Felaktig slutsats av Miljöpartiet att staten bör sälja SAS

Karin Svensson-Smith, tidigare vänsterpartist men numera miljöpartistisk riksdagsledamot, argumenterar för att staten bör sälja flygbolaget SAS. Mycket av hennes argumentation mot flygtrafik på ett mer generellt plan är korrekt, enligt min uppfattning: flygtrafiken är idag kraftigt subventionerad i förhållande till andra mer miljövänliga trafikslag, som tåg och spårbunden trafik. På sikt bör flygtrafiken minska kraftigt, för att kanske t. o. m. helt försvinna på vissa inrikessträckor. Det är absurt att det i vissa fall är billigare och bekvämare att ta flyget till Stockholm över en dag istället för tåg. Det är ett grundläggande systemfel som måste rättas till: flygtrafik måste bli dyrare och tågtrafik och andra kollektiva transportmedel måste bli billigare och byggas ut. Iallafall om vi menar allvar med att ställa om trafik- och transporter mot ett mer klimatvänligt samhälle.

Detta till trots tycker jag att Karin Svensson-Smith drar en helt felaktig slutsats när hon menar att staten bör sälja SAS. För mig illustrerar hennes utspel hennes vandring högerut från sin tid i Vänsterpartiet som självutnämnd "förnyare" i den numera avsomnade föreningen Vägval Vänster. Den lilla förnyargrupperingen runt Vägval Vänster, som på sin höjd hade 10-20 % av Vänsterpartiets medlemmar bakom sig, gick ut hårt och med hög svansföring mot "traditionalisterna" inom Vänsterpartiet och den klassiska vänsterståndpunkten att ett ökat gemensamt ägande (statligt eller kommunalt) är någonting eftersträvansvärt. Istället för denna traditionella systemkritiska antikapitalistiska position så förespråkade Svensson-Smith och andra s. k. förnyare att kapitalismen skulle "tyglas". Men en vänsterposition som enbart ser som sin uppgift att argumentera för att "tygla" kapitalismen blir en ofarlig ståndpunkt som inte kommer att påverka samhällsdebatten i önskad riktning. En mer systemkritisk vänsterhållning är absolut nödvändig om man vill göra ett avtryck i samhällsdebatten och påverka på längre sikt.

En liberal ekonomisk-politisk position av den typ som Karin Svensson-Smith argumenterar för skiljer sig inte nämnvärt från vad miljöpartister, socialliberaler och socialdemokrater har hävdat länge. En sådan position är varken vänster eller originell. För att ha någonting som helst existensberättigande och relevans i politiken måste varje vänster som vill bli tagen på allvar vara sant systemkritisk och i grunden ifrågasätta det nuvarande produktionssättet där det privata ägandet dominerar över det gemensamma. Varje vänster värd namnet måste vara tydlig med att man eftersträvar ett radikalt annorlunda samhälle där det privata ägandets makt minskar till förmån för det gemensamma. Att anse att t. ex. den finansiella sektorn bör vara till stora delar samhällsägd, likaså de större företagen och transportsektorn är god vänsterpolitik.

Givetvis räcker det inte med att enbart äga de stora företagen, t. ex. via staten. Det ser vi ju nu i fallet med det statliga bolaget Vattenfall som löper amok i Tyskland, investerar i smutsiga kolkraftverk och delar ut groteskt höga bonusar till sina chefer, istället för att investera i underhåll och reparationer av elledningar. Staten måste också aktivt styra sina företag, bl. a. genom att instruera styrelser om hur stor andel som bör avsättas i nyinvesteringar och på vilka områden. Staten kan och bör använda sitt ägarinflytande i t. ex. Vattenfall för att stimulera och stödja nyproduktion av förnyelsebara energikällor, istället för kolkraft och kärnkraft. Statligt ägande, vilket definitivt inte är den enda formen av samhällsägande, ger alltså enbart förutsättningar för ett bättre samhälle och för en omvandling i miljövänlig riktning, men dessa förutstättningar måste givetvis aktivt utnyttjas. Man kan utrycka det som att ett ökat gemensamt ägande är ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att ställa om samhället i önskvärd riktning.

Tvärtemot Karin Svensson-Smith så anser jag alltså inte att staten bör sälja SAS. Tvärtemot hennes liberala ekonomiska position så menar jag att staten istället ska aktivt använda sitt ägandeinflytande i SAS för att ställa om flyget i en mer miljövänlig riktning. Jag kan inte se poängen i att sälja SAS och sedan låta privata aktörer sedan driva vidare företaget. På vilket sätt gynnar det våra ambitioner att ställa om transportsektorn i mer miljövänlig riktning? Det är staten, och bara staten, som kan ta det långsiktiga ansvaret att driva på företag att ställa om i miljövänlig riktning, t. ex. genom investeringar i mer bränslesnåla flygplansmodeller, bättre planering och samordning av avgångar m. m. En del tycker säkert att denna aktivistiska politik där staten spelar en stark roll i den ekonomiska omvandlingen luktar gammaldags planekonomi. Till dem vill jag säga att planekonomin definitivt är bättre än sitt rykte. Idag, tjugo år efter Berlinmurens fall borde kunna gå att diskutera planekonomi i mer lidelsefria och avspända termer än under den liberala segeryran på 1990-talet. Vi kan också fråga oss hur utbyggnaden av järnvägar för mer än 100 år sedan i Sverige hade kunnat genomföras utan en mycket aktiv roll av staten?

I framtidens ekonomi kommer vi att behöva mer inslag av statlig planering, och mindre av avreglerade marknader. Demokratisk planhushållning, ett ökat och mer aktivt statligt och gemensamt ägande och ekosocialism är det som krävs för att bryta det privata ägandets makt och slå in på vägen mot ett mer miljövänligt framtidssamhälle. För att nå dit så kan vi inte lyssna alltför mycket på gröna liberaler från Miljöpartiet, utan då krävs det radikala och systemkritiska vänsterperspektiv. Systemkritiska perspektiv som går ut på att driva den idag kontroversiella, men lika fullt riktiga ståndpunkten att vem som äger visst har betydelse. Att det faktiskt finns ett egenvärde i att den gemensama sektorn växer på bekostnad av den privata och att ekonomisk demokrati måste komplettera den politiska parlamentariska demokratin. Demokratin gör idag halt utanför de stora företagens portar. Det är dags att utsträcka demokratin till att även omfatta dessa stora företag. Även om det riskerar att skrämma upp en del liberaler.

Januari 2010 var en ovanligt varm månad...

...iallafall enligt de senaste sattelitmätningarna och enligt klimatforskaren Roy
Spencer. Januari 2010 lär ha varit den varmaste januarimånaden på 32 år, vilket också passar bra in i den generella bilden att de globala temperaturerna är rekordhöga just nu. Som jag skrev i min tidigare bloggpost så var 2009 ett ovanligt varmt år, det näst varmaste året på 130 år.

På kartan ovan visas temperaturavvikelserna från förväntade medelvärden för åren 2000-2009, jämfört med tidgare decennier. Ju mer orange och rött det är, desto högre temperaturavvikelse är det från tidigare perioder (=varmare än förväntat). Som synes är temperaturavvikelserna det senaste decenniet ovanligt höga på norra halvklotet (Europa, Asien och Nordamerika). Den globala uppvärmningen ser alltså inte ut att ha avstannat. Tyvärr. Vilket kan vara bra att komma ihåg när man ser sådana här vinklade rubriker som Aftonbladet har gjort sig skyldiga till.

Att Aftonbladet dessutom ordnar en nätbaserad "omröstning" om vad som gäller i klimatfrågan bidrar knappast till att höja kvällstidningens anseende. En sådan här omröstning tycks däremot glädja alla klimatförnekare som hela tiden har förnekat de vetenskapliga bevisen och som ifrågasätter naturvetenskapens legitimitet i grunden, utifrån högerpolitiska horisont. Vi kanske ska ordna omröstningar även om andra naturvetenskapliga spörsmål, som frågan om evolutionens vara eller icke-vara, Universums ålder eller parametrerna bakom gravitationslagarna? Så långt tycks den postmodernistiska upplösningen av tilltron till grundläggande naturvetenskap nu ha gått så att en naturvetenskaplig utsaga inte är mer värd en vilken annan utsaga som helst, inte ens ett ogrundat anonymt inlägg i bloggosfärens undervegetation.

Det komiska är att klimatförnekarna nu med glädje och ivrigt kastar sig över varje ny artikel från Nature eller Science som de kan använda som stöd för sina teser att klimathotet är överdrivet eller rentav en "bluff". Annat ljud i skällan var det för några år sedan, då var artiklar i vetenskapliga prestigetidskrifter inte värda vatten och ifrågasattes hånfullt. Så fungerar tyvärr klimatförnekarnas ohederliga argumentation. En argumentation som går ut på att tysta ner allting som går emot deras teser och istället lyfta fram alla fakta som (möjligtvis) skulle kunna stödja dem. Det är varken intellektuellt hederligt eller vetenskapligt. Men det kanske man heller inte ska förvänta sig från denna och andra pseudovetenskapliga rörelser.

Den ovanligt kalla vintern i Sverige i januari 2010 är alltså en anomali - en avvikelse från det globala mönstret. Det globala mönstret visar däremot klart och tydligt att på de allra flesta platserna på jorden så är temperaturen ovanligt hög just nu. Vilket ypperligt illustrerar att om man seriöst vill diskutera globala klimatförändringar så måste man tänka lite längre än näsan räcker. Man måste då inse att den temperatur som visas på den egna termometern utanför just det egna köksfönstret bara är en datapunkt och en observation. Seriös naturvetenskap går ut på att generalisera och finna medelvärden och trender, inte nödvändigtvis förklara varje enskild mätpunkt eller lyckas förklara den variation vi ser tilll 100 %.

Slumpmässiga faktorer, lokala avvikelser och en rad kända och okända parametrar bidrar samtliga till att det på vissa platser (faktiskt!) kan vara kallare än vanligt, trots att det är ett rekordvarmt år eller en rekordvarm januarimånad, globalt sett. Tyvärr verkar vissa bloggare på både höger- och vänsterkanterna inte ha förstått detta enkla faktum. Till dessa bloggare hör t. ex. Jinge och klimatförnekerskan Maggie Thauersköld Crusell.

Genom sina oseriösa blogginlägg om den kalla vintern 2010 bidrar de båda och många andra bloggare tyvärr till att dra ett löjets skimmer över hela bloggosfären och de "vetenskapliga" klimatdiskussioner som pågår där. Att som Jinge skriva ett så substanslöst blogginlägg som det med den vilseledande rubriken "Klimatbluffen" visar tyvärr bara att han inte orkar bemöda sig att sätta sig in i ordentligt det han skriver om. Det förlorar han i längden på, och det vittnar knappast om en seriös inställning i klimatfrågan. Jinge borde ha lärt sig läxan av att slarva med faktakoll redan tidigare, som när han släppte in antisemiten och konspirationsteoretikern Lasse Willhelmsson som gästbloggare, kan man tycka. Hur många gånger måste han trampa i klaveret innan han lär sig?

2009 näst varmaste året på 130 år: klimatförnekarna fantiserar vidare

Ett av de många klimatförnekande högertroll, av vilka det går tretton på dussinet i bloggosfären, kom in med en hånfull kommentar (som givetvis refuserades) varför jag var så tyst om klimatfrågan nu när den antroprogena växthuseffekten avslöjats som "ett rent falsarium". Klimatförnekarlobbyn i bloggosfären jublar nu, dels över den kalla vintern i Sverige, dels över ett antal "skandaler" som drabbat FN:s internationella klimatpanel IPCC på sistone.

För den som likt undertecknad vet hur naturvetenskaplig forskning fungerar så är det knappast chockerande att fel upptäcks i vetenskapliga rapporter, och när detta görs så rättas de till. Det är så den normala vetenskapliga processen fungerar: en vetenskapliga artikel eller rapport är till sin natur preliminär och slutsatserna måste revideras när fel upptäcks eller påtalas. Motsatsen till detta vetenskapliga arbetssätt ser vi inom religionen: när hörde någon senast en kristen, en jude eller muslim påtala att de upptäckt ett grundläggande fel i Bibeln eller Koranen?

Klimatförnekarnas ogenerade upphetsning över den kalla vintern i Sverige beror på att de, som Patrik Lindenfors klokt påpekat, har förväxlat väder med klimat. Väder är tillfälliga svängningar i temperatur på kortare tidsskalor och små rumsliga skalor, medan klimat är långtidstrender över större geografiska områden. Att vintern 2009-2010 är ovanligt kall i Sverige är alltså inte ett bevis mot att det de facto pågår, och har pågått, en global uppvärmning de senaste trettio åren, sedan 1979. Faktum är på global nivå var år 2009 var det näst varmaste året de senaste 130 åren enligt NASA:s långtidsmätningar. Även januari 2010, som har varit ovanligt kall i Sverige, lär ha varit ett av de varmaste åren sedan mätningarna började, om vi ser globalt.

Det är alltså tämligen enfaldigt att som många klimatförnekare i Sverige ta den svenska kalla vintern 2009-2010 som något slags "bevis" mot den pågående globala uppvärmningen. Det visar bara deras ovetenskapliga attityd som går ut på att ta alla argument som bara går att hitta, oavsett kvalitet, som okritiskt stöd för sina teser samtidigt som de blundar för alla obekväma data som kan kullkasta deras förutfattade meningar.

Det finns alltså ingen som helst motsättning mellan det faktum att den globala temperaturen var ovanligt hög 2009, samtidigt som den lokala temperaturen är ovanligt låg i Sverige just nu. Återigen får vi en ovanligt tydlig illustration av att klimatförnekarrörelsen är en pseudvetenskaplig rörelse som inte är beredda att genomgå den nödvändiga självkritik som kännetecknar alla anhängare av den vetenskapliga metoden. Ett vetenskapligt förhållningssätt kännetecknas av skepticism, tvivel och ständigt ifrågasättande. Inte minst av de egna ståndpunkterna och förutfattade meningarna.

Uppdatering: En läsare gjorde mig uppmärksam på att vänsterbloggaren Jinge, som jag ofta läst med behållning, tyvärr har gått i den frestande populistiska fällan att ta den kalla vintern i Sverige 2009-2010 som intäkt för att ifrågasätta den antroprogena växthuseffekten och den globala uppvärmningen. Det är synd att inte ens Jinge klarar av att hålla flera bollar i luften samtidigt och skilja på enstaka mätpunkter och år (vintern i Sverige 2009-2010) och de långtidsstrender på global nivå som vi pratar om när vi diskuterar klimatförändringar. Data från tusentals temperaturmätningsstationer över jordklotet är det vi ska diskutera, inte vilken temperatur det är utanför Jinges köksfönster när han går upp på morgonen. Vill vi höja diskussionen över "Bert Karlsson"-nivån så krävs det lite mer kritiskt sinnelag än så. Skärpning Jinge!

Vargen debatteras vidare i DN: tveksamma argument för jakt

Så kommer ett nytt inlägg i vargdebatten, i Dagens Nyheter. Undertecknare är bl. a. Olof Liberg från Grimsö Forskningsstation, och professorerna i teoretisk ekologi, Per Lundberg och Torbjörn Fagerström, båda med lundaanknytning. Debattartikeln går delvis i polemik med de zoologer och genetiker från Stockholm som ifrågasatte vargjakten på DN:s ledarsida för ett tag sedan: "Vargstammen kan inte skjutas till bättre hälsa".

Så har vi då ett forskarkrig på gång?

Så är det nog inte. Författarna bakom den senaste artikeln ifrågasätter inte tesen att vargjakten inte kan förbättra vargstammens genetiska hälsa, men de argumenterar däremot för att vargjakten måste ses i ett större perspektiv, som en nödvändig kompromiss för att få till stånd ökad acceptans för vargen bland lokalbefolkningen och för att bereda vägen för en nödvändig genetisk förstärkning på längre sikt, antingen genom att underlätta invandring eller genom att hjälpa vargarna "på traven" genom aktiv förflyttning från t. ex. Finland. Författarna menar också att naturvårdsbiologin måste sättas in i ett större samhällsperspektiv, där lokalbefolkningens synpunkter också inkorporeras i de bevarandebiologiska strategierna:

"Vi är helt eniga med våra forskarkolleger i grundfrågan, att det största prob­lemet för vår lilla inavlade vargstam är dess genetiska isolering med åtföljande genetiska utarmning. Men vi tror att man ibland måste integrera strikt bevarande­biologisk teori i ett vidare synsätt, så att den väg som den biologiska kunskapen anvisar blir förenlig med de speciella förvaltningskrav som kontroversiella naturvårdsfrågor kan medföra. Ett exempel är arbetet med att bevara korallrev utanför Östafrika där kustbefolkningen är beroende av ett fiske som håller på att förstöra reven, ett annat är förvaltningen av den svenska vargen i en glesbygd där människorna upplever att de ensamma betalar priset för ett majoritetsbeslut taget över deras huvuden."

Här är jag oense med artikelförfattarna, och har två kritiska frågor:

1/Hur pass stor är sannolikheten att vargjakten kommer att öka acceptansen för vargen bland lokalbefolkningen, och att tjuvjakten kommer att minska?

2/Förespråkar författarna reglerad jakt på stora rovdjur som en generell strategi för att öka acceptansen för dessa, även i andra länder och regioner, som i Afrika och Asien?

Mitt svar på dessa frågor är att jag är dels oerhört tveksam om vargjakten kommer att öka acceptansen bland lokalbefolkningen, och jag har hittills inte sett några hållbara fakta som stöder detta påstående.

Vad gäller frågan om reglerad jakt som generell metod för att öka acceptansen för stora rovdjur så tror jag inte att författarna skulle våga argumentera för reglerad jakt på t. ex. tiger i Indien, eller lejon, gepard eller leopard i Afrika. Där är dock konflikterna mellan boskapshållande lokalbefolkning oerhört mycket svårare än de är i Sverige, så där borde metoden ha använts om den fungerade.

Även i mer närliggande länder i Europa, som t. ex. Portugal, så har man större vargstammar och högre befolkningstäthet i Sverige, och ändå tillåter man inte jakt. Där borde annars argumenten för reglerad jakt som metod för att öka acceptansen för vargen vara betydligt starkare än de är för det glesbefolkade Sverige, kan man tycka. Vilka exempel finns det egentligen, internationellt, för att jakt på stora rovdjur har ökat acceptansen för dessa? Och är Sverige verkligen så speciellt så att vi måste tillåta jakt på vargar för att kunna bevara dem?

Ett annat lärorikt exempel är Botswana i södra Afrika, där tjuvjakt straffas oerhört hårt, men där regeringen också ersätter den boskap som tas av stora rovdjur och försöker stimulera lokalt baserad ekoturism. Flera länder i södra Afrika och Asien har, klokt nog, försökt att aktivt bekämpa tjuvjakten istället för att se mellan fingrarna på den, och de har inte fallit för frestelsen att införa jakt på de stora rovdjuren, som Sverige har gjort. Det är nog klokt att ha ett mer internationellt perspektiv här, och se hur andra länder har hanterat sina rovdjursproblem, länder där man ofta har mycket hårdare konflikter mellan lokalbefolkningen och de stora rovdjuren och har betydligt sämre ekonomiska resurser. Jag tror att Sverige har mer att lära av några av dessa länder, framförallt Botswana och Nambia, vad gäller framgångsrik rovdjursförvaltning än vi har av dem.

Så därför tror jag att författarna bakom den senaste DN-artikeln har målat upp en s. k. "straw man" av sina meningsmotståndare när de som argument för sin alternativa ståndpunkt och för behovet av vargjakt som metod för att öka acceptansen för vargen hävdar:

"Vi tror också att i vargfrågan är det bra att skynda långsamt mot önskvärda högre nivåer, en övertygelse vi delar med bevarandeorganisationer i många andra länder som insett att nyckeln till räddning av hotade stora rovdjur ligger i samarbete, inte konfrontation, med berörda lokalbefolkningar."

Frågan är om det egentligen är någon som ifrågasätter detta? Vem är det som författarna implicit kritiserar här? Stockholmsforskarna? Alla andra kritiker av vargjakten, vilket faktiskt är en majoritet av alla natur- och miljövårdsorganisationer i Sverige, och sannolikt också forskarna i ekologi och biologi vid landets högskolor och universitet? Antyder författarna att alla kritiker av den mycket tveksamma vargjakten skulle förespråka konfrontation med lokalbefolkningarna som generell metod?

Faktum är också att om man ser på den föga smickrande internationella uppmärksamheten, så har vargjakten inte mötts av någon större förståelse.Jag tvivlar starkt på att författarna kan finna något stort stöd bland internationella bevarandeorganisationer för vargjakten i Sverige.

Samarbete, istället för konfrontation, är förvisso nyckeln till framgångsrikt artbevarande. Men samarbete kan se olika ut, och behöver inte alls innebära att man måste tillåta jakt. Samarbete kan däremot innebära att man aktivt försöker involvera lokalbefolkningen i processen att bevara stora rovdjur, och att man för en offensiv politik vad gäller att förklara varför det är viktigt att dessa skyddas.

I ett sådant samarbete kan man mycket väl ha totalt förbud mot jakt och hårda straff mot tjuvskytte kombinerat med generösa ersättningsnivåer för rovdjursslagen boskap. Som man har i t. ex. Botswana och Nambia. Sverige är inte unikt, även om vi gärna inbillar oss att vårat land har en speciell mission i världen. Vad gäller framgångsrik naturvård och artbevarande kan vi faktiskt lära oss av andra länder som lyckats minst lika bra, om inte bättre än vi har. Det är inte självklart för mig att den svenska strategin med skyddsjakt som metod för att öka acceptansen för vargen är särskilt lyckad. Författarna bakom DN-artikeln har iallafall inte övertygat mig.

Rekordstort antal besökare i januari 2010

January 2010 har varit en månad med rekordstort antal besökare på "Biology & Politics": nästan 19 000 sidnedladdningar, varav 13 000 unika och 4000 "återvändare". Jag vet inte vad som ligger bakom de ovanligt höga besökssiffrorna under januari, även om vargjaktsdebatten uppenbarligen har engagerat många. Det är dock inte bara på den här bloggen som det har skrivits om vargjakten, så det kan inte vara hela förklaringen.

Även mina inlägg om 3D-filmen "Avatar" och dess politiska budskap har varit populära och mycket lästa. Det tycks dock vara en generell trend i januari att många läser bloggar, en annan lundablogg på den politiska vänsterkanten, Röda Lund, har också haft många besökare under januari. Det ska bli dock bli mycket spännande att se om trenden håller i sig eller om det bara är tillfälliga svängningar i intresset.

P. S. Apropå bloggar, så följer min dotter My numera sin far i fotspåren och bloggar nu också på Lilla Mys blogg. Gå gärna in och läs om ni är intresserade av vad som rör sig i huvudet på en trettonårig tjej, och om ni kommenterar så blir hon säkert också glad. D. S.