Forum Syd omedelbart dras in, säger Rola Brentlin internationell sekreterare för moderata ungdomsförbundet.
Låt oss nu applicera MUF:s logik på RCTV-fallet i Venezuela på hur de kräver att staten ska agera mot Vänsterpartiet, ett parti som har fräckheten att ha en annan åsikt än MUF i frågan RCTV:s icke-förlängda marksändningstillstånd. Vänsterpartister borde nu, med MUF:s logik, hävda att ett sådant indraget ekonomiskt stöd till deras verksamhet är liktydigt med att "stänga" eller "förbjuda" deras verksamhet. Eller? För det är ju exakt denna logik som RCTV:s försvarare MUF har använt för att kritisera Venezuela och hävda att landet är en diktatur, för att statliga resurser, i detta fallet marksändningsfrekvenser, inte med automatik beviljas till en privat TV-kanal.
Jag undrar om MUF är medvetna att precis som de tillåts politisera frågan om hur skattemedel ska fördelas, och till vilka politiska organisationer sådana skattemedel ska tillåtas delas ut, så kan man med precis lika stor legitimitet politisera frågan om vilka kriterier som ska gälla för att få marksändningstillstånd för TV-sändningar. Utan att detta innebär att man "stänger" eller ens vill "stänga" ned en kanal som inte uppfyller de kriterier man satt upp för utdelandet av sådana här licenser. Precis som MUF kräver att vissa, av dem föredragna, politiska kriterier ska uppfyllas för att man ska få statliga bidragsmedel till sin verksamhet, så kan man på samma grunder, i Sverige såväl som Venezuela, kräva att vissa kvalitetskriterier måte uppfyllas för att få marksändningstillstånd. Jag tvivlar t. ex. på att RCTV hade fått marksändningstillstånd i Sverige eller USA, iallafall inte så länge kanalen hade haft den politiska profil som den har idag i Venezuela. Det är tveksamt om ens en borgerlig regering hade beviljat marksändningstillstånd till en TV-kanal som deltagit i en militärkupp mot en vald regering i Sverige. Oavsett om denna varit borgerlig eller socialdemokratisk.
Att marksändningsfrekvenserna är begränsade, och att det är en politisk fråga hur de ska fördelas tycks inte bekymra MUF. Utan att rodna kräver de alltså att svenska staten ska selektivt dra in anslag och resurser från en organisation som tycker annorlunda än MUF i fallet med Venezuela. Hur trovärdig demokrat är man då? Vill MUF förbjuda Vänsterpartiets internationella verksamhet? För det är ju precis vad de nu kräver, med sin egen logik i fallet RCTV, för indragna statliga resurser är ju samma sak som att stänga ner en TV-kanal, eller ett politiskt parti?
Flera representanter från Vänsterpartiet skrev nyligen under en artikel vars syfte är att stödja Hugo Chavez beslut om att lägga ner RCTV, en privatägd TV-kanal i Venezuela. Det stöd vänsterpartiet ger Hugo Chavez är oacceptabel och svenska skattepengar bör definitivt inte gå till att finansiera denna typ av verksamhet, därför bör allt stöd till vänsters internationella verksamhet från SIDA och Forum Syd omedelbart dras in, säger Rola Brentlin internationell sekreterare för moderata ungdomsförbundet.
Låt oss nu applicera MUF:s logik på RCTV-fallet i Venezuela på hur de kräver att staten ska agera mot Vänsterpartiet, ett parti som har fräckheten att ha en annan åsikt än MUF i frågan RCTV:s icke-förlängda marksändningstillstånd. Vänsterpartister borde nu, med MUF:s logik, hävda att ett sådant indraget ekonomiskt stöd till deras verksamhet är liktydigt med att "stänga" eller "förbjuda" deras verksamhet. Eller? För det är ju exakt denna logik som RCTV:s försvarare MUF har använt för att kritisera Venezuela och hävda att landet är en diktatur, för att statliga resurser, i detta fallet marksändningsfrekvenser, inte med automatik beviljas till en privat TV-kanal.
Jag undrar om MUF är medvetna att precis som de tillåts politisera frågan om hur skattemedel ska fördelas, och till vilka politiska organisationer sådana skattemedel ska tillåtas delas ut, så kan man med precis lika stor legitimitet politisera frågan om vilka kriterier som ska gälla för att få marksändningstillstånd för TV-sändningar. Utan att detta innebär att man "stänger" eller ens vill "stänga" ned en kanal som inte uppfyller de kriterier man satt upp för utdelandet av sådana här licenser. Precis som MUF kräver att vissa, av dem föredragna, politiska kriterier ska uppfyllas för att man ska få statliga bidragsmedel till sin verksamhet, så kan man på samma grunder, i Sverige såväl som Venezuela, kräva att vissa kvalitetskriterier måte uppfyllas för att få marksändningstillstånd. Jag tvivlar t. ex. på att RCTV hade fått marksändningstillstånd i Sverige eller USA, iallafall inte så länge kanalen hade haft den politiska profil som den har idag i Venezuela. Det är tveksamt om ens en borgerlig regering hade beviljat marksändningstillstånd till en TV-kanal som deltagit i en militärkupp mot en vald regering i Sverige. Oavsett om denna varit borgerlig eller socialdemokratisk.
Att marksändningsfrekvenserna är begränsade, och att det är en politisk fråga hur de ska fördelas tycks inte bekymra MUF. Utan att rodna kräver de alltså att svenska staten ska selektivt dra in anslag och resurser från en organisation som tycker annorlunda än MUF i fallet med Venezuela. Hur trovärdig demokrat är man då? Vill MUF förbjuda Vänsterpartiets internationella verksamhet? För det är ju precis vad de nu kräver, med sin egen logik i fallet RCTV, för indragna statliga resurser är ju samma sak som att stänga ner en TV-kanal, eller ett politiskt parti?
Thursday, June 7, 2007
Uppdatering om "stängningen" av RCTV i Venezuela
Som andra bloggare har konstaterat så har diskussionen om RCTV:s icke-förnyade marksändningstillstånd i Venezuela, som helt felaktigt kallats för "stängning" i svensk borgerlig media, avtagit och kanske t. o. m. blivit något mer nyanserad. De hysteriska tongångarna i svensk borgerlig media om att "Chávez släcker oppositionell TV-kanal" var ju fullständigt oproportionerliga och grovt propagandistiska. Detta givet att såväl beviljande som avslående av licenser för TV-marksändningar är något som betraktas som fullständigt normalt att regeringar ägnar sig åt i andra demokratiska länder, som t. ex. Sverige och USA. Ingen skulle komma på tanken att komma med det absurda påståendet att TV3 och TV5 i Sverige är "stängda", bara därför att dessa kanaler inte har marksändingstillstånd. Dessa kanaler sänder ju som bekant TV via kabel och satellit. De är inte mer "stängda" än TV4, som tills helt nyligen var den enda privatägda TV-kanal som hade marksändningstillstånd i demokratin Sverige.
RCTV har inte stängts alls, om nu någon fortfarande tror på denna propagandasaga, utan fortsätter sin verksamhet och sänder numera via satellit. Precis som vi idag kan se allehanda satellit- och kabelkanaler i Sverige, så kommer man i Venezuela att kunna se såväl RCTV, som den högerextrema USA-baserade TV-kanalen Fox News. Diktatur? Släckta TV-kanaler? Var och en med någorlunda kritiskt sinnelag bör numera inse, om man inte gjort det tidigare, att det borgerliga mediedrevet kring "RCTV-affären" i Venezuela var en gigantisk höna av en väldigt liten fjäder.
Det är också värt att notera att såväl Brasiliens president "Lula" som hans parti, det socialdemokratiska PT, har försvarat Venezuelas rätt att bevilja eller avslå marksändningslicenser för TV-kanaler. Med tanke på att "Lula" är den ende vänsterpresidenten i Latinamerika som respekteras av svensk borgerlighet, så är det minst sagt anmärkningsvärt att detta inte har kommenterats med ett ord i den svenska debatten. Ändå bör man nog konstatera att såväl "Lula" som hans parti har fullständigt rätt:
Det icke förnyade marksändningstillståndet för RCTV i Venezuela har ingenting med inskränkt yttrandefrihet att göra överhuvudtaget. Det är en intern venezolansk regeringsangelägenhet som det inte finns någon anledning för t. ex. Sverige att ha synpunkter på. Lika lite som Venezuela bör ha några synpunkter på att regeringarna i Sverige, såväl de borgerliga som socialdemokratiska, har varit betydligt snålare med utdelandet av marksändningstillstånd för privata TV-kanaler än man har varit i Venezuela. Man skulle annars kunna frestas att tro att Sverige är en dikatur av stora mått jämfört med Venezuela. I Sverige har politiska ledare som Göran Persson och Tage Erlander på sin tid kunnat väljas om flera gånger i rad, utan några begränsade mandatperioder. Det är givetvis förskräckligt i ett land som kallar sig för demokrati, och det vore hemskt om nu Venezuela följde det svenska auktoritära exemplet och ändrar sin konstitution så att de också kan välja om sin ledare mer än två mandatperioder. Kanske utvecklas Venezuela då till en lika auktoritär socialdemokratisk diktatur som bananrepubliken Sverige?
Skämt åsido. Det finns säkerligen mycket som kan kritiseras i Venezuela, liksom Hugo Chávez ledaregenskaper. Men varken det borgerliga eller socialdemokratiska Sverige är de rätta att komma med någon trovärdig kritik. Sverige har färre privata TV-kanaler som har marksändningstillstånd och i vårat land har ledare som Tage Erlander styrt oavbrutet i mer än tjugo år. Socialdemokratin i Sverige har under sitt långa maktinnehav gjort mycket bra för vårat land, men också en hel del dåliga saker. Det räcker att nämna åsiktsregistreringar, facklig kollektivanslutning till socialdemokratiska partiet och IB- och Ebbe Carlsson-affärer för att de flesta ska förstå vad jag menar. Trots socialdemokratins långa maktinnehav, och trots samma partis auktoritära och maktfullkomliga tendenser under detta långa maktinnehav, så tror jag de flesta med mig är överens om att Sverige fortfarande kan betraktas som en demokrati. Vår svenska demokrati är dock inte ett dugg bättre än Venezuelas, och vi är verkligen inte de rätta att slå oss för bröstet och hävda vår demokratis inneboende överlägsenhet.
RCTV har inte stängts alls, om nu någon fortfarande tror på denna propagandasaga, utan fortsätter sin verksamhet och sänder numera via satellit. Precis som vi idag kan se allehanda satellit- och kabelkanaler i Sverige, så kommer man i Venezuela att kunna se såväl RCTV, som den högerextrema USA-baserade TV-kanalen Fox News. Diktatur? Släckta TV-kanaler? Var och en med någorlunda kritiskt sinnelag bör numera inse, om man inte gjort det tidigare, att det borgerliga mediedrevet kring "RCTV-affären" i Venezuela var en gigantisk höna av en väldigt liten fjäder.
Det är också värt att notera att såväl Brasiliens president "Lula" som hans parti, det socialdemokratiska PT, har försvarat Venezuelas rätt att bevilja eller avslå marksändningslicenser för TV-kanaler. Med tanke på att "Lula" är den ende vänsterpresidenten i Latinamerika som respekteras av svensk borgerlighet, så är det minst sagt anmärkningsvärt att detta inte har kommenterats med ett ord i den svenska debatten. Ändå bör man nog konstatera att såväl "Lula" som hans parti har fullständigt rätt:
Det icke förnyade marksändningstillståndet för RCTV i Venezuela har ingenting med inskränkt yttrandefrihet att göra överhuvudtaget. Det är en intern venezolansk regeringsangelägenhet som det inte finns någon anledning för t. ex. Sverige att ha synpunkter på. Lika lite som Venezuela bör ha några synpunkter på att regeringarna i Sverige, såväl de borgerliga som socialdemokratiska, har varit betydligt snålare med utdelandet av marksändningstillstånd för privata TV-kanaler än man har varit i Venezuela. Man skulle annars kunna frestas att tro att Sverige är en dikatur av stora mått jämfört med Venezuela. I Sverige har politiska ledare som Göran Persson och Tage Erlander på sin tid kunnat väljas om flera gånger i rad, utan några begränsade mandatperioder. Det är givetvis förskräckligt i ett land som kallar sig för demokrati, och det vore hemskt om nu Venezuela följde det svenska auktoritära exemplet och ändrar sin konstitution så att de också kan välja om sin ledare mer än två mandatperioder. Kanske utvecklas Venezuela då till en lika auktoritär socialdemokratisk diktatur som bananrepubliken Sverige?
Skämt åsido. Det finns säkerligen mycket som kan kritiseras i Venezuela, liksom Hugo Chávez ledaregenskaper. Men varken det borgerliga eller socialdemokratiska Sverige är de rätta att komma med någon trovärdig kritik. Sverige har färre privata TV-kanaler som har marksändningstillstånd och i vårat land har ledare som Tage Erlander styrt oavbrutet i mer än tjugo år. Socialdemokratin i Sverige har under sitt långa maktinnehav gjort mycket bra för vårat land, men också en hel del dåliga saker. Det räcker att nämna åsiktsregistreringar, facklig kollektivanslutning till socialdemokratiska partiet och IB- och Ebbe Carlsson-affärer för att de flesta ska förstå vad jag menar. Trots socialdemokratins långa maktinnehav, och trots samma partis auktoritära och maktfullkomliga tendenser under detta långa maktinnehav, så tror jag de flesta med mig är överens om att Sverige fortfarande kan betraktas som en demokrati. Vår svenska demokrati är dock inte ett dugg bättre än Venezuelas, och vi är verkligen inte de rätta att slå oss för bröstet och hävda vår demokratis inneboende överlägsenhet.
USA flygbombar Irak: Antalet civila offer ökar
Via Ali Esbati vill jag tipsa om följande skrämmande artikel om USA:s flygbombningar över Irak. Enligt AP-artikeln har USA under 2007 redan släppt fler flygbomber över det ockuperade Irak än under hela 2006, vilket lett till ett kraftigt ökat antal civila förluster.
USA:s militär gjorde tidigt under Irakinvasionen 2003 klart att de inte hade för avsikt att bokföra antalet civila dödsfall, utan detta viktiga dokumentationsarbete har istället frivilligorganisationen Irak Body Count (IBC) har åtagit sig. Enligt IBC, som baserar sina uppgifter på minst två oberoende tidningskällor, så har hittills c. a. 70 000 civila dött i Irakkriget, vilket gör det till en blodigare konflikt än t. ex. kriget i Bosnien på 1990-talet. Det ska dock genast klargöras att IBC:s uppgifter är underskattning, vilket organisationen har varit noga med att klargöra, eftersom de många dödsfall som inte dokumenteras av media inte kommer med i denna statistik.
Vill man däremot ha uppgifter om det totala antalet dödade irakier så är Les Roberts studie som publicerades i den ansedda medicintidskriften "The Lancet" den hittills mest omfattande och accepterade, iallafall i forskarsamhället. Enligt denna studie, som bygger på omfattande intervjuer på marken i ett stort antal "klustrar" utspridda över Irak, så har c. a. 650 000 irakier dött sedan USA:s invasion 2003. Det gör Irakkriget till en blodigare konflikt än t. ex. Darfur, och bara snäppet efter folkmordet i Rwanda, då c. a. 800 000 människor miste livet. Les Roberts studie har ifrågasatts, framförallt av politiska skäl, eftersom Roberts resultat är minst sagt politiskt obekväma för krigsförbrytarna George W Bush och Tony Blair. Les Roberts har besvarat denna politiskt motiverade kritik från USA:s och Storbrittaniens regeringar här och här.
Detta är också givetvis väldigt obehagliga uppgifter för de många svenska liberala och konservativa ledarskribenter som entusiastiskt propagerade för Irakkriget, som Per Ahlmark, Hans Bergström, Per T Ohlsson och PM Nilsson. Det är obehagligt för dessa svenska krigshetsare och USA-apologeter, därför att det blir mer och mer uppenbart att Irakkriget håller på att utvecklas till en av efterkrigstidens värsta humanitära katastrofer med etnisk rensning, miljoner irakier drivna på flykt och en massdöd av sällan skådat slag.
Kanske kommer man i framtiden att se Irak som de svenska liberalernas motsvarighet till maoistvänsterns fatala misstag under 1970-talet. Många maoister ställde sig då helt okritiskt bakom Pol Pots och de Röda Khmerernas brutala styre och blundade för den mänskliga katastrof som pågick i det s. k. "Demokratiska Kampuchea". Åtskilliga maoister, Jan Myrdal undantagen, har lyckligtvis insett sin politiska naivitet i efterhand och tagit avstånd från sina tidigare ställningstaganden. En sådan hälsosam politisk uppgörelse och avbön väntar vi fortfarande på från bombhögern och liberalerna på våra ledande borgerliga dagstidningar. Om den någonsin kommer. Jag misstänker att nyheten om de ökade flygbombningarna och de civila offren i Irak knappast kommer att leda till några starka reaktioner på våra stora borgerliga dagstidningars ledarsidor. Men jag hoppas att jag har fel.
Tillbaka till dagens Irak. Enligt AP-artikeln dör nu c. a. 50 civila i månaden, som en följd av USA:s ökade flygbombningar. Det är uppenbart att dessa dödsoffer, som alltså drabbar fullständigt oskyldiga civila, inte kan skyllas på "terrorismen". Det är civila män, kvinnor och barn, vars enda brott är att de råkar befinna sig i ett land, som USA fick för sig att invadera 2003, trots kraftiga protester från i stort sett hela världens befolkningar och en majoritet av världens regeringar.
Det skulle vara intressant att höra någon av de få (?) kvarvarande krigsförespråkarna bland de svenska liberalerna försvara dessa civila offer. Är dessa dödade civila ett "nödvändigt pris" i kampen mot terrorismen? Det vore intellektuellt hederligare av dessa krigsförsvarare att erkänna detta, än att mumla i skägget om att "USA har inte skött hanteringen av Irak snyggt" eller att låtsas som om man var emot kriget från början. Men tystnaden från de forna krigsförespråkarna på de stora morgontidningarna är nästan total. Skammens tystnad?
USA:s militär gjorde tidigt under Irakinvasionen 2003 klart att de inte hade för avsikt att bokföra antalet civila dödsfall, utan detta viktiga dokumentationsarbete har istället frivilligorganisationen Irak Body Count (IBC) har åtagit sig. Enligt IBC, som baserar sina uppgifter på minst två oberoende tidningskällor, så har hittills c. a. 70 000 civila dött i Irakkriget, vilket gör det till en blodigare konflikt än t. ex. kriget i Bosnien på 1990-talet. Det ska dock genast klargöras att IBC:s uppgifter är underskattning, vilket organisationen har varit noga med att klargöra, eftersom de många dödsfall som inte dokumenteras av media inte kommer med i denna statistik.
Vill man däremot ha uppgifter om det totala antalet dödade irakier så är Les Roberts studie som publicerades i den ansedda medicintidskriften "The Lancet" den hittills mest omfattande och accepterade, iallafall i forskarsamhället. Enligt denna studie, som bygger på omfattande intervjuer på marken i ett stort antal "klustrar" utspridda över Irak, så har c. a. 650 000 irakier dött sedan USA:s invasion 2003. Det gör Irakkriget till en blodigare konflikt än t. ex. Darfur, och bara snäppet efter folkmordet i Rwanda, då c. a. 800 000 människor miste livet. Les Roberts studie har ifrågasatts, framförallt av politiska skäl, eftersom Roberts resultat är minst sagt politiskt obekväma för krigsförbrytarna George W Bush och Tony Blair. Les Roberts har besvarat denna politiskt motiverade kritik från USA:s och Storbrittaniens regeringar här och här.
Detta är också givetvis väldigt obehagliga uppgifter för de många svenska liberala och konservativa ledarskribenter som entusiastiskt propagerade för Irakkriget, som Per Ahlmark, Hans Bergström, Per T Ohlsson och PM Nilsson. Det är obehagligt för dessa svenska krigshetsare och USA-apologeter, därför att det blir mer och mer uppenbart att Irakkriget håller på att utvecklas till en av efterkrigstidens värsta humanitära katastrofer med etnisk rensning, miljoner irakier drivna på flykt och en massdöd av sällan skådat slag.
Kanske kommer man i framtiden att se Irak som de svenska liberalernas motsvarighet till maoistvänsterns fatala misstag under 1970-talet. Många maoister ställde sig då helt okritiskt bakom Pol Pots och de Röda Khmerernas brutala styre och blundade för den mänskliga katastrof som pågick i det s. k. "Demokratiska Kampuchea". Åtskilliga maoister, Jan Myrdal undantagen, har lyckligtvis insett sin politiska naivitet i efterhand och tagit avstånd från sina tidigare ställningstaganden. En sådan hälsosam politisk uppgörelse och avbön väntar vi fortfarande på från bombhögern och liberalerna på våra ledande borgerliga dagstidningar. Om den någonsin kommer. Jag misstänker att nyheten om de ökade flygbombningarna och de civila offren i Irak knappast kommer att leda till några starka reaktioner på våra stora borgerliga dagstidningars ledarsidor. Men jag hoppas att jag har fel.
Tillbaka till dagens Irak. Enligt AP-artikeln dör nu c. a. 50 civila i månaden, som en följd av USA:s ökade flygbombningar. Det är uppenbart att dessa dödsoffer, som alltså drabbar fullständigt oskyldiga civila, inte kan skyllas på "terrorismen". Det är civila män, kvinnor och barn, vars enda brott är att de råkar befinna sig i ett land, som USA fick för sig att invadera 2003, trots kraftiga protester från i stort sett hela världens befolkningar och en majoritet av världens regeringar.
Det skulle vara intressant att höra någon av de få (?) kvarvarande krigsförespråkarna bland de svenska liberalerna försvara dessa civila offer. Är dessa dödade civila ett "nödvändigt pris" i kampen mot terrorismen? Det vore intellektuellt hederligare av dessa krigsförsvarare att erkänna detta, än att mumla i skägget om att "USA har inte skött hanteringen av Irak snyggt" eller att låtsas som om man var emot kriget från början. Men tystnaden från de forna krigsförespråkarna på de stora morgontidningarna är nästan total. Skammens tystnad?
"Försvunna" fångar i amerikanska fängelser
Under 1970- och 1980-talen gjorde sig många latinamerikanska högerdiktaturer som t. ex. Chile och Argentina kända för att oppositionella bara "försvann". Det gällde såväl den inhemska oppositionen som utländska medborgare, bl. a. svenskan Dagmar Hagelin. Dessa "försvunna" människor var i själva verket avrättade, har det visat sig senare. Systemet att låta misshagliga försvinna var ingenting som bödlarna i Latinamerika hittade på själva, utan var någonting som aktivt uppmuntrades av USA, via säkerhetstjänsten CIA. Liknande försvinnanden skedde i stor skala i Centralamerika, bl. a. i El Salvador, Honduras och Guatemala, under massmördarpresidenten Ronald Reagans styre. USA:s f. d. utrikesminister, den blodbesudlade Henry Kissinger, tillhörde också dem som aktivt uppmuntrade bl. a. den fascistiska militärjuntan i Argentina att ta till sådana här metoder mot den misshagliga oppositionen.
Försvinnanden som politisk metod har tyvärr inte försvunnit sedan dess, vilket Amnestys årsrapporter är ett deprimerande bevis för. Nu visar det sig att minst 39 personer har "försvunnit" från amerikanska häkten och fängelser de senaste åren, i samband med "Kriget mot terrorismen". Detta kritiseras givetvis skarpt av Amnesty, men jag tvivlar på att våra USA-kramande liberala medlöpare på de svenska tidningsredaktioner kommer att uppmärksamma denna minst sagt anmärkningsvärda nyhet. Dagens liberala ledarskribenter brukar ju numera skruva oroligt på sig när Amnesty kritiserar Israel eller USA, som den vidrige Israelkramande högerskribenten Mats Skogkär på Sydsvenskan och den liberala Amnestykritikern Karin Rebas på Dagens Nyheter. Det är onekligen något besvärande för dessa liberaler att Amnesty dristar sig till att kritisera USA och Israel mycket hårdare ordalag än det av borgerligheten ständigt demoniserade Venezuela. Var säkra på att om 39 fångar hade "försvunnit" i Venezuela hade det varit förstasidestoff i borgerliga media. Men nu råkar det vara "fel" land som står i skottgluggen, och då skrapar liberalerna med foten i sanden och ler lite urskuldande: "Ja, men det är ju skillnad, de är ju terrorister, då kan man ju inte vara alltför strikt med de mänskliga rättigheterna, det begriper du väl???".
Jag undrar just vad liberalen Karin Rebas, som ju hyllade Amnestys tidigare arbete för "glömda fångar" tycker om att organisationen nu engagerar sig för de försvunna fångarna i USA:s fängelser? Tillhör det Amnestys huvuduppgifter, eller tycker Rebas att Amnesty återigen sviker?
Försvinnanden som politisk metod har tyvärr inte försvunnit sedan dess, vilket Amnestys årsrapporter är ett deprimerande bevis för. Nu visar det sig att minst 39 personer har "försvunnit" från amerikanska häkten och fängelser de senaste åren, i samband med "Kriget mot terrorismen". Detta kritiseras givetvis skarpt av Amnesty, men jag tvivlar på att våra USA-kramande liberala medlöpare på de svenska tidningsredaktioner kommer att uppmärksamma denna minst sagt anmärkningsvärda nyhet. Dagens liberala ledarskribenter brukar ju numera skruva oroligt på sig när Amnesty kritiserar Israel eller USA, som den vidrige Israelkramande högerskribenten Mats Skogkär på Sydsvenskan och den liberala Amnestykritikern Karin Rebas på Dagens Nyheter. Det är onekligen något besvärande för dessa liberaler att Amnesty dristar sig till att kritisera USA och Israel mycket hårdare ordalag än det av borgerligheten ständigt demoniserade Venezuela. Var säkra på att om 39 fångar hade "försvunnit" i Venezuela hade det varit förstasidestoff i borgerliga media. Men nu råkar det vara "fel" land som står i skottgluggen, och då skrapar liberalerna med foten i sanden och ler lite urskuldande: "Ja, men det är ju skillnad, de är ju terrorister, då kan man ju inte vara alltför strikt med de mänskliga rättigheterna, det begriper du väl???".
Jag undrar just vad liberalen Karin Rebas, som ju hyllade Amnestys tidigare arbete för "glömda fångar" tycker om att organisationen nu engagerar sig för de försvunna fångarna i USA:s fängelser? Tillhör det Amnestys huvuduppgifter, eller tycker Rebas att Amnesty återigen sviker?
Wednesday, June 6, 2007
ARENA:s och livsstilsvänsterns olidliga lätthet: Karolina Ramqvist som prinsessan på ärten?
Termen "vänster" har uppenbarligen en så positiv klang så betydligt fler än de som verkligen är vänstersinnade gör anspråk densamma. Av någon anledning så är det betydligt fler som vill kalla sig "vänster" än "höger", kanske för "höger" uppfattas som inskränkt, konservativt, ja rentav tråkigt. Vänster, däremot, uppfattas som modernt, framtidsinriktat, upplyst, kulturellt etc. Av någon anledning. Detta blir uppenbart när man tittar på kulturlivet: Det går säkerligen minst tio vänstersinnade författare och musiker på varje högerinriktad dito. Vänstern har helt enkelt ett mer tilltalande soundtrack, något som retar vissa alienerade högersinnade som avundsjukt döpt fenomenet till termen "popvänstern".
Samtidigt som vänstersinnade kan glädja sig åt en förkrossande dominans på kulturområdet, innebär detta också ett problem, eftersom många fler vill beteckna sig som vänster än som verkligen är det. I en TV-intervju för några år sedan hörde jag t. o. m. att Sydsvenska Dagbladets högerliberale och USA-kramande chefredaktör Per T Ohlsson säga sig "tillhöra någon slags vänster", vilket visar hur urvattnad termen kan bli. För även om vänstern är, och bör vara bred och omfatta många olika människor och åsiktsströmningar, så tror jag att de flesta håller med mig om att ockupationsförsvarare, krigshetsare och USA-kramare av Per T Ohlsson's typ inte med bästa vilja i världen kan betecknas som vänster. Iallafall inte om begreppet vänster ska behålla någon som helst meningsfull innebörd. Problemet är alltså att om vänster uppfattas som så chict, så att alltför många vill vara vänster, så kan vi lika gärna sluta använda termen, eftersom den blir tom och innehållslös.
Dessa tankar får jag när jag läser det postmodernistiska livsstilsmagasinet ARENA, som stolt brukar beteckna sig som en "vänstertidning". ARENA och dess redaktörer, Karolina Ramqvist, Magnus Linton och Per Wirtén, har mycket höga tankar om sig själva och sin tidning. De ser ARENA som en ny, mer modern vänstertidning, som vågar ifrågasätta heliga kor inom vänstern och tänka nytt och fritt. Till skillnad från de mer traditionella vänstertidningarna, som t. ex. Ordfront, Flamman eller Arbetaren.
ARENA:s ängsliga ambitioner att alltid försöka representera en slags "modern" vänster leder ofta till en del egendomliga ställningstaganden och märkliga artiklar. Exempelvis den här artikeln av av Karolina Ramqvist, där hon ondgör sig över att "vänstern talar för mycket om klass" och att vänstern har hamnat i "oppositionsfällan". Just när vänstern har börjat piggna till och mobiliserar mot den borgerliga regeringen och dess nyliberala skattesänkarpolitik, ja då ondgör sig alltså ARENA:s chefredaktör över denna hälsosamma utveckling. Karolina Ramqvist tycker istället att vänstern bör fokusera mer på etnicitet, minoriteter och andra livsstilsfrågor, misstänker jag.
Ramqvists något elitistiska attityd avspeglar ganska väl den snäva läsekrets som ARENA vänder sig till: Ett litet skikt av välutbildad, urban medelklass på Söder i Stockholm med allmänt ljumma och vänsterborgerliga, men fullständigt ofarliga ståndpunkter. Ett smalt sociologiskt skikt av vänsterborgerlighet, som egentligen är ointresserade av systemkritik och att diskutera ägande, ekonomi och maktfrågor, och som bara är intresserade av nog så viktiga, men ack så smala livsstils- och minoritetsfrågor. ARENA är en typisk produkt av den postmodernistiska vänster som växte fram efter Berlinmurens fall 1989, och som sällan eller aldrig vågar ställa de systemkritiska frågorna som kan hota det kapitalistiska ekonomiska systemets hegemoni och legitimitet. Just därför blir denna livsstilsvänster en tandlös vänster, en slags allmän "snällvänster" som aldrig kommer att hota borgerligheten på allvar och som fokuserar på smala livsstilsfrågor för en liten urban elit.
Mikael Wiehe har ungefär samma åsikt som jag om den snäva vänster som ARENA och Ramqvist representerar, och i en intervju i tidningen Internationalen uttrycker han sig elakt men oerhört träffande om den ängsliga livsstilsvänstern:
Hur ser du på vänstern i Sverige idag?
– Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern... Jag är 61 år gammal. För mig tillhör klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.
Just så. Raka rör och klara besked från en skånsk vänsterveteran som förhoppningsvis kan leda oss bort från de postmodernistiska flosklerna och livsstilssnacket som absorberat alltför mycket vänsterengagemang det senaste decenniet. Den raka och uppfriskande kritiken och det tydliga klarspråket från skåningen Wiehe mot den ytliga popvänstern från Södermalm och Stockholm visste var den tog. Karolina Ramqvist kände sig nog träffad, och uppträder lite som den sårade prinsessan på ärten. Ramqvist nämner artikeln med Wiehe i ett blogginlägg, där hon dock försöker blanda bort korten. Istället för att bemöta Wiehes högst relevanta kritik mot ARENA, gör Ramqvist ett misslyckat försök att attackera Internationalens chefredaktör och påpeka att ARENA "visst inte har presstöd". Rätt så patetiskt och lamt försvar, tycker jag nog.
Det är inte ofta jag ägnar mig åt lokal- eller regionalpatriotism, men i det här fallet konstaterar jag att det krävs en dos skånskt klarspråk och skånsk skepticism mot den självutnämnada vänstereliten i Stockholm. Alltså: Mikael Wiehe - ARENA: 1-0! Vi skåningar har Mikael Wiehe, Peps Persson, Svenska Akademin och Timbuktu. Den självutnämnda vänstereliten på Södermalm har sin ARENA. Matchen kan börja. Men som skåning kan jag inte låta bli att grötmyndigt konstatera: "Vi klarar oss nog ändå".
Samtidigt som vänstersinnade kan glädja sig åt en förkrossande dominans på kulturområdet, innebär detta också ett problem, eftersom många fler vill beteckna sig som vänster än som verkligen är det. I en TV-intervju för några år sedan hörde jag t. o. m. att Sydsvenska Dagbladets högerliberale och USA-kramande chefredaktör Per T Ohlsson säga sig "tillhöra någon slags vänster", vilket visar hur urvattnad termen kan bli. För även om vänstern är, och bör vara bred och omfatta många olika människor och åsiktsströmningar, så tror jag att de flesta håller med mig om att ockupationsförsvarare, krigshetsare och USA-kramare av Per T Ohlsson's typ inte med bästa vilja i världen kan betecknas som vänster. Iallafall inte om begreppet vänster ska behålla någon som helst meningsfull innebörd. Problemet är alltså att om vänster uppfattas som så chict, så att alltför många vill vara vänster, så kan vi lika gärna sluta använda termen, eftersom den blir tom och innehållslös.
Dessa tankar får jag när jag läser det postmodernistiska livsstilsmagasinet ARENA, som stolt brukar beteckna sig som en "vänstertidning". ARENA och dess redaktörer, Karolina Ramqvist, Magnus Linton och Per Wirtén, har mycket höga tankar om sig själva och sin tidning. De ser ARENA som en ny, mer modern vänstertidning, som vågar ifrågasätta heliga kor inom vänstern och tänka nytt och fritt. Till skillnad från de mer traditionella vänstertidningarna, som t. ex. Ordfront, Flamman eller Arbetaren.
ARENA:s ängsliga ambitioner att alltid försöka representera en slags "modern" vänster leder ofta till en del egendomliga ställningstaganden och märkliga artiklar. Exempelvis den här artikeln av av Karolina Ramqvist, där hon ondgör sig över att "vänstern talar för mycket om klass" och att vänstern har hamnat i "oppositionsfällan". Just när vänstern har börjat piggna till och mobiliserar mot den borgerliga regeringen och dess nyliberala skattesänkarpolitik, ja då ondgör sig alltså ARENA:s chefredaktör över denna hälsosamma utveckling. Karolina Ramqvist tycker istället att vänstern bör fokusera mer på etnicitet, minoriteter och andra livsstilsfrågor, misstänker jag.
Ramqvists något elitistiska attityd avspeglar ganska väl den snäva läsekrets som ARENA vänder sig till: Ett litet skikt av välutbildad, urban medelklass på Söder i Stockholm med allmänt ljumma och vänsterborgerliga, men fullständigt ofarliga ståndpunkter. Ett smalt sociologiskt skikt av vänsterborgerlighet, som egentligen är ointresserade av systemkritik och att diskutera ägande, ekonomi och maktfrågor, och som bara är intresserade av nog så viktiga, men ack så smala livsstils- och minoritetsfrågor. ARENA är en typisk produkt av den postmodernistiska vänster som växte fram efter Berlinmurens fall 1989, och som sällan eller aldrig vågar ställa de systemkritiska frågorna som kan hota det kapitalistiska ekonomiska systemets hegemoni och legitimitet. Just därför blir denna livsstilsvänster en tandlös vänster, en slags allmän "snällvänster" som aldrig kommer att hota borgerligheten på allvar och som fokuserar på smala livsstilsfrågor för en liten urban elit.
Mikael Wiehe har ungefär samma åsikt som jag om den snäva vänster som ARENA och Ramqvist representerar, och i en intervju i tidningen Internationalen uttrycker han sig elakt men oerhört träffande om den ängsliga livsstilsvänstern:
Hur ser du på vänstern i Sverige idag?
– Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern... Jag är 61 år gammal. För mig tillhör klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.
Just så. Raka rör och klara besked från en skånsk vänsterveteran som förhoppningsvis kan leda oss bort från de postmodernistiska flosklerna och livsstilssnacket som absorberat alltför mycket vänsterengagemang det senaste decenniet. Den raka och uppfriskande kritiken och det tydliga klarspråket från skåningen Wiehe mot den ytliga popvänstern från Södermalm och Stockholm visste var den tog. Karolina Ramqvist kände sig nog träffad, och uppträder lite som den sårade prinsessan på ärten. Ramqvist nämner artikeln med Wiehe i ett blogginlägg, där hon dock försöker blanda bort korten. Istället för att bemöta Wiehes högst relevanta kritik mot ARENA, gör Ramqvist ett misslyckat försök att attackera Internationalens chefredaktör och påpeka att ARENA "visst inte har presstöd". Rätt så patetiskt och lamt försvar, tycker jag nog.
Det är inte ofta jag ägnar mig åt lokal- eller regionalpatriotism, men i det här fallet konstaterar jag att det krävs en dos skånskt klarspråk och skånsk skepticism mot den självutnämnada vänstereliten i Stockholm. Alltså: Mikael Wiehe - ARENA: 1-0! Vi skåningar har Mikael Wiehe, Peps Persson, Svenska Akademin och Timbuktu. Den självutnämnda vänstereliten på Södermalm har sin ARENA. Matchen kan börja. Men som skåning kan jag inte låta bli att grötmyndigt konstatera: "Vi klarar oss nog ändå".
USA kontrollerar bara en tredjedel av Baghdad: Slutstriden är nära?
Läser att USA:s trupper, när ett halvår har gått efter truppförstärkningarna som skulle "lösa" situationen i Irak, nu endast kontrollerar en tredjedel (!) av Baghdad. Står det så illa till för de amerikanska ockupationstrupperna i landets huvudstad så kan man ju bara föreställa sig hur det ser ut i resten av Irak.
Några spontana reaktioner. Denna minst sagt anmärkningsvärda nyhet kommer inte att få något större genomslag i svensk media, det är jag övertygad om. USA har iallafall förlorat slaget om Irak, och det är bara en tidsfråga innan de kommer att tvingas dra sig ur, frivilligt eller ofrivilligt. Det är svårt att inte låta tankarna gå till 1975, när USA tvingades till en förödmjukande reträtt från Vietnam och övriga delar av Indokina, som Laos och Kambodja. De sista amerikanerna flydde hals över huvud via amerikanska ambassaden och sina väntande militärhelikoptrar. För första gången hade en supermakt, med överlägsna militära och ekonomiska resurser, förlorat ett krig. Ett krig mot en fattig och outbildad bondebefolkning som helst bara ville leva i fred, men som hade oturen att dras in i ett fullständigt meningslöst krig som inte ledde till någonting positivt.
Några år senare upprepade sig historien för den andra supermakten, Sovjetunionen, som tvingades lämna Afghanistan efter ett förnedrande nederlag och efter hårt motstånd från den afghanska befolkningen. Lärdomarna från Vietnam och Afghanistan visar att inte ens supermakter klarar av att besegra en befolkning som inte vill vara ockuperade. Något som i grunden är ytterst förståeligt och hälsosamt. Men en historisk lärdom alltför få har tagit intryck av. Framförallt inte alla de femtekolonnare och supermaktskramare som genom historien försvarat diverse ockupationer och invasioner med allehanda moraliska och etiska argument. Som dagens liberaler som högljutt stödde USA:s invasion av Irak 2003, och som fortfarande inte har förstått att USA nu är på väg att förlora. Deras fall kommer givetvis att bli hårt. Precis som de krigshetsare i Washington som ytterst är ansvariga för den pågående irakiska tragedin.
Några spontana reaktioner. Denna minst sagt anmärkningsvärda nyhet kommer inte att få något större genomslag i svensk media, det är jag övertygad om. USA har iallafall förlorat slaget om Irak, och det är bara en tidsfråga innan de kommer att tvingas dra sig ur, frivilligt eller ofrivilligt. Det är svårt att inte låta tankarna gå till 1975, när USA tvingades till en förödmjukande reträtt från Vietnam och övriga delar av Indokina, som Laos och Kambodja. De sista amerikanerna flydde hals över huvud via amerikanska ambassaden och sina väntande militärhelikoptrar. För första gången hade en supermakt, med överlägsna militära och ekonomiska resurser, förlorat ett krig. Ett krig mot en fattig och outbildad bondebefolkning som helst bara ville leva i fred, men som hade oturen att dras in i ett fullständigt meningslöst krig som inte ledde till någonting positivt.
Några år senare upprepade sig historien för den andra supermakten, Sovjetunionen, som tvingades lämna Afghanistan efter ett förnedrande nederlag och efter hårt motstånd från den afghanska befolkningen. Lärdomarna från Vietnam och Afghanistan visar att inte ens supermakter klarar av att besegra en befolkning som inte vill vara ockuperade. Något som i grunden är ytterst förståeligt och hälsosamt. Men en historisk lärdom alltför få har tagit intryck av. Framförallt inte alla de femtekolonnare och supermaktskramare som genom historien försvarat diverse ockupationer och invasioner med allehanda moraliska och etiska argument. Som dagens liberaler som högljutt stödde USA:s invasion av Irak 2003, och som fortfarande inte har förstått att USA nu är på väg att förlora. Deras fall kommer givetvis att bli hårt. Precis som de krigshetsare i Washington som ytterst är ansvariga för den pågående irakiska tragedin.
Ord och inga visor från Google
Ibland får man oväntat eldunderstöd när man kritiserar de alltmer auktoritära tendenserna i Sverige och Europa, som t. ex. de högljudda kraven på buggning och avlyssning av svenska medborgare. Förslag, som om de lagts för bara några år sedan, med rätt hade betraktats med misstänksamhet från de flesta politiska partier och ansetts vara extrema. Men i spåren efter elfte september, och terroristnojan som följde efter denna tragiska händelse så håller även Sveriges s. k. "liberala" parti, Folkpartiet, på att transformera sig själv till det ledande övervakningspartiet i Riksdagen. I gott sällskap med Socialdemokrater och Moderater som har en ännu stoltare tradition av övervakningsförslag bakom sig. I synnerhet Socialdemokraterna har ju en smutsig historia av IB- och Ebbe Carlsson-affärer, privatspanare och åsiktsregistreringar av vänsteraktivister i sitt grumliga historiska bagage.
Men nu konstaterar jag med glädje att även det privata näringslivet reagerar mot det absurda förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) övervaka all internettrafik till och från Sverige. Peter Fleischer, som representerar Google, världens mest kända och framgångsrika sökmotor, konstaterar helt riktigt i en intervju i Dagens Industri, att detta vansinniga förslag mer hör hemma i diktaturregimer som Saudiarabien och Kina än i ett land som gör anspråk på att vara en demokrati. Som Sverige. Jag håller givetvis med, och konstaterar skadeglatt att bl. a. Folkpartiet, som ju ofta brukar värna om privata investeringar i Sverige, nu håller på att gå miste om investeringar från Google och därmed jobbtillfällen, p. g. a. sin auktoriära politik. En övervakningspolitik som kränker människors personliga integritet och som Google vägrar ställa upp på, eftersom de säger sig värna om sina användares integritet.
Förslaget att låta FRA kontrollera internettrafiken sänder tankarna till diktaturen i DDR, och säkerhetstjänsten Stasi som byggde upp ett omfattande system för att övervaka sina medborgare. Det är en historisk ironi att diktaturen i DDR har fallit, och dess fall 1989 gladde liberalerna och många andra. Samma liberaler som idag vill bygga upp ett liknande övervakningssystem i Sverige. Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: Först som tragedi, och sedan som fars. Karl Marx ord är synnerligen relevanta för att jämföra gårdagens stalinistiska kommunistpartier i Östeuropa och dagens Kina med det allt mer högerpopulistiska Folkpartiet i Sverige.
Men nu konstaterar jag med glädje att även det privata näringslivet reagerar mot det absurda förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) övervaka all internettrafik till och från Sverige. Peter Fleischer, som representerar Google, världens mest kända och framgångsrika sökmotor, konstaterar helt riktigt i en intervju i Dagens Industri, att detta vansinniga förslag mer hör hemma i diktaturregimer som Saudiarabien och Kina än i ett land som gör anspråk på att vara en demokrati. Som Sverige. Jag håller givetvis med, och konstaterar skadeglatt att bl. a. Folkpartiet, som ju ofta brukar värna om privata investeringar i Sverige, nu håller på att gå miste om investeringar från Google och därmed jobbtillfällen, p. g. a. sin auktoriära politik. En övervakningspolitik som kränker människors personliga integritet och som Google vägrar ställa upp på, eftersom de säger sig värna om sina användares integritet.
Förslaget att låta FRA kontrollera internettrafiken sänder tankarna till diktaturen i DDR, och säkerhetstjänsten Stasi som byggde upp ett omfattande system för att övervaka sina medborgare. Det är en historisk ironi att diktaturen i DDR har fallit, och dess fall 1989 gladde liberalerna och många andra. Samma liberaler som idag vill bygga upp ett liknande övervakningssystem i Sverige. Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: Först som tragedi, och sedan som fars. Karl Marx ord är synnerligen relevanta för att jämföra gårdagens stalinistiska kommunistpartier i Östeuropa och dagens Kina med det allt mer högerpopulistiska Folkpartiet i Sverige.
Tuesday, June 5, 2007
Om konsten att vara radikal: Exemplet Stephen Jay Gould
Via min högt ärade kollega, ekologiprofessorn Christer Löfstedt fick jag följande tips om en intressant artikel i tidskriften Clarté. För er något yngre vänsteraktivister som inte känner till denna ärevördiga tidskrift kan jag säga att det är ett av de sista fästena för den alltmer grånade maoistvänstern från 1968. Till skillnad från Christer, som har ett mer marxist-leninistiskt förflutet än jag, så kan jag knappast påstå att Clarté tillhör mina husorgan. Jag har svårt för svenska Clarté-förbundets överslätande attityd till Mao och Pol Pot, även om jag gärna erkänner att såväl Clarté som dess nära tidningssläkting FIB Kulturfront gör och framförallt har gjort stora insatser för att hålla det antiimperalistiska perspektivet levande i den svenska vänsterdebatten. Det förtjänar respekt, även om de få kvarvarande svenska maoisterna fortfarande inte har förstått att deras idéer om hur socialismen ska byggas är fullständigt föråldrade. Dessa "vänsterdinosaurier" har, enligt min uppfattning, inte dragit de nödvändiga politiska slutsatserna av Kinas utveckling mot en alltmer brutal kapitalism under fortsatt enpartistyre och den s. k. "realsocialismens" snabba kollaps i Östeuropa och Sovjetunionen 1989.
Nåväl. Även blinda hönor hittar korn, och även Clarté publicerar ibland intressanta artiklar. Artikeln jag vill tipsa om här är en nekrolog över den kände evolutionsbiologen och paleontologen Stephen Jay Gould, skriven av populationsgenetikern Richard Lewontin och ekologen R. Lewins. Stephen Jay Gould gick bort för ett par år sedan efter en lång tids cancer, och han var kanske vid sidan av Richard Dawkins den mest kände evolutionsbiologen för en populär publik. Detta framförallt för hans välskrivna böcker, där "Alltsedan Darwin" och "Pandans tumme" starkt kan rekommenderas för den som har det minsta intresse för evolutionsbiologi, idéhistoria och länkarna mellan dessa fält.
Gould var också en kritiker av bl. a. sociobiologin och den s. k. "neodarwinistiska syntesen" och dess betoning på gradvisa evolutionära förändringar via små genfrekvensförändringar i en arts genpool. Tillsammans med paleontologkollegan Niles Eldredge utvecklade Stephen Jay Gould en alternativ teori som betonade långa perioder med relativt oförändrade organismer, avbrutna av korta och snabba evolutionsförändringar, eller "punkterade jämvikter". Gould menade att teorin om "punkterade jämvikter" på ett bättre sätt förklarade observerade data i fossillagren som han och andra paleontologer observerat. Det är dock viktigt att betona att Gould aldrig tvivlade på det naturliga urvalets existens eller betydelse, men han var en av de evolutionsbiologer som var tidigt ute med att betona utvecklingsbiologin och utvecklingsprogrammens betydels för organismernas evolverbarhet.
Gould, precis Richard Lewontin, hade båda ett starkt engagemang i den amerikanska vänstern och var alltså båda politiskt mycket radikala. Såväl Gould som Lewontin var inspirerade av marxismen, både i sina politiska åsikter och i hur de såg på evolutionsprocessen. Även om jag långt ifrån alltid håller med Gould & Lewontin i deras, i mina ögon, tämligen fyrkantiga och dogmatiska kritik av populationsgenetiken och sociobiologin, förtjänar de båda respekt, eftersom de har tvingat många mer ortodoxa evolutionsbiologer till att vässa sina argument till försvar för det neodarwinistiska paradigmet. Politiskt kan jag också störas av Lewontins engagemang i det amerikanska kommunistpartiet, ett av världens mest doktrinära kommunistpartier som länge fortsatte att hylla Stalin och Sovjetunionen. Det hindrar dock inte att det amerikanska kommunistpartiet och dess medlemmar gjorde storartade insatser i t. ex. kampen mot rassegregeringen och diskrimineringen i USA, vilket Ali Esbati påpekat i en intressant kommentar.
I nekrologen över Gould skriver vännerna Lewontin och Lewins om Goulds såväl politiska som vetenskapliga radikalism, och om det missförstådda och missbrukade ordet "radikal". Ordet radikal uppfattas alltför ofta som liktydigt med "extremist". I själva verket, menar Lewontin och Levins, så måste man gå till roten med ordets ursprungliga betydelse för att förstå värdet med att vara radikal. Jag citerar herrarna Lewontin och Levins direkt:
Konsekvent radikalism kännetecknade Steve Goulds arbete. Ordet radikal har kommit att bli synonymt med extrem i dagligt språkbruk: Monthly Review är en radikal tidning för Progressives läsare, Steve Gould genomgick en radikal operation när tumörer avlägsnades från hans hjärna, och en radikal är en som befinner sig ute på (höger- eller) vänsterkanten. Men en kontroll i Oxford English Dictionary påminner oss om att roten till ordet radikal faktiskt är radix, det latinska ordet för rot. Att vara radikal är att gå till roten med saker och ting, att gå tillbaka till ruta ett, att söka basera sina handlingar och idéer på kardinalprinciper. Impulsen att vara radikal är impulsen att fråga ”Hur vet jag det?” och ”Varför följer jag denna kurs i stället för en annan?”. Steve Gould hade den radikala impulsen och följde den där det betydde något.
<....>
Att vara radikal i den mening som använts i denna nekrolog är inte lätt eftersom det innebär ett ständigt ifrågasättande av grunden för påstående och handlingar, inte bara hos andra, utan också de egna. Ingen, inte ens Steve Gould, kan göra anspråk på att alltid lyckas vara konsekvent radikal men, som Rabbi Tarfon skrev, ”Det krävs inte av oss att vi skall lyckas, men inte heller är vi fria att avstå från kampen.” -
Jag kunde inte sagt detta bättre själv. Jag tillhör varken svenska Clartéförbundet, FIB Kulturfront eller Amerikanska Kommunistpartiet, och har inga planer på att bli medlem i någondera av dessa organisationer. Men jag tycker att alla radikaler, oavsett om de är biologer eller inte, noga bör studera Stephen Jay Goulds livsgärning och inspireras av densamma. Och glöm aldrig att att vara radikal innebär att gå till roten med saker och ting. Även f. d. marxister och numera högerrenegater bör komma ihåg detta. Eller hur Christer?
Nåväl. Även blinda hönor hittar korn, och även Clarté publicerar ibland intressanta artiklar. Artikeln jag vill tipsa om här är en nekrolog över den kände evolutionsbiologen och paleontologen Stephen Jay Gould, skriven av populationsgenetikern Richard Lewontin och ekologen R. Lewins. Stephen Jay Gould gick bort för ett par år sedan efter en lång tids cancer, och han var kanske vid sidan av Richard Dawkins den mest kände evolutionsbiologen för en populär publik. Detta framförallt för hans välskrivna böcker, där "Alltsedan Darwin" och "Pandans tumme" starkt kan rekommenderas för den som har det minsta intresse för evolutionsbiologi, idéhistoria och länkarna mellan dessa fält.
Gould var också en kritiker av bl. a. sociobiologin och den s. k. "neodarwinistiska syntesen" och dess betoning på gradvisa evolutionära förändringar via små genfrekvensförändringar i en arts genpool. Tillsammans med paleontologkollegan Niles Eldredge utvecklade Stephen Jay Gould en alternativ teori som betonade långa perioder med relativt oförändrade organismer, avbrutna av korta och snabba evolutionsförändringar, eller "punkterade jämvikter". Gould menade att teorin om "punkterade jämvikter" på ett bättre sätt förklarade observerade data i fossillagren som han och andra paleontologer observerat. Det är dock viktigt att betona att Gould aldrig tvivlade på det naturliga urvalets existens eller betydelse, men han var en av de evolutionsbiologer som var tidigt ute med att betona utvecklingsbiologin och utvecklingsprogrammens betydels för organismernas evolverbarhet.
Gould, precis Richard Lewontin, hade båda ett starkt engagemang i den amerikanska vänstern och var alltså båda politiskt mycket radikala. Såväl Gould som Lewontin var inspirerade av marxismen, både i sina politiska åsikter och i hur de såg på evolutionsprocessen. Även om jag långt ifrån alltid håller med Gould & Lewontin i deras, i mina ögon, tämligen fyrkantiga och dogmatiska kritik av populationsgenetiken och sociobiologin, förtjänar de båda respekt, eftersom de har tvingat många mer ortodoxa evolutionsbiologer till att vässa sina argument till försvar för det neodarwinistiska paradigmet. Politiskt kan jag också störas av Lewontins engagemang i det amerikanska kommunistpartiet, ett av världens mest doktrinära kommunistpartier som länge fortsatte att hylla Stalin och Sovjetunionen. Det hindrar dock inte att det amerikanska kommunistpartiet och dess medlemmar gjorde storartade insatser i t. ex. kampen mot rassegregeringen och diskrimineringen i USA, vilket Ali Esbati påpekat i en intressant kommentar.
I nekrologen över Gould skriver vännerna Lewontin och Lewins om Goulds såväl politiska som vetenskapliga radikalism, och om det missförstådda och missbrukade ordet "radikal". Ordet radikal uppfattas alltför ofta som liktydigt med "extremist". I själva verket, menar Lewontin och Levins, så måste man gå till roten med ordets ursprungliga betydelse för att förstå värdet med att vara radikal. Jag citerar herrarna Lewontin och Levins direkt:
Konsekvent radikalism kännetecknade Steve Goulds arbete. Ordet radikal har kommit att bli synonymt med extrem i dagligt språkbruk: Monthly Review är en radikal tidning för Progressives läsare, Steve Gould genomgick en radikal operation när tumörer avlägsnades från hans hjärna, och en radikal är en som befinner sig ute på (höger- eller) vänsterkanten. Men en kontroll i Oxford English Dictionary påminner oss om att roten till ordet radikal faktiskt är radix, det latinska ordet för rot. Att vara radikal är att gå till roten med saker och ting, att gå tillbaka till ruta ett, att söka basera sina handlingar och idéer på kardinalprinciper. Impulsen att vara radikal är impulsen att fråga ”Hur vet jag det?” och ”Varför följer jag denna kurs i stället för en annan?”. Steve Gould hade den radikala impulsen och följde den där det betydde något.
<....>
Att vara radikal i den mening som använts i denna nekrolog är inte lätt eftersom det innebär ett ständigt ifrågasättande av grunden för påstående och handlingar, inte bara hos andra, utan också de egna. Ingen, inte ens Steve Gould, kan göra anspråk på att alltid lyckas vara konsekvent radikal men, som Rabbi Tarfon skrev, ”Det krävs inte av oss att vi skall lyckas, men inte heller är vi fria att avstå från kampen.” -
Jag kunde inte sagt detta bättre själv. Jag tillhör varken svenska Clartéförbundet, FIB Kulturfront eller Amerikanska Kommunistpartiet, och har inga planer på att bli medlem i någondera av dessa organisationer. Men jag tycker att alla radikaler, oavsett om de är biologer eller inte, noga bör studera Stephen Jay Goulds livsgärning och inspireras av densamma. Och glöm aldrig att att vara radikal innebär att gå till roten med saker och ting. Även f. d. marxister och numera högerrenegater bör komma ihåg detta. Eller hur Christer?
Monday, June 4, 2007
Tillägg om Irak
Läser att inte ens den höge amerikanske general Sanchez, som var ansvarig för Irakinvasionen under det första året, längre tror på en amerikansk seger i Irak. Tvivlar dock på att denna anmärkningsvärda nyhet kommer att påverka den svenska debatten nämnvärt. Borgerliga ledarskribenter kommer att fnysa när vi reser kravet på att USA ska lämna Irak, och kommer att fortsätta hävda att USA måste stanna kvar och besegra "terroristerna". Detta trots att inte ens en av USA:s ledande generaler, som borde ha en viss sakkunskap om situationen på marken i Irak, längre tror att USA kan vinna.
I korthet: Irak är kört. Landet har kastats in i en katastrof, p. g. a. att USA invaderade landet 2003, trots varningar och omfattande protester, inte minst i USA. I det nuvarande läget förvärrar USA:s militära närvaro situationen. Det är dags för oss krigsmotståndare att vrida om armen på de kvarvarande krigsförespråkarna och försvararna av USA:s fortsatta militära ockupation. Oavsett om de heter Carl Bildt och är utrikesminister eller om det är liberala ledarskribenter. Bevisbördan måste nu ligga hos dem som hävdar att det blir värre i Irak om USA drar sig ur, snarare än hos oss som, på mycket goda grunder, hävdar att situationen förvärras för varje dag som USA stannar kvar i Irak.
I korthet: Irak är kört. Landet har kastats in i en katastrof, p. g. a. att USA invaderade landet 2003, trots varningar och omfattande protester, inte minst i USA. I det nuvarande läget förvärrar USA:s militära närvaro situationen. Det är dags för oss krigsmotståndare att vrida om armen på de kvarvarande krigsförespråkarna och försvararna av USA:s fortsatta militära ockupation. Oavsett om de heter Carl Bildt och är utrikesminister eller om det är liberala ledarskribenter. Bevisbördan måste nu ligga hos dem som hävdar att det blir värre i Irak om USA drar sig ur, snarare än hos oss som, på mycket goda grunder, hävdar att situationen förvärras för varje dag som USA stannar kvar i Irak.
Det går framåt i Irak...
Ni har hört det förut. I maj 2003, drygt en månad efter USA hade invaderat Irak förklarade en triumferande George W Bush när han landade på ett hangarfartyg med amerikanska soldater att "striderna var avslutade" och segern var vunnen. Bombhögern på våra svenska borgerliga tidningsredaktioner höll på att spricka av självgod upphetsning. PM Nilsson, Per Ahlmark och Per T Ohlsson konstaterade skadeglatt att vänstern hade gjort ett misstag som inte stödde USA:s ädla korståg i Babylon, och vi miljontals krigsmotståndare bespottades och anklagades för att vi hade stött Saddam Hussein i vårat motstånd mot det amerikanska krigsäventyret.
Fyra år senare, vi skriver 2007. Triumftonerna från höger har tystnat. Det pratas inte mycket om Irak överhuvudtaget längre i media. Detta trots att läget är katastrofalt, och att händelseutvecklingen de senaste åren har besannat krigsmotståndarnas värsta farhågor. Nyligen dödades 14 amerikanska soldater i Irak, och dödandet ser inte ut att avta. Faktum är att det utifrån statistiken över antalet dödade soldater ser ut att bara bli värre: i maj 2007 dödades 127 amerikanska soldater, högre än på mycket länge.
De som försvarar USA:s fortsatta militära närvaro i Irak får allt svårare att övertyga både den amerikanska hemmaopinionen som irakierna som med stor majoritet ser USA som en ockupationsmakt och som vill att de amerikanska trupperna lämnar landet. Motståndet mot USA:s ockupation i Irak, såväl det civila som det militära, stöds av miljoner irakier och är i högsta grad legitimt. Även om oljejuntan i Washington gör sitt bästa för att försöka övertala en alltmer skeptisk världsopinion om att de bekämpar "terrorismen" i Irak.
Istället för att skadeglatt konstatera att krigshetsarna och USA-kramarna i Sverige fick fel på alla väsentliga punkter i sitt försvar för USA:s Irakinvasion så konstaterar jag att vi krigsmotståndare sorgligt nog fick rätt. En lärdom vi kan dra i framtiden är att vara fortsatt skeptiska mot mainstreammedia och borgerliga opinionsbildare när de försöker argumentera för att Sverige t. ex. ska gå med i NATO eller delta i militära operationer i andra länder tillsammans med USA.
Vill man följa nyheter från ett krigskritiskt perspektiv så rekommenderar jag den utmärkta amerikanska nyhetsportalen Antiwar Portalen drivs av en libertariansk krigsmotståndare på högerkanten, Justin Raimondi. Raimondi är visserligen republikan, men en svuren motståndare till USA:s militära interventionspolitik i andra länder och Bush-administrationens övergrepp mot individuella fri- och rättigheter mot såväl amerikanska som utländska medborgare. Nyhetsportalen Antiwar visar att delar av den krigskritiska högern och vänstern kan förena sig i gemensam kamp mot det militärindustriella komplexet i USA och kommersiella medias försök att manipulera folkopinionen. Tills vidare får vi samlas under den enkla parollen:
USA UT UR IRAK!!! OMEDELEBART OCH VILLKORSLÖST!
Fyra år senare, vi skriver 2007. Triumftonerna från höger har tystnat. Det pratas inte mycket om Irak överhuvudtaget längre i media. Detta trots att läget är katastrofalt, och att händelseutvecklingen de senaste åren har besannat krigsmotståndarnas värsta farhågor. Nyligen dödades 14 amerikanska soldater i Irak, och dödandet ser inte ut att avta. Faktum är att det utifrån statistiken över antalet dödade soldater ser ut att bara bli värre: i maj 2007 dödades 127 amerikanska soldater, högre än på mycket länge.
De som försvarar USA:s fortsatta militära närvaro i Irak får allt svårare att övertyga både den amerikanska hemmaopinionen som irakierna som med stor majoritet ser USA som en ockupationsmakt och som vill att de amerikanska trupperna lämnar landet. Motståndet mot USA:s ockupation i Irak, såväl det civila som det militära, stöds av miljoner irakier och är i högsta grad legitimt. Även om oljejuntan i Washington gör sitt bästa för att försöka övertala en alltmer skeptisk världsopinion om att de bekämpar "terrorismen" i Irak.
Istället för att skadeglatt konstatera att krigshetsarna och USA-kramarna i Sverige fick fel på alla väsentliga punkter i sitt försvar för USA:s Irakinvasion så konstaterar jag att vi krigsmotståndare sorgligt nog fick rätt. En lärdom vi kan dra i framtiden är att vara fortsatt skeptiska mot mainstreammedia och borgerliga opinionsbildare när de försöker argumentera för att Sverige t. ex. ska gå med i NATO eller delta i militära operationer i andra länder tillsammans med USA.
Vill man följa nyheter från ett krigskritiskt perspektiv så rekommenderar jag den utmärkta amerikanska nyhetsportalen Antiwar Portalen drivs av en libertariansk krigsmotståndare på högerkanten, Justin Raimondi. Raimondi är visserligen republikan, men en svuren motståndare till USA:s militära interventionspolitik i andra länder och Bush-administrationens övergrepp mot individuella fri- och rättigheter mot såväl amerikanska som utländska medborgare. Nyhetsportalen Antiwar visar att delar av den krigskritiska högern och vänstern kan förena sig i gemensam kamp mot det militärindustriella komplexet i USA och kommersiella medias försök att manipulera folkopinionen. Tills vidare får vi samlas under den enkla parollen:
USA UT UR IRAK!!! OMEDELEBART OCH VILLKORSLÖST!
Friday, June 1, 2007
Biologiskt faktum? Vilken planet lever ni på?
Sätter kaffet i vrångstrupen när jag läser på DN Debatt att bl. a. förre statsministern Torbjörn Fälldin, tillsammans med Alf Svensson och några andra borgerliga riksdagsledamöter skriver negativt om tankarna på en könsneutral äktenskapslag. De är alltså motståndare till att homosexuella ska få lov att gifta sig. I en demokrati är det givetvis tillåtet att hysa olika åsikter, inklusive bigotta åsikter av det slaget som artikelförfattarna gör. Det är tillåtet att tro på tomtar och troll eller på den skapelsemyt som uppstod i Mellanöstern för ett antal år sedan och som kallas "kristendom" idag, alltså den västerländska vidskepelse och irrlära som Alf Svensson forfarande bekänner sig till. Kort sagt: Det är tillåtet i en demokrati att tro på vilka sagor som helst och hysa vilka inskränkta åsikter som helst. Det är inte problemet med deras artikel.
Problemet är däremot att artikelförfattarna försöker använda biologisk vetenskap och biologiska argument för att motivera sina reaktionära åsikter. Därvidlag är de inte ensamma, även vissa forskare som t. ex. Germund Hesslow använder ofta en sådan "biologisk" argumentation när de argumenterar för sina politiska åsikter. Men biologisk vetenskap säger ingenting om äktenskapslagar och äktenskap, vare sig dessa ingås mellan homosexuella eller heterosexuella. Förmodligen strider själva idén med äktenskap mot vår biologiska natur, men det är givetvis varken argument för eller mot äktenskapet som institution. Vad gäller artikelförfattarnas antydan att homosexualitet skulle strida mot vår biologiska natur så är de fullständigt ute och cyklar. Homosexualitet och homosexuella handlingar är vanligt förekommande i naturen, och har observerats, förutom hos människor, även hos insekter, fiskar, däggdjur och fåglar. Det finns alltså ingen som helst grund för påståenden som att "homosexualitet är onaturligt" eller "strider mot våran biologi".
Motståndare mot homosexuella måste nog försöka plocka fram lite bättre argument för sin sak. Men problemet är att de verkliga argumenten som de hyser, som de idag döljer under en förment vetenskaplig täckmantel, är så unkna och inskränkta så att de inte vågar gå ut med dem öppet. Själv tycker jag att den kristna läran, i synnerhet skapelseberättelsen, strider mot allt sunt förnuft och biologisk vetenskap, och därför borde kristna personer verkligen inte få lov att ingå äktenskap.
Problemet är däremot att artikelförfattarna försöker använda biologisk vetenskap och biologiska argument för att motivera sina reaktionära åsikter. Därvidlag är de inte ensamma, även vissa forskare som t. ex. Germund Hesslow använder ofta en sådan "biologisk" argumentation när de argumenterar för sina politiska åsikter. Men biologisk vetenskap säger ingenting om äktenskapslagar och äktenskap, vare sig dessa ingås mellan homosexuella eller heterosexuella. Förmodligen strider själva idén med äktenskap mot vår biologiska natur, men det är givetvis varken argument för eller mot äktenskapet som institution. Vad gäller artikelförfattarnas antydan att homosexualitet skulle strida mot vår biologiska natur så är de fullständigt ute och cyklar. Homosexualitet och homosexuella handlingar är vanligt förekommande i naturen, och har observerats, förutom hos människor, även hos insekter, fiskar, däggdjur och fåglar. Det finns alltså ingen som helst grund för påståenden som att "homosexualitet är onaturligt" eller "strider mot våran biologi".
Motståndare mot homosexuella måste nog försöka plocka fram lite bättre argument för sin sak. Men problemet är att de verkliga argumenten som de hyser, som de idag döljer under en förment vetenskaplig täckmantel, är så unkna och inskränkta så att de inte vågar gå ut med dem öppet. Själv tycker jag att den kristna läran, i synnerhet skapelseberättelsen, strider mot allt sunt förnuft och biologisk vetenskap, och därför borde kristna personer verkligen inte få lov att ingå äktenskap.
Grov brottslighet bör kunna straffas
Via Ali Esbati hittar jag denna länk till Jörn Svensson, som logiskt reder ut spelreglerna i en demokrati och yttrandefrihetens gränser. Nyttig läsning för den som tror att RCTV i Venezuela är ett oskyldigt offer i kampen för yttrandefrihet och som fortfarande tror att mediernas frihet är obegränsad.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
