Hans Bergström demonstrerar liberalernas vetenskapsskepsis

DN:s Hans Bergström, marknadsfundamentalist och tillika en av Sveriges i särklass mest mörkblåa ledarskribenter, demonstrerar i en krönika den växande skepsisen bland liberaler mot naturvetenskap i allmänhet, och klimatforskning i synnerhet. I en kolumn med rubriken "Den gröna Fatwan" efterlyser Bergström mer "skepsis" i miljödebatten och uttrycker sympati för den reaktionära nationalekonomen, demokratiskeptikern tillika klimatskeptikern Marian Radetzki som nyligen gick ut med ett famöst utspel där han ifrågasatte behovet av insatser mot klimatförändringarna.

Nationalekonomen Radetzki och statsvetaren Hans Bergström saknar ju naturvetenskaplig utbildning och deras åsikter om klimatproblemen är därför huvudsalingen av politiskt intresse, snarare än att de är värda att ta på allvar. Bergströms och Radetzkis motstånd mot en radikal klimatpolitik bottnar i en ideologisk motvilja mot alla ekonomiska åtgärder som till synes eller de facto tycks hota "den fria marknaden". Det är faktiskt rätt så komiskt, eller kanske snarare tragikomiskt, att Bergström hyllar Radetzkis artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt (när blev detta ett seriöst organ inom naturvetenskap och klimatforskning???) och hävdar att "Forskare måste kunna fortsätta att öppet undersöka frågor av det slag Marian Radetzki och Nils Lundgren reser i sin artikel i det kommande numret av Ekonomisk Debatt."

De blåa herrarna är givetvis i sin fulla rätt att förespråka ett ekonomiskt och politiskt system, en fri och oreglerad marknad, som är fullkomligt diskrediterat i den stora allmänhetens ögon, i dessa dagar av sammanfallande finansiell kris och klimatkris. Problem uppstår dock när de försöker motivera sina politiska argument i naturvetenskaplig klädnad, t. ex. när Hans Bergström trosvisst hävdar att:

"Domineras, till exempel, klimatförändringar av självförstärkande feedbacks (som allt snabbare värmeökning när isar smälter) eller av stabiliserande feedbacks (som ”dimming” genom molnbildning)? Seriösa forskare hävdar det senare, medan medierna enbart speglar den förra uppfattningen. "

Här målar Bergström upp en s. k. "straw man", d. v. s. han sprider en bild av vetenskapen och media som är allt annat än korrekt. Att seriösa forskare enbart eller ens huvudsakligen skulle omfatta uppfattningen att stabiliserande feedbacks dominerar klimatet, och att självförstärkande feedbacks enbart skulle vara en mediakonstruktion är inte bara inkorrekt. Det är dessvärre ett djupt ohederligt påstående av Hans Bergström, som på detta vis sprider en vilseledande bild av dagens klimatforskning och dess starka empiriska stöd inom vetenskapssamhället.

Det finns många forskare, kanske rentav en majoritet, som är starkt kritiska mot FN:s klimatpanel IPCC:s slutsatser men av rakt motsatt anledning som Bergström: IPCC har underskattat betydelsen av självförstärkande feedbacks och har varit alltför försiktiga i sina prognoser och rekommendationer. Det är idag ett faktum, att döma av vetenskapliga publikationer i högrankade tidskrifter, att koldioxidutsläppen accelerar liksom isavsmältningen i delar av Antarktis accelererar och att ett stort antal av de varmaste åren har inträffat sedan 1990-talet. IPCC:s försiktiga prognoser ska dock ses som en minsta gemensamma nämnare i klimatdebatten och en massiv majoritet av världens vetenskapliga akademier och forskningsråd har ställt sig bakom dessa prognoser.

Där Hans Bergström talar om behovet av "skepsis" och betonar vetenskaplig osäkerhet, så ser jag och många andra forskare en ovanligt stor vetenskaplig enighet. Vad Hans Bergström och Marian Radetzki gör, på ett synnerligen ohederligt vis, är att de ägnar sig åt "cherry picking", d. v. s. de plockar ut avvikande röster från en liten minoritet av forskare som på intet vis är representativa för huvudfåran inom klimatvetenskapen.

En sådan argumentationsmetodik som Bergström använder är ett mycket vanligt politiskt knep bland politiker och debattörer som begår det ideologiska felslutet och som avfärdar vetenskapliga utsagor för att de är ideologiskt osmakliga, snarare än på basis av rationella och vetenskapligt grundade argument. Bergström och Radetzki påminner härvidlag om Sydafrikas förra president Thabo Mbeki, som fortfarande vägrar att erkänna att HIV orsakar AIDS och som lär ha organiserat en vetenskaplig konferens där han bjöd in den lilla men högljudda minoritet av forskare som också omfattade denna minst sagt kontroversiella uppfattning. Thabo Mbeki, Hans Bergström och Marian Radetzki demonstrerar därmed en gemensam vetenskapsfientlig attityd som går tvärs över deras ideologiska skiljelinjer. Klimatskeptiker och "HIV-dissidenter" är samma andas barn.

Hans Bergström och Marian Radetzki demonstrerar också någonting som är mycket intressant och ett tecken i tiden: liberalismens kris. En kris som tar sig som uttryck att liberaler fjärmar sig alltmer från naturvetenskapen när den till synes tycks hota de liberala politiska idealen om en fri och oreglerad marknadsekonomi. När liberalerna ställs inför ett val mellan den bistra verkligheten och klimatproblematiken som kräver en radikal omställning av ekonomin och sin egen ideologi som bygger på myten om en ständigt ökande ekonomisk tillväxt, så avvisar de verkligheten för att den ter sig alltför ideologiskt obehaglig.

Detta görs under ideologiska fraser där Bergström varnar för de "politiska intressen som knyts till gigantiska planbeslut" och uttrycker sin avsky för "Svärmare av olika slag, handels- och marknadshatare, alla de som på ideologiska grunder anser sig veta exakt hur hela världen bör organiseras enligt deras plan – de får nu åter luft under vingarna. " Det intressanta är att den politisering som Bergström varnar för på ett så övertydligt vis demonstreras i hans egen krönika, där det är uppenbart att naturvetenskapliga argument väger lätt jämfört med hans oro för att klimatdebatten "äventyrar några av det öppna samhällets mest grundläggande lärdomar. "

Sällan har väl liberalismens kris demonstrerats så tydligt som i Bergströms ångestladdade krönika. Naturvetenskapen hotar nu de liberala idealen och den liberala utopin. Inte för att naturvetenskapen har tagits över av några miljöalarmister eller kryptokommunister. Utan för att naturvetenskapen nu levererar bistra budskap om verkligheten som liberalerna har svårt att acceptera.

Den laddade frågan Bergström och vi andra verkligen borde ställ oss är nu: om det är så att vi tvingas acceptera inskränkningar i den fria marknaden för att uppnå vissa nödvändiga miljömål, ska vi inte vidta dessa åtgärder? Om det krävs en demokratisk och planerad ekonomi för att undanvärja klimathotet, är det inte rimligt att genomföra denna förändring snarare än att gasa på som om ingenting har hänt och inte oroa sig? Seriösa och mer reflekterande liberaler än Hans Bergström, som författaren Lars Gustafsson, vågar iallafall ställa sig dessa kritiska frågor.

Vi andra, som inte tillhör det liberala politiska lägret, bör åtminstone tvinga liberalerna till mer kritisk självreflektion om hur de ska förverkliga sin politiska vision i en värld där klimat- och miljöproblemen blir alltmer akuta. För socialister torde det vara självklart att en demokratisk planekonomi är en nödvändig förutsättning för att lösa dessa problem när marknaden har fallerat. Men hur tänker länge liberalerna förneka problemen och har de någon trovärdig lösning?

Misslyckas militärkuppen i Honduras?

Det ser onekligen ut som om militärkuppen i Honduras, då landets vänsterliberale president Zelaya störtades, kanske kommer att gå mot ett misslyckande. Kuppmakarna trodde kanske att de skulle få ett snabbt stöd av omvärlden, inklusive USA.

Så blev inte fallet. Det folkliga motståndet mot kuppmakarna blev större än väntat. En i stort sett enig omvärld, från höger till vänster, fördömer militärkuppen och betraktar fortfarande Zelaya som Honduras legale president. Avståndstagandet från kuppmakarna gör att de isoleras internationellt och inte kommer att få något stöd av omvärlden. Visserligen gör femtekolonnarna i Honduras nu ett försök att få acceptans för sitt agerande genom att skicka en delegation till USA, men förhoppningsvis lyckas de inte i sitt uppsåt. I själva verket borde de ställas inför rätta för högförräderi, ett brott som torde rendera fängelse ett antal år när väl Honduras laglige president Zelaya har återtagit makten.

OAS, EU och USA har samtliga tagit avstånd från kuppen. Till dessa tunga internationella aktörer kommer ALBA, den "bolivarianska" samarbetsorganisitionen som omfattar nio länder och med Venezuela som ledande aktör. Kuppmakarna tog gruvligt miste om de trodde att de hade stöd från omvärlden för sitt agerande.

I Sverige har borgerliga tidningar i huvudsak korrekt kallat händelserna i Honduras för dess rätta namn: en statskupp mot en folkligt vald president, även om vissa journalister och och okunniga högerbloggare envisas med att försvara denna illegala kupp. Dessa kuppförsvarande röster tycks dock vara ganska isolerade till odemokratiska extremlibertarianer på yttersta högerkanten. Huvudfåran av borgerligheten har denna gång inte gjort misstaget att försvara en militärkupp mot en demokratiskt vald president, som man gjorde i fallet Venezuela år 2002, då många ställde sig bakom det USA-stödda men misslyckade kuppförsöket mot Hugo Chávez.

Bloggarna Francisco Contreras och Ali Esbati kommenterar de senaste händelserna och de glädjande tecknen på en misslyckad militärkupp. Där finns också flera intressanta länkar för den som vill fördjupa sig, bl. a. avslöjas en del myter om processen i Honduras. Slutligen tipsar en annan bloggare mig om den smått surrealistiska kommentaren från liberala DN:s sedvanligt självgoda ledarredaktion, där statskuppen i Honduras på något mystiskt sätt skulle vara Venezuelas och Hugo Chávez fel!

Sällan har väl mediekritik av den liberala pressen i Sverige känns mer angelägen, i synnerhet för bevakningen av Latinamerika. Jag skriver en kritisk kommentar idag även på den mediekritiska sajten Second Opinion. En av de liberala journalister som ljuger allra mest friskt och ogenerat är Henrik Jönsson på Sydsvenska Dagbladet. I likhet med DN:s ledarredaktion försöker han flytta fokus från statskuppen i Honduras till Venezuela.

Stina Oredsson om mobbning på universitetet och "Arnason-affären"

Min kollega Stina Oredsson, professor i Zoofysiologi, har i en artikel i Norra Skåne, gått ut och försvarat Naturvetenskapliga Fakultetens beslut att stänga av Ulfur Arnason. Det är förvisso ingen opportun åsikt, och jag delar inte Oredssons åsikter i frågan, men hon ska ha all heder för att hon vågar uttrycka sin ståndpunkt i det här mer allt infekterade ärendet.

Stina Oredsson menar att det finns en utbredd mobbningskultur på universitetet och att fakultetsledningarna motarbetas av starka individer som motarbetar centrala beslut. Hon menar också att:

– Bara för att man är professor är man inte bättre på etik och samspel med kollegor än andra yrkesmänniskor. En professor har inte rätt att säga vad han vill.

Hon säger vidare:

Hon tycker att cheferna försöker göra ett bra jobb, men de blir ofta motarbetade. Folk med starka viljor kan inte acceptera ett beslut. – Bara för att man är chef ska man inte stå ut med allt.

Den som vill sätta sig in i affären Arnason kan själv ta ställning till det brev som Arnason formellt blivit avstängd för kan läsa detta på den här nystartade bloggen, som sannolikt drivs av en kollega som vill vara anonym. Gick Arnason för långt i brevet, eller får man lov att uttrycka sig så här kritiskt om ledningen?

Bara det faktum att min okände bloggande kollega vill vara anonym säger en hel del om den rädsla som finns bland fakultetens anställda för att öppet träda fram och uttrycka sin åsikt. Stina Oredsson, Torbjörn von Schantz och de andra av mina kollegor som försvarar avstängningen av Ulfur Arnason borde problematisera sin hållning och fundera på om det är värt priset att bli av med en besvärlig och obstinat medarbetare, om det innebär att vi får en tystare fakultet där folk inte vågar yttra sig av rädsla för att drabbas repressalier?

I motsats till Stina Oredsson tycker inte alls att det är för högt i tak på universitetet. Det är alldeles för lågt i tak. Flera doktorander har vänt sig till mig och sagt sig vara rädda för att gå in i denna debatt, för de kan ju tycka "fel". Det är konsekvensen av det olycksaliga beslutet att stänga av Arnason: det sänder ut en signal om hur fakultetsledningen ser på kritik.

Rädslan för att uttrycka kritik mot ledningen är f. ö. inte begränsad till universitetsvärlden. Även inom sjukvården, som Stina Oredsson lyfter fram som ett föredöme, så finns det flera exempel på senare år på anställda som blivit av med jobbet för att de uttryckt sig kritiskt mot chefer och ledare, bl. a. i intervjuer med journalister och via sina bloggar. När Stina Oredsson lyfter fram den ökade operativa makten hos sjukhusledningarna som ett föredöme för hur universitetet borde organiseras så glömmer hon baksidan: försämrad anställningstrygghet för den enskilde och att den "lojale" medarbetaren premieras på bekostnad av den kritiske.

Hur bör man då istället bemöta mobbning på universitetet, där den förekommer?

Ja, inte genom fler godtyckliga avstängningar av anställda, som Stina Oredsson tycks förespråka. Snarare bör sådana här ärenden hanteras av universitetets disciplinnämnd, där de kan utredas ordentligt. Där kan även den som anklagas för mobbning eller kränkningar försvara sig, och har rätt till fackligt biträde. I sådana mer centrala universitetsorgan finns det goda möjligheter att belysa konflikterna ur flera vinklar, i motsats till om avstängningsbeslut tas av fakultetsledningar där det sitter personer som ofta befinner sig i jävsförhållanden till den anklagade.

Discplinnämnden vid Lunds Universitet behandlade f. ö. för några år sedan ett ärende involverande historieprofessorn Dick Harrison, som anklagades för sexuella trakasserier av en kvinnlig doktorand. Harrisson prickades för detta, men fick behålla sin tjänst. I jämförelse med Arnasons brev förefaller Harrisson ha kommit lindrigt undan.

Var och en som läser Ulfur Arnasons brev inser snabbt att det knappast kan ha varit för innehållet i denna skrivelse han blev avstängd. Brevet må vara onödigt plumpt på sina ställen, men kan knappast sägas gå över gränsen för vad som inte skulle kunna bemötas i en rak debatt där Arnason hade kunnat få mothugg för sina kontroversiella påståenden. Snarare var Arnasons brev en förevändning för att stänga av honom, Mycket i den här affären tyder på att det utöver brevet också finns en "inofficiell" anledning som fakultetsledningen och Torbjörn von Schantz inte redovisat. Stina Oredssons drog nu alltså in mobbningskultur mer generellt i den här debatten, en debatt som från början handlade om ett enda kritiskt brev, skriven av Arnason. Det bekräftar bilden av en dubbel bokföring av anledningar till avstängningen, där Arnasons brev antyds vara "topen på ett isberg" etc.

Sådan dubbel bokföring från fakultetsledningen är fullkomligt oacceptabel ur demokratisk synpunkt och ur transparenssynpunkt. Några av mina kollegor på Ekologiska Institutionen har visat förståelse för fakultetsledningen och menar att "det finns mycket mer" bakom den här affären. I motsats till mina kollegor så accepterar jag inte sådana här dunkla antydningar utan tycker att allt material ska läggas på bordet.

Även Stina Oredsson borde vara mer konkret i sina svepande antydningar om en utbredd mobbningskultur på universitetet. Vem är det som mobbar och kränker och varför har han/hon inte blivit anmäld tidigare? Varför inte ta upp dessa ärenden i Disciplinnämnden istället för att komma med dessa diffusa och otrevliga antydningar? Det faller ett tungt ansvar på Stina Oredsson och fakultetsledningen att lägga alla kort på bordet och ärligt redovisa var problemen finns, istället för att sprida sådana här löst grundade rykten och antydningar.

Statskupp pågår i Honduras

För mindre än en halvtimme sedan arresterades tydligen Honduras vänsterliberale president av militären. Eftersom president Manuel Zelaya är demokratiskt vald till sin post får detta alltså betecknas som ett kuppförsök mot en legitim regering. Det är isåfall det andra kuppförsöket mot den demokratiskt vald president i Latinamerika under 2000-talet: det förra genomfördes mot Venezuelas president Hugo Chávez år 2002, med stöd av USA, men slogs tillbaka.

Statskupper mot demokratiskt valda presidenter i Latinamerika har dessbättre lyst med sin frånvaro sedan sekelskiftet. Till skillnad under 1970- och 1980-talen då hårdföra militärdiktaturer styrde kontinenten, ofta med stort militärt finansiellt stöd av USA. USA stödde också flera störtanden av demokratiskt valda presidenter med vänsterinriktning, bl. a. i Guatemala på 1950-talet och i Chile 1973, då Salvador Allende stupade i strid och ersattes av militärdiktatorn Augusto Pinochet.

EU har krävt att statskuppen ska avbrytas och Zelaya ska återinstalleras på sin post. Det ska bli spännande att se hur svensk liberal och borgerlig massmedia kommer att reagera, inte minst på ledarredaktionerna. Kommer man att göra om sitt fata misstag och hylla störtandet av en demokratiskt vald statschef, som t. ex. Per T Ohlsson gjorde år 2002 när Hugo Chávez tillfälligt greps? Eller kommer man att agera mer försiktigt denna gång, väl medvetna om att man riskerar att framstå som demokratiskt opålitliga när man stödjer kuppförsök mot demokratiskt valda ledare?

Det återstår att se om befolkningen i Honduras kan slå tillbaka kuppförsöket och återinstallera Zelaya, som är populär bland fackföreningar, sociala rörelser och den fattiga delen av befolkningen. Zelaya har gradvis rört sig vänsterut politiskt, och fört Honduras in i samarbetsorganisationen ALBA, det bolivarianska alternativet för Latinamerika, som startades av Venezuela och Kuba och där även de vänsterstyrda Ecuador och Bolivia ingår. Lyckas statskuppen slås ned så är det mycket möjligt att processen i Honduras accelererar ytterligare och politiken vrids åt vänster, likt det som skedde efter 2002 i Venezuela. Jag lär återkomma när vi vet mer.

Borgerlig media har nu börjat rapportera om militärkuppen, bl. a. i DN, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Återstår att se hur borgerliga ledarskribenter kommer att skriva om kuppen.

Yttrandefrihetens gränser: några reflektioner

Såväl Ulfur Arnason som dekanus Torbjörn von Schantz framträdde båda nu i Sydnytt ikväll. Inslaget kan ses här. Inte mycket nytt kommer fram på det korta inslaget, men rent allmänt sett klarade sig Ulfur Arnason bättre än Torbjörn von Schantz. Den senare verkade påtagligt nervös och försäkrar att man visst ska få lov att kritisera chefer, men han är beredd att ta en fällande dom från Justitiekanslern om han kan undvika en "mobbningskultur". Arnason i sin tur verkar betydligt lugnare och förklarar att han har framfört sin synpunkt, och att von Schantz får vara mer specifik i vad han menar är kränkande i den skrivelse som Arnason författade som utlöste hela konflikten.

Det känns märkligt att se de forna parhästarna von Schantz och Arnason på var sin sida om konfliktlinjen i det här inslaget, givet deras långa gemensamma vetenskapliga historia tillsammans i Lund. Bägge två är slipade rävar som överlevt många akademiska intriger. Den här konflikten är intressant, inte bara för det specifika fall som diskuterats här, utan för de generella principerna som står mot varandra: yttrandefriheten och respekten för medarbetarna.

Den sistnämnda principen har anförts bland några av mina kollegor som haft förståelse för avstängningen av Arnason: innebär yttrandefriheten verkligen att man har rätt att kränka sina medarbetare? Måste vi begränsa yttrandefriheten för att få en god psykosocial arbetsmiljö?

Jag menar att det är ett falskt val som fakultetsledningen har ställt upp när de har ställt yttrandefriheten mot en god psykosocial arbetsmiljö. Det kan inte, och får aldrig handla om antingen yttrandefrihet eller en god psykosocial arbetsmiljö, utan det måste vara vara både och. Yttrandefriheten ska vara absolut, men ska givetvis användas med eftertänksamhet, och allt som yttras ska givetvis kunna granskas och kritiseras.

Yttrandefriheten innebär att man har rätt att kränka och förolämpa andra, men det betyder givetvis inte att man alltid bör använda sin yttrandefrihet för att göra detta. En god psykosocial arbetsmiljö innebär också att har frihet att yttra sig kritiskt. Det kan aldrig vara rätt att tvingas välja mellan yttrandefrihet och en god psykosocial arbetsmiljö, de båda måste vara intimt förenade. Och de måste så förbli.

Yttrandefrihetsretorik kan dock ibland bli rätt så högtravande, det ska medges. En del liberala yttrandefrihetsförespråkare förväxlar ibland rätten att yttra sig med rätten att slippa kritik. Yttrar man sig måste man dock vara beredd på att ta kritik, och man får inte vara så tunnhudad som vissa av mina kollegor tycks vara. För något år sedan kritiserade jag t. ex. en kollega på institutionen för dennes inställning i jämställdhetsfrågorna. Personen ifråga blev djupt stött, för att inte säga kränkt, för att jag inte höll med denne i dennes minst sagt mörkblåa åsikter.

I efterspelet till denna debatt antydde en annan kollega att jag genom att kritisera ovannämnda person blev något slags "prästerskap" som ägnade mig åt "politisk korrekthet" och förtryckte avvikande åsikter. Detta var en mycket märklig kritik, tyckte jag då, och tycker jag än idag. Jag har aldrig hävdat att personer som tycker annorlunda än jag i t. ex. jämställdhetsfrågor inte ska ha rätt att yttra sig. Tvärtom, de bör yttra sig så ofta de vill och kan. Men de får vara beredda på kritik och hård debatt när jag och andra inte håller med dem. Yttrandefrihet kan aldrig innebära rätten att undgå kritik. Den som är så tunnhudad så att man inte klarar kritik utan att bli "kränkt" bör aldrig delta i några debatter överhuvudtaget. Summa summarum är att man bör yttra sig närhelst man känner för det men man måste också vara beredd på att mötas av kritik.

Bör det finnas några gränser för yttrandefriheten överhuvudtaget? Inte på förhand, men givetvis ska det finnas lagar och regler som reglerar konsekvenserna av det man har sagt i efterhand. Exempelvis ska man kunna dömas för förtal, ärekränkning eller hets mot folkgrupp. Likaså ska man kunna dömas om man försöker genomföra en statskupp, t. ex. om en TV-kanal används av kuppmakare som försöker störta en demokratiskt vald regering. Här finns ett intressant exempel från Venezuela, där en TV-kanal som heter RCTV för några år sedan blev av med sitt marksändningstillstånd. Det blev ett ramaskri i borgerlig och liberal västmedia där man upprört skrek "diktatur" om det vänsterstyrda Venezuela. Vad borgerlig media glömde att berätta var att samma TV-kanal som förlorade marksändingstillståndet var involverad i ett kuppförsök mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez år 2002. Hade en svensk eller amerikansk TV-kanal gjort något liknande hade den med största sannolikhet också blivit av med sitt sändningstillstånd. Yttrandefriheten innebär alltså inte att man har rätt att genomföra statskupper och sedan förväntas gå fri i den heliga yttrandefrihetens namn.

Det ska vara högt i tak, och man ska få lov att uttrycka kritik mot sina kollegor. Samtidigt så ska kritik också kunna bemötas och i sin tur kritiseras. Rätten att kritisera andra ska inte innebära någon rätt att själv slippa kritik. Den som känner sig kränkt ska givetvis ha rätt att kritisera den som kränker, och bör så göra närhelst det är motiverat. Det är någonting i grunden osunt när kritik, även den som går över gränsen, i första hand ska bemötas genom avstängning av den som gått över gränsen. Konflikter bör helst lösas på lokal nivå, och mellan dem som konflikten omfattar, snarare än att man vänder sig til högre ort och kräver avstängning av den som man uppfattar som otrevlig.

Fakultetsledningen hade kunnat kalla till sig Arnason, eller valt att kritisera honom i en öppen debatt. Arnasons påståenden hade då kunnat bemötas i sak och kritiseras. Istället valde man avstängning, och visade därmed att man inte är intresserad av diskussion. Det får man nu betala ett högt pris för. Genom detta vägval så har man nu tvingat många, inklusive mig, att försvara Arnasons rätt att uttrycka sina kritiska synpunkter. Utan att jag för den sakens skull håller med Arnason i allt vad han säger. Förmodligen är detta ett problem som är extra stort i det konflikträdda Sverige. Här har man alltså valt den sämsta vägen: avstängning istället för konfrontativ dialog. Av rädsla för en öppen, men kortvarig konflikt, valde man den repressiva vägen och har nu dragit på sig en långdragen konflikt som vi inte vet hur den kommer att sluta. Det gäller att välja sina strider. Den här striden var ett riktigt dåligt val.