Få kan ha undgått nyheten att det idag är exakt 40 år sedan den berömda argentinsk-kubanske revolutionären Ernesto "Che" Guevara kallblodigt avrättades av bolivianska soldater och CIA-agenter i Boliva. Reaktionerna på fyrtioårsdagen är tämligen förutsägbara, från höger till vänster. Från högerbloggare kommer schablonmässiga reflexmässiga kommentarer om den cyniske och kallblodiske massmördaren Guevara.Från entusiastiska vänsterblogare kommer lika schablonmässiga okritiska hyllningar till den store revolutionären och befrielsehjälten. Från höger till vänster verkar ingen klara av att lyfta blicken och se mer nyanserat och kritiskt på Che Guevara, vem han var, vad han ville och framförallt hur han lyckades i sitt politiska uppsåt. Jag ska försöka göra detta här med några personliga reflektioner. En varudeklaration kan vara på sin plats: Jag tillhör också dem som haft en bild på "Che" på väggen i mitt studentrum en gång i tiden, men han är sedan länge nedplockad och kommer inte upp på väggen igen. Anledningarna är flera.
Che Guevara deltog i den kubanska revolutionen på Fidel Castros sida och de lyckades gemensamt störta den förhatliga och korrumperade Batista-diktaturen 1959. Kuba har därefter gjort stora framsteg på flera sociala områden, framförallt vad gäller att förse sin befolkning med sjukvård och utbildning. På dessa områden framstår Kuba än idag som ett föredöme bland fattiga länder, ja faktiskt även för sin rikare granne i norr: USA. Kuba förser flera utvecklingsländer med kvalificerad experthjälp i form av läkare som gör stora insatser i bl. a. Venezuela och Bolivia. En historisk ironi av dessa kubanska framgångar är att en av Che Guevaras banemän från 1967, idag har fått en ögonoperation av kubanska läkare, vilket givetvis den kubanska staten har utnyttjat i sin propaganda. Kubas framgångar på dessa sociala områden är den positiva sidan av arvet från Che Guevara, vilket förtjänar att understrykas.
Men tyvärr är dessa positiva aspekter inte den enda sidan av Kuba. Den andra, lika sanna sidan av Kuba är en stenhård leninistisk partidiktatur, med förföljelser av åsiktsmotståndare och politiska fångar. Vissa vill nog försöka rädda arvet från Che Guevara genom att hävda att Kuba hade sett annorlunda ut idag om han hade fått leva och fortsätta sin gärning. Jag är inte lika övertygad om detta. Che Guevara var en tämligen doktrinär kommunist och leninist och beundrade både Stalin och Mao, vilka knappast är några förebilder för mig eller andra demokratiska socialister. Che Guevara avrättade också personligen flera åsiktsmotståndare efter 1959, bl. a. anarkister och syndikalister som hade deltagit i revolutionen mot Batistaregimen. Che Guevara kan därför sägas vara den kubanska revolutionens motsvarighet till den franska revolutionens Robespierre: Hänsynslös, kallblodig, brinnande idealist och en politisk fanatiker som inte tvekade att offra andra människor för att uppnå sina mål. Detta är den andra, mörkare sidan av Che Guevara, som är huvudanledningen till att han har tagits ner från väggen hos mig.
Che Guevara illustrerar på ett närmast övertydligt sätt leninismens politiska problem och är en huvudanledning till att jag anser att det är problematiskt att beteckna sig som "kommunist" idag, även om jag respekterar att andra inom vänstern har en annan uppfattning härvidlag. En av leninismens teser är att ett självutnämnd "elit" eller ett "avantgarde" ska gå före och inleda revolutionen, eftersom de förslavade massorna ("proletärerna") ännu inte är tillräckligt upplysta för att själv inleda revolutionen. Det är inte konstigt at Sovjetunionen utvecklades till den stela partidiktatur som den blev med denna leninistiska ryggsäck, och det är heller inte konstigt att Kuba heller inte blev den demokratiska arbetarstat som många hoppades på. Och förutom på Kuba, där revolutionen lyckades, så var Che Guevara en tämligen misslyckad revolutionär som var fullständigt verklighetsfrämmande för den sociala verklighet där han försökte exportera sina revolutionära projekt. Che Guevara gjorde, förutom sitt fiasko i Bolivia, ytterligare ett misslyckat försök att inleda en väpnad revolution på en annan kontinent och i ett annat land: I Kongo. Både i Kongo och i Bolivia så hade Che närmast obefintligt stöd bland lokalbefolkningen, och den som läser hans dagbok från Bolivia slås av det förakt med vilket Che beskriver de, i hans tycke, oupplysta bönder vilka han hade kommit för att "befria". Leninisten Che såg sig som en revolutionär förtrupp, men han hade ingen känsla eller förståelse för de som han sa sig vilja befria.
Jag tycker att de delar av vänstern som okritiskt tycks dyrka Che Guevara ska ta sig en rejäl funderare på varför han har fått den ikonstatus som han har, och om han verkligen förtjänar den helgongloria han fått. Jag tycker att de okritiska hyllningarna till Che är närmast pinsamma och i vissa fall pubertala. Che var varken särskilt sympatisk i sin auktoritära socialism eller särskilt framgångsrik som revolutionär, eftersom han var omedveten om de vanliga människor som han sa sig vilja befria. Jag tycker att om man ska lyfta fram någon annan revolutionär som föredöme så bör man istället ta Nelson Mandela som exempel, även om jag av principiella skäl ogillar all form av personkult.
Precis som Che Guevara inledde Nelson Mandela också en väpnad kamp i Sydafrika på 1960-talet, för vilket Mandela sedermera kastades i fängelse. Efter nästan 30 år bakom galler frigavs dock Mandela i början på 1990-talet, och blev slutligen vald till Sydafrikas förste svarte president i de första fria valen 1994. Sydafrika är idag inget perfekt land, lika lite som Kuba är det. Men Mandela såg aldrig den väpnade kampen som det enda medlet och det revolutionära våldet var aldrig ett självändamål. Istället var den väpnade kampen ett av flera olika medel att bekämpa apartheidregimen. Minst lika viktigt var strejker och demonstrationer och aktiviteter i olika folkliga basorganisationer i slumområdena.
Till skillnad från Che Guevaras revolutionära projekt i Bolivia, så riktades den väpnade kampen i Sydafrika nästan uteslutande mot militära och polisiära mål och var bara ett komplement till den övriga sociala kampen mot apartheid. Detta är nyckeln till varje framgångsrik och uthållig förändring av samhället, eftersom det revolutionära våldet alltid tenderar att löpa amok och leda i riktningar dit man inte ville från början. Den som tvivlar på detta kan blicka på Sydafrikas grannland i norr, där den alltmer bisarre och auktoritäre diktatorn och tidigare gerillakämpen Robert Mugabe är i full färd med att köra Zimbabwe fullständigt i botten. Vänstern bör lära av både Mugabes och Guevaras misslyckanden,vidga sin horisont och se mer kritiskt på våldet och dess konsekvenser. Militarismen tenderar tyvärr alltför ofta att bli en överideologi som infekterar alla ideologier och skymmer sikten. Det finns också något unket maskulint komplex över Guevarakulten, och mannen var ju knappast någon feministisk förkämpe. Något att tänka på för de vänstertjejer idag som kanske har den latinamerikanske sexsymbolen som örhänge eller som T-shirt.
Posts
29 comments:
Utmärkt inlägg!
Bra skrivet! Har svårt att inte hålla med.-)
En passus i koppling till diskussionen om media är vad jag hörde på P1 imorse. De beskrev hur den Bolivianska armén såg på det hela. De ansåg att Che anförde ett utländskt angreep på Bolivia. Besegrande av detta angrepp på landet firade de.
Ett synsätt som givetvis är fullt möjligt med tanke på vad som skedde.
Reportern som berättade detta sade att de "fortfarande" hade detta synsätt. Han implicerade tydligt i sitt sätt att rapportera att detta var ett äldre icke upplyst sätt att fira och att man kunde förvänta sig en förändring i framtiden när de insett hur man "egentligen" borde fira Che.
P1 brukar vara det media som är minst dålig på rapportering enligt mig. men ibland tar de in reportrar, tror de är utifrån, som är väldigt partiska i sitt sätt att rapportera.
En uppenbar provokation från militärens sida, på en kontinent där tiotals miljoner fattiga och arbetare beundrar denna man (därmed inte sagt att han gjorde allt rätt, men beundrad är han).
Appropå Bolivia så är jag väldigt orolig för revolutionen där...men den kan borgarna krama om, för där har inte revolutionen segrat. De skulle säkert skriva fina hyllningsartiklar om bolivianer slaktas av fascisterna i Östra Bolivia...som Nordahl Grieg en gång skrev handlar det om "den sorts humanism som hyllar nederlaget".
Erik & Thomas:
Jag anser också att den bolivianska militärens minnesceremoni är en skymf, inte bara mot Che Guevara, utan ingår i det politiska spel mot president Evo Morales som pågår i kulisserna.
Arvet efter "Che" är komplext, det vill jag understryka. Jag inser hans stora symbolvärde som revolutionär och att han fungerar som inspirationskälla. Samtidigt har jag svårt för den närmast kristusliknande religiösa myt som uppstått kring Guevara. Och jag anser att vi i Skandinavien kanske bör titta lite mer på vårt eget socialistiska arv istället för att romantisera Che och hans insatser. Alternativt lära oss mer av kampen i Sydafrika.
Hej Erik. Det var en bra post, men jag tycker att ett par saker måste tilläggas som komplement till det hela. För det första så tycker jag det är lite schablonmässigt att hävda att det är en elit som ska leda det stackars oupplysta proletariatet framåt, snarare är det så att tanken med förtruppspartiet är just att det är de mest utvecklade delarna av proletariatet som ska organiseras och leda massorna framåt. Betoningen är alltid på att organisera sig i och för arbetarklassen, men på ett sådant sätt att man har möjlighet att trycka på revolutionära situationer så de utlöses och sedan utkämpa dem till slutet. Sedan kan man förstås också tycka att leninism bara är elitistiskt, etc. precis som man kan tycka, som jag, att leninism är ett effektivt politiskt-organisatoriskt medium.
Dock så skiljer sig Che Guevara från resten av den leninistiska traditionen, vilket gör mig skeptisk, igenom att han ville skapa förutsättningarna för revolutionen igenom en destabiliserande gerilla, utan tillhörande parti. Därav beskyllde kubanska kommunistpartiet honom för blanquism, etc. Det kan man ju tycka var lite dogmatiskt, jag har själv inte riktigt bestämt mig om jag anser att de hade rätt eller inte. Men jag tror inte att Che ska ses som en självklar del av den leninistiska traditionen med sin idé om gerillan och så.
Sedan är väl Mandela helt okay, ungefär som Ghandi. Men de var också i huvudsak liberaler och vad de åstadkom var förborgerligandet av sina egna länder. Vilket är bra mycket bättre än kolonialism, apartheid och så - men inte mer än det. Att leta efter figurer att hylla är totalt meningslöst. Och det är ett problem som vänstern har. Varför vi - som alltid satsar på strukturer, på processer - alltid blir besatta av figurer som Che, Lenin eller Marx är bortom mig. Sedan är de förstås inspirerande individer, men det är massorna som är intressanta.
Björn:
Ett par kompletteringar här om bl. a. Mandela kan vara på sin plats. Det är nog lite slarvigt att betrakta Mandela som "liberal", för ANC:s politiska program, bl. a. Frihetsdeklarationen från 1950-talet, var uttallat radikalt och strävade bl. a. efter nationalisering av naturtillgångarna. ANC/Mandela hade också en lång allians med det Sydafrikanska Kommunistpartiet, som spelade en viktig roll i befrielsekampen, till skillnad från de vita liberala partierna som aldrig tog klart ställning för allmän och lika rösträtt. Att Sydafrika inte utvecklats till ett socialistiskt land efter 1994 kan knappast skyllas enbart på Nelson Mandela.
Kampen i Södra Afrika visar f. ö., menar jag, att kommunistpartier spelar en oerhört liten roll, och att verklig samhällsförändring ofta sker utanför dessa stelnade organisationer. Samma sak gäller f. ö. i Latinamerika. Revolutionen på Kuba 1959, Sandinisternas övertagande i Nicaragua 1979, dagens Venezuela, Bolivia och Ecuador är samtliga exempel på radikala, folkliga rörelser och befrielseorganisationer som vuxit fram UTANFÖR de doktrinära och sekteristiska, urbana kommunistpartierna i sina länder. Därmed inte sagt att enskilda kommunister inte gjort viktiga insatser, men verklig social mobilisering har sällan skett med kommunistpartierna som den ledande förtrupp de gärna vill se sig som. Iallafall inte i Tredje Världen.
I övrigt håller jag dock med dig i din kritik av vänsterns personkult, inte bara vad gäller Che.
Björn,Erik. Varför skall det behövas en revolution i ett demokratiskt land?
Revolution betyder att man använder sig av en väpnad kamp.
Men om nu Marxismen eller Leninismen är så bra är de ju bara för folket att rösta fram den. Men det gör de inte.
Beror det enligt dig på att människor är för korkade för att förstå att de egentligen skulle må bäst i ett kommunistiskt system?
I mina ögon är ju enda anledningen till väpnad kamp i en demokrati att man vill inför ett system som majoriteten inte vill ha.
Om nu socialismen skulle stå för någon typ av rättvisa undrar jag hur man får ihop påtvingandet av ett system från minoriteten på majoriteten med begreppet rättvisa.
Men som sagt, vad jag först och fråämst inte får ihop är syfte med att vilja ha en väpnad kamp i en demokrati. Kan du eller kanske Erik förklara detta för mig?
Thomas:
Jag kan bara prata för mig själv, men jag tror Björn håller med mig. Var någonstans i våra inlägg och vår diskussion har du funnit att vi har argumenterat för väpnad revolution i ett demokratiskt land?
För du anser väl inte att den väpnade kampen som bl. a. Nelson Mandela bedrev i Sydafrika hade kunnat bedrivas fredligt och att Sydafrika under apartheid var ett "demokratiskt" land? Inte om man med demokrati menar allmän och lika rösträtt iallafall, och frihet att uttrycka sina åsikter.
Inte heller var vare sig Bolivia 1967, Kuba 1959 eller Nicaragua 1979 "demokratiska" länder. Tvärtom så var åtminstone två av dessa länder (Kuba och Nicaragua) brutala och korrumperade högerdiktaturer som kastade meningsmotståndare i fängelse. Precis som f. ö. Sydafrika var.
ANC kämpade i 50 (!) år med enbart fredliga metoder, bl. a. genom demonstrationer och genom att bränna de förhatliga passen som svarta, till skillnad från vita, tvingades bära med sig. När den sydafrikanska polisen massakrerade fredliga demonstranter i Sharpeville i början på 1960-talet så bestämde sig ANC för att även använda väpnade metoder, vilket jag har full förståelse för. Även Fidel Castro försökte verka på Kuba under Batista-diktaturen, men förföljdes och fick gå under jorden. Det är svårt att hävda att man ska enbart använda fredliga metoder när man möts av kulor och krut i fredliga protester, eller hur?
Du kanske kunde knyta ihop förbindelsen Sydafrika-Kuba genom att notera att kubanska styrkor i Angola spöade upp invaderande sydafrikaner så grundligt att den dåvarande apartheidregimen blev rejält skakad och insåg att man måste nå en överenskommelse med folkmajoriteten. Hade Kuba haft en annan (av Folkpartiet godkänd) regim skulle detta knappast ha inträffat och Mandela hade fått sitta kvar, och kanske dö, på Robben Island.
Björn (Nilsson denna gång):
Du har helt rätt. Kopplingen mellan Sydafrika och Kuba går också via Angola. Och utan Kubas stöd hade antagligen befrielsen av Angola och Namibia fördröjts, och kanske Nelson Mandela hunnit dö på fängelseön Robben Island.
Jag är osäker på om du kritiserade mig eller Thomas Schönbeck här, men jag vill understryka att jag försöker hålla flera bollar i luften, varav en del kritiska, så fort jag diskuterar Kuba och Che Guevara. Kanske lyckas jag, kanske inte. Men jag försöker undvika att gå ner mig de fällor som folk på höger- och vänsterkanten tenderar att göra, alltså antingen a/blint hyllande av Kuba/Castro/Guevara eller b/utmålande av Kuba som helvetet på jorden. Verkligheten är mer komplex än så, lyckligtvis. Kuba är i mångt och mycket en produkt av Kalla Kriget, vilket inte förtar landets positiva sidor och positiva bidrag till utvecklingen i vissa delar av Tredje Världen.
Det stämmer förstås att kommunistpartier av olika slag har misslyckats av det ena eller det andra skälet, det stämmer också att ANC hade ett mycket radikalt program.
Liberaler har en tendens att se saker och ting väldigt a priori, utan någon som helst historisk förklaring. Kanske för att liberalismens historieskrivning är så obegripligt och metodologiskt absurd.
Kommunistpartier, exempelvis, har i stor utsträckning styrts eller haft starka influenser ifrån stalinistiska statssocialistiska stater, främst Sovjet och Kina. Det har ibland varit bra (Vietnams befrielsekrig, PFLP) och ofta mindre bra (Indiska kommunistpartiet som får order om att bekämpa frihetskampen under tiden för andra världskriget då Stalin inte ville stöta sig med sina brittiska allierade). Men ingenting av det har hänt utanför en historisk kontext. Att partimodellen BORDE fungera på ett visst sätt, och sedan inte lyckas uppnå det är en sak. Kanske är det på grund utav att den mest var bra i situationen 1917 i Ryssland, kanske inte.
Men, hur som helst, vi håller säkert med varandra egentligen. Jag ville bara poängtera några saker.
Björn:
Det intressanta är att några av de mest doktrinära och stalinistiska kommunistpartierna (USA och Sydafrika t. ex.) också har varit några av de mest progressiva och hängivna i kampen för demokrati och mot rasförtryck. När Sydafrikas legendariske kommunistledare Joe Slovo begravdes talade t. ex. Nelson Mandela inför tiotusentals sörjande och bland de röda fanorna och förklarade att utan Slovos och kommunisternas hängivna stöd hade apartheid aldrig besegrats. Något att tänka på för de liberaler som påstår att alla kommunister är blodtörstiga diktaturkramare.
Andra stalinistiska kommunistpartier, som det irakiska t. ex., har gått en annan väg och istället blivit marionetter till USA (Iraks kommunister bekämpar inteockupationen), Sovjetunionen eller Kina. Så bilden är komplex oc mångfacetterad.
Erik,
det är mot annat håll än dig som jag riktar bannstrålarna. Den här gången i alla fall. Man kan inte hålla alla bollar i luften i korta blogg-inlägg.
Men någon gång kanske du kan fundera på att ge de historielösa liberalerna den omgång de förtjänar. Historien har inte tagit slut, möjligheterna för ett riktigt systemskifte närmar sig, och det är meningslöst att ur sovjetiskt 30-tal eller Ches levnad dra några slutsatser av hur framtiden kommer att se ut. Lika litet som en svensk 1930 kunde lista ut hur Sverige 1960 skulle fungera.
För de här fåniga debatterna där liberaler hoppar fram och viftar med armarna har inte mycket med historien att göra. De struntar i Che. Hade han varit sysselsatt med att hugga händerna av folk i Kongofristaten 1890 hade de inte brytt sig. Däremot är de av någon egendomlig anledning rädda för en framtid när det inte behövs några Che därför att de förhållanden som skapade honom och hans tid definitivt är borta. Och den rädslan kan göra dem farliga.
Erik, min fråga var riktad till Björn på grund av hans inlägg, men jag insåg att du kanske hade insikt nog att svara likväl som han kunde svarat.
Nej, jag har inte sagt att du pratat om väpnad revolution i ett demokratiskt land som exempelvis Sverige.
Däremot finns det och har funnits många leninister och marxister i Sverige. Det var dessutom inte allt för många år sedan som vänsterpartiet hade ordet revolution i sitt partiprogram.
Den beskrivning som Björn gör av en elit som skall ta makten är ju en generell beskrivning. Det är hur leninister, marxister (och många andra inom samma ideologiska skrå) ser som sin väg till makten.
Alltså torde även de som kallade sig leninister, marxister (Gudrun Schyman exempelvis) haft detta medel på agendan för att nå sitt mål även i Sverige.
Att vissa grupper i Sverige även haft (och säkert fortfarande även har) långgågna planer och tankar om att ta makten denna väg är ju knappast en spekulation utan ett historiskt faktum. Och då talar vi relativ närtid.
Sålunda anser leninister, marxister att man även i en demokrati skall använda revolutionen som medel.
Eftersom hela teorin, så väl beskriven av Erik och Björn, såväl som andra källor, gör ut på att en kärntrupp tar makten (alltså oavsett folkmajoritetens åsikt) som sedan skall lära massorna hur de egentligen skall tänka uppstår ju de frågor som jag ställer.
Svaret som jag får är att ingen av er har uttryckligen sagt att man skall göra väpnad revolution i exempelvis Sverige.
Riktigt. Men det är ju inte ett svar på min fråga. Snarare ett sätt att undslippa att svara.
När en ideologisk inriktning inte med demokratiska medel lyckas ta makten i ett demokratiskt land och de uttryckligen anser denna revolutionära väg som en legitim och korrekt väg att komma till makten, vad andra slutsater kan man då dra?
Björn Nilsson. Du är inte bara kaxig, du är spydig också. Tydligt riktat mot mig.
Okvädningsord i form av hånfulla beskrivningar av sina meningsmotståndare, vars enda syfte är att vara nedlåtande, är det enda vapen den har kvar som har slut på argument.
Visst, jag är en stor pojke, jag klarar det.
Men att be någon annan ta din fajt, det är ju tämligen patetiskt.
Så kom igen, ge nu en "historielös" liberal vad han tål. Eller saknar du argument?
Du är en komiker, Schönbeck. "Okvädningsord i form av hånfulla beskrivningar av sina meningsmotståndare, vars enda syfte är att vara nedlåtande, är det enda vapen den har kvar som har slut på argument." Påminner inte detta märkligt mycket om just beteendet hos de liberalfigurer som härjar i bloggosfären och alltid vet bäst och som vet bäst för att de har proklamerat att de vet bäst?
Jag gav argument i mitt inlägg. Flera stycken, för den som orkar läsa.
Läs om och fundera på varför DU skall kunna frigöra dig från den privata företagsamhetens avhuggande av händer i Kongofristaten när JAG inte skall tillåtas frigöra mig från utrensningar i Sovjet som jag inte stödjer? - Det som verkligen står på spel här är inrikespolitik i Sverige idag. Folk är missnöjda. Det kan komma en ny socialistisk våg. Därför pladdrar liberalerna om Sovjet för att dölja hålen i sin egen politik. Det går inte att driva ett modernt samhälle enligt perfekt konkurrens-modellen, så ur den synpunkten är det inte underligt att man desperat försöker prata om något annat.
För övrigt skrev jag inte om dig personligen, så hade du tänkt efter ett varv till hade du inte behövt svara alls. Jag vill inte vara hånfull, jag föredrar ett stillsamt sorterande av möjliga fakta och alternativ, men vill liberalerna ha det på annat sätt bör de ha klart för sig att de kan få alltihop tillbaka i skallen - med ränta!
Björn Nilsson, du skrev: "Men någon gång kanske du kan fundera på att ge de historielösa liberalerna den omgång de förtjänar."
Att kalla detta nedlåtande är ju det minsta man kan säga. Läser du själv det du skriver Björn? Eller är du så full av förakt mot liberaler att du inte ids?
Du tycker jag skall läsa om det du skickade in. Nåväl, jag gör så.....
Det finns en utmärkt bok som heter "utrota varenda jävel", minns inte författaren. Han beskriver på ett mycket bra sätt de folkmord som begåtts av britter, spanjorer, amerikaner mfl. Man kan alltid diskutera antalet, men att brotten är begågna och att det handlar om kanske så mycket som 100 miljoner människor råder det knappast någon tvekan.
Vilken liberal av rang förnekar dessa mord? Ingen.
Vilken liberal skulle vilja återinföra det samhällssystem som rådde under denna tidsera? ingen!
Notera också: Dessa mord har inte begåtts för att man försöker införa liberalism. Dessa mord är en följd av en rasistisk syn på människan och en imperialistisk politik. I motsatts till morden som gjorts i kommunistiska system där morden varit en dirket följd av just detta samhällssystems införande och tillämpande av dess principer.
Imperialism har enligt känd historia används i ca 4000år. England, Frankrike, Portugal mfl började använda sig av imperialistisk politik i början av 1400-talet.
Liberalism började man tala om runt 1820- talet.
Liberalism är en ideologi som vill sätta den enskilda individens frihet i centrum. Individualism, frihet, mänskliga rättigheter samt yttrandefrihet är grundpelare i liberalismen. som en följd av detta brukar marknadsekonomi inkluderas. Men detta eknomiska system kan givetivs inte bli överordnat grundpelarna.
Faktum är att socialismen har tagit inspiration från liberalismen när den utvecklades.
Björn försöker helt enkelt skylla alla historiska oförätter som skedde innan socialismen på just liberalismen. Detta kan alla som tänker efter givetvis varandes idiotiskt.
Snacka om historielöshet...
8WF9uI Your blog is great. Articles is interesting!
zKtGpa Nice Article.
Good job!
Please write anything else!
Please write anything else!
Magnific!
8EMQ8v Hello all!
Magnific!
Post a Comment